Första tävlingen på hemmaplan

I helgen hade Svenska Riesenschnauzerklubben sin första draghundstävling i egen regi! I våras fick vi ställa in tävlingen pga varmt väder och nu fick vi byta tävlingsplats då länsstyrelsen inte hade kunnat ta ett beslut i vårt ärende i tid. Så, det fick bli plan B! Motionsspåret i Molkom 🙂 Det blev alltså inte som vi planerat från början men det blev riktigt bra ändå! För oss som arrangerade blev det lite lättare då spår, parkering och lyxprylar som toa, dusch, vatten och ström fanns klart på platsen. Bara att spärra av och skylta upp.

Eller ja, typ. Sen har det ju varit liiiite arbete bakom kulisserna som kanske inte märks, som att tillverka skyltar, fixa med fika, inhandla lite allt möjligt, boka med domare, TL, skriva startlistor, göra PR osv. Vi är inte många i Riesenklubbens draghundssektor (läs: 2 st) men vi har som tur är världens bästa familjer som ställer upp och hjälper till där det behövs!

 

Förutom sedvanliga klasser så hade vi även barnklass där fyra barn stod på startlinjen. Moa startade med Neo som tuffar på medan Moa cyklar som om det gällde livet. Denna gång blev det inga vurpor utan hon höll sig kvar på cykeln och tyckte inte nedförsbackarna var lika läskiga som tidigare. Hon var väldigt nöjd när hon kom i mål och det blev ju inte sämre av att hon fick en medalj och en påse lördagsmys!

42862362_2241009626146388_6625766839752327168_n 42754278_1896247060452605_4315340627987398656_n

På plats fanns även Aco som tog brons på rasmästerskapet i cykelklass, i motionsklass fanns Maya som sprang tillsammans med husse Staffan och brorsan Abbe var med som hejarklack vid sidan av. Så himla kul att få träffa mina valpar igen <3

 

 

Lördagens tävling innebar att mitt egna gäng med hundar fick en vilodag, att tävla och arrangera samtidigt var dessvärre inte möjligt. I fredags fick spanielsarna köra varsin sväng efter att vi grejat vid banan. Först ut var Neo och Billie, gäng nr 2 blev Nikki och Birk, 2,5 km per par. Förutom lite sämre tempo vid de promenerande hundekipage som vi körde förbi, som dessvärre betedde sig som rövhattar, så gick alla fyra hundarna som tåget. Idag körde vi ännu en 2,5 km’s runda men denna gång nere i stan och pupsen fick byta vuxen hund, alltså fick Billie springa med Nikki och Birk fick springa med Neo. Inga hundekipage i spåret att träna på men desto fler joggare som alla gick fin fint att köra om! Så, vi lägger ännu ett par bra kilometrar i erfarenhetslådan och hoppas kunna klämma in ett par till under vecka. Billie fortsätter att vara duktig på starterna och även Birk har skärpt till sig uppför sig ganska så bra men vi kommer att fortsätta att jobba på starterna.

 

De skäggiga hundarna har fått jobba med kedjorna, ett bra sätt att träna på av flera anledningar! Ebbe, som vid annat dragarbete kör 10-15 minuter fullt ös för att sedan gå in i väggen, får träna på att jobba läääänge. Timmie, som nu med stigande ålder blivit lite lat, kan inte fuska utan måste dra hela tiden och Viggo får arbeta med en jämn och konstant belastning bakom sig (vilket det inte blir när jag springer bakom). Dessvärre kan vi inte köra något drag med ATV’n då den senaste tidens blåsande har fällt ett antal stora granar över våra träningsvägar här hemma så därför får det bli kedjor och cykelpass fram tills att markägarna röjt.

 

Förutom drag och åter drag så har B o B varit iväg på äventyr i stan. Billie har fått köra sök för andra gången och det märktes att polletten trillat ner sedan sist gång. Söket är ju himla kul men för att komma ut på tävlingsplan krävs att man lägger ner mycket tid vilket jag dessvärre inte tror att vi har just nu. Vi kommer att köra när vi har möjlighet och i framtiden kanske förutsättningarna ändras så att vi har tid att träna mer. Efter sökträningen fick vi lite oplanerad tid över vilket vi kunde använda till att miljöträna inne i centrum. Det var en hel del folk i stan och ett par hundekipage som vi kunde träna på att gå förbi. B o B uppförde sig överförväntan och man kunde inte tro att det var deras första visit i stan.

Vad jag dock reagerade på var hur många som var hundrädda. När jag bodde i stan med Liam så hade jag full förståelse för att folk bytte trottoar när vi kom, en stor svart hund inger respekt. Men jag hade faktiskt inte kunnat tro att en liten söt spaniel med ständigt viftande svans kunde innebär sån skräck för folk. En kille som gick ut ur en butik nån meter från oss blev så rädd när han såg oss att han kastade sig baklänges in i butiken igen. Jag har respekt för att folk är rädda men samtidigt, det måste vara fruktansvärt jobbigt att vara hundrädd och leva i stan där det ständigt är hundar i rörelse.

Skärmavbild 2018-09-30 kl. 22.07.57

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *