Kategoriarkiv: Draghund

SM-Guld Slädhundsstil 2020

Vi gjorde det! Mitt lilla udda team och jag tog hem guldet i Sp4 – B 2020! Trots att jag bara körde med en ”normalstor” hund och tre små så gick det riktigt fort i spåren.

Efter två dagar med temperaturer strax under nollan så var det på SM’s sista dag plusgrader, det hade även varit plusgrader på natten vilket gjorde att spåren inte hade frusit till. Spåren var fortfarande hårda men uppe på den hårda ytan låg det sockersnö vilket skapar en viss friktion, dvs mer motstånd.

Söndagens lopp gick fint men var tidsmässigt vårt långsammaste lopp (26:05) men det berodde dock inte på underlaget under på händelser under loppet. Dels så började hela loppet med att Nikki vägrade att starta, eftersom jag inte gav korrekt kommando :O Istället för att säga ”kör”, vilket är vårt startkommando, så blev det ”jajaja!”. Hjärnsläpp deluxe på den där som står bak på släden.. Nikkis reaktion var att bara tittar bak och tänka ”nä hä du, den lätta gick jag inte på! Man får inte springa förens du säger kör, annars blir du sur”. Duktig ledarhund, dålig förare 😉 Där fick jag ett kvitto på vilken stadga jag har på henne, och även ett kvitto på att jag måste träna stadga på unghundarna för de struntade tydligen i vilket kommando som ges eftersom alla tydligen betyder varsågod att starta!

Foto: Kajsa Wagelin

När vi väl kom iväg så var det full fart i spåret och kilometrarna betades av. Med drygt 6 km körda kommer vi ikapp ett SH-spann som startat 2 minuter före oss. SH-spannet travar uppför en backe och vi passar på att knata förbi, en bra erfarenhet för hundarna! När vi kört förbi så får så klart SH-spannet lite eld i baken och ligger ett par meter bakom oss upp för backen och vidare ut i skogen. Föraren ber att få köra om mig vilket hon gör och spannet glider fint förbi oss, dock på Billies sida och i sitt försök att maximera avståndet mellan sig själv och det omkörande spannet så trycker Billie ut Nikki utanför spåret och vi får trassel. Då känner jag att jag blir superstressad och tänker att fasiken, det här blev ju precis som jag inte ville att det skulle bli. Men sen kom jag på mig själv, varför blir jag stressad? Vi har bra marginal ner till tvåan och Billies minne av situationen beror ju även på vad jag gör nu, efter att spannet åkt förbi. Så jag trasslade upp hundarna utan stress, klappade om dem, gjorde en ordentlig omstart med att räkna ner och sen var vi iväg igen. Det stoppet kostade oss drygt 40 sekunder men det spelade inte så stor roll.

Även dag 3 så ökade hundarna farten de sista kilometrarna och när vi kom in i mål hade vi nästan kört ikapp SH-spannet igen. Trots strulet så hade vi ett riktigt bra lopp <3 Under dagarna har vi haft snitthastighet på mellan 23-25 km/h med topphastighet på strax över 30 km/h varje lopp.

Våra tider under helgen blev:
Dag 1 – 25:46
Dag 2 – 24:18
Dag 3 – 26:06
Totalt – 1:16:09

Vår hastighet dag 2. Snitthastigheten låg på 24,78 km/h och högsta hastighet var 30,02 km/h vilket uppmättes under loppets sista del.



Inför SM hade jag ett par olika mål, dels ett resultatsmål och dels flertalet processmål eller utvecklingsmål.

Resultatsmålet var att vinna, för det är ju ändå den primära anledningen till varför just jag tävlar. Sen är det kanske inte alltid helt realistiskt med tanke på hur gruppindelningen inom draget där mina små hundar går i samma grupp som betydligt större och starkare hundar men ”Go for the moon. If you don’t get it, you’ll still be heading for a star”.

Process/utvecklingsmål då? Där hade jag ett par som jag hoppades få möjligheten att bocka av. Mål som egentligen är viktigare och mer långsiktiga än resultatmålet.

  • Ge unghundarna bra erfarenheter och rutiner
  • Gå i mål med pigga och glada hundar i full fart
  • Hålla ett snitt på över 18 km/h, med 20 km/h som plus i kanten
  • Ha hundar som vågar trycka på nerför

Att vi uppnådde resultatmålet konstaterades i början av inlägget men vi uppnådde även våra utvecklingsmål! Hundarna fick bra erfarenheter, vi har hittat rutiner som passar dem, de gick i mål pigga och glada i full galopp och vi hade betydligt högre snitthastighet än vad jag trodde vi skulle ha. Något som jag är riktigt nöjd med är att de har självförtroende nog att verkligen trycka på i nerförsbackarna! Att gasa när det är flackt eller går uppåt är en helt annan sak än att springa på nerför. Testa själv och se hur det känns att verkligen springa fort nerför, det är riktigt läskigt innan man lärt sig att hantera det! Det är något som jag försöker lära dem tidigt, att de ska våga lita på selen och ta stöd av den när de springer nerför vilket gör att de sen vågar springa ännu fortare. Det innebär i praktiken att jag alltid bromsar i nedförsbackarna, hundarna ska dra nerför, inte bara springa. De sista 2 km på SM-banan är i lätt nedförsbacke och det är här hundarna sprungit som snabbast alla tre dagarna, trots att jag då stått på bromsen hela vägen ner. De har lärt sig att lita på selen, sin egna förmåga och på mig.

Själv fick jag även träna på att inte ha katastroftänk när det kommer till omkörningar och spaniels. Jag har nämligen, tyvärr, rätt dålig erfarenhet av omkörning med spaniels i kombination med huskys eller andra hundar med stor jaktinstinkt. De har en tendens till att se mina små hundar som byten, vilket så klart är ett enormt problem då jag inte uppskattar att få mina hundar tuggade på eller nertryckta (även om det egentligen inte är mitt problem utan det är ju de andra hundarnas förares problem att uppfostra sina hundar).

När jag läste startlistorna och såg att det fanns chans till att vi antingen skull bli omkörda eller skulle behöva köra om spann bestående av hundar med stor jaktinstinkt så fick jag genast en klump i magen. Men istället för att se alla möjliga negativa scenarion så försökte jag tänka om och se om det fanns något jag kunde göra för att få bättre förutsättningar för ev omkörningar. Inför fredagens lopp så löste det sig själv, de förare som ev kunde komma ikapp oss sökte upp mig och vi hade en dialog om huruvida en eventuell omkörning skulle fungera smidigast för båda. Tack <3 Inför söndagens lopp sökte jag själv upp den föraren som jag trodde jag skulle köra ikapp för att bara informera henne om vilken typ av hund jag körde, då hon inte var en svensk förare och därmed inte kände till att här kör vi alla möjliga och omöjliga raser 😉

En sån enkel sak som lite kommunikation gjorde att jag kunde släppa den oron och istället förlita mig på att mina hundar fixar omkörningar utan problem och om det behövdes så skulle jag stötta upp med att t.ex. ankra och stå mellan mitt spann och passerande spann. Nu gick som sagt alla omkörningarna fint och mina hundar, och jag själv, fick bra erfarenheter av huskys!

Förutom själva racet så har hundarna uppfört sig himla bra, trevliga mot både folk och fä, flippar inte ur när de ska selas in i spannet och kan kontrollera sig i startkön och i startfållan, även om Birk ligger på en sån hög anspänningsnivå att han står och vibrerar. Trots hög hastighet och hårda spår så har hundarna fixat det bra, ingen stelhet eller ömma tassarna. Det var många hundar som fick små skador på tassarna och de flesta kördes med sockar på men mitt gäng hade inte en skråma på tassarna trots att de kördes utan sockar. Penny har varit med som maskot och mingel-proffs, det finns ju inget bättre än att hänga på tävlingsområdet, flörta med folk och försöka bjuda upp även den suraste tik till lek <3

Tack SPHK Nedre Norra som fixat ett sånt trevliga arrangemang! Vi återkommer gärna nästa år 🙂

SM i slädhundstil 2020

För 8 år sedan stod jag på startlinjen i 4-spannsklassen i Åsarna, med tre riesens och en cockerspaniel. I helgen var det dags igen, men nu med tre spaniels och en riesen 🙂

Planen var från början att köra fyra spaniels men Neo fick stanna hemma och Viggo tog hans plats. Att det i år varit en konstig vinter har väl ingen missat och min ursprungliga plan med fyra spaniels var under förutsättningen att det skulle vara riktig vinter med mycket snö – dvs, något tyngre före. Men plusgrader, regn och sedan minusgrader har gjort att SM-spåren blivit hårda – och snabba. Så två dagar innan avfärd stod det klart, Neo fick vara hemma. Han fixar helt enkelt inte de höga farterna som jag misstänkte att det kunde bli p.g.a. spåren. Med tanke på vad Neo fick gå igenom i höstas och det faktum att han faktiskt fyllde hela 11 år i torsdags så får man väl ändå tycka att det är helt okej för honom att ligga i schäslongen framför brasan istället 😉

Neos plats togs alltså av Viggo som nästan inte blivit tempotränad öht under hösten. Han har gått två pass med springrarna dagarna innan SM och har kört ett fåtal cykelpass med mig där vi kört tempo. Annars har han mest tränat styrka, i och med att min tanke har varit att köra skidor med honom (och med tanke på min brist på träning så behöver hundkraken har en hel del muskler för att vi ska komma runt!). Så även om jag petade Neo på grund av den eventuella höga farten så satte jag in en hund som jag inte visste om han skulle fixa farten eller inte.



Väl framme så visade det sig att beslutet att låta Neo stanna hemma var helt rätt, han hade inte fixat att hålla den höga hastigheten i 10 km. Min tvekan om huruvida Viggo skulle fixa det visade sig vara helt obefogad, efter två dagars körning så har vår snabbast avverkade kilometer varit de två sista km, båda dagarna och Viggo har kämpat på riktigt bra. När han sträcker ut sina älgben så täcker han massor av mark och då banan är pistad med pistmaskin i kombination med vädrets makter så behöver inte jag vara orolig för att han ska gå igenom spåret och skada sig.

SM i släde är sträcker sig över tre dagar så vi kör alltså fredag, lördag och i morgon söndag. Dag 1 gick fint med två mindre stopp. Första stoppet var för att byta plats på Viggo och Birk som går i wheel. Jag har alltså inte kört Viggo i spann mer än ett fåtal gånger och tydligen har han bestämt att hans plats är till vänster medan Birk går till höger, och jag hade då satt dem på ”fel” plats vilket gjorde att de sprang men inte för fullt. Så, ett kort stopp där en riesen lyftes över stamlinan medan Birk gick under, sen iväg igen och hundarna jobbade på till max. Med nån km kvar kom vi ikapp ett medeldistansspann bestående av en hel radda marshmallows, dvs samojeder. Föraren stannade och mina påbörjar omkörningen bara för att sedan tvärstanna när Billie inser att herrejävlar vad många de är… Så, snabbt av från släde, springa fram, ta tag i nacklinan och leda förbi spannet, trassla ut Viggo (så klart, Mr älgben har inte koll på alla sina fyra ben) och sen iväg igen. Vi tappade lite tid på våra två stopp men annars en superfin runda!

Dag 2 blev en runda helt utan stopp. Inga söta marshmallows i spåret och jag satte Viggo på ”rätt” sida. Spåren var lite annorlunda idag, inte mjukare utan fortfarande fasta och fina men uppe på spåret låg det ett litet lager snö a la is/socker vilket smattrade fint i ansiktet. Vovvarna jobbade på fint även idag, vi hade ett jättegött flow hela banan igenom och jag är så nöjd att jag skulle kunna åka hem <3

Sammanfattningsvis efter två dagar så leder vi vår klass som består av totalt 6 team. Förutom mitt spann så har vi även ett spann som består av hälften bovier och hälften malle, sen har vi samojed, grönländare och malamute! Vi kanske inte är den snabbaste gruppen, eller ja vi är typ den långsammaste, men vi har iallefall mest variation i vår grupp 🙂

Dag 1 körde vi på 25:46 och dag 2 24:18. Imon är sista dagen och målet är att avsluta ännu en dag med pigga och glada hundar som ökar farten sista kilometrarna in i mål!

8 veckor sedan buköppningen

Nu har det gått snart 8 veckor sedan Neos buköppning, en operation som kantades av osäkerhet. Osäker på vad de skulle hitta när de öppnade honom, osäkert om han skulle överleva själva operationen och osäkert om han skulle repa sig.

Men han överlevde och han repade sig, den lilla kampcockern <3 Han är tillbaka i träning och är egentligen precis som han var innan operationen, dock avsevärt piggare och något smalare midja så klart 🙂 Han är verkligen en fantastisk liten hund, så mycket glädje och så mycket livslust i en rätt liten kropp. Det känns som ett privilegium att få ha honom hos oss ett tag till, att livet kan ta drastiska vändningar är ju tyvärr något vi fått erfara den senaste tiden.

Vi jobbar på och förhoppningsvis blir den ett par turer norrut i vinter för att testa spanielsarna i 4-spannsklassen vilket ska bli kolossalt roligt!!

SM i barmarksdrag 2019

 

”Man avlar inte på meriter” var det någon som sa till mig för länge sedan. Och ja, det är en sanning med modifikation för meriter nedärvs ju inte (det hade ju varit enkelt att bedriva avel på tävlingshundar då). Men förutsättningarna som krävs av hunden för att plocka meriterna kan vara av ärftlig karaktär, exempelvis arbetsmotor, samarbetsvilja, fokus, jävla anamma samt en exteriör som lämpar sig och fixar fysiskt arbete. Får man dessutom ut valparna till folk som vet vilka knappar de ska trycka på och som dessutom har ett intresse för tävling så kan meriterna vara i hamn.

 

Förra veckan avgjordes SM i barmarksdrag och i år var platsen för mästerskapet Gävle. SM avgjordes under fyra dagar där cykel och canicross tävlade torsdag och fredag medan scooter och vagn kördes lördag + söndag. Ett upplägg som är både positivt och negativt, för min egna del så innebär det att nästan alla mina vänner har åkt hem när jag själv tävlar då de flesta med B-hund kör cykel och canicross :/ Ett ihärdigt regnande hade gjort banan rätt så blöt men tack vare lite uppehåll under veckans första halva så var det inte så farligt torsdag och fredag, lite prickiga ansikten var det som rullade över målgången hos cyklisterna men inte mer än så. Värre var det lördag men framförallt söndag då det började regna på lördag kl 18 och sedan regnade nonstop heeeela helgen.

För kennelns del blev det ett himla bra SM måste jag säga med 6 ekipage som startade varav fyra stod på pallen!

Håkan och Abbe gjorde en helt lysande insats i gubb-klassen och slog till med ett SM-guld på deras första mästerskap! De har startat på ett par tävlingar i höst och alltid haft bra tider. Om de hade tävlat bland seniorerna på SM så hade de cyklat in på en andra placering, så än finns det krut i Göbben 😉 Syrran Maya tävlade med Staffan i samma klass och efter torsdagens första heat låg de på en fjärde plats med en ynka sekund upp till brons och 6 sekunder upp till silvret, spänningen inför dag två var stor! Tyvärr halkade de ner på en 5:e plats efter dag 2, husse är en löpare och inte en cyklist och hade lite problem med tekniken utefter banan vilket gjorde att de tappade tid men de kämpade på bra!

I damernas veteranliga körde Aco och Karin för att försöka förbättra förra året prestation, ett SM-brons i Lida. Första dagen såg det himla bra ut när de körde in på en första plats dag 1 och det slutade på en fantastiskt andra plats och SM-silver efter två dagars tävlande. Bodil och Atom startade ut i samma klass tillika deras första tävling tillsammans men fick tyvärr avbryta tävlingen då de kraschade ordentligt dag 2 och inte kunde fullfölja heatet.

Johanna och Ymer körde också cykelklass damer men senior där de körde mot malinois, schäfer, (mellan)pinscher och aussie. Ymer är visserligen större än båda sina syskon och sin mamma men han var tillsammans med pinschern de minsta i sin klass, ändå lyckas han springa till sig ett Silver, dessutom med fredagens bästa tid i bikejoring kvinnor B senior + veteran!

Jag startade 4-spann med Nikki, Neo, Billie och Birk, och vi var faktiskt hela sju ekipage i 4-spann B! I vår klass fanns, förutom mitt spanielspann, malinois, lapsk vallhund, älghund, working kelpie, staffordshire bullterrier samt ett helt gäng med samojeder, B-hundgruppen är inte den snabbaste men variationen är helt klart svårslagen!  😀

Gänget jobbade på bra och trots en något underlig startordning så flöt lördagens heat på bra för oss. Fick ett stopp med tillhörande lintrassel när jag inte uppmärksammade att Nikki behövde bajsa och inte hann bromsa ner så att linorna hölls sträckta. Så vi tappade lite över 30 sekunder där men ja ja. Strax därefter blev vi omkörda av ett malinois-spann och körde kort därefter om ett spann med samojeder. Hundarna kämpade på bra i leran och var väldigt pigga när vi kom i mål!

Om lördagen var bitvis lera så var söndagens heat dygnsurt från början till slut. Efter nästan 18 timmar med antingen regn eller ösregn så var banan blöt, riktigt, riktigt genomblöt och tung! Det märktes på hundarna som verkligen fick kämpa. Inte blev det bättre av att Neo hatar regn och bitvis hade lera ända upp till magen, han var rätt nöjd över att få lägga sig i sin mjuka, varma box i bilen efter avslutat race. Söndagens tid blev långsammare än lördagens men de fick sig iallefall ett rejält träningspass och vi behöll vår andra plats och fick med oss ett silver hem! Vilka fantastiska små hundar jag har!

Sammanfattningsvis:

Bikejoring män veteran
1:a plats Håkan och Abbe
5:e plats Staffan och Maya

Bikejoring kvinnor veteran
2: plats Karin och Aco
DNF Bodil och Atom

Bikejoring kvinnor senior
2:a plats Johanna och Ymer

4-spann
2:a plats Anna-Carin med Neo, Nikki, Billie och Birk

Fattas på bilden gör Bodil och Atom

 

Alltså, seriöst. Hur fantastiskt var inte detta då?! :O När jag stod vid startsträckan för att ta bilden här nedanför så var det allt nära att det föll en liten tår då samtliga av ”mina” valpar hade startat för dagen. Det är sånt här, när hundarna gör något de älskar tillsammans med sin förare, och man ser samarbetet, glädjen och ivern, som gör att man känner att det är värt allt slit som en valpkull innebär. För när man står där kl 05 på morgonen med kissiga tidningar, nån har lagt en bajskorv upptryckt mot väggen och ett helt gäng alldeles för pigga valpar som SKRIKER så funderar man allt på om det verkligen var en så bra idé med kennel. Vilka valpar och vilka valpköpare <3

 

Så, går det att då att avla på hundar som har dragmeriter och då få valpar som plockar meriter inom samma sport?  Kanske 😉

 

Tack till Gävle skidkamrater som gjorde det bästa av de förutsättningarna som gavs och som trots lite strul fixade ett trevligt mästerskap! Nu hoppas vi på att de öppnar upp för en vintertävling där även Sp2 och Sp4 är välkomna 😀

 

Fler bilder från SM finns här!

Bra helg för paret Ljudén med (Racing Giants) Abbe och hans mamma Aco (Dinafix’s Taco) som är dotter till Timmie!

Debut 4-spann spaniels

Då var det gjort, spanielsarna har debuterat i 4-spann!Foto: Niklas Sjölund

 

Årets upplaga av Dubbeldraget är över och som vanligt var det ett arrangemang av rang. Nytt för i år var dock banan som dragits om pga skogsavverkning på den ordinarie banan så istället för strax över 4 km kuperad bana så blev det 5,7 km kuperad bana med bitvis mycket sugande underlag. Kul och utmanande!

Långöronen körde banan på 17:48 första dagen, en nästintill perfekt runda så när som på precis innan upploppet då ledarparet Nikki och Billie får för sig att svänga in på en gångväg som går från spåret och tillbaka till starten. Så vi fick göra ett litet stopp för att trassla ut dem innan vi körde de sista 100 m till mål. Så kan det gå 😀 Dag 2 hade vi inte några som helst problem, förutom att vänsterbroms hade frusit fast och inte var brukbar förens efter ett par kilometer.

Första dagen så höll de galopp nästan hela vägen upp i alla backar men det märktes lite dag 2 att de var lite trötta i just backarna där de slog över till trav något tidigare än dagen innan vilket gjorde att jag fick hjälpa till lite. På de lite flackare partierna kändes det som om de hade bra fart under tassarna och vi körde banan på 17:12 dag 2.

Jag är sjukt nöjd med mina små krigare som sprang på så bra och ser fram emot utmaningen på SM!

Förutom mitt egna team så kom ett par andra RG-hundar till start! Riktigt duktiga hundar med fantastiska förare som alltid lyckas ta fram det bästa i sina hundar <3

RG’s Abbe körde bikejoring med Håkan.
RG’s Axxa debuterade i barmarksdrag / canicross där hon lånades ut till en annan förare och sprang likt vinden.
RG’s Brage körde bikejoring med Johanna.
Dinafix’s Taco körde även hon bikejoring med matte Karin.

 

      

Bilderna är ärligt snodda av Sophie, Axxa’s matte 🙂

Tävlingshelg med rasmästerskap

Lördag
Dags för Lilla Draget på Sörmon, arrangerat av Sörmons Hundklubb. En rolig bana som delvis gick på motionsspår och delvis på stig, dvs där gällde det att ha tungan rätt i mun samt ha god lydnad på sin hund. Då jag körde Viggo så innebar det att vi saknade det sistnämnda, lydnad. Han är inte en hejare på varken höger eller vänster och på en bana med massor av vägval så blev det en utmaning 😉 En himla kul bana som blev till superbra träning för Viggo både när det gäller att ta kommandon och när det gäller att ha publik. Är det något som Viggo gillar så är det folk, och ännu bättre är det ju med folk som hejar på honom! Han var under avspärrningar både en och två gånger för att hälsa på sin fanclub. Men ja ja. Vi fick en bra omkörning och han pinnade på i förväntat tempo 🙂

Moa var också på plats för att köra barnrace tillsammans med Neo. Hon börjar få riktigt bra koll på det här med draghundsport, hon vet att hunden måste vattnas, värmas upp och gås av. Hon gjorde dessutom en helt korrekt redogörelse för vad de olika skyltarna betyder, vilket är mer än vad många vuxna deltagare kan 😉

 

Även Abbe med husse Håkan var på plats för att debutera i cykelklassen och vilken debut! Då tävlingen endast var motionsklass så innebar det att vi som körde fordon körde i samma klass oavsett om du körde A, B eller C hund, 1 eller 2 hundar, var man eller kvinna. Håkan och Abbe körde in på en fjärde plats med bara sekunder upp till första placeringen!

Söndagen spenderades hemmavid i Molkom där Svenska Riesenschnauzerklubben arrangerade SRSK-barmark som även var rasmästerskap för Riesenschnauzer. En uppskattad tävling som flöt på bra! Moa och Max körde barnrace vilket var första gången för Max, två vurpor blev det på vägen men inget gnäll utan han var snabbt uppe igen efter att ha borstat bort böset på knän och händer.           

Då jag själv var med och arrangerade tävlingen så fanns det ingen tid för mig att tävla utan jag körde hundarna tidigt på morgonen innan de tävlande var på plats. Men även om jag inte själv körde så fanns det ett par av ”mina” hundar på på plats som alla gjorde fantastiska resultat!

Johanna med Ymer (Racing Giants Brage) gjorde sin debut inom sporten och startade i bikejoring. Där slog de till med dagens nästa snabbaste tid i B-hundgruppen oavsett kön och ålder! Helt awesome!!

 

Riesen-SM avgjordes i två klasser, bikejoring och canicross, där damer och herrar slogs ihop. Överst på pallen i båda klasserna stod det RG-hundar! Håkan och Abbe vann RM – bikejoring medan Staffan och Maya vann RM – canicross 😀 Som grädde på moset kom Karin med mamma Aco trea i RM – bikejoring. Vilken familj!

 

Nu är det två veckor kvar till nästa tävling vilket är i Hällefors. Där är det äntligen dags för spanielsarna att komma ut och testa sina vingar på tävling 🙂

 

 

Mot tävlingssäsongen 2019/2020

Då var brytdatumet här, den 1/7 har passerat och det innebär att hundarnas semester är slut 😀 Under majmånad kördes hundarna bara 3 pass och under juni har de inte sprungit ett enda pass i sele. De har mest fått vara hundar, sprungit i terräng, skrittat och vibbat. Förra året hände ju inget särskilt den 1 juli då det dels var alldeles för varm att träna hund men främst på grund av att jag inte direkt hade några hundar att träna, iallefall inte mot tävling.

I år det dock lite annorlunda då jag har tre unghundar som ska få komma ut och testa vingarna lite på tävling. Innan semestern visade Birk fallenhet för att gå som ledarhund medan Billie hellre köttar på längre bak, det ska bli himla spännande att se hur syskonen utvecklas under sommaren och hösten! Några vinster i form av pallplaceringar på tävlingarna räknar jag inte med då det är tufft för små spaniels att konkurrera med stora riesens, mallar och schäfrar men däremot hoppas jag på vinster i form av bra erfarenheter och trevliga tävlingar för mitt gäng. Viggo ska också få komma ut och jobba lite på tävling, dock har jag själv blivit satt på ett rehabträningsprogram och har springförbud ett tag och utan en vettig cykel så känns det inte realistiskt med någon riktad satsning för honom i höst, men det kommer fler säsonger.

 

Trots att det är mitt i sommaren så ser det faktiskt ut som om vi kommer att få till de tre passen som jag planerat för veckan! Jag undviker att träna om det kryper över 10 grader men både igår och idag har det hållit sig under 10 graders sträcket vid 8-tiden på morgonen. När jag varit ute och vattnat hundarna några timmar tidigare så har termometern visat 5 grader men med en sambo som jobbar borta och två små barn som nu äntligen lärt sig att sova längre än till kl 05 så tänker jag inte riskera att förstöra den rutinen genom att slita upp dem kl 05 för att köra hund. Så därför kommer vi inte ut förens vid kl 8 🙂

Vi kör på det upplägg som vi haft tidigare år vilket har passat oss väldigt bra. Kortfattat så läggs den första tiden efter semestern på att bygga upp styrka och förbereda kroppen på den belastning som kommer att komma längre fram och på tävling. Tassar, senor och ligament ska vänjas och stärkas så att de fixar den påfrestning som hög fart innebär. Vi kör med tunga fordon, iallefall jämfört med cykel/trehjuling, som ATV och har en bra, balanserad trav som fokus medan hastigheten är oviktigt just nu. Vi fortsätter att skritta och vibba för att träna alla gångarter och muskelgrupper men även för att få en ordentligt nedvarvning efter varje pass. Gänget har sedan tidigare en god grund att stå på både när det gäller muskelmassa och kondition då de går lösa varje dag i terräng.

 

Som sagt, denna vecka får vi troligtvis ut de planerade passen men man vet ju aldrig, helt plötsligt kan högsommarvärmen komma tillbaka och då får träningen ställas in men ja, sånt är livet 🙂

Så var värmen här

Ett säkert tecken på att sommaren är här är att frågor kring dragträning och temperatur ploppar upp, både öppna frågor på facebooks hundgrupper men även privat direkt till mig via mejl, hemsida och sociala medier.

Vid vilken temperatur slutar ni träna era hundar?

Svaren varierar allt från de som inte kör om temperaturen överstiger 5 grader till de som kör som vanligt även när termometern passerat 20 grader men generellt uppfattar jag det som om gränsen för de flesta ligger på 10-15 grader. Själv kör jag inte särskilt ofta det är över 10 grader och om jag gör det så anpassas träningen därefter, ex så kan jag ta en canicrosstur eller skippa fartträning och istället ta en travrunda. Men oftast struntar jag i att köra drag och tränar istället något annat mer lågintensivt som skritt-träning, lätt dw eller löskörning eller något där risken för överhettning är låg som ex simning.

Det är dock inte alltid temperaturen i sig som är avgörande utan luftfuktigheten spelar också in. Hundar kan nämligen inte svalka sig själva genom att hässja när det är hög luftfuktighet. (http://ex-epsilon.slu.se:8080/archive/00000307/01/KlartExjobb.pdf). När luftfuktigheten är över 80% så sker ingen avdunstning överhuvudtaget och redan vid en luftfuktighet på över 35% så minskar hässjningens effekt om lufttemperaturen är högre än kroppstemperaturen, vilket det utan problem kan bli en sommardag i solen. (Bruchim et al 2006, Heat stroke in dogs: a retrospective study of 54 cases ). Så därför kan det vara mer riskfyllt att fysträna hunden vid +8 grader och hög luftfuktighet än vid +15 grader och klar luft.

 

Anledningen till att jag oftast väljer något annat är dels pga djurskyddsskäl, jag vill inte riskera att få en överhettad hund vilket kan förstöra hunden men framförallt kan riskera dennes liv. Men det är även för att jag inte riktigt ser någon mening med det. Om det är så pass varmt eller fuktigt att jag måste korta ner rundan till 2-3 km, vad är då syftet med passet? Då blir det mer en fråga om att låta hunden/hundarna bränna energi än om att förbättra hundarnas fysik. Att bränna bort energi eller träna för att bibehålla den fysiska förmågan kan göras på andra sätt som inte riskeras hundens hälsa, som ex simning eller skitt (vilket är betydligt jobbigare än vad många tror).

Sen så bor vi ju i Sverige där det, förutom förra sommaren, faktiskt inte brukar vara långa perioder med hög värme att man inte kan låta hunden vila ett par veckor 😉

 

Vindelälvsdraget 2019

Så var det över, Vindelälvsdraget 2019. När jag anmälde ett lag i mars 2018 så kändes vecka 11 – 2019 som ljusår bort men, som ni vet så har tiden en tendens till att springa iväg!

Ett tag trodde jag inte att det skulle bli något drag då resans första dag gick så där, för att uttrycka sig milt sagt. Det hela började med att bussen gled ner i diket när sambon skulle backa ut från gården… Sen var både grusvägen och stora vägen oplogad hela vägen ner till motorvägen. Mellan Örebro och Gävle tänds en varningslampa på bussen och den går ner i felsäkertläge vilket bland annat innebär att turbon inte fungerar = bussen går knappt i 70 km/h. I Gävle får jag tag i en felkodsavläsare, men efter en omstart av bussen så är felkoden borta (?) och vi kan köra vidare. Mellan Gävle och Sundsvall är det snöstorm och bitvis oplogat, fick sladd ett par gånger men som tur var så gick det rätt långsamt och jag kunde styra på rätt spår igen. Efter bron i Sundsvall var det stopp i över en timme då flertalet lastbilar inte kom uppför backarna där. Tuffade på norrut när köerna äntligen släppte men fick nog i Ö-vik då jag bara var allmänt less efter dagen, så där stannade vi över natten. Dag 2 på vår resa uppåt gick däremot mycket bättre 🙂

För er som inte känner till Vindelälvsdraget så är det en stafett där totalt 32 mil ska avverkas över tre dagar med 9-11 mil per lag och dag. Sträckorna varierar men ligger till största del mellan 9-14 km med några kortare och några längre sträckor. Ekipagen kan antingen bestå av en skidåkare med 1-2 hundar, kickspark 1-2 hundar eller släde 2-8 hundar. Alla tävlar i samma klass, oavsett stil, kön eller grupptillhörighet på hundar. Det innebär alltså att ett skidekipage med en riesen tävlar på samma villkor som ett 8-spann med A-hundar. Det här är alltså ingen tävling man vinner med riesens, schäfer, malle eller någon annan icke-draghundsras, här är det blandraser eller fågelhundar som gäller om man vill vinna.

Men även om man inte tänker vinna så kan man kan ju delta mest för att det är kul och för att hela spektaklet är en upplevelse i sig 🙂 I år var det dessutom en kraftansträngande upplevelse då någon där uppe dessutom fått för sig att fullkomligt dumpa ner ett par dm, på vissa ställen 50 cm, snö dagarna före tävlingen. Spårgruppen gjorde ett fantastiskt jobb med att få till spåret men de kan inte trolla utan spåret var ”rätt” tungkört. Men alla våra ekipage fick valuta för pengarna i både körtid och fysisk utmaning 😉

I år var första året som mitt ”kennel-lag” stod med på startlinjen och med mig fick jag fyra av mina valpar från A-kullen, Viggo, Maya, Abbe och Gizmo! En plats i laget på Vindelälvsdraget är nämligen en av sakerna som ingår när man köper valp från oss, dragnörd som man är så vill man ju så klart sporra valpköparna att köra hund! Eftersom vi ännu inte är tillräckligt många RG-ekipage så fick jag plocka in lite andra ekipage så förutom skägg och spaniels så fanns det även hoffar, bc’s, münsterlander, vorsteh, blandraser samt icke RG-skägg i laget!

Den här resan var tänkt som bra träning för mina unghundar, Billie, Birk och Viggo varpå det enbart var det sistnämnda som hade åldern inne för att köra. Billie och Birk har jag kört innan eller efter tävlingen för att få lite tävlingslika förhållanden vilket de fixade helt okej! Drivet i de där små hundarna är helt jä-la otroligt! Varje gång jag selar på dem och kör så kan jag inte sluta förundras över vart dessa små pansarvagnar får sin energi och kraft i från. Fantastiska hundar <3

Jag agerade markservice på tävlingens första dag, körde en sträcka dag 2 och två sträckor dag 3. Mitt gäng med hundar jobbade på som förväntat efter den träning de fått och skötte sig väldigt bra ute på spåret med omkörningar av både folk och fä. Jag blev riktigt imponerad av Viggo som verkligen visade att han har både huvudet och kroppen (trots att han just nu ser ut som något som mer liknar en giraff än en riesen) som krävs för att utföra ett bra dragarbete! När de övriga hundarna i spannet börjar bli trötta så lägger Viggo öronen bakåt, böjer ner huvudet och kör på ännu mer! Att springa i  mål efter 13,5 km och dessutom göra det i galopp var inga problem för ynglingen <3

 

Resultatet då?
Jo laget kom sist, föga förvånande 😉 Men å andra sidan har vi, till skillnad från flertalet andra lag, inte brutit eller avstått någon sträcka samt haft alla hundar som varit med från start med oss in i mål och det är en prestation i sig 🙂 Alla ekipagen var nöjda med sin prestation och även om det kanske inte alltid gick så bra som man tänkt sig så har vi haft väldigt kul tillsammans!

För mig personligen så blev resultatet plats 25, 25 och 26 av 29. Känns helt okej med tanke på att vi nästan uteslutande kört mot draghundsraser och det faktum att jag stått på skidor kanske 6-7 gånger i vinter. Mest nöjd är jag som sagt med Viggo men även med min egna förmåga att läsa och köra mina hundar. Det diffade inte många minuter mellan vår faktiska tid ute på spåret och den tiden som jag räknat med att vi skulle köra på! Vidare har hela flocken skött sig oerhört bra på resan och under tävlingens gång, att åka så långt och dessutom bo i bussen i närmare en vecka kan vara påfrestande men de har tagit det hela med ro.

”Mina” övriga valpar gjorde också himla bra ifrån sig och alla förarna var nöjda med sina småskägg som inte ens fyllt 2 år. Det värmer ju så klart lite extra i hjärtat att se tredje generationen ”drag-riesen” ute på spåret och det bådar gott inför framtiden.

 

Nästa år hoppas jag kunna lura med mig några fler RG-ekipage så att vi blir ännu fler som kör! Om inte annat så är Billie och Birk körmyndiga då vilket jag verkligen ser fram emot. Kanske att det blir ett 4-spann med spaniels som står på startlinjen i Ammarnäs 2020?

Tack Karin, Håkan, Lena, Gunilla, Pentti, Helena, Helen, Henrik, Ann, Staffan och Erika för att ni ville vara med och köra med oss!

 

Foto: Vindelälvsdraget / Bonnie Wall

Lycka är…

…. att ha egna spår att träna på hemma!


Jag kan köra när jag vill och hur mycket jag vill, hur fantastiskt är det inte?! Slingan är visserligen inte så lång men det är bättre än inget och man kan köra flera varv och på sätt samtidigt träna på att varva 🙂 Det är så klart vår husse som fixat spåret med hjälp av våra fantastiska grannar som lånar ut mark och skoter till oss. Imon ska jag ut och trampa upp ett spår på den stora myr som ligger strax bortanför oss, bra träning för mig samtidigt som jag kan ha hela flocken springandes lös runt mig.

 

En till hund med fart under tassarna är Maya som i helgen drog runt husse Staffan på tävling i Gävle! Husse rapporterade att racet gått bra och att Maya gick som det lilla tåg hon är. Ekipaget vann veteranklassen, inte illa för att vara debuten! Megastort grattis!

 

Söndagstur till Dalarna

Upp kl 05:30 för att fodra hundarna. Packa bussen, äta lite själv, rasta alla hundar, lasta hundar och sedan åka väg.

Över 3 timmars bilfärd på slingriga värmlands/närke/dala-vägar med diverse bussar, lastbilar och andra långsamgående fordon för att komma fram till tävlingsplatsen.

Träffa och peppa skägg-släkten som debuterar på skidtävling. Vattna egna hundar, rasta egna hundar, träna egna hundar efter tävlingen (B o B var för unga för att tävla) , mata egna hundar, rasta egna hundar igen och sen packa in egna hundar.

Köra de 21 milen hem igen, som även nu tog över 3 timmar pga snöfall, plogbilar och livrädda bilister. Väl hemma strax efter kl 18 = Rasta hundar, fodra hundar, packa ur bilen samt skrubba mittgången + 1 bur då Birks mage tydligen inte gillat min körning på vägen till tävlingen.

 

Mycket jobb och förberedelser för mindre än 20 minuters träning på släden. Men, helt klart värt det…

Nikki – Tim
Birk
Billie – Neo

6,8 km på under 20 minuter med en jättefin omkörning av Karin och Aco. Lyckades även med konststycket att stanna hela spannet och fixa ett nacklinetrassel på Billie utan att ankra, eftersom det ändå inte hade gått. Skönt med lite lydnad på jyckarna ändå! B o B skötte sig utmärkt ute på banan med fullt ös och fokus från början till slut,  och de börjar nu även förstå hur man ska uppföra sig när man springer i spann. Koppelgåendet är det dock lite si så där med 😉

Tanken var att Viggo skulle få springa samma varv tillsammans med Timmie men det blev en kort runda på dryga kilometern då Timmie var lite trött efter slädturen, inte så konstigt kanske då han skrittat och tränat mycket tidigare i veckan . Den korta sträckan till trots så blev det ett bra träningspass för Viggo, som debuterade med skidor i torsdags, med bra fokus och fart. För övrigt så var torsdagens pass något längre och betydligt mer händelserikt där jag efter 500 meter bara ville lägga mig på marken för att grina och ge upp. Men, skam den som ger sig! Efter en del övertalning från både mig och Timmie så insåg Viggo att det här med skidåkning faktiskt inte skiljde sig så mycket från bikejoring ändå. Frustrerande och fascinerande hund, den där Viggo.

 

På plats fanns som sagt fler Racing-Skägg, Maya och Abbe debuterade i linkörning tillsammans med respektive förare. Något litet strul hade de men annars hade det gått himla fint <3

Nyårsdrag

Sedan jag började köra hund så har det blivit något av en tradition att köra släde på nyårsafton. Traditionen har hållit i typ 8-9 år nu tror jag med undantag för något enstaka år då det inte funnits någon snö. I år blev det en tur på 9 km med enbart spaniels i spannet, som trots de något spartanska och mjuka spåren så pinnade de på riktigt bra och höll en snitthastighet på över 20km/h. Helt okej ändå med tanke på att ingen av dem ens mäter 50 cm över markytan! Riktigt nöjd med B o B som premiärsprang framför släden och dessutom något förvånad när Birk visade ledarhundstendenser, han som är mycket mer förarbunden och osjälvständig jämfört med Billie. Började med Billie och Nikki i led men fick efter nån kilometer sätta bak Billie som visade att hon inte riktigt var bekväm med att springa i led. Chansade och satte fram Birk som gick som ett spjut utan tveksamheter och tog dessutom kommandon riktigt bra.

Igår hade vi också premiär men då i form av skidor då vi tog oss en tur till Filipstad, vilket då också var en första gång för B o B. Körde först Billie och Nikki för att sedan ta Birk och Neo samma runda (5,5 km). Båda unghundarna gjorde ett strålande jobb och gjorde fina omkörningar av både folk och fä, fick även ett par head-on möten som gick fint så när som på ett där Billie vart lite obekväm. Bara att fortsätta träna och ge dem mer erfarenheter och upplevelser.

 

Både på skidturen och slädturen så agerar B o B som de brukar, Billie är självständig, väldigt miljöstark och fixar det mesta galant. Birk är mer förarbunden och uppmärksam på nya saker och ljud i sin miljö, absolut inte rädd utan mer ”åh, vad var det där som lät eller som går där!” men när han väl hört det så är det sedan bara en del av bakgrundsbruset, t.ex. som det skrapande ljud som blir när man plogar lite i nedförsbackarna med skidor vilket var ett ljud som han aldrig hört. Då tog han en snabb koll bakåt, insåg att det var jag som skapade ljudet och sedan var han färdig med det. Mina små bananer i pyjamas är verkligen fantastiska att jobba med! High-five till mig själv också som faktiskt klarade av nästan 20 km skidåkning så när som på en vurpa, i en uppförsbacke precis när jag kört förbi en skidåkare.

Efter att småttingarna fått sitt så fick Timmie komma ut och springa, vilket jag först var lite tveksam till då jag själv inte stått på skidor sedan… ja, när då tro? Undra om jag åkte några skidor förra året? Nåväl, efter att ha åkt med spanielsarna så kände jag iallefall till banan och kände mig något mer säkrare på min åkning. 8 km blev det med Timmie som sprang som vinden, eller som en något äldre vind men ändå med god fart. Märks att han börjar bli lite gammal i kroppen nu men huvudet är det verkligen inget fel på. När man kört så länge tillsammans som vi gjort så utvecklar man ett eget språk, där man stödjer, för och följer varandra nästan som en väl inövad dans. Utan ord vet vi precis vart vi har varandra och vet hur den andre agerar och vad denne behöver för att prestera sitt bästa. Jag önskar att jag någon gång får en hund som Timmie igen <3

Planen framöver är att börja köra in Viggo med skidor och även släde. Skidor hoppas jag inte blir några större fundersamheter utan förhoppningsvis kan jag bara sätta ihop honom med Timmie och köra precis som vi kan göra med cykeln. Med släde så är tanken att testa på typ tömkörning där Moa får stå på släden och jag kan gå bredvid eller snett bakom för att stötta honom om det behövs. Sen blir det till att sätta ihop honom med Timmie för sedan förhoppningsvis bygga på med fler hundar.

Så nu hoppas vi på kallare väder och mer snö för i skrivande stund har snöflingorna övergått i regn och morgonens minusgrader har klättrat upp över plussträcket. Hoppas att ni får ett trevligt nyår!