Välkommen till lillaliam.se – big, black and BAD!

Efter att ha filosoferat, diskuterat och deprimerat så kom jag fram till att livet blir som man gör det och att viss lycka kan köpas för pengar. Efter fotinspektion, löpartest och 1300 kr senare så är jag betydligt gladare, och på köpet fick jag ett par nya joggingskor

Även om man skulle vilja vara student och tillika lyxmatte hela livet så måste man ju bli vuxen på riktigt, nån gång iallefall…

Som de flesta vet, eller har fått bittert erfara, så är det svårt att få jobb idag utan någon högre utbildning, om man inte vill slita häcken av sig för nada pengar dvs. Nu läser ju jag geografi och våren 2011 så tar jag min kandidatexamen i det ämnet. Eftersom detta ämnet är väldigt brett så kan man jobba med mycket, med tanke på att jag läst ett år på miljövetarlinjen så är just yrken i det området som jag kan söka. Jag vill däremot läsa vidare för att kunna fördjupa mig inom ett område, antigen klimat och säkerhetsfrågor eller naturresurshantering. Geografin ger mig en bra grund att stå på inför dessa frågor men som sagt, jag vill veta mer.

Det finns två utbildningar som jag har fastnat för, och det är just här mina framtidsfunderingar kommer in. Den ena utbildningen går här på Karlstad universitet, Samhällig riskhantering (magister och master utb.),  och den andra,  Magister/masterutbildning i Turism, går på Östersunds universitet.

Fördelen med utbildningen på Karlstad Uni. är att den är på distans med mellan 3-4 träffar per termin, därmed är man inte bunden till att bo kvar i Karlstad utan jag skulle faktiskt kunna flytta eller ta någon givande deltidsjobb som man annars inte skulle ha råd att ta, bara för att det är kul! (ja, att det är någon hundrelaterat har ni väl redan fattat) Fördelen med distans är även en nackdel, att läsa på distans innebär ju att man tappar själv skolkänslan och grejen av att gå tillsammans i en klass. Det kräver en helt annan disiplin och planering ifrån en själv när man inte får ett schema i handen.

Östersunds Universitet har precis som Karlstad bostadsgaranti vilket innebär att kommer jag in så har jag boende, där är den stora frågan lös. Men seriöst, fy fasiken va omständigt det är att flytta!! Fördelen med den utbildningen är att den läses i skolan och därmed är det lättare att komma in i pluggtänket om man jämnför med att plugga på distans. Då jag har de fritidsintressen jag har så är ju möjligheterna i Östersund enorma om man jämnför med här i Karlstad. I Östersund kan jag ju faktiskt få möjlighet att använda Liam till det som vi tränat i flera år på tillsammans med fjällräddningen, dessutom är ju möjligheterna för skidåkning och draghundsträning löjligt bra. 

Vad jag tror är dock att möjligheterna till jobb, eller rätt jobb, är större om jag väljer utbildningen i Karlstad. Jag skulle ju faktiskt kunna ha kvar kakan och fortfarande äta på den genom att gå utbildningen i Karlstad men flytta norrut och därmed få båda delarna, men som sagt, distansgrejen får mig lite tveksam.

Är det någon som har läst på distans och som vill delge hur det var?

Något annat som ligger i framtiden och som ger mig ångest är Neo, eller rättare sagt hans höfter. Jag vill verkligen inte röntga honom för jag har lyckats att övertyga mig själv att han har höftledsfel, jag ”ser” hela tiden hur han springer fel och går allmänt konsigt även om ingen annan lyckas se det som jag ser..  När jag fick hem honom kunde jag knappt vänta tills han skulle fylla 12 månader så att jag skulle kunna röntga honom, nu är han snart 16 månader och fortfarande inte röntgad! Får se om jag lyckas ta mod till mig och göra det vid nästa löning..

Ang min klippning utav Liam, så här såg Schnauzers (riesen, mellan och dvärg) ut 1925:

Annars kan ni ju spana in rasstandarden där det varken står att de ska ha benhår likt en briard, fet som en utställningsrottweiller eller lika långt skägg som jultomten.

I rest my case..

Nu har Neo varit hos mig i dryga 5 månader, gisses vad tiden går fort och vilken utveckling den lilla skiten gjort!

När jag bestämde mig för att ta Neo så var det för att han stämde in på så många punkter på vad jag sökte hos en hund, och de saker jag såg som mindre uppskattade var inte stora problem utan  något som jag kunde jobba med. Att ta en omplacering eller unghund innebär alltid att hunden har ett bagage med sig, det behöver inte vara något negativt men från dess att vi föds lär vi oss olika saker och får där med olika erfarenheter i vår ryggsäck.

Ingen som idag ser Neo i söket kan någonsin tro att jag vid hans första sökpass fick följa med honom ända ut till figgen, och att han där knappt vågade ta godis ifrån figgarna. Några såna tendenser ser man iallefall inte i söket idag Han jobbar med en stor intensitet och har tillräckligt mycket självförtroende att jobba på avstånd ifrån mig samtidigt som han är väldigt lyhörd och lättstyrd, att ryta åt honom är det sällan man behöver göra!

Det enda som vi egentligen fått jobba med är hans problem med är svalar (Göteborgska för trappuppgångar), första gången han skulle in i svalen här hemma så ramlade han och om det är något som sitter kvar sen dess vet jag inte eller om det är de faktum att det ekar som gjort honom rädd. Om jag hade sett det som ett problem så hade Neo inte varit kvar här idag men det gör jag inte. Trots att han är riktigt rädd i de situationerna så räcker det att man slänger iväg en vante för apportering eller skickar iväg Sanna en trappa upp för ett ”sök” för att Neo ska släppa rädslan och istället börja jobba. Han går alltså från att ha svansen mellan benen, slickad längs magen, samt flykttendenser till att rivstarta efter apporten eller figgen med en viftande svans och lyster i ögonen! Alla andra miljöer som gruvor, upplag eller industier är dock aldrig några problem.

Efter filosofering med Sanna så funderar vi på om han verkligen är rädd eller om det bara är spel för galleriet, han är ju ändå en spaniel ;)  En hund som agerar som Neo, alltså ser ut som om himlen håller på att ramla ned på honom, borde inte kunna ”låsa upp sig” så enkelt. Den ”borde” inte ta godis, kampa eller kunna slå ifrån riktig rädsla till kamp/lek/jaktlust. Han går dessutom inte tillbaks till rädslan efter arbetet, hade han gjort det så hade han ju varit en rädd hund men att arbetsviljan då bara maskerat rädslan och att han därmed inte övervunnit den. Efter lite apportering eller sök så är alltså situationen inte längre äcklig, är då arbetsmotorn och nyfikenheten så stark att den övervinner obehaget eller var obehaget bara en tiondel så starkt som han ibland visar?

Jag och de som träffat honom uppfattar honom som en miljöstark hund så kanske just svalar är någon sorts fix ide, eller är det så att det helt enkelt är spökrädsla? Liam hade ju svarta, runda soptunnor som hatobjekt när han var ung, endast de soptunnor som stod direkt på marken gick bra, alla andra som satt på stolpar eller staket var satans påfund som skulle dödas! (ibland förstår man varför det är människan och inte hund som regerar på jorden).

Neo kan fortfarande tycka att vissa grejer är lite skumma men har man vuxit upp bland stock och sten i nio månader för att sedan flytta till stan så tycker inte jag att det är så konsigt, han får gärna bli rädd – det som är intressant och viktigt för mig är ju vad han gör med rädslan. Om han inte hade kunnat avreagera som han gör så hade det varit en för stor grej för mig att vilja arbeta bort, om det nu ens är möjligt att göra det. När vi idag ska gå in i vår svale så är han antigen helt neutral eller så är han superglad om man har gett honom något att bära, då är flaggan i topp! Han har gått från att enbart vilja in, in, in i lägenheten till att utan några som helst problem kunna apportera förbi den öppna lägenhetsdörren gång på gång utan att så mycket titta in i lägenheten, en process som gick på två apporteringar  

När han först kom hit hade han aldrig sett barnvagnar, bilar eller cyklar, idag lägger han inte ens märkte till om en buss vrålar förbi honom! Liam har gett honom mycket självförtroende när det kommer att till att våga utforska konstiga saker, Liam räds ju få saker, som tex soppgården vilket har gjort att han sen kan utforska världen även utan Liam! Det enda som numera egentligen vittnar om att han är en lantis är att han inte är helt bekväm i det stressiga statstempot som det kan vara nere i stan, och jag har medvetet valt att inte utsätta honom för det än. Han behöver mogna i sig själv och komma ur spökfasen innan jag låter honom möta det, i och med att han är just en lanthund så har han ju kommit lite efter i just den utvecklingbiten och behöver tid.

Han är en väldigt lätt hund att ha å göra med på alla sätt, så länge han får jobba regelbundet så är han nöjd och harmonisk. Att säga att han är lugn är ju fel, för lugn är han aldrig men däremot har han inte alltid femmas växel i  Han är ett uthålligt och arbetsvilligt litet långöra som inte har några problem att jobba på avstånd men som mer än gärna samarbetar. Han gillar hundar och människor men utan att vara äckligt fjäskig som många spaniels är, och lycka över allt är att få arbeta tillsammans med matte oavsett om det är drag, sök eller jakt!

- Tack Per för min Neo!

Jag spenderar nån timme eller två framför datorn varje då jag läser och svara på mejl, kollar in vad som hänt på ett par forum, söker ett lite info om nåt eller läser bloggar. Något som jag dock dragit ner på kraftigt de senaste är just det sistnämnda, läsning av andras bloggar, av den enkla anledningen att det bara klagas och är allmänt negativt – något som jag inte vill ha i mitt liv.

De bloggar som jag numera inte besöker handlar till stor del om hur pissigt livet är. Visst kan alla vara lite deppiga ibland men nu är det alltså frågan om från veckor till månader av evigt klagande. Det är allt ifrån människor som är missnöjda med jobb, utbildning, hälsa eller kärlek. Själv förstår jag inte vad problemet är, varför väljer man att fortsätta leva olyckligt?

Ni som är missnöjda mer ert utseende eller hälsa, sluta sitta där framför datorn med en stor coca-cola och chipspåse, ta ut er (tillika överviktiga) hund på en ordentlig långpromenad eller köp ett träningkort och ät mer frukt – en riktigt bra början på lösningen! Om du inte trivs i ditt förhållande, gör något åt det istället för att sitta å blogga helt öppet om hur olyckliga du är i ert förhållanden, hur dålig pojkvännen (tillika ibland även pappan till era barn) är som jobbar dygnet runt för att kunna betala dyra hundar, hästar, hus, kläder och bilar åt er! Om jobbet eller utbildningen känns tråktigt - byt!  Är ekonomin tajt, se över den, vidareutbilda dig eller kanske är det läge att ta sig ett lönesnack med chefen? Om det nu är så jobbigt att skotta uppfarten så flytta ifrån huset. Ja, det finns svar på de mesta om man bara slutar ser till problemen och istället fokuserar på lösningar.

Nu vet jag att det inte riktigt är så enkelt, men att bara sitta på rumpan framför datorn och spy galla i bloggen kommer absolut inte lösa något utan det är faktiskt ert egna ansvar att ni trivs med ert liv! Ingen annan kommer att fixa till livet åt er! Tänk om ni tog all den energin som ni dagligen lägger på att gräva ner er själva djupare och djupare samt alla negativa tankar för att istället tänka positivt, omge er med glada människor och gjorde saker som ni tycker om – vilket underbart liv ni skulle ha!!

Hörde för ett tag sedan att det finns en förening som funnits sedan mitten utav 1980-talet som heter något i stil med ”vi som hatar vintern”, en helt seriös förening med styrelse och allt. Hatar man vintern så mycket att man startar en förening, eller betalar för att vara medlen, och dessutom bor i Sverige så måste man väl vara riktigt korkad eller? Hjulet snurrar men hamstern är död – stendöd!

Själv är jag rätt nöjd med min tillvaror, visst ett par dagar innan studielånet kommer så kontot helt tomt men det är inte hela världen då jag har en massa andra saker i mitt liv som gör mig lycklig. Underbart knasiga vänner, en härlig familj och två hårbollar som förgyller min vardag. Att jag dessutom är frisk borde väl i sig vara en anledning till att vara lycklig, speciellt då jag i veckan fick höra att en vän drabbats av cancer.

Livet är alldeles för kort för att gå omkring och vara olycklig – tänk på det…

Hoover