Efter att ha prövat olika teorier, filmat fröken Hedda in action samt fått klagomål så har jag beslutat att låta Hedda åka hem till Göteborg igen. Hon gillar inte att bli lämnad själv här trots att hon är tillsammans med Liam utan hon är väldigt orolig, piper och skäller. Vilket egentligen inte är så konstigt eftersom det är väldigt lyhört, till och med vana ”lägenhetshundar” reagerar på ljud i min lägenhet. Eftersom jag jobbar heltid, alltså 7-16, hela sommaren så har jag inte tid att träna bort det – tyvärr! Hedda är supertrevlig och skulle säkert gå bra i draget med lite fysträning, men jag är övertygad om att hon kommer att hitta ett bra hem 
Igår stod vattenapportering tillsammans med Karin på schemat. Hedda fick ligga i bilen då hon tycker att livet är orättvist om andra än hon själv får apportera 
Tre hundar liggandes lösa medan en arbetar, så ska det se ut! Bilder finns i galleriet! Idag hade Karin ytterliggare en briljant idé, 5 km jogging i 26 graders värme längs ett sandigt motionsspår och sedan bad! Först alltså svett, magkramp samt ”va-fan-skulle-jag-göra-det-här-för?” och sedan hundbad å sist men inte minst – mattebad! Jajemen, både jag och Karin badade 
Dock ska det inflikas att vi båda körde kärringstilen (okej då, mest jag) för att komma i vattnet men vi badade och simmade runt!
Neo skrämde slag på mig i morse då han på morgonpromenaden kom krypandes emot mig, la sig vid mina fötter och bara skrek rätt ut! Hittade inget fel på honom och nån minut senare gick han igen. Detta hände ytterliggare två gånger under vår timms långa promenad. Vid lunch var han stel och på joggingturen blev han helt plötsligt halt men lika fort som det kom, ja lika fort var det borta! Nu syns inget och jag vet inte vad jag ska tro. Flashbacks från Hoovers sista tid är det enda som just nu rusar förbi i tankarna. Ska man behöva gå igenom detta en gång till, redan nu? Jag hade ju räknat med iallefall minst 5 år! Hoppas att det bara var en tillfällighet iallefall :/