Kategoriarkiv: Draghund

SM Barmarksdrag 2018

Jag velade länge om jag skulle starta på barmarks-SM eller inte. Den klass som jag tycker är absolut roligast är 4-spann men i år har jag inget spann vilket gjorde att den klassen inte ens var på tapeten. Funderade på om jag skulle starta spanielsarna i DS2 (scooter-2spann) eller Viggo i DCM (canicross) men det sistnämnda är jag väldigt glad att jag inte gjorde då jag på plats insåg att det dels var skitlångt (4,5 km) och dels superjobbigt (hej slalombacke!). Jag är ingen löpare vanligtvis och absolut inte nu när jag inte ens har tränat 😉

43879750_1070293806463626_4236969161441411072_oFoto: Niklas Sjölund – Härnösand drag

Spanielsarna hade jag kunnat ställa upp med, hade till och med hört mig för så att jag kunde lånat en kickbike då jag inte har någon själv, men kickbike med så små hundar är inte optimalt, det blir alldeles för ryckligt för dem när man sparkar. När jag på lördagen körde ett varv med springrarna innan tävlingen startade så ångrade jag mig rätt snabbt att jag inte ställde upp, det var en bana som hade passade dem perfekt! Fast och fint underlag och inte särskilt kuperat. Någon vinst hade det inte blivit med långöronen men vi hade absolut inte kommit sist heller. När jag klockade rundan som jag körde med Billie, Birk och Nikki så kom jag fram till att jag hade kunnat ge Helen, som vann R4-B, en riktigt match om första placeringen men dessvärre är ju B o B för unga för att starta i år.

 

Det blev som sagt ingen tävlingsstart på SM för oss i år men B o B fick ett fint träningspass på SM-banan och fick träna på att bo i bussen på tävlingsplatsen. Moa och jag åkte på fredagseftermiddagen och for hemåt ett dygn senare, något möra i både kropp och knopp. Moa ställde upp i barnklass och körde som vanligt cykel med Neo vilket hon tycker är superkul! Nu hade all rädsla för nedförsbackarna försvunnit och istället för att heja på henne nedför så fick jag säga åt henne att komma ihåg å bromsa!

 43879673_1070293009797039_4578013779769425920_o 43879326_1070292986463708_308969540568481792_o43878565_1070297246463282_633388297544007680_oFoto: Niklas Sjölund – Härnösand drag

 

Rätt bra utdelning på årets SM för riesenschnauzer med flertalet medaljer i olika valörer och på stafetten jobbade laget till sig en 12:e placering av 16 startande lag! För ”mina” hundar blev det två som kom till start, Aco och Maya, varav båda placerade sig på pallen! Karin och Aco kämpade sig till en tredje plats i bike women veteran trots lite strul dag 2 och Maya med Staffan tog ett silver i klassen canicross men äldre veteran! Maya flyttade till dem i somras men de har redan fått en himla fin relation <3 Med lite mer erfarenhet och rutin så kommer de få ännu roligare ihop i spåren 😀

44128583_911825605679499_5498077765498306560_o

44065335_911905162338210_7052297825714962432_oFotograf: Åsa Lundberg – fbsida.

Tack Värmdö Bk för ett jättebra arrangerad tävling!

When hard work pays off

I söndags var vi iväg till Hällefors för att tävla och träna på Dubbeldraget, som likt tidigare år alltid är bra arrangerat och himla trevligt. Med oss hade vi Ymer och hans matte som spenderat helgen här med träning och prat, förhoppningsvis blir det ännu en drag-springer på tävlingsbanorna i framtiden 😉

Upplägget för dagen blev enligt följande:

Neo och Nikki
Bikejoring, 2,8 km. träning innan tävlingen satte igång, Ymer körde med sin matte.

Viggo
Canicross, motionsklass 2,8 km

Nikki och Billie
Bikejoring efter tävlingens slut, 2,8 km

Neo och Birk
Bikejoring efter tävlingens slut, 2,8 km

Timmie och Ebbe
Bikejoring efter tävlingens slut, 3,8 km

Skärmavbild 2018-10-08 kl. 22.59.28

Billie och Birk är vana att köra på ställen där det sällan eller aldrig är andra ekipage så detta var första gången de fick köra på en bana där det kört andra ekipage före, och där det fanns lite folk ut efter banan. De går verkligen från klarhet till klarhet och fixar utmaningar på löpande band. Intensiva i sitt arbete men samtidigt lyhörda för mina signaler. Starterna börjar se riktigt riktigt bra ut och de tar kommandon himla bra, trots att vi precis börjat öva på dem, vilka fantastiska små hundar! De vuxna hundarna körde på precis som förväntat och speciellt Timmie var väldigt nöjd över att få komma ut och sträcka på benen ut med en tävlingsbana igen.

IMG_3041

För Viggo var det andra gången han startade i motionsklass och nu verkar det som om polletten äntligen har börjat trilla ner, för jäklar vad den polletten har suttit fast hårt. Starterna måste tränas på mer och jag måste komma på en rutin som fungerar för honom så att vi kan få bort skitstoppen som har gör efter några hundra meter. Han drar i princip inget alls innan han fått stanna och skita.

När han väl gjort ifrån sig så körde han på, precis som om han aldrig gjort annat. Viggo sprang och låg på i selen som han aldrig gjort tidigare, vi sprang förbi ett annat ekipage vilket han visade lite intresse för (en söt cockerflicka) men som han ändå släppte rätt fort. Svampplockarna i skogen viftade han glatt på svansen åt men det var inga problem att få tillbaka fokuset åt rätt håll. Och de sista 800 metrarna händer det, hunden börjar lägga ännu mer vikt i selen och galopperar!! Om jag inte hade haft fullt upp med att försöka att få ner luft i lungorna och hålla mig på benen så hade jag kommit gråtandes in i mål, för det här har vi kämpat för länge.

IMG_3049

Vad många kanske inte vet om är att Viggo var död när han föddes. Han kom ut helt livlös utan fosterhinnor, nagelsträng eller moderkaka. Det tog en liten stund innan vi fick igång honom och frågan är hur länge han varit utan syre i livmodern. När Viggo var ett par veckor gammal när jag första gången märkte att han inte riktigt var som de andra valparna, han är inte den valp jag planerade att behålla men samtidigt ville jag inte sälja en valp som inte kändes helt hundra så han blev kvar. Jag har lite svårt att förklara precis vad som är fel men man kan säga att han i många situationer inte kopplar, han förstår helt enkelt inte vad man vill eller vad som händer runt omkring honom. Det som inte kommer naturligt för honom tar otroligt lång tid att lära in. Viggo en väldigt snäll kille som alltid är pigg och glad men han är lite efter och visst, han skulle bara kunna vara extremt omogen men jag skulle snarare gissa på att han fått någon form av hjärnskada på grund av syrebristen. . Jag har flera gånger funderat på om jag gjorde rätt som försökte få honom att överleva, att det kanske varit bättre att låta naturen ha sin gång. Men det är en sak att säga det och en helt annan när man står där med en nyfödd och livlös valp.

Jag försöker leva efter tanken att ”allt händer av en orsak” och att de hundar som korsar vår väg genom livet gör det av en anledning. Det finns ett talesätt som säger att man kan få en hund för sina synder skull och jag tror att jag fått Viggo för mitt (korta) tålamods skull. Det mesta man ska lära Viggo tar tid, och då menar jag verkligen tid. En enkel sak, som t.ex. sitt vilket tar några repetitioner att lära en normal valp, kan ta veckor eller månader att lära Viggo. Att köra in honom och att träna andra dragrelaterade moment som tar ett par veckor att lära in och få riktigt bra befäst hos andra hundar har tagit nästan ett år att få till på Viggo.

Skärmavbild 2018-10-09 kl. 12.37.05

Men skam den som ger sig. Jag har möjlighet att ge Viggo den tid han uppenbarligen behöver, för plötsligt kopplar det och när han väl förstår så sitter det som berget. Han är alltså inte den mest intelligenta hund jag haft men han är en otroligt trevlig och lärorik hund.

 

 

Första tävlingen på hemmaplan

I helgen hade Svenska Riesenschnauzerklubben sin första draghundstävling i egen regi! I våras fick vi ställa in tävlingen pga varmt väder och nu fick vi byta tävlingsplats då länsstyrelsen inte hade kunnat ta ett beslut i vårt ärende i tid. Så, det fick bli plan B! Motionsspåret i Molkom 🙂 Det blev alltså inte som vi planerat från början men det blev riktigt bra ändå! För oss som arrangerade blev det lite lättare då spår, parkering och lyxprylar som toa, dusch, vatten och ström fanns klart på platsen. Bara att spärra av och skylta upp.

Eller ja, typ. Sen har det ju varit liiiite arbete bakom kulisserna som kanske inte märks, som att tillverka skyltar, fixa med fika, inhandla lite allt möjligt, boka med domare, TL, skriva startlistor, göra PR osv. Vi är inte många i Riesenklubbens draghundssektor (läs: 2 st) men vi har som tur är världens bästa familjer som ställer upp och hjälper till där det behövs!

 

Förutom sedvanliga klasser så hade vi även barnklass där fyra barn stod på startlinjen. Moa startade med Neo som tuffar på medan Moa cyklar som om det gällde livet. Denna gång blev det inga vurpor utan hon höll sig kvar på cykeln och tyckte inte nedförsbackarna var lika läskiga som tidigare. Hon var väldigt nöjd när hon kom i mål och det blev ju inte sämre av att hon fick en medalj och en påse lördagsmys!

42862362_2241009626146388_6625766839752327168_n 42754278_1896247060452605_4315340627987398656_n

På plats fanns även Aco som tog brons på rasmästerskapet i cykelklass, i motionsklass fanns Maya som sprang tillsammans med husse Staffan och brorsan Abbe var med som hejarklack vid sidan av. Så himla kul att få träffa mina valpar igen <3

 

 

Lördagens tävling innebar att mitt egna gäng med hundar fick en vilodag, att tävla och arrangera samtidigt var dessvärre inte möjligt. I fredags fick spanielsarna köra varsin sväng efter att vi grejat vid banan. Först ut var Neo och Billie, gäng nr 2 blev Nikki och Birk, 2,5 km per par. Förutom lite sämre tempo vid de promenerande hundekipage som vi körde förbi, som dessvärre betedde sig som rövhattar, så gick alla fyra hundarna som tåget. Idag körde vi ännu en 2,5 km’s runda men denna gång nere i stan och pupsen fick byta vuxen hund, alltså fick Billie springa med Nikki och Birk fick springa med Neo. Inga hundekipage i spåret att träna på men desto fler joggare som alla gick fin fint att köra om! Så, vi lägger ännu ett par bra kilometrar i erfarenhetslådan och hoppas kunna klämma in ett par till under vecka. Billie fortsätter att vara duktig på starterna och även Birk har skärpt till sig uppför sig ganska så bra men vi kommer att fortsätta att jobba på starterna.

 

De skäggiga hundarna har fått jobba med kedjorna, ett bra sätt att träna på av flera anledningar! Ebbe, som vid annat dragarbete kör 10-15 minuter fullt ös för att sedan gå in i väggen, får träna på att jobba läääänge. Timmie, som nu med stigande ålder blivit lite lat, kan inte fuska utan måste dra hela tiden och Viggo får arbeta med en jämn och konstant belastning bakom sig (vilket det inte blir när jag springer bakom). Dessvärre kan vi inte köra något drag med ATV’n då den senaste tidens blåsande har fällt ett antal stora granar över våra träningsvägar här hemma så därför får det bli kedjor och cykelpass fram tills att markägarna röjt.

 

Förutom drag och åter drag så har B o B varit iväg på äventyr i stan. Billie har fått köra sök för andra gången och det märktes att polletten trillat ner sedan sist gång. Söket är ju himla kul men för att komma ut på tävlingsplan krävs att man lägger ner mycket tid vilket jag dessvärre inte tror att vi har just nu. Vi kommer att köra när vi har möjlighet och i framtiden kanske förutsättningarna ändras så att vi har tid att träna mer. Efter sökträningen fick vi lite oplanerad tid över vilket vi kunde använda till att miljöträna inne i centrum. Det var en hel del folk i stan och ett par hundekipage som vi kunde träna på att gå förbi. B o B uppförde sig överförväntan och man kunde inte tro att det var deras första visit i stan.

Vad jag dock reagerade på var hur många som var hundrädda. När jag bodde i stan med Liam så hade jag full förståelse för att folk bytte trottoar när vi kom, en stor svart hund inger respekt. Men jag hade faktiskt inte kunnat tro att en liten söt spaniel med ständigt viftande svans kunde innebär sån skräck för folk. En kille som gick ut ur en butik nån meter från oss blev så rädd när han såg oss att han kastade sig baklänges in i butiken igen. Jag har respekt för att folk är rädda men samtidigt, det måste vara fruktansvärt jobbigt att vara hundrädd och leva i stan där det ständigt är hundar i rörelse.

Skärmavbild 2018-09-30 kl. 22.07.57

 

-2 grader och sol

Det finns ju få saker som gör en så glad som att vakna upp en september morgon till minusgrader och sol. Det skulle möjligtvis vara att vakna upp till -5, en meter snö och perfekt preppade spår för att köra släde på 😉 Nu när hösten är här på riktigt så slipper man dessutom stressa på morgonen för att komma iväg och hinna köra alla hundarna innan solen värmer upp luften allt för mycket. Nu kan man starta första gänget kl 9 och hinna med ett par rundor innan lunch utan att riskera att hundarna går varma. Sånt gillar vi!

Skärmavbild 2018-09-26 kl. 14.27.36

 Den senaste veckan har vi kört en del cykel, både med och utan ungar. Husse har fixat nya bromsar på min MTB och ja, nu inser jag ju hur kolossalt dåliga de varit tidigare. Tur att man har lyhörda och framförallt lydiga hundar som inte drar efter rådjur och älg vilka vi träffat på både en och två gånger under de senaste passen. När ungarna är med får man bli lite kreativ för att få det att fungera, en hund i lina, en hund med kedjor och en hund lös så går det utmärkt att köra nån mil eller två 🙂

Billie och Birk har fått testa att dra cykel, först bara ett par hundra meter med Nikki och vid ett senare tillfälle drygt 2,5 km. De sprang som om de aldrig gjort något annat, fullt fokus hela rundan runt! Billie överraskade och gjorde en superstart trots i princip obefintlig start-träning, men det tog Birk igen med råge – väldigt mycket råge! Där har vi en hund som behöver start-tränas…

 

Men dessa små hundar alltså, de upphör aldrig att imponera! Ja, lite popcorn-hjärna kan de allt ha ibland (tänk er att poppa popcorn i en kastrull men utan lock 😉 ) men överlag så är de ju fantastiska! Billie blir bara mer och mer lik Nikki medan Birk är något mindre galen.

Skärmavbild 2018-09-26 kl. 14.26.01
För nån vecka sedan var vi iväg till Mora för att köra motionsklass med Viggo och barnklass med Moa och Neo. Sprang 2,8 låååånga kilometrar med Viggo, var många många månader sedan jag sprang den distansen, som faktiskt gjorde bättre ifrån sig än jag trodde. Han blev väldigt ofokuserad av funktionärer och åskådare som fanns längs med banan och vi fick ett par stopp så det tog sin lilla tid att komma runt. Att bli  omkörd av cykel- och kickbike-ekipage var inga problem och bitvis sprang han väldigt fint. Men mer träning och framför allt erfarenhet behövs så blir det säkert superbra!

Moa och Neo gjorde en fin runda trots två vurpor i sandiga nedförsbackar, tydligen är cykelns stödhjul inte helt anpassade till det underlaget. Hon fick sin medalj och var supernöjd med dagen. Billie och Birk var med på tävlingen för att miljöträna lite och jag passade på att springa en sväng med dem för att träna på dragbeteendet i en betydligt stökigare miljö än vad de är vana vid vilket gick alldeles utmärkt. Ser fram emot vintern när jag kan plocka fram släden och köra hela gänget tillsammans!

Skärmavbild 2018-09-26 kl. 15.06.20

Höst = inkörning

Nu får vi väl ändå säga att hösten äntligen har kommit! Jag är ju en av dem som inte direkt gråter över att sommaren är slut, trots att det numera tar rätt lång tid komma ut då ungarna ska ha betydligt mer på kroppen än vad de haft denna sommar. Men men, man får ta det onda med det goda

Skärmavbild 2018-08-28 kl. 08.38.50

Temperaturen har varit betydligt lägre de sista två veckorna jämfört med första delen i augusti och eftersom jag nu inte jobbar varje helg så har jag kunnat lägga tid på att köra unghundarna. Viggo började jag ju köra in redan förra hösten men hans inkörning har legat på is i flera månader, dels pga värmen och dels på grund av bristande motivation från min sida. Men hösten får mig alltid på bättre humör och vintern känns inte längre så långt borta 🙂 Så nu har vi satt igång!

 

Med Viggo känns det inte som om han tappat så mycket, snarare tvärt om så har det nog varit bra för honom att få lite paus och tänka lite. Han har mer fokus framåt, jobbar mer självständigt och ligger på bättre i selen jämfört med i våras. Bara att nöta på alltså.

Skärmavbild 2018-08-28 kl. 08.37.48

 

Billie har varit en stjärna sedan första gången hon fick på sig selen, vilket kanske kan ha något att göra med att hon är helt värdelös på att gå i koppel 😉 Hon är väldigt lik Nikki, hon älskar att springa och gillar att vara först. Hennes balans mellan självständighet och samarbetsvilja gör att hon väldigt enkel att köra och styra, ska bli spännande att se hur hon utvecklas!

Skärmavbild 2018-08-28 kl. 08.37.15

Birk jobbar också på bra men har inte riktigt med samma intensitet som Billie. Birk är något mindre självständig än Billie och lite klistrig vilket gör att vi får jobba på att han ska arbeta ifrån mig. Han jobbar bra i selen om man är nära mig men tappar en del intensitet och kraft i selen om han ligger längst ut i linan. Han är dessutom lite förarvek vilket gör att jag måste tänka på hur jag berömmer, att ge för mycket beröm gör att han vänder upp och kommer in till mig för mer beröm vilket jag inte vill. Så, vi jobbar på att hitta en balans mellan självständighet och självförtroende medan jag måste bli bättre på att berömma honom väldigt lågmält.

 

Jag fick en fråga om varför jag inte bara kör in dem i spann direkt, eftersom det är just i spann jag tänkt att köra dem senare. Jag skulle absolut kunna köra in dem i spann men jag väljer att köra in dem en och en av flera olika anledningar.

1 – Relation
Det är sällan jag gör något med hundarna en och en, vår vardag med barn och hundar fungerar tack vare att jag har en flock som fungerar och att hundarna gör i princip allt i flock. När jag kör in dem enskilt så får jag och den hunden tid tillsammans där vi får bättra på vår relation och ta oss genom utmaningar som ett team vilket bygger vår team-känsla ännu mer.

2 – Minskade störningar
När jag kör in hundarna enskilt så är det bara jag och hunden med sele och lina. Inga fordon som ibland kan vara i vägen, inga linor från andra hundar som de kan fastna i och inga andra hundar som de nya hundarna kan bli störda av. Få störningar = mer fokus på rätt beteende = mindre stress = färre felbeteenden.

3 – Jaga eller dra?
Jag vill lära hundarna beteendet att dra, inte att jaga efter hunden framför. Jag vill göra dem medvetna om vad de gör med sin kropp och sätta dem i rätt sinnesstämning, de ska dra fokuserat framåt och strunta i allt annat,  inte bli helt hysteriska för att de ska jaga ikapp något.

4 – Självständighet och självkänsla
Som sagt, mina hundar lever i flock och i en rangordning så kan det ibland bli så att någon hund inte får utveckla sin självständighet och självkänsla. När hunden får komma ur flocken och jobba enskilt så får den utveckla sin självständighet och sitt självförtroende, under min guidning.

Skärmavbild 2018-08-28 kl. 08.38.30

Ett argument till att köra in hundarna i spann med rutinerade hundar är såklart att de lär sig av varandra då de yngre hundarna tar efter de äldres erfarenheter. Det går säkert fortare att köra in hundarna så men jag tycker det ändå det är värt tiden att köra in hundarna enskilt då jag ser många fördelar med det, framförallt relationsmässigt. När inkörningen väl är klar kan jag sätta in dem i spannet och låta dem ta lärdom av de äldre hundarna 🙂

20131121-175216.jpg(Neo och Nikki, Trysil, november 2013)

Om ni vill veta mer hur jag kör in hundarna och hur jag lägger upp start-träningen så finns ett gammalt inlägg om det under Draghundskolan!

Det här med prestation

De senaste året har jag börjat plöja en del ljudböcker och poddar under dagarna. Det är perfekt sysselsättning när ungarna somnat i vagnen under promenaden, när jag kvällsrastar hundarna eller går på bajs-jakt i hagen (ni vet den där glamorösa delen av hundägandet). En podd som jag alltid ser fram emot att få höra nästa avsnitt av är Mentala Mästare där olika idrottsprofiler intervjuas om just mental styrka. Om ni inte lyssnat på den, gör’t! På deras instagram-konto brukar skaparna av podden, Eva Marie och Malin, skriva ut lite punkter och tips från veckans avsnitt samt en fråga som man kan grunna lite på och för nån vecka sedan ställde frågan ”vem är jag om jag inte presterar”

 

Jag har funderat mycket på det där med prestation den senaste tiden. Vad är en bra prestation egentligen, vad krävs det för att nå sitt mål och hur långt är man beredd att gå för att komma dit?

Om jag skulle rangordna mina prestationer inom draghundsporten så är en av de som skulle komma på topp 3 en prestation där jag inte vann. Inte heller kom jag tvåa utan jag slutade på tredje plats. För måste en bra prestation alltid innebära vinst i form av platsen längst upp på pallen? Nja, de senaste åren har jag kommit fram till att det nödvändigtvis inte behöver vara så.

12072551_10153206420148437_7721491529156371097_n
Grymma brudar!
Andrea, Ylva och Karin, Riesen-SM i barmarksdrag 2015

 

Missförstå mig rätt, jag gillar att vinna och känslan när allt klaffar och man samtidigt är snabbare och starkare än alla andra medtävlande är grymt bra. Men känslan när allt klaffar, känslan av flow, är mycket mer tillfredsställande än känslan när man ”bara vinner”. Jag har åkt hem från tävlingar och mästerskap med första placeringar eller guldmedalj och känt lite ”jaha, var detta allt?”. Lite typ antiklimax. När jag däremot åkte hem från Nornäs 2017 med ett SM-silver i 2-spann släde så var jag hur nöjd som helst, ja förutom att Timmie blivit skadad då förstås. Anledningen var att att jag och Ebbe hade ett grymt bra lopp och jag tror nog att jag kan säga att han gjorde sitt bästa lopp ever, han gav precis allt och att vi tappade guldet betydde inget alls.

Den prestation som som jag värderar högst är när jag och Timmie körde SM i Filipstad, och vi vann det SM:et mot grymt bra tjejer och deras fantastiska hundar. Men hur det kändes att stå på pallen kommer jag knappt ihåg, däremot kan jag redogöra för hela tävlingsförloppet i detalj. Hur det är att gå in i bubblan i starten, lugnet, fokuset och sedan, explosionen när startsignalen ljuder. Känslan i mina ben uppför Oslobacken, Timmies andning, knastret från frosten under däcken den där kyliga morgonen. Jag vet vart bromsade in och vart jag tänkte att jag skulle be Timmie att öka, bara för att inse att han självmant ökade på i samma stund som jag tänkte tanken. När hunden blir en förlängning av en själv, och den av dig. Den känslan, slår alla pallplaceringar.

20131022-231942.jpgFoto: Anna Persson

Efter att ha tävlat och presterat bra, i form av att stå längst upp på pallen, i ett par år så vet jag hur mycket tid, energi och även pengar som krävs för att nå dit. Efter att ha tagit ”nästa steg” i draghundsvärlden och skaffat A-hundar, för att sedan inse att dessa inte var en hundtyp för mig och då omplacerat dem har jag kommit fram till att prestation i form av pallplatser och landslagsuttagningar inte är allt . Livet och vardagen är så mycket mer värd för mig än de få minuterna som man på ett helt år kör i tävlingsspåren. Jag älskar att tävla, och att vinna, men det är mer värt att kunna gå avslappnad med hela flocken lös i skogen en höstdag utan slagsmål eller rymningar, min vardag är jag inte beredd att offra för en prestation i form av vinst på tävling. Sen har jag kommit fram till att jag tycker det är mycket roligare att tävla raser där man har fördomarna emot sig ex spaniels, det är liksom lite mer utmaning. Om det däremot är så smart att börja i motvind är dock en annan fråga 😉  Att köra riesen var ju också rätt udda när jag började tävla för 8 år sedan men nu tycker jag ändå att man kan räkna den rasen som en väletablerad ras i grupp B, trots den lilla populationen.

 

Tillbaka till ursprungsfrågan, vem är jag om jag inte presterar?

På senare tid så har jag börjat släppa det där med prestationstänket och inse att känslan är viktigare. Och eftersom jag inte är min prestation så är jag väl fortfarande mig själv även om jag inte vinner, men jag gillar fortfarande att vinna 😉 Jag har ju alltid något mål med en tävling men då känslan av flow är väldigt abstrakt och inte något som kan mätas gör det att den blir svår att presentera för andra, jämfört med en pallplacering eller liknande.

 

 

Så, vilken är då en av mina topp-3-prestationer? Den här:

20141013-174059.jpgDen hängivne ser att detta är Nikki och Neo på SM i Mora 2014, fotograferade av Per Sverre Simonsen, där de sprang till sig en bronsmedalj i DS2-B. Deras prestation slår mååånga av mina nationella och internationella placeringar med skäggen. Jäklar vad vi kämpade och vad grymma vi var, mina små långöron och jag. De sprang som vinden och vi lät inga spydiga kommentarer få ta plats i vår bubbla, det var vi mot Hemus backar. För mig var det en prestation av stora mått!

 

 

 

Mot Vindelälvsdraget 2019

 

Då var ett kennellag anmält till Vindelälvsdraget 2019 😀

29511356_1595514737210770_100921659115439889_n
Ett par av mina valpköpare kommer att vara med men då vi inte är tillräckligt många så kommer vi att ta in ett par ekipage till, så det blir inte bara skägg i vårt lag – men nästan 😉 Ser verkligen fram emot att återigen få vara med i Vindelcirkusen som alla draghundsförare borde uppleva!

20120317-222502.jpg

Är våren påväg nu?

Oj vad tiden fullkomligt rasar fram :O Viggo och Maya har nu blivit 10 månader och Billie & Birk har blivit 4 månader och även om det är supergulligt med valpar så känns det skönt att de äntligen börjar bli större. Visst, de är söta när de är små men det är allt ett himla passande och springande ut och in med dem.

Nu kan de hålla sig lite längre stunder, det är inte fullt ös medvetslös precis hela tiden och de har fattat konceptet med att vi bara gör en sak inomhus, dvs slappar. Med andra ord, det börjar ordna till sig med även dessa valpar 🙂

29261735_1588390267923217_6927605849846185984_n

Vad händer annars här på gården då? Ja, kanske inte så där jättemycket. Vi tränar med släden ett par gånger i veckan men nu ser det ut som om det snart är slut på snöträningen. Hittills har det varit ett par plusgrader på dagarna men minusgrader på nätterna vilket har gjort att spåret fortfarande har hållt. Men inatt var det plusgrader hela natten vilket gjorde att snön inte frös ihop >_< Nu hade vi visserligen en vilodag inplanerad ändå så det gjorde inte så där jättemycket men samtidigt så tar varje timme med plusgrader på snötäcket. Nåväl, jag ser fram emot vårens ankomst även om det innebär att släden får ställas in för sommarförvaring.

 

Moa är också med å tränar hundarna, antingen så sitter hon i slädsäcken men ibland får hon köra en sväng själv vilket hon tycker är superkul!

Pga all snö så har det varit lite stilje med Viggo & Mayas inkörning. Alla motionsspår är numera skidspår och alla vägar är is eller snöbelagda, och jag har ärligt talat ingen lust att halka runt med två unghundar i sele framför mig. Dessvärre är de flesta skidspår hundfria och de få spår där man får köra hund så har de bara hundtid nån timme ett par gånger i veckan. För mig som vill köra in mina hundar utan retning från andra hundar så fungerar det dessvärre inte att vara på spåren då. Men jag känner inte direkt någon stress över det, snart kommer våren och då kan vi fortsätta med inkörningen och tills dess får de fortsätta att springa lösa medan jag kör de andra hundarna.

 

Nu hoppas jag att våren tar över snabbt och att vi slipper en långdragen snö- och issmältning så att vi snart kan plocka fram cyklarna igen 🙂

Inkörning av Viggo & Maya

Jag får en del frågor gällande inkörning av hundar och som med så mycket annat så finns det flera olika sätt för att komma dit man vill. Man kan köra i spann, använda sig av en hare, köra med utplacerade föremål etc. Jag kör på mitt sätt vilket går ut på att jag vill lära mina hundar (som inte har någon som helst framavlad draginstinkt) att dra, inte att jaga efter något annat ekipage eller springa till något föremål, och jag gör det individuellt och utan hjälper.

Maya och Viggo är under inkörning, något senare än vad jag kört in mina andra hundar men det har inte riktigt funnits tid eller energi för att göra det förens nu under vintern. Jag har filmat ett par av våra träningspass dels för att ha något att se tillbaka på för egen del men även för att dela med mig av dem. Anledningen till att jag vill dela med mig av det är att jag upplever att många ger upp för fort när de tränar in draget på samma sätt som jag gör. Man vill se resultat, och man vill se det NU. Inte om några veckor eller månader.

På filmen ser ni Maya vid ett träningspass och här tror jag att det är hennes typ tredje pass. Viggo syns vid två tillfällen med ungefär en månad mellan passen, första passet är vid samma tillfälle som Mayas och det andra passet är två pass efter det första. Det som jag fokuserar på så här i början är att försöka få hunden att gå före mig, hålla sig hyfsat på vägen och lägga tyngd i selen, om den sedan går lite som en vindrutetorkare, går högt eller lågt med huvudet är inte något jag lägger energi på nu.

Maya har redan från början haft ett väldigt sug framåt, hon vill gärna gå före och har redan från början legat på rätt bra i selen även om hennes förmåga att fokusera på arbetet i längre perioder behöver tränas upp.

Viggo däremot har inte alls haft samma sug framåt, hans första pass bestod av att han gick i höjd med mig eller nån halvmeter framför, väntade in mig och han drog inte mer än någon meter på hela den 1,5 km långa rundan. Jag gjorde inte någon stor grej av det utan gick på och berömde honom när han började närma sig den position jag vill ha. På filmen ser man en tydlig förbättring från det ena träningstillfället till det andra 🙂

 

Sammanfattningsvis, få inte panik om det tar lite tid! De första passen så ser mina hundar ut som förvirrade höns, men det är inget jag hetsar upp mig för.

”Don’t give up, great things take time”

1609975_578871638875090_130961390_n

 

 

Om ni vill veta mer om hur jag tränar in draget så hittar ni en längre text under ”Draghundskolan” i menyn ovan.

Snökörning på hemmaplan

Det här är fjärde vintern som vi bor på vår gård, innan dess spenderade vi ett par år uppe i Sälen och där var vinterkörning aldrig något som var ett problem. Här nere däremot har snön oftast lyst med sin frånvaro och vintrarna har nästan jämt inneburit barmarksträning, eller ingen träning alls på grund av isgata. 27752326_10155563792194139_7411610425634250147_n

Men det här året har vintern kommit med besked och vi har faktiskt rätt mycket snö. Åh va kul tänker ni, då kan hon äntligen få köra släde på hemmaplan. Japp, jag har haft möjlighet att köra släde här hemma i flera veckor faktiskt. Men jag har inte haft något sug, inte något sug alls. Det var i Nornäs på lägret som jag sist körde hundarna och då körde jag för att jag var tvungen att köra hundarna, inte för att jag ville och jag såg inte fram emot att göra det. Motivationen och suget har inte alls funnits där. Istället för att sukta efter mer snö som jag gjort tidigare år så har jag längtat efter barmark så att jag kan få komma ut och springa in unghundarna cykla med hela gänget. Hundarna har fått tränat men då har det antingen varit löskörning med ATV eller kättingdrag som stått på schemat.

28167951_10155593550194139_5282329007098618074_nTant Funny på besök

I måndags hade det kommit mycket nysnö och mitt planerade kedjepass blev istället en kort tur med släden tillsammans med Moa. Fick ingen uppenbarelse direkt men hundarna fick komma ut och jobba lite samtidigt som Moa fick åka släde vilket hon tycker är kul. Men så igår bad jag sambon att låna grannens snöskoter för att köra upp ett spår på andra grannens gärde (man ska välja sina grannar med omsorg 😉 ) för att jag skulle kunna köra hundarna utifall att lusten kom på. Och det gjorde den idag. Med solen i nyllet och med ett par minusgrader i luften så drog jag ut med ett trespann och tre lösa hundar, och för första gången på läääänge kändes det kul att köra hundspann.


Och ja, om ni undrar varför jag låter som en hel karl när jag säger till mina hundar att öka så får jag nog skylla på att jag är uppvuxen i en mansdominerad hockeytokig släkt. Här berömmer man inte varandra med ett pipigt ”åh va du är duktig” utan det är mer ”jävlar-va-bra-du-är” med en rivig ölstämma 😉

Kan hända att jag slår på stort och tar mig en tur imon igen i solen.

Nu närmar det sig

En vecka kvar och nu börjar damen blir redigt rund! Valplådan har tagits fram och ska nu förhoppningsvis bli godkänd av Nikki. Hon hänger mest på gården numera och följer bara med på kortare promenader från och med nu. Det märks att hon börjar bli riktigt tung, hon som alltid varit så smidig och rapp i kroppen orkar nu precis upp i soffan. Hon har dock själv inte riktigt insett detta utan försöker tappert hoppa och leva precis som vanligt så jag får ha tummen i ögat på henne så att hon inte hittar på dumheter.

På torsdag har det gått 63 dygn sedan parningen och nu är ju frågan, eller frågorna. Vilken dag tänker hon föda på och hur många tikar, resp hanar tro ni att det blir?

 

 

I valpväntan har vi faktiskt också varit iväg och tävlat! I lördags var i vi Kristinehamn där Karlskoga Bk arrangerade Halloweendraget. Jag körde DR2 med Timmie och Ebbe som sprang på fint, ingen jätteprestation men helt klart godkänt. Vi var ensam i grupp B, slog C-ekipaget samt två av de fem startande A-ekipage. Vi var även snabbare än alla DR4-ekipage (enbart B som startade).

23131732_1460229350739310_5208230345254603477_n
Någon som också tävlade var Moa! Hon körde i barnklassen (upp till 8 år) tillsammans med Neo som drog henne på henne fyrhjuling. Det var inte det stabilaste fordonet på den 400m långa banan så en liten vurpa blev det men hon var snabbt uppe på benen med lite assistans av Hasse som gick bakom och agerade broms i nedförsbacken, så att inte Moa skulle köra på Neo. Moa var väldigt nöjd över tävlingen och ville köra igen när de kvar klara 🙂 Kan det bli en liten musher ändå? 😉

23172864_1460589124036666_3555645720882049026_nFoto: Maria Nilsson

 

 

Det är dock inte bara vi här hemma som har tävlat. Racing Giants Ally, Esther som bor i Sundsvall, har vänstervarvat vilket slutade med HP och BiR 🙂 Hon fick bland annat fin kritik för sina välansatta öron, och just öronen hos den här kullen är ett stående skämt bland alla valpköpare. Själv tycker jag, helt opartisk så klart, att hon har världens finaste öron <3

23132111_1460111720751073_34163785143483693_n 23167715_1460111724084406_5248356340234403675_n

Barmarks-SM 2017

Även om både anmälan och boende till årets Barmarks-SM var betalt sedan länge så var det först i onsdags (!) som jag bestämde mig för att verkligen åka. Känslan och suget att tävla har inte riktigt funnits där i höst. Men jag åkte ändå och det visade ju sig vara ett bra val trots allt 🙂

 

Skärmavbild 2017-10-22 kl. 20.35.17Foto: Malin Granqvist / Villiviimas

Då jag förra veckan fick bekräftat att Nikki var dräktig och min plan B med Aco inte fungerade så fick jag ta in pensionären Neo i spannet på SM. 9 år, inte farttränad öht och pensionerad från tävlandet gick han in i spannet och briljerade, precis som han gjorde på samma plats för ett par år sedan då han var med i mitt 4-spann när vi tog guld på SM i slädhundsstil.

Enda anledningen till att jag bestämde mig för att tävla var pga banans utformning. Banprofilen för spann-klasserna kan beskrivas som A, först 3 km uppåt och sen 3 km neråt. Neo håller ett bra tempo men har inte skäggens toppfart på plan mark vilket gjorde att banan i Falun passade perfekt att köra den här typen av spann-uppställning på. Hade banan varit flack och därmed snabb så hade jag inte kunnat köra Neo, då hade det gått för fort för honom. Nu visste jag att han skulle orka med Timmie och Ebbes tempo i uppförsbackarna och jag räknade med att de skulle vara lite lagom trötta när de började gå nerför så att de inte kom upp i några topphastigheter.

Planen fungerade bra, Neo sprang på bra och höll tempot. Första dagen galopperade Timmie fint hela vägen upp medan Ebbe gick ner i trav någon enstaka gång. Fick ett bajs-stopp vilket tog tid då Neo måste hitta rätt plats att skita på, att bara stanna och göra det han ska är inget alternativ. Men sen bar det iväg igen! Körde in på 18:50. Andra dagen var det inte riktigt galopp hela vägen upp för Timmie men ändå bra fart. Bromsade dem nedför banan båda dagarna, dels för att Neo skulle känna sig trygg men även för att spara på mina stora hundar. Mina hundar är inte vana att springa så långa sträckor nedför vilket sliter på bland annat handlederna, så för att minska risken för skador fick det bli så. Under andra dagen lyckades jag till och med att få ner dem i trav under iallefall halva sträckan nedför berget. Hörde att många haft problem med skadade tassar på den här banan men själv hade jag inga problem alls med varken trampdynor eller klor vilket känns väldigt skönt!

 

Tiden dag 2 blev 19:05, sammanlagda tid blev 37:56 över två dagar (6,3 km x 2) och vi tog guld med drygt 5 minuter ner till tvåan. Vi var 5 stycken i min klass,  mitt spann, 3 samojedspann och ett spann med staffar vilket var det typ sötaste jag sett. Tidsmässigt var vår prestation inget att hurra för, jag har faktiskt aldrig kört så här långsamt men nu var förutsättningarna för mitt spann lite annorlunda med Neo, jämfört med när jag kör Nikki i spannet som är betydligt snabbare och starkare, så jag är supernöjd med mina kämpar.

 

Förutom själva tävlandet så har det så klart blivit en del umgänge och prat med både gamla och nya vänner. Har träffat en del som jag följer på sociala medier och fått träffa en del som följer mig, vilket alltid är lika roligt och speciellt när de säger att vi har inspirerat dem till att köra drag! Då blir jag ju extra glad 😀 Valparna har varit med i Falun under helgen och de har skött sig helt exemplariskt, förutom att Maya kanske är lite väl flörtig med folk. De har sovit i bussen utan minsta knorr, tittat på tävlingarna, gosat med folk, tränat på att inte bry sig om andra hundar och lärt sig att gå lite bättre i koppel. Så himla nöjd med mina skäggstubb! Nu blir det en tävling på hemmaplan och sen tittar det förhoppningsvis ut lite lagom med springervalpar innan vintern är här <3

 

Tack ni som assisterat oss i starten och tack Södra Dalarnas dhk för en fantastisk tävling! Grattis alla ni som presterat i helgen, oavsett om det gett medalj eller inte 🙂

För de skäggiga ekipagen blev det enligt följande:

4-Spann B
1:a Anna-Carin Lönn

Cykel Dam äldre veteran
1:a Karin Ljudén
2:a Lena Andersson
3:a Bodil Lundell

Cykel män
3:a Mikael Karlsson
5:a Hans Gunnarsson

Cykel dam
4:a Andrea Collin
10: Annika Danielsson

Cykel män yngre veteran
1:a Ulf Wiklund
2:a Hans Pettersson
3:a Joakim Leverström

Cykel dam yngre veteran
2:a Anette Nordahl

Linlöpning män grupp A
2:a Gustav Bivstedt

Linlöpning män grupp B
4:a Fredrik Nilsson

Stafett
Sv. Riesenklubben Placering: 26/29

14 ekipage som fullföljde, 1 ekipage som bröt, 10 medaljer och jag vågar påstå att riesenschnauzer var den ras som var flest ekipage om bortsett från de raser som traditionellt sätt används som draghundar! Lite skillnad mot när jag började tävla för 7 år sedan, då var det bara jag och Hasse P som körde. Häftigt värre!