Ett dyrt träningspass

Jag ska börja med att säga att jag tävlar för att vinna, jag gillar känslan av att vinna. Det där med att det är deltagandet som är viktigast gäller inte mig, jag tävlar för att jag vill vinna. Punkt. Sen att man inte alltid gör det, det är en annan sak. Så att åka på ett SM för att delta men utan någon större förhoppning om att vinna kändes ju något underligt. För när Timmie blev struken från laget så visste jag att vår chans på medalj var väldigt liten och att jag istället skulle få ta SM som ett träningspass, ett något dyrt sån om man tänker på anmälningsavgift, boende och dieselpengarna.

 

Så, vad händer igår egentligen? Jag har egentligen ingen aning men Nikki var verkligen inte sig själv. Jag borde ha anat något när hon var så konstig på morgonpromenaden men ja, ibland tittar man väl utan att egentligen se. Och på lördagens kvällspromenad så var hon riktigt dålig i magen, det var så att det sprutade baktill. Men redan i starten igår så var något fel. Nikki var inte alls på hugget när vi väntade på vår tur och när jag gav startkommando så var hon helt off, hon drog knappt! Jag har nog aldrig känt mig så uppgiven som när jag stod på trehjulingen och det redan efter bara ett tiotal meter var trassel och krångel. Inte arg, inte frustrerad utan bara uppgiven. Jag kände mig som en total nybörjare och mitt ansiktsuttryck liknade nog en fågelholk, lite typ: men herrejisses, vad händer…? :O Ebbe fick testa att gå i led eftersom ja, det var den enda plan B jag kunde komma på i den stunden av kaos. Om inte det hade gått så jag fått bryta.

 

12087142_10154382899848902_4143738516941085242_oFoto: Åsa Thorsell

 

Ebbes debut som ledarhund gick ju väldigt bra måste jag säga, blev förvånad över att han ändå gjorde ett så bra jobb som han gjorde! Att springa framför en släde som han gjort tillsammans med Timmie är en sak, att springa själv framför mig är en annan sak och att springa framför andra hundar som ska ledas är ännu en annan sak. Det är tre helt olika situationer så bara för att en hund springer bra själv så betyder det inte att den springa bra i spann, eller tvärtom för den delen heller. Därför är jag väldigt nöjd med att han faktiskt tog kommandot över spannet och ledde dem rätt.

 

 

När vi vaknade i morse så var Nikki mycket piggare och nästan precis som vanligt. Hon drog i kopplet på promenaden och fjäskade järnet när jag gjorde i ordning maten. Väl på plats blev hon kollad av en annan veterinär som tyckte att hon såg piggare och gladare ut än igår så jag bestämde mig för att starta henne. Då valde jag även att ta ut Ebbe från spannet och bara köra Nikki och Neo, för att få chansen att ge Nikki en positiv upplevelse vilket hon inte riktigt fick igår.

Många har idag frågat om Ebbe blivit skadad eller sjuk eftersom han inte sprang med idag men så är alltså inte fallet. Ebbe mår lika bra som vanligt men han togs ut för att jag skulle kunna få de bästa förutsättningarna för att kunna ge Nikki en positiv upplevelse. Ebbe är väldigt energisk och kan vara ganska så vass, mentalt inte fysiskt, mot andra hundar vilket gör att man ibland måste ha tummen i ögat på honom för att få honom att lägga energin åt det håll som jag vill. Så därför var det helt enkelt enklare att ta ut Ebbe för att på så sätt skapa en situation där jag kunde fokusera till 100% på Nikki än att ha med honom och riskera att behöva bråka med honom. Visst jag hade kunnat chansa att sätta Ebbe i led, spanielsarna i wheel och hoppats på att han hade gått om han gjorde igår , det hade med största sannolikhet gett mig guldet med tanke på hur snabbt det gick när jag satte Ebbe i led igår (Vi tappade över 3 minuter på alla stopp i början av loppet) men idag var det viktigare att lyckas än att vinna. Det var viktigare att bygga upp Nikkis självkänsla än att få en medalj.

 

Det beslutet kändes helt rätt och det fick jag bekräftat direkt i starten där Nikki vart lite osäker igen. Men tack vare stödet från Neo så blev hon säkrare och började springa nästan som vanligt! Om Ebbe hade sprungit bakom henne så tror jag att hon hade tvekat ännu mer och det hade varit svårare för mig att reda ut situationen och ge henne en bra upplevelse. Vi hade ett par stopp under resans gång då ekipaget som startade bakom oss skulle förbi. Nikki fick det spannet på sin sida och eftersom hon inte vill ha kontakt med andra hundar så hoppade hon över Neo vilket gav lite trassel, det omkörande spannet gjorde inget utan det är Nikki som vill ha ett stort avstånd. Det omkörande spannet fick senare problem lite längre fram och jag stannade för att hjälpa till vilket gjorde att mina hundar trasslade till sig igen. Sen gick det bra och vi höll oss bakom Lena och hennes team in i mål.

Nikki och Neo jobbade på jättebra och körde in på 20:04 vilket helt klart är godkänt för två hundar på 13-14 kg styck. Värre var det med personen som stod på trehjulingen, det krävdes inte många kickar innan jag blev trött :O Kroppen är verkligen inte som den var för ett år sedan! Jisses vad jobbigt det var! I en av backarna så tittade Nikki bakåt och tycktes tycka väldigt synd om sin flåsande matte som febrilt försökte avlasta dem genom att springa bakom trehjulingen. Men vi tog oss som sagt i mål och det viktigaste av allt var att Nikki sprang i mål och var glad, hon avslutade helgen med en positiv upplevelse!

   

Det gick alltså inte så bra i helgen rent resultatsmässigt men hundarna fick bra träning även om de överraskade åt båda hållen.  Men det är väl det som är tjusningen, att precis allt kan hända. Den hunden man tror mest på känner man helt plötsligt inte alls igen, hundens om man inte alls tror på kliver fram och visar framtassarna och man kan göra helt perfekt lopp för att sedan snubbla precis framför mållinjen.

 

it ain’t over til the fat lady sings.

 

Men inget ont som inte har något gott med sig, och som en av domarna sa: kanske var det bra att det här hände för då får du känna på hur det känns, när inget fungerar och man måste hitta på något helt annat. Det kan stämma, det var bara synd att det hände på ett SM 😉

 

Ewa-Marie sa på föreläsningen om mental träning att man skulle fråga sig själv vad har jag gjort för något bra? Vanligtvis brukar vi vara väldigt snabba på att berätta att hundarna gick bra, de sprang bra, tog kommando bra och bla bla bla när någon frågar om det gick bra på en tävling. Men vi glömmer bort att även vi tvåbenta är en del av teamet. Vad gjorde vi för något bra för att det skulle gå bra? Så vad gjorde jag för bra för att vi skulle lyckas idag? Jo, jag vågade gå ur min komfort-zon där jag kör hund där jag har kontroll på i princip allt (läs: kör med Timmie som ledarhund, himlen skulle kunna ramla ner och han hade ändå löst situationen) och istället starta utan att ha någon som helst kontroll. Idag var jag mer nervös än vad jag någonsin varit på en tävling tidigare, inte för att jag skulle få dålig tid, för att ramla, göra bort mig eller något liknande utan för att jag inte hade en aning om vad som skulle ske, jag hade ingen kontroll på jyckarna framför mig.

Så, duktiga mig som vågade gå emot känslan att stryka mig och istället starta spannet utan att ha någon som helst aning om vad de skulle göra! Det kommer fler SM och nu fokuserar vi stället på att få ordning på Timmies tå, närmast väntar en träff med ortopeden på torsdag så håll tummarna!

 

Några som det gick bättre för var Timmies dotter Aco som tillsammans med Håkan cyklade in på en fjärde placering i herrarnas cykelklass! Det är Acos och Håkans andra dragtävling! Så duktiga!

12074909_866151720147079_3085443979562194754_n

 

Tack Nybro Draghundsklubb för en bra arrangerad tävling! Det var en rolig bana och jag ser fram emot att få köra den med hela mitt spann, och då i full fart! Med tanke på att vi på säsongens tidigare tävlingar kört nästan lika fort som det snabbaste C-spannet så tror jag att jag hade haft riktigt kul bakom hundarna i den farten på helgens banan!

Tack Karin, Håkan, Hasse och Linn för en jättetrevlig helg och all hjälp 😀

2 reaktion på “Ett dyrt träningspass”

Kommentarer inaktiverade.