Kategoriarkiv: Var dag

De som blev kvar

Det blev en trio kvar på gården. Falke, Ossian och även lilla Ebba, den lilla kaxiga tiken. Valparna är nu 10,5 vecka och det blir mer och mer fart i dem för varje dag som går. Som de jaktspringrar de är så är det fullt ös medvetslös men de är faktiskt rätt bra på att slappna av när de härjat klart, framförallt Ossian har en välmonterad avknapp som han självmant använder vilket så klart är väldigt gött. Syskonen brun får man hjälpa lite och påminna att hallå där, ni är trötta och då ska man lägga sig och sova 🙂

Valpgänget spenderar mycket tid utomhus, precis som de vuxna hundarna, så fort vädret tillåter. Efter nån vecka med lite halvkast väder så ser det nu ut som om det ska vara fint i ett par dagar iallefall.

Snart dags för flytt

Oj vad tiden går! På tisdag har det redan gått 8 veckor sedan valparna föddes och det är då dags för vaccination, besiktning och id-märkning så att de är redo för flytt. Valparna kommer att spridas över landet och syssla med lite olika aktiviteter så som jakt, agility, drag och sök.

Valparna har utvecklats till ett gäng härliga pirayor som stor aptit på livet. Vi har byggt en liten ”miljö-hörna” med olika underlag och material vilket de mer än gärna röjer runt i. Bra erfarenhet oavsett om deras blivande ägare tänkt att köra någon form av sök i urban miljö eller inte.

Två hanar stannar på kenneln för att förhoppningsvis bli dragspringers i framtiden. Att välja valpar har inte varit helt lätt då de är väldigt jämna och få av dem sticker ut. En av hanarna har fram tills 7:e levandsveckan varit en väldigt avslappnad pojk som inte hetsat upp sig, ja han har faktiskt nästan sovit sig igenom de här veckorna. Men nu helt plötsligt har vaknat upp och är en riktigt rolig kille! En av tikarna sticker också ut tack vare hennes humör, för jisses vilket humör hon har! Hon är minst av alla valparna till sin storlek men har helt klart störst attityd av dem alla, en queen of fucking everything. En fantastiskt häftig liten tik som kommer att bli härlig att jobba med! Samma tik skulle även kunna bli ett jävla monster om hon inte får utlopp för sin arbetslust och energi.

Midsommar har kommit och gått, snart går ungarna på sommarlov, sambon kommer hem på semester och jag går upp lite i tid på jobbet. De vuxna hundarna ska startas igång ordentligt och valparna ska få hänga på alla våra äventyr! Trots covid-19 så tror jag att det kommer att bli en härlig sommar och höst, även om den kanske bli annorlunda jämfört med andra år 🙂

Valparna 2 veckor

Imon blir valparna 2 veckor gamla och de har börjat öppna ögonen så smått 🙂 De växer som ogräs och Penny har så mycket mjölk att det droppar ur tuttarna titt som tätt. Hon sköter sina små med bravur, fantastiskt med tanke på hennes unga ålder. Övriga hundar vet inte riktigt vad som pågår, de får inte träffa valparna än, förutom Nikki som har full koll på vad det är som piper i huset. Hon vill in till dem och jag har sällan sett en så lycklig hund som när hon fick hälsa på en utav dem, vilka modersinstinkter.

Jag får fortsatt en del frågor om valparna och jag hänvisar till valpsidan för er som är intresserade av en jaktspringer. Jag vill verkligen poängtera att detta inte är samma sak som en ”vanlig” springer spaniel, det är visserligen samma ras och lika fantastiska hundar men de olika typerna står långt ifrån varandra både mentalt och exteriört.

8 veckor sedan buköppningen

Nu har det gått snart 8 veckor sedan Neos buköppning, en operation som kantades av osäkerhet. Osäker på vad de skulle hitta när de öppnade honom, osäkert om han skulle överleva själva operationen och osäkert om han skulle repa sig.

Men han överlevde och han repade sig, den lilla kampcockern <3 Han är tillbaka i träning och är egentligen precis som han var innan operationen, dock avsevärt piggare och något smalare midja så klart 🙂 Han är verkligen en fantastisk liten hund, så mycket glädje och så mycket livslust i en rätt liten kropp. Det känns som ett privilegium att få ha honom hos oss ett tag till, att livet kan ta drastiska vändningar är ju tyvärr något vi fått erfara den senaste tiden.

Vi jobbar på och förhoppningsvis blir den ett par turer norrut i vinter för att testa spanielsarna i 4-spannsklassen vilket ska bli kolossalt roligt!!

Från SM-silver till buköppning

För tre veckor sedan stod Neo på pallen för att ta emot vår silvermedalj på SM i barmarksdrag, och för tre dagar sedan låg han på operationsbordet. Från att vara galen och pigg på tisdagen till att vara något slö på onsdag morgon när vi tränade och matvägra på kvällen för att sedan behöva åka in akut till Ulvsby smådjursklinik på torsdag eftermiddag.

Hos veterinären blev det först undersökning med kläm och känn samt ultraljud där det kunde konstateras att Neos mjälte var förstorad med tumör och att det fanns någon form av vätska i buken 🙁 Blodprov togs vilket visade på diverse obalanser samt blodbrist, vilket även syntes på Neos mycket bleka slemhinnor. En mängd röntgenbilder togs för att kolla efter eventuella metastaser och även om inga hittades på bilderna så fanns det fortfarande risk att det kunde finnas metastaser i kroppen men att dessa inte syns förens man öppnar upp på operation.

 

Alltså. En snart 11 år gammal hund med en stor tumör i kroppen. Alternativen är avliva eller öppna upp och operera om det ser ”bra ut”.

 

Jag och veterinären pratade om vilka förutsättningar vi hade och vilka alternativ som fanns. Jag är av den åsikten att jag inte låter mina hundar gå igenom vad som helst, även om jag vill ha dem hos mig så länge som möjligt så måste hundens livskvalité gå före mitt behov att ha just den hunden. Om hunden inte kan leva ett fullgott och smärtfritt hundliv så är det bättre att de får somna in. Om detta hade varit en annan hund, ex Liam för två år sedan som då också snart skulle fylla 11 år, så hade jag inte ens övervägt de olika alternativen utan låtit hunden somna in. Men Neo är ingen vanlig 11-åring, vilket nog alla som träffat honom kan intyga, och trots sin ålder så är han fortfarande sjukt pigg och rätt galen. De som inte känner honom tror att han är 4-5 år och blir mycket förvånade när jag avslöjar hans ålder. För ett par år sedan trodde de flesta som träffade honom att han var en valp. Det enda som nu avslöjar hans höga ålder är hans numera mycket gråa nos <3

 

Så efter prat om förutsättningarna, riskerna och chanserna vi hade så valde jag att låta dem öppna upp Neo och om det såg ”bra ut”, dvs inte synliga metastaser, så skulle de ta bort mjälte och tumör. Om de däremot öppnade upp och såg att tumören spridit sig så skulle de inte gå vidare utan ringa till mig så att jag kunde komma in och vara med honom medan han fick somna in.

Jag lämnade Neo, åkte hem för att ta hand om resten av det pälsade gänget och väntade. De fyra timmarna var inte roliga, minuterna sniglade sig fram. Att gå här hemma och vänta på att antingen åka och hämta Neo på kvällen eller att få ett samtal där de säger att det inte finns något att göra. Jag vet faktiskt inte om jag skulle fixa att svara om telefonen ringde och jag såg att det står Ulvsby på skärmen.

Nu slapp jag få det samtalet och jag kunde åka och hämta min hund på avtalad tid. Där fick jag med mig en mycket förvirrad och hög Neo och mobilnummer till veterinären utifall att han skulle bli sämre så att han skulle behöva avlivas på natten. Neo hade förlorat mycket blod då mjälten hade fallit isär när veterinären skulle avlägsna det så man kan väl säga att operationen gjordes i grevens tid, minst sagt. Tänk om mjälten hade brustit innan vi kommit in, skrämmande tanke.

Som ni förstår så blev det inte mycket sömn den natten utan det blev mycket kontroll av Neos andning och färg på slemhinnor. Men han överlevde natten och spenderade fredagen sovandes i soffan. På lördagen började han äta lite och nu på söndagen är han betydligt piggare än i fredags. Vi tar en dag i taget och även om det är en bit kvar så känns det ändå skönt att det mest kritiska är över.

Veterinärernas prissättning har varit på tapeten ett tag och jag har fått flera frågor gällande vad det här kalaset kostade. Nu var inte kostnaden en faktor som togs med i beaktning huruvida operationen skulle göras eller ej, detta trots att Neo faktiskt är oförsäkrad (Nu har större delen av läsarna ett förfärat uttryck – har hon hunden oförsäkrad?!?! Det är en av dödssynderna som hundägare har jag förstått). Det som betydde något var prognosen samt Neos fysiska och mentala status, dvs om han hade goda chanser att fixa operationen och tiden efter och då komma tillbaka till ett värdigt liv (oavsett om det är som pensionär eller tävlingshund).

Innan jag avslöjar priset så kan man fundera på vad jag fick för priset:

– Undersökning
– Ultraljud
– Blodprovstagning och analys
– Massa röntgenbilder
– Bukoperation med allt vad det innebär t.ex. narkos, diverse förbruksmaterial, mediciner osv
– Biopsi
– Allt utfört av högutbildad personal med många års erfarenhet på en modernt utrustad klinik.
– Dessutom gjordes det akut och på eftermiddag/kväll (Neo hämtades hem 19:30).

 

 

 

Slutnotan landade på dryga 21.000 kr. Känns det dyrt eller orimligt? Fundera då på vad samma operation skulle kosta inom humanvården.

 

 

Tusen tack Ulvsby Smådjursklinik som alltid levererar högklassig vård till mina fyrbenta vänner <3

En vecka kvar till första tävlingen

Med en vecka kvar till säsongens första tävling så känns det som om vi är på rätt spår. Vi har hittills kört mycket lågintensiv träning med fokus på att bygga muskler, stärka leder, senor och ligament, härda tassar och klor. Löskörning har varvats med träning där de dragit omkring på kedjor eller körts i sele framför ATVn. Ett par gånger i veckan har de skrittat och vibbat på vibbplattan för att få en bra återhämtning.

För någon veckan sedan var det dags att släppa lite på bromsen och låta dem få sträcka ut något framför cykeln. Egentligen borde jag kanske kört min trehjuling men då det är enklare att transportera en cykel så blev det cykel. Eftersom jag har bra kontroll och lydnad på hundarna så att köra 4 st framför cykel är inte något större problem. Det är inget jag skulle göra om jag inte visste att jag hade kontroll för även om hundarna är små så är de starka och det går inte att stanna dem genom att enbart bromsa utan de måste stannas med kommando.

 

Iallefall. Vi har hunnit med flertalet pass med cykeln och de har verkligen tagit till sig av träningen. De håller god fart trots sugande underlag, jobbar fint tillsammans och är lyhörda. En dag tog jag med ungarna i cykelkärra bakom för att få till ett tungt cykelpass och tänkte samtidigt köra en längre sträcka så att de verkligen skulle få jobba. Och som de jobbade! De höll faktiskt till och med något högre snitthastighet jämfört med våra tidigare cykelpass trots att de nu körde med nästan dubbla vikten. Underbara små vovvar!

Så, vovvarna känns bra och uppladdningen inför SM är på rätt väg och nästa vecka är första tävlingen i Skåne. Sista anmälan gick ut igår men med tanken var att anmäla men på grund av sjukdomsutbrottet i Norge blev det ingen anmälan även om tävlingen ingick i vår planering. Förhoppningsvis är det inget smittsamt och förhoppningsvis får de snart bukt på det men med en 11 åring, en 9 åring och en unghund på 7 månader så vill inte jag ta risken. Unghundarna hade visserligen verkligen behövt träningen med publik, start/målområde och funktionärer inför SM men ja ja, det kommer fler tävlingar och om det skiter sig i höst så kommer alltid vinterns äventyr och fler tävlingssäsonger.

Kennelträff 2019

I helgen samlades ett gäng skägg från A-kullen och ett långöra från B-kullen hemma på gården för att umgås och träna tillsammans på vår Kennelträff! På schemat stod diverse skogsarbete på lördagen, spår, sök, uppletande och fågelhundsträning avklarades under en en blå himmel med strålande sol. Söndagens väder bestod av ösregn så den spenderades i hundhallen där den fantastiskt duktiga mångsysslaren Kristina Svensson drillade oss i lydnad. Trots, eller kanske tack vare, ekipagens olika nivåer och utmaningar så var det mycket givande och alla åkte därifrån mycket taggade inför vidare träning och tävling.

Några av valparna träffar jag rätt regelbundet och några träffar jag mer sällan så att ha flera av dem samlade en hel helg var himla kul. Att dessutom få se dem i arbete och i samspel med sina förare är ju helt fantastiskt! Jättehärliga hundar och duktiga förare som för och stöttar sina hundar på ett underbart sätt 😀

 

Lika fort som de invaderade gården, lika fort försvann de igen. Tiden går fort när man har kul, alldeles för fort tyvärr men jag hoppas att jag får se dem snart igen <3

 

 

Den gudarna älskar dör ung

Som en blixt från klar himmel slår den till, olyckan. Ett misstag, en missbedömning är allt behövs, ett snedsteg kan vara skillnaden mellan att leva och att dö.

Fredagen den 19 juli fick Ebbe somna in som följd av att ha blivit påkörd ett par veckor tidigare. Först verkade det som om han hade haft tur och att skadorna av krocken inte blivit så stora men efter ett tag stod det klart att så inte var fallet. Då Ebbe inte kunde få ett värdigt liv tog jag beslutet att låta honom fara till himlen. Ett beslut som känns helt rätt men samtidigt så otroligt orättvist att behöva ta redan nu. 6 år är ju ingenting, det är ju bara ett halvt liv.

”Ebbe är ett mansnamn med flera möjliga ursprung. Dels är det en gammal dansk kortform av Esbjörn eller Asbjörn, där förleden es- eller as- betyder ”gud”, dels är det (liksom Ebba) en forntysk kortform av det gamla tyska namnet Eberhard som är sammansatt av orden Eber ”vildsvin” och hard ”hård”, ”stark”.”

 

 

Spring fritt och vila mjukt älskade Ebbe

Grattis på födelsedagen Timmie

 

Idag fyller Timpa och hans syskon i Deen’s T-kull 9 år 😀 Trots sina 9 år och trots att han arbetat hårt sedan han var unghund så är han fortfarande pigg och fräsch i kroppen, om det inte hade varit för ledbandsskadan i tassen som han lyckades få till under en skogspromenad för några år sedan så är jag övertygad om att han fortfarande hade kunnat prestera grymt bra på tävlingsbanorna. Nu får han istället lära ynglingarna hur det ska gå till, vilket vi spenderat morgonen med att göra 🙂 Extra mat, träning och gos i soffan, en helt perfekt dag enligt Timmie <3

Viggo 2 år

För ett par dagar sedan blev vår lilla fiskmås, Viggo,  2 år <3 Naturligtvis blev resten av hans syskon också 2 år, och tänk att det redan gått 2 år sedan jag och Karin satt och tog emot valp efter valp efter valp. Och när vi trodde att det var slut, när vi hade tvättat av Aco och satt å åt pizza, ja då kom det ännu en! Totalt 11 valpar som nu på olika ställen runt om i Skandinavien retar gallfeber på sina ägare 😉 Men som också skänker dem mycket glädje och kärlek med sina upptåg.

 

Förut själva grejen att Viggo fyller 2 år så markerar också hans 2-års dag ett slutdatum för en plan som jag satte upp för honom för lite mer än ett år sedan. Det började med att jag för drygt ett år sedan satte jag ut Maya på foder och även om det var helt rätt beslut så funderade jag på vad jag egentligen gjorde. Jag hade två unghundar varav en var en riktigt naturbegåvning på den sporten som jag vill satsa på och en som var, ja, inte jättebra. Milt sagt. Och vem sålde jag? Jo den hunden som var bäst enbart för att vi inte klickade.

I samband med att Maya flyttade så satte jag upp en plan för Viggo. En mer strukturerad plan än att ”bara åka ut och träna” med ett slutdatum att arbeta mot och för att då kunna göra en utvärdering. Det har bestått av flera delmål men det övergripande målet kan sammanfattas med att jag ville se en förbättring i dragarbetet med slutdatum på hans 2-års dag.

Nu är Viggo 2 år och jag kan väl säga att han har fått godkänt på det övergripande målet, delmålen och även de där små ”plus i kanten” grejerna som jag satte upp, saker som jag kände var i överkant nu men som är ett delmål längre fram i hans utbildning. Viggo har gått från att 80% av tiden inte alls förstå vad jag vill till att ha full koll på vad jag vill, inte bara på barmark utan även framför skidorna och framför släden. Han kan gå i olika positioner, med olika hundar och har visat att omkörningar av både folk och fä inte är någon stor grej. Han har dessutom visat prov på lite ledaregenskaper och är den som stöttar upp när parkompisen börjar bli trött. Det trodde jag inte att han skulle göra för ett år sedan!

Vindelälvsdraget blev något av ett test för Viggo, där jag kunde se hur väl han tagit till sig träningen och vad vi behövde fokusera på här näst. Han överträffade alla mina förväntningar med råge och nu är det bara att jobba vidare och ge honom mer erfarenheter. Vi har ett mål längre fram som vi får se om vi når, det krävs inte bara en del träning av Viggo utan även en del träning av hon den där som släpar bakom 😉

Utanför arbetet så är han en himla lättsam hund. Alltid glad, busar mer än gärna och är en hund som fullkomligt älskar att mysa, så där supermycket att han nästan blir besvärlig då han vill vara nära, nära,  nära. Med sina 70+ är han den största i flocken men han är också den hunden i flocken som har störst hjärta, både för sina två- och fyrbenta vänner.

Mentalbeskrivning A+B

Idag var det dags för ytterligare ett uppfödar-MH och denna gång var det en lite mer brokig skara som gjorde entré på Hammarö bhk. Billie, Birk och Ymer från B-kullen gick banan, Nikki fick komma ut och lattja lite samt Viggo och Ziri från A-kullen som båda var under karens när övriga A-barn gjorde sitt MH i höstas.

Det var kul att träffa Fröken Rosa igen, hon har verkligen utvecklats sedan i höstas och ser nu ut som en riktigt snygg tös! Även Axxa tittade förbi och också hon har börjat sätta sig och ser ut som en riktig pingla <3 Vad det gäller själva provet så gick Ziri som husse och matte hade tänkt sig och jag kan väl säga att även Viggo gjorde ungefär som jag trodde. Två trevliga och sociala hundar med bra leklust och inga konstigheter på skotten. Viggo har ett bra gripande men enda anledningen till att gripa tag i något enligt Viggo är för att han sedan ska kunna använda frambenen för att leka med det, ungefär som en utter. Han tog lite tid på sig att ta sig fram till dumpen och skramlet men efter en kontroll insåg han snabbt att detta var ju inget.

 

Nikki fick också gå då hon aldrig kom med på något MH när hon var i MH-mogen ålder, så hon är ju såklart lite färgad av sina erfarenheter från livet men det var ändå intressant att se henne! Hon körde ex IPO/IGP-style under leken där hon självmant släppte och satte sig på bevakning när figgen blev passiv, himla fin bevakning hade hon också 😀 Hon visade ett intresse på skotten då hon associerar skott med vilt, hon fick därmed en trea vilket inte innebär någon som helst rädsla men däremot en låsning mot skytten. Genomgående för alla fyra långöron var att de är väldigt, väldigt intensiva och har stor leklust med fullt bett. Neutrala i sin kontakt med andra människor och rätt så förarbundna. Mina tre var mer intresserade av att söka vilt i vegetationen utanför plan än av avståndsfiggen när denne försvunnit ner i gömslet, hanarna hade lättare att slappna av än tikarna och Birk behövde mer stöd av sin förare än övriga hundar, vilket inte kom som någon överraskning då han är mycket mjukare, mindre självständig och mer förarbunden än övriga tre.

 

(Klicka på bilderna för att få dem i större format)

 

Det var väldigt intressant att se B-kullen och jämföra den med A-kullen. Generellt så var trion långöra mer lika varandra än vad  syskonskaran skägg var, hos skäggen spretade det mer. Nu är visserligen skäggen 8 antalet och långöronen bara 3 stycken men ändå, intressant! Något som jag uppmärksammade var att spanielsarna inte har samma behov som skäggen av att fysiskt röra något när de avreagerar eller undersöker saker. Skäggen vill gärna ha fysisk kontakt när de avreagerar medan spanielsarna är klarar långt innan de nått fram till objektet, kan det bero på att riesen överlag är en väldigt brötig och fysisk ras?

 

Sammantaget så är jag nöjd med mina små ”valpar” och även deras ägare är mycket nöjda med sina hundar vilket ändå är det viktigaste. Oavsett vad ett MH visar så åker man ju hem med samma hund som man kom dit med och vilken ruta som är ”rätt” sitter i betraktarens ögon.

Tack Hammarö bk för ett bra arrangerat MH, som vanligt 🙂

En månad med Penny

Att föda upp hundar är roligt, lärorikt och jobbigt, riktigt jobbigt ibland. De första veckorna är det ju rätt lugnt, om allt går som det ska, då tiken mest sköter valparna men sen drar det igång. Det kissas överallt, det bajsas överallt och ljudet som ett gäng 6-7-8 veckors valpar är öronbedövande. Och tro inte att de är några långsovare, åh nej. A-kullen drog igång med sin skönsång innan kl 06 på morgonen och tro mig, 11 riesenvalpar låter HÖGT.

Nu har Penny varit här en månad och det slog mig rätt fort att satan vad enkelt det är att köpa valp. Man behöver inte göra något alls de första 8 veckorna förutom att vänta och titta på gulliga bilder och filmer som uppfödaren skickar. Jag som dessutom köpt/behållit 2 valpar samtidigt de senaste åren har upplevt den här första valptiden med bara en valp som rena semestern! Livet med två riesenvalpar eller två spanielvalpar har gått riktigt bra, långt över de förväntningar jag hade, men att ha en valp går ju inte att jämföra med två.

Så till lilla Penny då. Hon är en himla trevlig tik, hon väldigt trygg i sig själv, har ett bra hundspråk, kampar lika bra som mina övriga kampspaniels och väldigt hög matlust. Hon har kommit in i flocken bra och spenderar sina dagar med att terrorisera främst Nikki och Viggo. Jag trodde att Billie skulle bli superglad över att få in en till lekkamrat men hon har mest ignorerat Penny medan den jag trodde skulle ignorera henne, Nikki, har gått in i rollen som lektant.

 

Just nu går i vi väntans tider och funderar på när Aco har tänkt att börja löpa. Tänk att det alltid är så här, när man vill att de ska löpa så har de en tendens att hålla i med det 😉