Det här med prestation

De senaste året har jag börjat plöja en del ljudböcker och poddar under dagarna. Det är perfekt sysselsättning när ungarna somnat i vagnen under promenaden, när jag kvällsrastar hundarna eller går på bajs-jakt i hagen (ni vet den där glamorösa delen av hundägandet). En podd som jag alltid ser fram emot att få höra nästa avsnitt av är Mentala Mästare där olika idrottsprofiler intervjuas om just mental styrka. Om ni inte lyssnat på den, gör’t! På deras instagram-konto brukar skaparna av podden, Eva Marie och Malin, skriva ut lite punkter och tips från veckans avsnitt samt en fråga som man kan grunna lite på och för nån vecka sedan ställde frågan ”vem är jag om jag inte presterar”

 

Jag har funderat mycket på det där med prestation den senaste tiden. Vad är en bra prestation egentligen, vad krävs det för att nå sitt mål och hur långt är man beredd att gå för att komma dit?

Om jag skulle rangordna mina prestationer inom draghundsporten så är en av de som skulle komma på topp 3 en prestation där jag inte vann. Inte heller kom jag tvåa utan jag slutade på tredje plats. För måste en bra prestation alltid innebära vinst i form av platsen längst upp på pallen? Nja, de senaste åren har jag kommit fram till att det nödvändigtvis inte behöver vara så.

12072551_10153206420148437_7721491529156371097_n
Grymma brudar!
Andrea, Ylva och Karin, Riesen-SM i barmarksdrag 2015

 

Missförstå mig rätt, jag gillar att vinna och känslan när allt klaffar och man samtidigt är snabbare och starkare än alla andra medtävlande är grymt bra. Men känslan när allt klaffar, känslan av flow, är mycket mer tillfredsställande än känslan när man ”bara vinner”. Jag har åkt hem från tävlingar och mästerskap med första placeringar eller guldmedalj och känt lite ”jaha, var detta allt?”. Lite typ antiklimax. När jag däremot åkte hem från Nornäs 2017 med ett SM-silver i 2-spann släde så var jag hur nöjd som helst, ja förutom att Timmie blivit skadad då förstås. Anledningen var att att jag och Ebbe hade ett grymt bra lopp och jag tror nog att jag kan säga att han gjorde sitt bästa lopp ever, han gav precis allt och att vi tappade guldet betydde inget alls.

Den prestation som som jag värderar högst är när jag och Timmie körde SM i Filipstad, och vi vann det SM:et mot grymt bra tjejer och deras fantastiska hundar. Men hur det kändes att stå på pallen kommer jag knappt ihåg, däremot kan jag redogöra för hela tävlingsförloppet i detalj. Hur det är att gå in i bubblan i starten, lugnet, fokuset och sedan, explosionen när startsignalen ljuder. Känslan i mina ben uppför Oslobacken, Timmies andning, knastret från frosten under däcken den där kyliga morgonen. Jag vet vart bromsade in och vart jag tänkte att jag skulle be Timmie att öka, bara för att inse att han självmant ökade på i samma stund som jag tänkte tanken. När hunden blir en förlängning av en själv, och den av dig. Den känslan, slår alla pallplaceringar.

20131022-231942.jpgFoto: Anna Persson

Efter att ha tävlat och presterat bra, i form av att stå längst upp på pallen, i ett par år så vet jag hur mycket tid, energi och även pengar som krävs för att nå dit. Efter att ha tagit ”nästa steg” i draghundsvärlden och skaffat A-hundar, för att sedan inse att dessa inte var en hundtyp för mig och då omplacerat dem har jag kommit fram till att prestation i form av pallplatser och landslagsuttagningar inte är allt . Livet och vardagen är så mycket mer värd för mig än de få minuterna som man på ett helt år kör i tävlingsspåren. Jag älskar att tävla, och att vinna, men det är mer värt att kunna gå avslappnad med hela flocken lös i skogen en höstdag utan slagsmål eller rymningar, min vardag är jag inte beredd att offra för en prestation i form av vinst på tävling. Sen har jag kommit fram till att jag tycker det är mycket roligare att tävla raser där man har fördomarna emot sig ex spaniels, det är liksom lite mer utmaning. Om det däremot är så smart att börja i motvind är dock en annan fråga 😉  Att köra riesen var ju också rätt udda när jag började tävla för 8 år sedan men nu tycker jag ändå att man kan räkna den rasen som en väletablerad ras i grupp B, trots den lilla populationen.

 

Tillbaka till ursprungsfrågan, vem är jag om jag inte presterar?

På senare tid så har jag börjat släppa det där med prestationstänket och inse att känslan är viktigare. Och eftersom jag inte är min prestation så är jag väl fortfarande mig själv även om jag inte vinner, men jag gillar fortfarande att vinna 😉 Jag har ju alltid något mål med en tävling men då känslan av flow är väldigt abstrakt och inte något som kan mätas gör det att den blir svår att presentera för andra, jämfört med en pallplacering eller liknande.

 

 

Så, vilken är då en av mina topp-3-prestationer? Den här:

20141013-174059.jpgDen hängivne ser att detta är Nikki och Neo på SM i Mora 2014, fotograferade av Per Sverre Simonsen, där de sprang till sig en bronsmedalj i DS2-B. Deras prestation slår mååånga av mina nationella och internationella placeringar med skäggen. Jäklar vad vi kämpade och vad grymma vi var, mina små långöron och jag. De sprang som vinden och vi lät inga spydiga kommentarer få ta plats i vår bubbla, det var vi mot Hemus backar. För mig var det en prestation av stora mått!

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *