Välkommen till lillaliam.se – big, black and BAD!

Sedan mina förra funderingar på hundfoder så har många andra tankar uppkommit och många verkar ha varit mer eller mindre ovetande om vad många foder faktiskt innehåller!

Har funderat lite på alla dessa rasfoder, behöver verkligen en pudel ett annorlunda foder än vad dvärgschnauzer? Är ett rasfoder verkligen så mycket bättre än ett foder anpassat för hundar i den mindre storlekskategorin? Eftersom jag har andra foderintresserade vänner som dessutom har dvärgschnauzer så spanade jag lite…

Dvärgschnauzern lider tydligen utav urinsten och enligt Dvärgschnauzer-ringen så lider 5,3% av hundarna utav detta. Den foderproducent som jag direkt kom att tänka på, som har ett dv.sch. foder, var Royal Canin (som för övrigt har 29 olika rasanpassade foder).

 För att få en bättre förståelse hur urinsten blidas kommer här lite info taget ifrån Dv. schnauzerringens hemsida:
Joner, dvs positiva partiklar (till exempel kalcium) och negativa partiklar (till exempel fosfat och oxalat), förekommer normalt hos hunden i urinblåsan och urinledaren. Vid anhopning av partiklar skapas kristaller, synliga i mikroskop. Kristallbildning underlättas av vätskebrist. Ju mer utspädd urinen är desto mindre kristaller och konkrement (”grus”) bildas. Urinsten (och för övrigt njursten, som är mycket ovanligt hos hundar) består av hopklumpning av kristaller. Förekomst av kristaller betyder inte nödvändigtvis att hunden får/har urinsten men kan innebära en ökad risk och bör undersökas närmare – på helt färsk urin. Urinstenar ser man med blotta ögat.

Alltså; en basisk miljö och koncentrerad urin gör att risken för att hundar drabbas av urinsten ökar.

Så här står det om just urinsten på RC’s hemsida där Dv.Sch fodret beskrivs:
”Schnauzern löper större risk än andra hundar att få urinsten. Miniature Schnauzer 25 bidrar till att urinen blir surare och mindre koncentrerad vilket spelar en viktigt roll för urinvägarnas funktion. Uppmuntra hunden att dricka mycket vatten för att späda ut urinen. ”

Vad innehåller då just RC’s dv.sch.foder som då alltså ska minska risken för att urinsten ska blidas?
Ris, majs, torkad fågel, vegetabiliskt proteinisolat, animaliskt fett, majsgluten, korn, hydrolyserat animaliskt protein, mineral, cikoriaextrakt, fiskolja, vegetabilisk fiber, sojalecitin, frukto-oligosackarider, vegetabilisk olja (soja, borago), psylliumfrön/skal, kaliumcitrat, L-lysin, DL-methionin, natriumpolyfosfat, taurin, äggpulver, L-tyrosin, skaldjurshydrolysat (innehåller glukosamin), ringblommeextrakt (innehåller lutein), extrakt från grönt te och druvor (innehåller polyfenoler), L-karnitin, hydrolysat från brosk (innehåller kondroitin).

Här börjar iallefall jag fundera på en sak, kanske är det för att jag har en farfar med katastrofalt dåliga njurar (som får dialys 3 gånger i veckan, 5 timmar per gång) och att jag dessutom själv bara har en njure som jag reagerade. RC’s foder innehåller nämligen både extrakt grönt te och druvor, vilket kanske inte låter dumt, om man inte vet vad just detta gör i kroppen dvs. Druvor/russin kan ge njursvikt och njurskador medan grönt te kan ge allvarliga skador på levern. Men, vad har då detta att göra med urinsten? Jo, vilken funktion har njurar och levern i kroppen? För att inte gå in på en massa termer och fysiologi så kan man säga att njurarna producerar urin medan levern tar hand om de flesta gifterna. Vad händer då om dessa funktioner slåss ut, säg av att man stoppar i sig saker som ger skador på just dessa organ? Om levern inte fungerar så kommer den ju inte kunna ta upp farliga ämnen utan de kommer att fortsätta genom systemet och vidare ut i kroppen som just gift, vilket i sin tur kommer att påverka njurarna som rensar blodet och producerar urin! Om njuren inte kan fungera ordentligt så kommer den inte kunna ta rensa blodet ordentligt, därmed kommer slaggprodukterna inte ut utan fortsätter att cirkulera i kroppen medan det som faktiskt rensas blir mer koncentrerat – alltså urinen som dessutom blir mer basisk.

Summa sumaru; varför tillsätter man ämnen som faktiskt bidrar till en ökad risk för urinsten hos en ras som har problem med just detta?

Ibland måste man helt enkelt tänka ett steg längre, att svälja all reklam med hull å hår kanske inte alltid är så bra.

Efter helgens tränande så tog vi oss en tre timmars morgonpromenad där grabbarna fick springa, eller snarare pulsa, lösa i skogen medan jag kunde filosofera till ljudet av deras tassar som packade snön.

Efter lite tänkande och diskuterande med Sanna så har jag bestämt mig för att låta Liam vila ifrån räddningen ett tag. Främst pga att jag inte har något motivation att köra honom, den lilla stund som han var ute i går kom jag på det själv, jag tycker inte ens att det är kul längre utan gör det bara för att jag ”måste”. Efter två år med det här eviga slitet, körandet och alla pengar som jag lagt ut på utrustning, bensin och diverse läger utan att ha kommit i mål så har min motivation försvunnit totalt. När eller om vi tar upp räddningsträningen får vi se, nu ska vi bara göra sånt som är roligt!

Något som jag också kom att tänka på i skogen var just skog, varför tränar vi aldrig i skog? Det gäller inte bara min grupp utan även de grupper som jag har vänner som tillhör, aldrig hör man att dessa tränar i skog! Tjusningen med räddningen tycker jag är alla roliga miljöer som man får träna i; rasmassor, sjukhus, lägenheter, bilskotar. Men seriöst, när hörde ni senast att tant Agda, 89 år, eller Pelle, 6 år,  försvunnit i ett sågverk, skrotupplag eller gått vilse i ett sjukhus? Är det verkligen smart att då träna i princip aldrig träna i just de situationer där vi faktiskt eventuellt kan få komma ut och jobba? Vi tränar på att lägga upp en sökstrategi på ett öppet ytsök på 100×100 men finns det någon som gått räddningshundsutbildningen och lärt sig vilken strategi eller tänk man ska ha när man får en karta, kompass och ett par kvadratkilometer att söka av?

Räddningshundarna ska ju leta efter försvunna människor och i Sverige har vi turligt nog sällan terror attacker, stora naturkatastrofer eller liknande som gör att vi får använda våra hundar i det vi tränar till 99%, alltså rasmassor och sök i urban miljö. Men internationellt tänker väl ni då, ja, när man börjar utbilda sin hund så ska man ju ha internationell räddningshund som mål men bara för att man är internationell räddningshund så betyder inte det att man får komma ut. Under 2000-talet så har Sverige bara åkt ut två gånger om jag fattat det hela rätt, eller om de bara åkte en gång och stod stand-by den andra, och då var det dessutom inte alla internationella hundar som fick åka.

Ska jag vara helt ärlig, om jag för två år sedan fått veta att jag som räddningshundförare troligen aldrig skulle få komma ut på ett skarp uppdrag så hade jag aldrig börjat utan jag hade valt at pröva på bevakningsutbildningen eller sattsat tid och pengar på att utbilda oss inom någon annan organisation. Anledningen till att man väljer att sattsa på just SBK’s tjänstehundsverksamhet är ju att man vill göra något vettigt med sin hund och inte bara jaga 10:or som man gör på tävling, man vill göra nytta och kunna hjälpa till! Ta bara Värmland som exempel, här har inte polisen något sammarbete med räddningshundarna men däremot håller de på att starta upp ett med bevakningshundarna!

Jag vet att många som läser min blogg är eller har haft räddningshundar så därför frågar jag nu. Hur många gånger har ni som har eller har haft SBK utbildade räddningshundar varit ute på skarpa uppdrag? Om ni varit ute med sjöräddning, fjällräddning eller om ni är kontrakterade med polisen så räknas faktiskt inte de gånger då man INTE behöver vara SBK-räddningshund för att tillhöra dessa organisationers räddningsekipage.

Varför jag frågar är för att jag funderar på om det verkligen är värt att lägga ner 1½-2 år på att utbilda sin hund via SBK om man ändå inte får komma ut. Sjöräddning, fjällräddning och polisen har egna prov/utbildningar och om någon försvinner är det i första hand bevakningshundar som kallas ut, händer det något i världen så är det nästan alltid för långt för att sverige ska åka. Jag har vänner som är räddningsekipage hos fjäll- eller sjöräddningen som regelbundet är ute på uppdrag medan jag vet SBK-hundar som aldrig kommit ut  under sin aktiva tid. Behövs då SBK’s räddningshundar över huvudtaget?