Kategoriarkiv: Filosoferande

Baksidan av sociala medier

När jag började med drag för 7-8 år sedan så blev jag förvånad över att så få bloggade eller på andra sätt delade med sig av sin träning, sin vardag och sina framgångar med draghundar och draghundsport. Inom agility, lydnad och bruks fanns det otaliga bloggar där det friskt skrevs om olika träningssätt, filosofier och vardagsknep inom de olika sporterna. På facebook förundrades jag över hur få kommentarer och inlägg som gjordes att de där riktigt duktiga utövarna. När nybörjare frågade om råd i draghundsgrupper så var det extremt sällan som eliten svarade utan oftast var det andra nybörjare som tog ton. Efter lika många år av bloggande och några färre år med instagram och facebook så förstår jag varför, sociala medier har nämligen en baksida.

 

När man pratar med duktiga och framgångsrika förare inom sporten så är svaret det samma, de undviker att dela med sig om sina träningsupplägg och hur deras vardag ser ut med hundgårdar, hundgruppsdynamik och utrustning. De syns inte på sociala medier och inte heller i tidningar eller annan massmedia. En anledning är så klart att man inte vill dela med sig av för mycket till sina konkurrenters fördel men en stor del är också för att folk letar efter anledningar att snacka skit, sprida rykten och i vissa fall anmäla till SKK eller Länsstyrelsen.

 

Själv har jag fått hot om anmälan till länsstyrelsen då jag bland annat tydligen har för små hundboxar och utövar djurplågeri när jag tränar hundar på löpband och har riesens som inte ser ut som riesens ”ska” göra. För ett litet tag sedan fick jag även ett samtal där man ifrågasatte om det inte var så att den kullen som jag har hemma inte är en blandraskull, för jag har tydligen fortfarande blandraser hemma? Jag ska ha dopa mina hundar med blodpulver under flera år och anledningen till att Timmie har en helt grym start ut på banan är för att jag har slagit honom till lydnad. Jag har även fått höra, på omvägar så klart, massa olika anledningar till varför jag omplacerade Loke och Freja så därför skriver jag det för säkert tionde gången – de omplacerades eftersom de inte kom överens med flockens övriga hundar och då i synnerhet Ebbe. Så, kan ni släppa det nu? Bäst av allt är nog ändå de nedsättande kommentarer jag fått om vilken typ av riesenägare jag är och hur mina hundar ser ut, ett tag hade jag ett par såna kommenterar i veckan på lillaliam’s facebook. Riesenschnauzern är nämligen inte gjord för att vara draghund, de ”ska” inte se ut som mina gör och jag är en dålig ägare och rasrepresentant som håller vinthunds-riesen.

 

Folk har åsikter, förbannat mycket åsikter. Och de största experterna är de som sysslat med sporten i typ en vecka, aldrig sysslat med fysträning öht, inte har riesen själva eller de som bara har en hund och därmed vet allt om hur en flock fungerar och byggs upp på ett bra sätt. Jag följer ett par hundkonton på instagram som har över 100.000 följare och många gånger slås jag hur mycket folk tolkar in i de olika inläggen och hur mycket folk stör sig på. Om hunden är i hundgård i X antal timmar så är det för mycket enligt någon medan en annan anser att hunden är för lite. Svarar instagramägaren inte på en kommentar inom den närmsta timmen så är hon/han dryg och otrevlig, och om en hund inte syns minst en gång per dag på en bild så måste den vara avlivad och det påbörjas nästan en häxjakt på kontoinnehavaren. Jag är inte perfekt, jag stör mig också på saker! Men jag struntar i att lägga mig i, som t.ex. när folk låter sina hundar jobba i helt felaktig utrustning utan de får tro på sig sak om jag får tro på min. Om det inte är mina nära vänner för de får höra min åsikt vare sig de bett om den eller inte 😉 Men å andra sidan är det nog en av anledningarna till att just de vännerna är nära vänner, för att man kan framföra sin åsikt även om man inte håller med varandra.

 

På min blogg märks baksidan främst genom att antalet inlägg per månad minskar kraftigt med åren och istället så delar jag mest bilder på instagram med en kort text till. Jag kommenterar väldigt sällan inlägg i de olika hundgrupperna på facebook och delar inte med mig av min träning på samma sätt som jag gjorde förut. Nästan varje gång jag lägger ut kort eller film på när hundarna arbetar så får jag höra att det är något fel. Löpbandet är för kort ( ändå har det en löpyta på nästan 2 m), löpbandet är för människor och därmed direkt livsfarligt för hundar med tanke på dämpning och materialval (intressant eftersom löpband inom humanhälsan klassas som ett mjukt underlag och hundbanden görs av samma material som humanbanden) hundarna får inte ut något av simträning om de har flytväst på (okej, så de ligger helt orörliga med flytväst på i vattnet då, tack då vet jag) eller så springer de för fort, för långsamt, för kort, för långt, för brant eller för platt framför fyrhjulingen (inget är bra).

Men skitsnacket påverkar mig även i livet utanför bloggen, kommentarer och instagrambilder. Några riktigt vassa knivar i ryggen har gjort att jag numera sällan släpper in folk i mitt liv för att hjälpa dem med deras hundar. Jag tränar i princip aldrig med nya människor och diskuterar sällan träningen mer ingående eller hållningen av hundar med folk jag inte känner nära. De jag pratar med är folk som jag känner sedan många år tillbaka och som jag vet vart jag har. Egentligen är det rätt så tragiskt att det blivit så för man väljer bort idioterna så missar man samtidigt även många nya härliga vänskaper och inputs men ja, jag är dessvärre inte ensam om att tänka så.

 

 

Varför är det så här då? Ja, jag vet inte. Kanske bottnar det i den svenska avundsjukan eller kanske är det för att folk anser sig vara skyddade bakom skärmen och därmed kan skriva vad de vill? Min pappa sa för många år sedan att ju bättre du blir, desto mer skitsnack om dig själv kommer du att få höra.  Och det stämmer.

 

 

Så här avslutningsvis vill jag kommer med ett par tips, så kanske vi alla får en trevligare miljö på nätet och i verkliga livet.

1 – läs och läs om, ibland kanske du tolkar in något i det som skrivs.

2 – en bild eller en film säger inte allt! Vinklar, ljus och ljud kan förvränga mycket.

3 – är det något du funderar på eller verkar oklart? Fråga! Du får nästan alltid ett svar tillbaka och inga falska rykten sprids! Är det någon som tränar på ett sätt som jag inte förstår så frågar jag, kanske får jag en aha-upplevelse?

4 – du ser bara en liten, liten, liten del av vår vardag, tänk på det! Bara för att jag inte t.ex. skriver att vi värmt upp i 20 minuter så innebär det inte att jag struntat i det.

5 – Ser du något du inte gillar? Det gör inget, man kan inte älska allt och alla. Andas och scrolla vidare 😉

 

För att förtydliga lite så vill jag skriva att ni fortsatt jättegärna får skicka frågor och funderingar till mig, det är så kul att läsa! Kritik är så klart också välkommet för fullärd är man ju aldrig. Men skitsnacket kan ni bespara mig, vem som har bäst hundar kan vi göra upp om ute på tävlingsbanan istället 🙂

 

 

 

Att jaga en känsla

Inlägget skrevs ursprunligen för Draghundar.se och publicerades i januari.

 

Att jaga en känsla

Som för många andra barn så var mitt första möte med draghundar ett gäng med huskys på en skidort i fjällen. Ett gäng fluffiga hundar med häftiga ögon som ivrigt väntade på att få dra iväg med släden med turister genom det vita landskapet. Jag ville så gärna åka men fick inte, och inte hade vi någon egen hund som jag kunde testa med utan det skulle dröja många år innan jag äntligen fick testa på det här med draghund.

2009 åkte jag iväg till Filipstad, ett par mil norr om Karlstad, för att titta på en barmarkstävling. En tävling som hade drygt 20 starter, vilket är lite skillnad mot dagens barmarkstävlingar där antalet starter utan problem kan ligga runt 80-100 st, och bestod nästan uteslutande av förare från närområdet. Jag stod vid starten och såg förare som tillsammans med sina fågelhundar, blandraser, alaskan malamute och siberian huskys göra sig redo för starta, alla lika upphetsade vilket somliga hundar ljudligt visade med hjälp av sina röstresurser. Energin som frigörs när ett taggat ekipage startar är helt otrolig och jag blev alldeles lyrisk av att se hundarna göra det de älskar. Efter ett par polarhundar så kom ett annat ekipage till start, ett ekipage som kom att bli en inspirationskälla för mig, nämligen Hans Pettersson med sin riesenschnauzer Lack. De visade mig att det går alldeles utmärkt att konkurrera i draghundsporten med en ras som inte är avlad för ändamålet, och dessutom göra det med bra resultat, och Hasse har under årens lopp alltid delat med sig av sin kunskap och sina trix.

bild1-1

Sedan dess har jag tränat och tävlat mina riesens och även spaniels inom såväl barmarksdrag, nordisk stil som slädhundsstil, så väl i Sverige som utomlands. Att träna drag är något av det roligaste jag vet men för att hålla min motivation uppe så måste jag ha lite tävlingar inplanerat i min kalender som mål, annars blir det lätt att de där träningspassen i +2 och ösregn inte blir gjorda. Oavsett vilken stil jag tävlat i och oavsett vilka utav mina hundar jag kört så har tävlingsmålet varit att jaga våra konkurrenter och att försöka ta oss så högt upp på pallen som det är möjligt. Men det finns något annat som jag också jagar, som inte kan mätas eller jämföras med andra, som ofta kan innebär att man står högst upp på pallen men som inte nödvändigtvis behöver innebära att man vinner tävlingen, nämligen en känsla.

bild2-1

Den känslan kan bäst beskrivas med ordet ”flow”. Känslan av flow är att ha gjort ett perfekt lopp tillsammans med sin hund eller hundar, när precis allt stämmer och när man tillsammans har klarat av en bana och tacklat dess utmaningar. Den känslan är svårslagen och när man väl känt känslan så blir den som en drog. Man vill ha mer, man vill känna den igen, och igen och igen.

Under åren har jag fått uppleva flow flera gånger tillsammans med mitt gäng hundar men det finns ett lopp som speciellt etsat sig fast i mitt minne. Det var när jag och min riesenschnauzer Timmie tävlade i BW B (cykel damer – grupp B) på SM i Filipstad. Den banan är krävande med sina många uppförsbackar som är både långa och branta. Jag minns hur Timmie tog varje kurva helt perfekt, hur han svarade på varje kommando i samma sekund som jag tänkte dem och hur han sprang förbi andra ekipage utan knappt notera att de var där. Jag minns när vi kom ut på en lång och flack raksträcka och att han då la sig ner ännu mer i selen och tog i som om det gällde livet, utan att jag bad honom. Jag minns hur vi tillsammans kämpade oss upp för den sista branta backen, där både han och jag tog i för kung och fosterland, innan banan sedan slingrade sig ner mot stadion och målet. När vi kom i mål så kommer jag ihåg hur sekunderna inte kändes viktiga, att det inte spelade någon roll om vi vann eller kom sist. Känslan av flow tillsammans med Timmie slog allt och det är den känslan, och jakten på känslan, som motiverar mig än idag.
bild3-1

Tvåtusensextons årsrapport

Då var 2016 över och det är dags att summera året som gått. Ännu en gång kan vi konstatera att vårt liv bäst beskrivs med orden ”det blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå”.

 

Bussen
I januari tyckte Fården att det var ett utmärkt tillfälle att sjukskriva sig, vilket för en annan innebär typ katastrof! Dels då vi bor på landet och är helt beroende av att ha två bilar och dels då vi har så många hundar så vi får helt enkelt inte plats i en vanlig personbil. Sjukskrivningen blev en spark i baken att ta tag i utmaningen att skaffa en större bil, och till slut fann vi den. Bussen.

12487102_906197126142538_4247029910039120869_oDen är frihet på fyra hjul. Man får plats med typ allt och lite till! Då vi numera består av fyra tvåbenta i familjen så blir det lätt en hel del grejer när vi ska iväg, då är den guld värd! Alla hundarna har gott om plats och när jag ska iväg på tävling så innebär det att jag slipper leta boende då jag har sängplats i bilen. Nackdelen är att jag nu aldrig kommer att kunna ha en vanlig bil igen!

 

Bäbisar
Moa fyllde 1 år i juli vilket firades samtidigt som vi även firade att jag och husse fyllde 30, med en sommarfest. Moa växer och frodas, hon springer omkring bland hundarna och även om hon inte säger några ord så förstår dem varandra alldeles utmärkt via kroppsspråket.

I slutet av året gick vi från att vara tre till att vara fyra personer. Det var inte riktigt tänkt att ha två barn så tätt men det blev ju bra ändå 😉 Maximilian föddes i december och är nu i skrivande stund lite drygt 4 veckor gammal, en enkel bäbis som sover och äter – än så länge :O

12909466_950856428343274_2943963692217607894_o

 

Tävlandet
I och med att jag vart gravid igen så blev det inte så mycket tävlande i år.  Foglossningar, hjärtklappning, ledproblem och lite annat smått och gott gjorde att hela barmarkssäsongen fick ställas in. Att ställa sig på trehjulingen var inget alternativ. Så till alla er som haft problemfria graviditeter och kunnat träna och till och med kanske tävlat – grattis!

ac-norna%cc%88s3(Foto: Josefin Andersson)

Men lite tävling hann vi faktiskt med, på snö! En tävling på ”hemmaplan” i Värmland, två tävlingar på vår norrlandsvecka och en tävling i Dalarna. Vi placerade oss längst upp på pallen i samtliga tävlingar, snabbast av såväl B som C ekipage och ibland även snabbare än några A-ekipage. I Norråker var vi faktiskt snabbast av både A,B och C ekipagen och i Åsele efter så vann vi SM i grupp C.

 

Valpar
Under året hade vi en hel del valpar att se fram emot!

Planen var att para Nikki som beräknades löpa under mars/april. Mars kom, och gick. April kom och gick. Maj kom och gick. Inget löp. I oktober (!) tyckte hon att det var dags att löpa vilket gjorde att valpplanerna gick helt i stöpet. Att få en valpkull samtidigt som en bäbis var beräknad var inget alternativ. Vi hoppas istället på att hon löper så att det passar bättre under 2017.

Timmie blev pappa för andra gången, nu tillsammans med en svensk riesentös vilket resulterade i 8 valpar vilka vi ser fram emot att följa!

13177175_976130182482565_586849284413376953_n

Efter år av funderande så kom våra första blandraser in i flocken i somras, två små greysters – Loke och Freja! De har gett mig fler gråa hår än vad de andra hundar gett mig tillsammans under 10 års tid men är ack så trevliga. Dessvärre har tillökningen inte varit problemfri, bland annat har den gett upphov till ständiga konflikter i flocken och efter att ha jobbat med det i flera månader så tog jag till slut beslutet att omplacera dem. Under dessa månader har jag haft fler slagsmål i flocken än vad jag haft sammanlagt under alla år som jag haft mer än en hund och det fungerar bara inte. Loke och Freja har inte en ond cell i kroppen men deras mentalitet passar inte ihop med riesenmentaliteten.

22augusti16-3

Ibland blir det inte som man tänkt sig och att ha en fungerande vardag är viktigare än de 5-10 tävlingar jag gör per år. Det känns jättetungt att omplacera dem då jag sett fram emot att köra blandisar så länge och haft lite framtidsplaner, men det kanske finns någon mening med det här också?

 

Det kommande hundåret då?
Ja, i och med att valparna for så försvann en del av mina framtidsplaner och jag har funderat på hur jag ska gå vidare. Jag kan absolut tänka mig blandraser igen men kanske då en annan typ eller från andra linjer eller vuxna omplaceringar som passar bättre in i vår flock och vår vardag. Om det blir nån annan typ av blandis eller om det blir flera B-hundar återstår att se helt enkelt.

1661859_10152116491389139_2656407318624551076_n

Nu ser jag fram emot att komma ut och tävla igen! Närmast i kalendern står ett par 2-spanns tävlingar och i år är det flera av mina B-hundsvänner som köpt sig släde och tänkt köra 2-spann! Det ska bli så himla kul att få se och köra emot dessa ekipage, som av någon underliga anledning nästan bara är riesenteam 😉

 

2015, året då…

  • 2-spann släde blev officiell tävlingsklass i Sverige.

 

Vi startade på tre tävlingar och vann alla tre….IMG_3158.JPG

…inkl SM
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

… där vi var snabbare än alla huskys, vilket vi faktiskt var på alla tävlingar.
10501741_771260232969562_2230808527828652382_n

 

  • Vi var en del hos veterinären.

Ebbe lyckades få en inflammation, infektion eller stukad tå. Naturligtvis ett par veckor innan SM, men tack vare bra veterinärvård blev han snabbt bättre och vi klarade karenstiderna…
IMG_3396

… samtidigt hade Nikki öroninflammation…
IMG_3652.JPG
..och ett par månader sedan slog Timmie av ett ledband i tån, vilket vi fick ordning på..
IMG_4929-1

… tills en vecka före Barmarks-SM, då han blev halt igen…
23oktober-2

…för att då sättas på medicinbehandling och vila två månader innan vi fick starta upp. Nu är han bra *peppar, peppar* och de testar vi tagit för diverse olika sjukdomar har varit negativt. Kanske var det överansträngning pga den skadade tån? Ingen vet säkert.
IMG_4919

 

  • Barmarkssäsongen började kanon men slutade kalkon.

Vi startade på två tävlingar innan SM. Skånedraget där vi vann…
11221704_10153295220474139_7485090198432690671_n

…och hade bra tider mot A och C-ekipagen
IMG_6573.JPG

…vilket vi även hade på Dubbeldraget i Hällefors. Då hade vi dagens näst snabbaste tid i 4-spann sett över grupp A,B och C….
12112019_860437237385194_6961967491575470541_n

 

..Värre var det på SM där jag körde utan ledarhund eftersom Timmie var halt. Det var… Hmmm. Intressant….
IMG_7012.JPG
…Fick x antal stopp och efter en omkastning i spannet så gick det iallefall lite bättre. Dag 2 körde jag bara spanielsarna för att ge Nikki en bra upplevelse och vi kom iallefall i mål 🙂IMG_7025.JPG

 

…Som ser till så att flocken kan ladda optimalt!

 

 

Vilket visade sig vara en dålig plan då 3-4 dagars leveranstid blev 11 dagar, betydligt dyrare än väntat samt att hela flockens magar kraschade. Vilket var väldigt intressant eftersom de annars kan trycka i sig både döda, och ibland levande ting samt oorganiska saker utan att bli dåliga i magen…
IMG_6933.JPG

 

  • Avelsplaner kastades om

Planen var att para Aco med Hasse men efter mycket funderade har jag bestämt mig för att lägga de planerna på is för tillfället. Jag vill satsa på draget och om man tänkt att göra det internationellt så är det extremt tufft med en B-hund…
1276281815_resized

….istället hoppas vi på springer-valpar i sommar…
1661859_10152116491389139_2656407318624551076_n

…och vem vet, kanske kommer det in något helt annat med fyra ben och svans här i framtiden?

 

  • Jag gick från sex-pack till big-pack när jag gick upp lite drygt 30 kg

Vilket har sina förklaringar då vi i juli fick en….Skärmavbild 2016-01-01 kl. 18.24.37

 

…Mini-me! Som fått följa med ut på äventyr nästan direkt från start.
11216820_829321120496806_4535625139704451545_n

…Som gärna hittar på hyss…

 

…och hänger med hundarna….
12378056_10153439724729139_6496917943594405394_o

 

…även om det är tröttsamt ibland…

Vad 2016 kommer att bjuda på vet ingen men om det är något jag lärt mig, så är det att inget ändå kommer att gå enligt planerna!

Så, vi tar det som det kommer och ser till att försöka ha så roligt som möjligt samtidigt. Och gärna vinna lite 😉

561423_10153470043204139_4090027661361902239_n

Sporting Dog Seminar

I helgen var jag och Moa nere i Göteborg eftersom jag skulle gå på Sporting Dog Seminar, och istället för att bara åka ner över lördagen så stannade vi hela helgen. Moa fick vara med sin mormor, plast-morfar och morbror medan jag spenderade dagen på Svenska Mässan med andra hundnördar.

 

Seminariedagen var upplagd så att man hade gemensamma föreläsningar från morgon till lunch för att sedan välja en inriktning. Det fanns lite olika, och jag ska helt ärligt säga att jag inte kom ihåg vad de andra inriktningarna handlade om men jag valde inriktningen Draghund. Otippat 😉

 

Dagen började med lite om hundträningens, eller djurträningens, historia med Simon Prins, en hunddressör från Holländska polisen. Han började med att säga att han lärt sig ett nytt ord på svenska, ordet Sambo. Sambo är den personen som tar hand om hus och hundar medan man åker iväg på tex seminarium! Det var nog den bästa förklaringen på ordet Sambo jag hört 😀

  
Vidare under dagen var det ännu en föreläsning med Simon och sen pratade Dr. Jerry Vanek om skador på slädhundar (som naturligtvis även hundar som utövar andra hundsporter kan få) vilket var väldigt intressant. Han hade jag kunnat lyssna på länge! I inriktningen Draghund var det bland annat Marie Söderströms som föreläste om grundläggande träningsfysiologi och veterinär Anette Johansson föreläste om draghundsträning. Det var inte något direkt nytt för mig men det kändes bra att få lite påminnelser och en djupare förståelse och samband inom vissa områden! Något som inte var så mycket till seminarium kanske men som istället var ren inspiration var timmarna med Egil Ellis och Helena Lundberg samt Mats Petterson och deras äventyr i Alaska. Ja, snö och fjällsuget kom tillbaka i stora mängder precis då! Tiden flög iväg vilket ändå måste vara ett bra betyg 🙂

 

Något som jag saknade lite på draghundsinriktningen var någon föreläsare som var lite mer inriktad på barmark. Nu skiljer sig inte draget så mycket i sig mellan snö och barmark men det är ändå en viss skillnad på att köra långdistans med AH och att köra barmarkssprint med hound-korsningar. Sen var väl inte ”foderföreläsningen” något att hänga i granen direkt, det kan istället beskrivas som 30 minuter av reklam för Royal Canins produkter. Vilket inte var särskilt överraskande då RC var en av arrangörerna för dagen 😉

 

Jag trodde dock att det skulle vara fler deltagare, så pass mycket reklam som man ändå gjort för dagen och vilken inriktning man än valde så fanns det många intressanta föreläsare. Men men, kanske är detta bara början på ett återkommande event?

 

Från illamående till förväntan – tävlingspsykologi 

På förra helgens barmarksläger hade vi en föreläsning om tävlingspsykologi med Eva Marie Wergård, något som jag skulle rekommendera alla att gå på även om ni inte själva anser er behöva mentalträning. För det behöver ni nämligen, ni vet bara inte om det 😉 Eva Maries föreläsning fick mig att tänka på hur jag själv utvecklats mentalt i tävlingssammanhang. Om ni inte vill läsa en hel del tankar och svammel från mig så kan ni sluta läsa här 🙂

När jag började tävla inom hundsport så var det i lydnad och agility med min rakade utställningscocker Hoover. Jag kommer så väl ihåg känslan när jag klickade i anmälan på nätet. Illamående och ångest. Redan då, flera veckor innan jag skulle in på plan så mådde jag illa av bara tanken av att stå där. Hur skulle det gå? Skulle Hoover göra som jag sa till honom? Om inte, vad skulle alla andra säga som stod och titta på när man går där, helt utlämnad på plan. Och ja, resultaten med Hoover var väl inte så där superbra. Stackarn, han undrade väl va fasiken som hände med matte varje gång vi steg in på planen.

Idag ser jag istället fram emot att tävla. När jag går in och anmäler mig i tävlingskalendern så fylls jag inte längre av oro och illamående utan av förväntan och glädje! Jag ser fram emot att stå på startlinjen och att tillsammans med mina bästa vänner försöka oss ta igenom banan med alla dess utmaningar på ett så snabbt och säkert sätt som bara går. Jag längtar efter ruset när man tar en kurva helt perfekt, jag längtar efter att känna responsen jag får av hundarna när jag säger till dem att öka, jag längtar efter att se vilket resultat månader av träning kan ge  och jag älskar känslan av att balansera mellan kontroll och kaos. Tanken att allt kan gå från perfektion till katastrof inom loppet av en hundradels sekund är skrämmande men samtidigt lockande.

Hur har jag kommit dit i min tänkande? Hmm, ja. Jag tror att det handlar om två saker, dels om kontroll/rutiner och dels om längtan. Längtan eller sökandet efter en känsla, känslan där man är i en bubbla som jag i just min sport råkar dela med mina hundar. Någon gång i början av mitt tävlande med hundar så kände jag den, den känslan när det bara finns vi och när jag väl känt den så ville jag känna den igen och igen. Och ju mer man hamnar i den sinnesstämningen, ju enklare är det att komma tillbaka dit. Även om vi råkar stå på startlinjen på SM med många blickar på oss så finns inget annat än vi och hundra procent fokus på det vi ska göra. Ni vet hur det lätt annars blir, man ska göra något som gör att man måste koncentrera sig på nuet men tankarna seglar lätt iväg, och gärna till saker som inte alls har med uppgiften att göra. Hur många har inte kört bil från punkt A till punkt B och väl framme vid punkt B så har man ingen aning om hur man kom dit? När vi står på startlinjen finns inget sånt, det är bara jag och hundarna. Totalt fokus på uppgiften. Inget annat.

För att enbart kunna fokusera på uppgiften som jag har framför mig så har jag tagit kontroll över de saker som jag kan kontrollera, och släppt det jag inte kan påverka. Jag har hittat en rutin som fungerar för oss och som gör att jag kan känna mig fullständigt fokuserad, trygg och lugn på startlinjen. Det handlar om att allt från att kontrollera utrustningen till hur och när hundarna ska vattnas och fodras innan start. Det har tagit ett tag att hitta rutinen som jag har inför en tävlingsstart men tack vare den så är jag inte bara mer förberedd när jag står på startlinjen, jag klarar även av eventuella störningar inför en tävlingsstart på ett helt annat sätt. Dels för att sakerna som ska göras sitter i ryggmärgen och kan göras snabbt och korrekt och dels för att jag vet att vilket sätt som är det näst bästa när det första alternativet av någon anledning inte fungerar, jag har alltså en plan B som jag fått när jag utvecklat plan A.

En sak som jag blivit mycket bättre på är att våga förlora. Som någon som hade för mycket tid över lär ha sagt: att våga förlora är att våga vinna. Tidigare har jag safeat lite väl mycket. ”om jag tar i fullt nu så kanske jag inte orkar imon, därför tar jag det lite lugnt nu”. ungefär så tänkte jag när jag tävlade i Canicross på SM för ett par år sedan med Liam. Resultatet blev att vi hamnade utanför pallen och att jag sprang över en minut snabbare dag 2 jämfört med dag 1 när jag visste att jag inte behövde prestera dagen efter…. 80 %  av en prestation beror på ens mentala inställning, och den helgen hade jag jäkligt kass inställning första dagen! Det handlar lite om att bli bättre på att se möjligheterna i de situationerna man ställs inför och att våga tro på sig själv, att man är bra helt enkelt. Min inställning på ovanstående SM skulle istället ha varit ”okej, nu kör vi fullt ös och så får vi se hur långt det räcker. Vi fixar det här!” Om det nu sedan inte skulle räcka hela vägen, ja då vet man vad man behöver jobba på. En väldigt kuperad bana kan man antingen se som något jobbig eller se som ett perfekt tillfälle att se hur väl backträningen har gett resultat. Under helgens Skånedrag så kunde jag se väder väderförhållandena som ett betydligt mindre problem än tidigare. Lördagens värme gjorde att jag såg det som ett bra tillfälle att se hur hundarna presterar under just de förutsättningarna. Söndagens ösregn vändes till något positivt då det innebar att hundarna blev nedkylda under racet och att jag nu fick tillfälle att verkligen tänka på körtekniken och utmana mig själv att våga mer.

Något som var extra intressant som Eva Marie tog upp var ett ord som jag kommit att ogilla, ordet tur.

Jag ryser nästan bara jag hör det och jag blir irriterad när jag tänker på tur i samband med prestationer. När folk säger att man haft tur, i synnerhet när man tävlar i en sport som inte är en bedömningssport, så förminskas själva prestationen och arbetet bakom prestationen. Tur har man när man vinner på lotto, inte när man vinner ett SM. När Charlotte Kalla sprintade förbi två tävlande på senaste OS och tog ett guld för Sverige i stafetten, berodde det på att hon hade tur? Eller berodde det på att hon hade rätt inställning och en fysik som svarade på krav som hennes hjärna ställde, något som beror på år av både mental och fysisk träning?

Jag vet inte hur många gånger jag hört vilken tur jag har som fått en så duktig hund som Timmie. Precis som om han för det första bara ramlade ner från himlen rätt i min famn, och för det andra har styrkan och snabbheten i sig utan någon form av träning.

Jag spenderade mycket tid hos Wenche och Terje när Timmie och hans syskon var små för att försöka välja ut den rätta hunden för mig. Jag fick naturligtvis även hjälp av Wenche och Terje för att välja ut honom så det är inte ”tur” att jag fick just honom utan han är ett medvetet val. Precis som det inte är ”tur” att han presterar som han gör. Anledningen till att han presterar är för att han är tränad på ett sätt som passar honom, äter mat som passar just honom och har en balans mellan vila och träning som passar honom. Det har inget med tur att göra utan det är med kunskap och erfarenheter som jag har kunnat skapat en tillvaro, med allt vad det innebär, som gör att han kan prestera bra! Det verkar folk glömma! Anledningen till att jag har fått bättre teknik på cykel har inte något med tur att göra, utan det beror på att jag spenderat många timmar på sadeln för att bli bättre. Anledningen till att jag nu känner mig betydligt säkrare på trehjulingen än vad jag gjorde för nån månad sedan beror på att jag har tränat och att jag har funderat, diskuterat och förberett mig på hur jag ska agera i olika situationer för att få bra teknik och kontroll över fordonet. Bakom en prestation finns inte tur, där finns någon som jobbat arslet av sig för att nå ett mål vad än det målet må vara.

Om det nu skulle vara tur så måste jag ju vara en väldigt lyckosam människa eftersom jag uppenbarligen haft tur med nästan alla mina hundar. Som när jag fick Liam kastad på mig och plockade SM-medaljer. Eller när Nikki ramlade ner i famnen på mig, och kom trea på SM bland de betydligt större hundarna. Eller när Ebbe bara pluppade upp ur tomma intet, och vann SM i slädhundsstil bara 21 månader gammal. Inget arbete bakom det där inte, utan bara tur.

Lucky me!

 

Det som jag tror att många av oss måste bli bättre på är att ta på sig framgång. Det har jag själv haft svårt för tidigare men nu kan jag göra det mycket bättre, troligtvis för att jag slutat tro på påståendet att jag har tur hela tiden. När du står där överst på prispallen så beror det inte på att du haft tur, utan för att du förtjänat det! Du är bäst!
1382984_10151725662796631_1658690349_n

Våga vägra Jantelagen!

Tack och god natt 🙂

Dags att köpa guldfisk?

 

När Timmies ledband i tån gick av för två månader sedan trodde jag att nu, nu är väl ändå oturen över. I allefall för i år! Bruten svans, otaliga skärsår i tassarna, sträckning i ryggen och nu senast då en ligamentskada i tån, det borde väl räcka?  Tydligen inte. Nu går han orent och var lite halt efter vila så vi ska iväg imon för att gå igenom hela Timmie och förhoppningsvis få svar på vad som är fel.

 

2 månader kvar till SM som jag hade sett fram emot.

 

Gissa på om jag är less på det här. Nåt så otroligt less! Det känns så jävla orättvist med alla skador hela tiden. Det finns de hundförare som aldrig värmer upp sina hundar, som låter dem bo i skitiga hundgårdar med tveksamma kojor och som inte tvekar inför att sätta en kula i huvudet på de hundar som är förbrukade. Jag lägger så jäkla mycket tid, energi, pengar och kärlek på hundarna, de har det så himla bra och älskar sitt jobb. Vi förtjänar inte det här!

 

Tanken har slagit mig att ge upp rasen Riesen, för det finns nog inte en ras som är mer skadebelägen än riesen. Deras brötighet ställer till det för dem JÄMT! Och det är inte bara mina riesens, nej. Jag vet hur många riesens som helst som skär sönder tassarna, bryter ben, får diskbråck, tar korsband och som aldrig blir fullt återställda. Unga hundar med jättegoda chanser repar sig inte efter benbrott eller sårskador trots mycket rehab och får avlivas. Ingen av dem har någon sjukdom utan det handlar bara om otur, och deras jäkla brötighet. Det som på ett sätt är rasens signum och styrka i och med att de tar sig fram överallt verkar också vara deras stora svaghet.

Som motpol finns exempelvis Neo, han blir 7 i januari och har aldrig varit hos veterinären förutom för vanliga vaccinationer. Han har tränats lika hårt, om inte hårdare, än skäggen och är som en liten projektil i skogen men aldrig att den hunden är halt. Samma med Nikki, 2,5 år och aldrig skadad trots att hon precis som Neo tränas och lever ett tufft liv med väldigt fysiska riesenhanar.

Ja, jag är hyfsat trött på motgångarna nu och tanken på att lägga av med riesen känns just nu mer aktuell än någonsin. Ja det är en supertrevlig ras som dessutom är en grym draghund men nu känns det som om det inte är värt det längre.

Rått eller torrt – det är frågan

Jag har under årens lopp varit på ett antal foderföreläsningar och föreläsningar gällande näringslära för hund, alla har varit bra men den gemensamma nämnaren för alla är att det varit föreläsare som varit bundna eller arbetat för ett foderföretag. Mycket av de basala sakerna har varit desamma, som att t.ex. arbetande hundar behöver mer energi än sällskapshundar, att man bör dela upp fodergivan osv osv. Men vissa saker har också varit väldigt specifikt för just det företaget. T.ex så finns det de företag som propsar på att hundar behöver en stor mängd spannmål, extrakt från druvor, öljäst eller fructo-oligosakkarider (vilket för övrigt är ett sötningsmedel) vilket just deras foder naturligtvis innehåller. Man har fått ta det som sagts med en stor nypa salt och hela tiden haft i bakhuvudet att de jobbar för ett företag som naturligtvis vill sälja så mycket som möjligt av sin produkt. Så det där med opartiskheten är något som jag verkligen saknat när det gällt de foderföreläsningar jag varit på.

I tidningen Svensk Jakt har man i de två senaste numren publicerat en artikelserie som tar upp foderfrågan och då med fokus på färskfoder vs torrfoder. Vad som gör i synnerhet en av artiklarna extra intressant är det faktum att den handlar om forskning från ett Universitet och inte från forskare, husdjursagronom eller veterinärer från något av foderföretagens egna forskningsavdelningar. Forskaren Anna Hielm-Björkman har fått fram resultat som talar för att hundar håller sig friskare om de får rå föda istället för torrfoder där man har sett statistiskt säkerställda samband mellan att rå föda och en minskad risk för sjukdom (bland annat allergier och HD-fel) samt en ökad risk för sjukdomar hos hundar som ätit torrfoder eller hushållsrester. Som tur är så finns några av artiklarna kring temat hundmat att läsa fritt på Svenskjakt.se, just artikeln om forskningsresultatet finns att läsa här! Artikelserien har naturligtvis låtit torrfoder-sidan säga sitt och det är då en husdjursagronom anställd hos Royal Canin som belyser riskerna med råfodring kontra torrfoder, den artikeln finns att läsa här. Åsa Dufva säger bland annat att man anser att färskfoder är riskfyllda produkter ur ett mikrobakteriellt synsätt vilket gör att det inte platser bland deras produkter. Man har även låtit två ”hundmatsexperter” diskutera råfoder och torrfoder, Åke Hedhammar (veterinär och forskare på SLU) samt Marie Sallander (Agronomiedoktor) varav den sistnämnda har ändrat inställning från att varna för rått kött till att bli mer öppen i sin inställning mot att utfodra rått. Tyvärr är den artikeln bara tillgänglig på nätet för Svensk Jakts medlemmar men artikeln finns att läsa i tidningsnr 6 som jag tror finns ute i butikerna nu.

 

Själv har jag testat massa olika torrfodermärken och har enbart givit torrfoder för att sedan gå över till att ge torrfoder blandat med färskfoder. Sedan vi flyttade till gården har lagringskapaciteten ökat och sedan ett drygt år tillbaka äter flocken enbart färskfoder, undantagsvis om vi åker bort och det inte finns några frysmöjligheter. När jag blandade torrfoder och färskfoder testade jag Klass, Nordic och Fodax. När jag började att bara ge torrfoder så körde jag Fodax för att sedan gå över till Vom og Hundemat. Dock innebär det ju lite jobb för oss i och med att vi hämtar direkt från VoH’s fabrik och dela upp bitarna själva men det är det helt klart värt.

1505994_700311463397773_755679234767541335_n

När flocken gick på torrfoder så fungerade de tillfredsställande på några utav märkena så absolut finns det bra torrfoder i hundmatsdjungeln! Men om man som jag är lite noga med djurskydd, djurhållning och dessutom tycker att miljöaspekten är viktigt så är alternativen tyvärr extremt begränsade, om det finns något öht 🙁

 

Har nu under ett par dagar testat MUSH Barf vilket flocken naturligtvis älskar, de är matglada och äter egentligen allt 😉 Skulle vilja testa att enbart köra dem på MUSH under en längre tid och då komponera efter deras Barf-schema men i dagsläget är det tyvärr en ekonomisk fråga, att utfodra enbart med MUSH skulle ge oss en foderkostnad på mellan 5000-6000 kr per månad beroende på hur hårt hundarna går.

 

 

Att oprocessad/ren/rå mat skulle vara bättre än processad mat kommer väl knappast som en chock, egentligen. Men oavsett vad man ger så tycker jag att det ska bli väldigt intressant att läsa forskningsrapporten från Finland i sin helhet när den kommer ut!

Kollohunden Örnie

Vad kan vara roligare än att leka med en kompis? Jo, att ha kompisen hos sig en heeeeeel vecka! Den kommande veckan bor Örnie (Ekhöjdens Örnie) hos oss medan matte och husse är på äventyr. Ebbe är helt överlycklig över detta, man kan ju hela typ hela tiden! Och leken är besvarad av Örnie som verkar minst lika glad över att få leka jage i hagen, brottas på gräsmattan eller kampa över en stock i skogen 🙂

De övriga skäggen tycker också att det var en rolig liten filur som kom till gården men de är ju lite mer svårflörtade än Ebbe men kan ibland bjuda på ett race. Film finns på vår facebook-sida som ni når via ikonen till vänster!

Muskelknuttarna

Fick några fina bilder med mobilen på Ebbe och Neo här om dagen 🙂

11073058_789490211146564_617944889420386073_n

11114020_786961304732788_4547498071541604684_n

Enligt mig, bilder på hundar som är vältränade och hälsosamma som dessutom har tävlingsresultat som styrker mitt påstående. Att tävla OCH prestera i fysiskt krävande sporter som kräver så väl styrka som explosion och dessutom uthållighet med en hund som är mager är omöjligt, det går inte att prestera om du inte har någon muskelmassa. Ändå får jag i princip alltid minst en kommentar eller PM per bild om hur magra, smala mina hundar är och hur synd det är om dem. Ja, vi bor ju i Sverige där vi har åsiktsfrihet och alla har rätt till sin åsikt, även om det handlar om man tycker att min flock består av 5 magra stackare. Det är helt okej att tycka det 🙂

 

Det som dock slagit mig är att ingen av de som uttryckt en negativ åsikt om flocken själva sysslar med någon form av fysiskt krävande sport, varken själva eller med sina hundar. Ändå vet de precis vilken typ av hund och vilken kropp som krävs för att utföra t.ex. ett bra dragarbete inom sprint. Imponerande att de utan varken utbildning eller erfarenhet vet har sån himla bra koll 😀

10990814_756831241079128_3244174789989716544_n11084306_10152900874379139_7093704024889039943_n

Behöver jag nämna att det övervägande är folk som äger eller föder upp exteriörvarianten av olika raser? 😉 Nåväl, som tur är så lever vi ju i ett fritt land där man får köpa och sälja hundar till dem man tycker är lämpliga 😀

SDSF årsstämma 2015

Spanielsarna var på ett kort äventyr i helgen, vi var i Stockholm under lördag och söndag för att delta på SDSF årsstämma där jag representerade Sv. Riesenklubben. Vovvarna chillade på rummet och tyckte att livet var helt okej bland de vita lakanen 🙂

hotel

Årsstämman var en intressant tillställning som drog ut en del på tiden men många intressanta åsikter och tankar ventilerades. Det var lite drygt 35 motioner som skulle avverkas och de som berörde Riesen och B-hundar på ett negativt sätt gick inte igenom, vilket kändes skönt. Bland annat rörde det sig om att slå ihop B och C på olika sätt och i canicross handlade det om att slå ihop alla hundgrupperna till en. Motiveringen till detta var att man vill försöka få ner antalet klasser vilka för en nybörjare kan verka förvirrande och rörigt. Samtidig antogs en motion om att skapa fler barn/ungdomsklasser så jag vet faktiskt inte hur delar av deltagarna tänkte där 🙂
Något som jag reagerade på var dock hur få klubbar som faktiskt var närvarande, i synnerhet av de klubbar som främst har B och C-hundar. På facebook har det lagts ut åsikter om motionerna som rörde en sammanslagning av A,B,C-grupperna vilket naturligtvis var negativa från de användarna/förarna med B/C-hundar, men var dessa klubbar på stämman och gjorde sina röster hörda? Nej. Om de motionerna hade gått igenom och B/C-hundar hade blivit tvingade att tävla i samma grupp som A-hundar samt att veteraner i samma grupp som seniorer så hade det troligtvis blivit ett jäkla liv på sociala medier, men då är det tyvärr försent. Lite som att klaga på hur Sverige styrs men inte gå att rösta i riksdagsvalet. Lätt att sitta på röva och klaga men samtidigt inte engagera sig för att göra något åt det.

 

Något som jag också reagerade på ju längre stämman gick var det faktum att när många pratar B/C-hundar så menar de egentligen de polara raserna och i synnerhet Siberian husky. Att C-gruppen även innefattar Dobermann och B-gruppen har lite drygt 250 andra raser förutom Samojed, Grönlandshund och Alaskan Malamute verkar folk glömma bort lite. T.ex. så sas det att man visst satsar på B/C-hundar och att dessa fått en del av elitpengarna under året som gått. Nja, ett par Siberian husky-ekipage och nåt Alaskan Malamute-ekipage har fått tagit del av de pengarna när dessa skickats på internationella mästerskap men ingen övrig B-hund eller Dobermann har skickats.

Detta sas då vara en ekonomiskt fråga, vilket även om upp i en motion som rörde elit vs bredd där man inte ville skicka B-hundar på mästerskap då man trodde att detta gjorts på elitpengar – vilket vid det enda tillfället där B-hundar skickats inte alls var fallet utan de åkte på bredd-pengar. Men, vad som är ännu mer intressant i detta är när man börjar kollar lite på budget och resultatsrapport. SPHK (Svenska Polarhundsklubben) har 5 anslutna klubbar till SDSF vilket genererar 5 x 1000 kr, dvs 5000 kr, i medlemsavgift varje år.  SBK Centralt ger varje år ett bidrag på ca 40.000 kr till SDSF eftersom deras medlemmar deltar på SDSF’s tävlingar. Sen lite beroende på hur man räknar så kommer det varje år in flera tiotusen kronor från lokala klubbar och rasklubbar anslutna till SBK i form av medlemsavgifter. Om man enbart kollar antalet klubbar som har förare med licens under 2014 så är dessa 25 st (för att få licens krävs att man är medlem i en klubb som är ansluten till SDSF, dvs en klubb som betalat in sin medlemsavgift) vilket isf innebär att SDSF får 25.000 kr från lokala klubbar. Kollar man istället på antalet klubbar som man kan välja mellan när man ska bli medlem i SDSF så är antalet klubbar i rull-listan strax över 60 st vilket alltså blir 60.000 kr (!!). Nu vet jag dock inte om alla dessa betalat in sina medlemsavgifter men om vi går efter den första uppgiften så innebär det alltså att SDSF får 65.000 kr från SBK centralt, lokalt och rasklubbar (kollar man andra uppgiften så blir alltså samma summa istället 100.000 kr).

Sammanfattning:
SPHK bidrar med: 5000 kr / år
SBK bidrar med: minst 65000 kr / år

Antal skickade hundar på EM i barmark 2014
Polarekipage: 4
Övriga B/C-ekipage: 0

Antal skickade ekipage på VM på snö 2015
Polarekipage: 7
Övriga B/C-hundar: 0

Vart någonstans satsas det på B/C-hundar som inte är polarhund? Ja inte på internationella mästerskap iallefall. Och vilka är det som skickas på mästerskap med elitpengar? Ja inte är det några av de över 250 raserna i B/C som inte är polarhundar iallefall.

 

Problemet och den negativa inställningen till att skicka B-hund verkar inte egentligen vara rasen i sig på ett B-hundsekipage utan som sagt så är det som vanligt en ekonomisk fråga. Om man då skulle skicka B-hundar på EM/VM utan att ta från elitpengarna, är det verkligen då ett problem? Med tanke på vilken stor del av inkomsterna SBK (centralt, lokalt och rasklubbar) står för hos SDSF så borde väl dessa raser få lite tillbaka? Att använda en del av de pengarna till att skicka en eller ett par ekipage, beroende på kostnad för det aktuella mästerskapet, borde väl egentligen inte vara ett problem kan jag ju tycka. Ingen som åker på ett nationellt mästerskap med en B-hund är väl så naiv att de tror att de ska vinna mot ferrari-vorstehs men jag är övertygad om att det faktum att det finns en chans att få åka skulle innebära en rejäl motivationshöjning hos många B/C-förare! Och eftersom pengarna faktiskt finns så varför används de inte till att motivera fler B-hundsförare.

 

Jag vill dock förtydliga att detta INTE handlar om att vi inte ska skicka Polarhundar till internationella mästerskap, för självklart ska vi göra det! Inget snack om saken! Men, man kan inte säga att alla ekipage är lika mycket värda, att man vill visa en bredd, att det satsas på alla B/C-hundar och vara en förebild ute i världen det i praktiken inte alls är så.

Utan Bredd ingen Elit säger man ju, varför då inte satsa lite på HELA bredden och inte bara en del?

 

 

 

Iallefall, det var en trevlig tillställning med bra diskussioner även om man inte alltid tycker lika. Att sitta stilla så pass länge var dessvärre inte särskilt bra för min kropp, herregud va ont i rygg och leder jag har efter så många timmar på en stol! Det var riktigt skönt att komma hem till resten av flocken och husse igår eftermiddag och ännu goare att få lägga sig i sin egna mjuka säng 🙂

Året 2014

Jaha, dags för årsresumé kanske?

2014 kan egentligen beskrivas med ett ord, trasigt. Herregud va mycket trasiga saker vi haft i år. Timmie bröt svansen i våras och fick amputera den, Ebbe fick i samma veva åka in för att skära bort en bit av trampdynan som han fått en redigt skärsår i och vi upptäckte att Liam har något problem med kissandet då han inte koncentrerar urinen som han ska. Våra bilar har varit inne X antal gånger på verkstad för lite allt möjligt som varit trasigt. Huset som vi köpte visade sig också vara trasigt med ett jättevattenskadat stall och ett vattenskadat tak, som dock visade sig inte alls vara så illa som vi trodde. Husse har också gått och blivit trasig vilket resulterade i en färd med ambulans in till akuten vilket, efter mycket om och men, fortfarande inte gett något svar på vad som egentligen är fel bara att ”något” är fel med ryggen. Han går fortfarande hemma och är sjukskriven med sjukgymnastik som enda åtgärd. Jag har också blivit mer trasig då mina leder blivit värre vilket gör att jag inte längre kan cykla eller åka längdskidor i en den mån jag skulle vilja och som skulle behövas för att konkurrera på hög nivå. Det fungerar helt enkelt inte att träna när man efter 15 minuter på cykel har så ont att foten domnat bort.

Timmie åkte på skada nr 2 i början av hösten då en muskelsträckning gjorde att vi fick ställa in ett par tävlingar och istället fokusera på rehab, ett val som kostade massor av viktig träningstid men huvudsaken var att Timmie blev bra igen. Och det blev han ju, två dagar innan SM fick vi klartecken att starta.

 

Men.

Förutom alla skador så har det varit ett helt okej år. Hundarna har utvecklats bra, i den mån man kan begära med skador och sjukdom, och vi har fått tävla en del. Året har dock inte varit ett år med fokus på något landslagsuppdrag eller liknande utan ett år där fokus har legat på att ge Ebbe och Nikki bra tävlingserfarenheter. Även om vi inte har tävlat så himla mycket så har det faktiskt gett lite resultat. Ebbe har tävlat ett par gånger i canicross och även lyckats släpa runt matte till en tredjeplats på Riesen-mästerskapet i Barmark. Team Spaniel har vunnit ett par tävlingar och slutade på en grym tredje placering på SM i 2R, inte illa för så små hundar! Timmie har knappt tävlat något alls och dessutom inte med helt bra resultat, eller jo det är bra men innan vi kom på vad som var fel på honom så gick han inte för fullt i selen som har brukade vilket gjorde att han visserligen vann tävlingen men inte på en bra tid som han brukar ha. Rehabben tog viktig tid och på SM hade vi inte så mycket att säga till om utan slutade på en silver-plats i cykelklassen. Är ändå riktigt nöjd med Timmie som trots dålig uppladdning presterar så bra han bara kan. Och det viktigaste, vi har haft jävligt roligt tillsammans i år igen!

Foto: Matilda Gabrielsson

 

 

Förutom hunderiet så har ju mycket hänt i vårt liv, vi har blivit husägare med allt vad det innebär. Vi har flyttat från mitt älskade fjäll till Värmland vilket inte bara varit en dans på rosor då jag saknat fjällmiljön väldigt mycket. Som tur är så har vi inte så långt dit upp och det finns dessutom bra träningsmöjligheter här hemma i Värmland som gör att jag inte saknar fjället fullt så mycket. Jag och Husse har haft mycket att göra på gården men har samtidigt haft sjukt roligt när vi grejat, även om vi kanske inte alltid varit helt överens.

 

Så, vad är då planen för året 2015?

Ja rent tävlingsmässigt så ska Dum och Dummare, dvs Timmie och Ebbe, tävla lite Sp2 (2-spann släde) och vi ska väl försöka oss på SM i 4-spann som äger rum i Ånnaboda. När det gäller barmarkssäsongen så blir det troligtvis ingen cykelklass alls utan nu när min trehjuling anlänt så kommer fokus ligga på att köra 4-spann, med vinst som mål naturligtvis 😉 Ser fram emot SM i Nybro där vi förhoppningsvis ska köra tillräckligt fort för att ta medalj!

För övrigt så kommer gårdens (o)djursbestånd att öka under året. Husse och jag är inte helt överens i vilken omfattning detta ska ske men jag jobbar för att vi iallefall kommer att ha en liten flock med getter här i sommar. Vi får väl se hur hårt Husse tänker försöka stå emot denna, enligt mig, ypperliga plan.
( Bilden är snodd från http://www.dvarggetter.n.nu )

Ni ser ju själva, hur kan man inte vilja ha ett litet gäng med såna?! Perfekt för att hålla våra hagar i bra skick 🙂 Under 2015 har vi en hel del husplaner men vi får väl se vilka vi ska ta först, förhoppningsvis ska min köksträdgård byggas och samtidigt ska vi dränera runt huset i förebyggande syfte, samt för att jag tycker det är jäkligt snyggt med en grusram runt hus. Vidare så grunnar jag på lite avelsplaner men det blir iallefall ingen valpkull under 2015 utan det blir under vintern/våren 2016 som vi eventuellt tar en kull på Aco. Har kollat på ett par hanar så jag har lite alternativ att välja mellan, känns lite roligt att jag efter ett jäkla letande faktiskt hittat tre hanar som jag tror stenhårt på! Anledningen till att kullen öht tas är för att jag själv kommer att behöva ett gäng med hundar, vidare ska iallefall en tik ut på foder, hanhundsägaren ska ha en valp så om det blir några till salu återstår att se!

 

Iallefall hoppas jag att vi ska slippa så mycket trasiga saker under 2015 som vi hade under 2014, det känns som om det räckte helt enkelt. I år ska vi satsa på att hålla oss själva, hundarna och prylarna hela samt att fortsätta ha kul!