Välkommen till lillaliam.se – big, black and BAD!

Vet att jag är en av få som gillar det här men fasiken va gött att den äckliga värmen är över! Jag vill ha härliga höstdagar där man kan vara ute hur länge som helst utan att hundarna blir flåsiga för minsta lilla eller ta en värmande kopp thé på klubben medan man har paus i träningen – underbart!

Den här veckan har vi varit grymt effektiva måste jag säga. I tisdags avverkades varsitt spår till grabbarna, sökträning för Liam samt en härlig skogspromenad på mindre än två timmar. I går blev det istället 5 km CaniX samt en genomgång av appellydnaden innan grabbarna fick härja av sig på Frykens strand.

Idag väcktes jag utav en stor skäggig nos som puffade mig i ansiktet strax innan kl 8, kan man annat än att vakna på gott humör då? In med grabbar i bilen för att sedan åka ut i skogen, lägga spår, gå promenad, träna lydnad med både skägg och långöra. Avslutade med lite agilityträning för båda innan Liam fick gå sitt spår. Innan klockan hade blivit 11:30 hade jag även lämnat in cykeln på service (verkstadsnissen såg väldigt förbryllad ut över min draghundsantenn innan jag förklarade vad det var) samt storhandlat så nu är både frysen och kylen full. Ska hämta 16 kg färskfoder nästa vecka, undra vart jag ska få plats med det? Ja ja, ett senare problem..

Milkie hösten 2009

I helgen fick Neo alltså pröva på agility för första gången och efter två ”springa-till-godis-skål-medan-matte-springer-bredvid” så kunde långörat ta en kombination bestående utav 5 hopphinder och en tunnel.  Idag fick han pröva igen och långörat tar det mesta med ro. Naturbegåvning? Jag är fortfarande lite tveksam till att köra agility med honom efter att ha sett skräckexempel på tävlingar. Jaktcockrar som är helt rabiata i tält och slänger sig i burarna, gör utfall emot andra hundar, inte kan gå i koppel och det värsta av allt – de kan fasiken inte hålla truten stängd utan hundarna skriker konstant. Samma beteende har hundarna dessutom i jaktsammanhang, vilket på prov innebär att du kan åka hem i samma sekund som hunden gör utfall eller ger ifrån sig ljud.

Har kommit fram till att vi ska testa lite till och om det börjar likna de hundar som jag beskrivit ovan så lägger vi av. Dock tror jag inte att risken för det är så stor pga flera orsaker, Neo är inte stressad i sig själv utan tar det lugnt hemma (till skillnad från många andra jaktspaniels har jag märkt) och inte heller i arbete går han upp i stress utan behåller sin intensitet och fart samt kontakt mellan ben å hjärnceller. Dessutom får han sitt jaktbehov tillgodosett vilket bara det gör en stor skillnad på honom och även om jag inte kommit så långt i mitt hundägande/tränande så ser jag iallefall skillnad på stress och intensitet. Till skillnad från många andra så får jag inte gåshud utan ont i magen utav att se hundar som flänger runt på agilityplan medan ögonen ser ut att ploppa ur skallen för att sedan omrikta stressen och hugga efter sina egna ägare efter avslutat lopp. Agility ska gå fort men inte till bekostnad på koncentration, sammarbete och fokus, eller framför allt hundens hälsa!

Vi skyndar långsamt helt enkelt!

Ja, vardagen fortsätter! I måndags hade vi vilodag, i tisdags blev det en längre tur med cykeln – 13 km i snabb trav. I går blev det först 5 km av jagande runt motionsspåret, alltså hundarna lösa framför cykeln och därifrån är det full karela som gäller! Inga pissepauser och ingen trav utan galopp är gångarten som utförs medan matte jagar efter med cykeln.

Kvällen spenderades på Hammarö Bk där vi körde skydd. Liam var trött och ofokuserad passet igenom men avslutade med ett fint bett. Skulle testa inskick och både jag å Patrik tänkte att avståndet skulle han ha med sig från söket. FEL! Liam tacklade in i Patrik två gånger innan vi kom fram till att nej, han har inte med sig avståndet från söket Neo fick då vara stand-in på skyddspass nr 2 och den hunden gör en ju aldrig besviken!

Bilderna är ärligt snodda utav Anna på silver-bullet.se

Idag har vi tränat DW tillsammans med en annan tjej här i Karlstad – väldigt skoj! Trevlig att för en gångs skull ha sällskap när man fystränar! Liam blev helt kär i hennes staff medan Neo bara tänkte på att dra eller jaga sädesärlor.

Börjar få lite ångest för Liams sår i tassen och WP-SM som går om dryga en månad. Det läker långsamt och inifrån, sårkanterna går alltså inte ihop. Då jag själv lyckades tillfoga mig ett sånt sår i julas så vet jag hur lång tid det tar innan det läker. Pga värmen har jag nästan inte kört någon styrketräning i form av drag eller dw på flera veckor och eftersom såret inte har läkt ordentligt så vill jag inte köra tung dw än. Frågan är alltså om det kommer att hinna läka till SM eller om han kommer vara i form över huvudtaget?