Den som väntar på något gott…

… väntar ibland förgäves.

Planen var att para Aco nu under våren men eftersom Aco fortfarande inte löpt så har jag beslutat att inte para henne på det här löpet. Om hon skulle paras nu kommer det bli en väldigt sen födsel och efterföljande tid här för valparna vilket krockar med min, något korta men väldigt intensiva, tävlingssäsong. Förhoppningsvis får vi ett vinterlöp vilket vi istället kommer att försöka para henne på.

 

Ni som varit intresserade av en valp efter Aco nu till sommaren är välkomna att höra av er igen om det är så att ni fortfarande är intresserade, annars önskar jag er lycka till i ert fortsatta letande efter just ert skägg <3

Mentalbeskrivning A+B

Idag var det dags för ytterligare ett uppfödar-MH och denna gång var det en lite mer brokig skara som gjorde entré på Hammarö bhk. Billie, Birk och Ymer från B-kullen gick banan, Nikki fick komma ut och lattja lite samt Viggo och Ziri från A-kullen som båda var under karens när övriga A-barn gjorde sitt MH i höstas.

Det var kul att träffa Fröken Rosa igen, hon har verkligen utvecklats sedan i höstas och ser nu ut som en riktigt snygg tös! Även Axxa tittade förbi och också hon har börjat sätta sig och ser ut som en riktig pingla <3 Vad det gäller själva provet så gick Ziri som husse och matte hade tänkt sig och jag kan väl säga att även Viggo gjorde ungefär som jag trodde. Två trevliga och sociala hundar med bra leklust och inga konstigheter på skotten. Viggo har ett bra gripande men enda anledningen till att gripa tag i något enligt Viggo är för att han sedan ska kunna använda frambenen för att leka med det, ungefär som en utter. Han tog lite tid på sig att ta sig fram till dumpen och skramlet men efter en kontroll insåg han snabbt att detta var ju inget.

 

Nikki fick också gå då hon aldrig kom med på något MH när hon var i MH-mogen ålder, så hon är ju såklart lite färgad av sina erfarenheter från livet men det var ändå intressant att se henne! Hon körde ex IPO/IGP-style under leken där hon självmant släppte och satte sig på bevakning när figgen blev passiv, himla fin bevakning hade hon också 😀 Hon visade ett intresse på skotten då hon associerar skott med vilt, hon fick därmed en trea vilket inte innebär någon som helst rädsla men däremot en låsning mot skytten. Genomgående för alla fyra långöron var att de är väldigt, väldigt intensiva och har stor leklust med fullt bett. Neutrala i sin kontakt med andra människor och rätt så förarbundna. Mina tre var mer intresserade av att söka vilt i vegetationen utanför plan än av avståndsfiggen när denne försvunnit ner i gömslet, hanarna hade lättare att slappna av än tikarna och Birk behövde mer stöd av sin förare än övriga hundar, vilket inte kom som någon överraskning då han är mycket mjukare, mindre självständig och mer förarbunden än övriga tre.

 

(Klicka på bilderna för att få dem i större format)

 

Det var väldigt intressant att se B-kullen och jämföra den med A-kullen. Generellt så var trion långöra mer lika varandra än vad  syskonskaran skägg var, hos skäggen spretade det mer. Nu är visserligen skäggen 8 antalet och långöronen bara 3 stycken men ändå, intressant! Något som jag uppmärksammade var att spanielsarna inte har samma behov som skäggen av att fysiskt röra något när de avreagerar eller undersöker saker. Skäggen vill gärna ha fysisk kontakt när de avreagerar medan spanielsarna är klarar långt innan de nått fram till objektet, kan det bero på att riesen överlag är en väldigt brötig och fysisk ras?

 

Sammantaget så är jag nöjd med mina små ”valpar” och även deras ägare är mycket nöjda med sina hundar vilket ändå är det viktigaste. Oavsett vad ett MH visar så åker man ju hem med samma hund som man kom dit med och vilken ruta som är ”rätt” sitter i betraktarens ögon.

Tack Hammarö bk för ett bra arrangerat MH, som vanligt 🙂

En månad med Penny

Att föda upp hundar är roligt, lärorikt och jobbigt, riktigt jobbigt ibland. De första veckorna är det ju rätt lugnt, om allt går som det ska, då tiken mest sköter valparna men sen drar det igång. Det kissas överallt, det bajsas överallt och ljudet som ett gäng 6-7-8 veckors valpar är öronbedövande. Och tro inte att de är några långsovare, åh nej. A-kullen drog igång med sin skönsång innan kl 06 på morgonen och tro mig, 11 riesenvalpar låter HÖGT.

Nu har Penny varit här en månad och det slog mig rätt fort att satan vad enkelt det är att köpa valp. Man behöver inte göra något alls de första 8 veckorna förutom att vänta och titta på gulliga bilder och filmer som uppfödaren skickar. Jag som dessutom köpt/behållit 2 valpar samtidigt de senaste åren har upplevt den här första valptiden med bara en valp som rena semestern! Livet med två riesenvalpar eller två spanielvalpar har gått riktigt bra, långt över de förväntningar jag hade, men att ha en valp går ju inte att jämföra med två.

Så till lilla Penny då. Hon är en himla trevlig tik, hon väldigt trygg i sig själv, har ett bra hundspråk, kampar lika bra som mina övriga kampspaniels och väldigt hög matlust. Hon har kommit in i flocken bra och spenderar sina dagar med att terrorisera främst Nikki och Viggo. Jag trodde att Billie skulle bli superglad över att få in en till lekkamrat men hon har mest ignorerat Penny medan den jag trodde skulle ignorera henne, Nikki, har gått in i rollen som lektant.

 

Just nu går i vi väntans tider och funderar på när Aco har tänkt att börja löpa. Tänk att det alltid är så här, när man vill att de ska löpa så har de en tendens att hålla i med det 😉

 

 

Välkommen Penny

Idag anlände hon, Penny. Eller Hollyaoks Emy som hon heter i stamtavlan 🙂 Mamma är Hollyoaks Liz, vilket är en halvsyster till Nikki, och pappa är FTCH Country Sports Victory (Dubbelreggad i SKK och JSK/SJR).

 

Vindelälvsdraget 2019

Så var det över, Vindelälvsdraget 2019. När jag anmälde ett lag i mars 2018 så kändes vecka 11 – 2019 som ljusår bort men, som ni vet så har tiden en tendens till att springa iväg!

Ett tag trodde jag inte att det skulle bli något drag då resans första dag gick så där, för att uttrycka sig milt sagt. Det hela började med att bussen gled ner i diket när sambon skulle backa ut från gården… Sen var både grusvägen och stora vägen oplogad hela vägen ner till motorvägen. Mellan Örebro och Gävle tänds en varningslampa på bussen och den går ner i felsäkertläge vilket bland annat innebär att turbon inte fungerar = bussen går knappt i 70 km/h. I Gävle får jag tag i en felkodsavläsare, men efter en omstart av bussen så är felkoden borta (?) och vi kan köra vidare. Mellan Gävle och Sundsvall är det snöstorm och bitvis oplogat, fick sladd ett par gånger men som tur var så gick det rätt långsamt och jag kunde styra på rätt spår igen. Efter bron i Sundsvall var det stopp i över en timme då flertalet lastbilar inte kom uppför backarna där. Tuffade på norrut när köerna äntligen släppte men fick nog i Ö-vik då jag bara var allmänt less efter dagen, så där stannade vi över natten. Dag 2 på vår resa uppåt gick däremot mycket bättre 🙂

För er som inte känner till Vindelälvsdraget så är det en stafett där totalt 32 mil ska avverkas över tre dagar med 9-11 mil per lag och dag. Sträckorna varierar men ligger till största del mellan 9-14 km med några kortare och några längre sträckor. Ekipagen kan antingen bestå av en skidåkare med 1-2 hundar, kickspark 1-2 hundar eller släde 2-8 hundar. Alla tävlar i samma klass, oavsett stil, kön eller grupptillhörighet på hundar. Det innebär alltså att ett skidekipage med en riesen tävlar på samma villkor som ett 8-spann med A-hundar. Det här är alltså ingen tävling man vinner med riesens, schäfer, malle eller någon annan icke-draghundsras, här är det blandraser eller fågelhundar som gäller om man vill vinna.

Men även om man inte tänker vinna så kan man kan ju delta mest för att det är kul och för att hela spektaklet är en upplevelse i sig 🙂 I år var det dessutom en kraftansträngande upplevelse då någon där uppe dessutom fått för sig att fullkomligt dumpa ner ett par dm, på vissa ställen 50 cm, snö dagarna före tävlingen. Spårgruppen gjorde ett fantastiskt jobb med att få till spåret men de kan inte trolla utan spåret var ”rätt” tungkört. Men alla våra ekipage fick valuta för pengarna i både körtid och fysisk utmaning 😉

I år var första året som mitt ”kennel-lag” stod med på startlinjen och med mig fick jag fyra av mina valpar från A-kullen, Viggo, Maya, Abbe och Gizmo! En plats i laget på Vindelälvsdraget är nämligen en av sakerna som ingår när man köper valp från oss, dragnörd som man är så vill man ju så klart sporra valpköparna att köra hund! Eftersom vi ännu inte är tillräckligt många RG-ekipage så fick jag plocka in lite andra ekipage så förutom skägg och spaniels så fanns det även hoffar, bc’s, münsterlander, vorsteh, blandraser samt icke RG-skägg i laget!

Den här resan var tänkt som bra träning för mina unghundar, Billie, Birk och Viggo varpå det enbart var det sistnämnda som hade åldern inne för att köra. Billie och Birk har jag kört innan eller efter tävlingen för att få lite tävlingslika förhållanden vilket de fixade helt okej! Drivet i de där små hundarna är helt jä-la otroligt! Varje gång jag selar på dem och kör så kan jag inte sluta förundras över vart dessa små pansarvagnar får sin energi och kraft i från. Fantastiska hundar <3

Jag agerade markservice på tävlingens första dag, körde en sträcka dag 2 och två sträckor dag 3. Mitt gäng med hundar jobbade på som förväntat efter den träning de fått och skötte sig väldigt bra ute på spåret med omkörningar av både folk och fä. Jag blev riktigt imponerad av Viggo som verkligen visade att han har både huvudet och kroppen (trots att han just nu ser ut som något som mer liknar en giraff än en riesen) som krävs för att utföra ett bra dragarbete! När de övriga hundarna i spannet börjar bli trötta så lägger Viggo öronen bakåt, böjer ner huvudet och kör på ännu mer! Att springa i  mål efter 13,5 km och dessutom göra det i galopp var inga problem för ynglingen <3

 

Resultatet då?
Jo laget kom sist, föga förvånande 😉 Men å andra sidan har vi, till skillnad från flertalet andra lag, inte brutit eller avstått någon sträcka samt haft alla hundar som varit med från start med oss in i mål och det är en prestation i sig 🙂 Alla ekipagen var nöjda med sin prestation och även om det kanske inte alltid gick så bra som man tänkt sig så har vi haft väldigt kul tillsammans!

För mig personligen så blev resultatet plats 25, 25 och 26 av 29. Känns helt okej med tanke på att vi nästan uteslutande kört mot draghundsraser och det faktum att jag stått på skidor kanske 6-7 gånger i vinter. Mest nöjd är jag som sagt med Viggo men även med min egna förmåga att läsa och köra mina hundar. Det diffade inte många minuter mellan vår faktiska tid ute på spåret och den tiden som jag räknat med att vi skulle köra på! Vidare har hela flocken skött sig oerhört bra på resan och under tävlingens gång, att åka så långt och dessutom bo i bussen i närmare en vecka kan vara påfrestande men de har tagit det hela med ro.

”Mina” övriga valpar gjorde också himla bra ifrån sig och alla förarna var nöjda med sina småskägg som inte ens fyllt 2 år. Det värmer ju så klart lite extra i hjärtat att se tredje generationen ”drag-riesen” ute på spåret och det bådar gott inför framtiden.

 

Nästa år hoppas jag kunna lura med mig några fler RG-ekipage så att vi blir ännu fler som kör! Om inte annat så är Billie och Birk körmyndiga då vilket jag verkligen ser fram emot. Kanske att det blir ett 4-spann med spaniels som står på startlinjen i Ammarnäs 2020?

Tack Karin, Håkan, Lena, Gunilla, Pentti, Helena, Helen, Henrik, Ann, Staffan och Erika för att ni ville vara med och köra med oss!

 

Foto: Vindelälvsdraget / Bonnie Wall

Födelsedags-vinter

Januari, februari och mars är ett enda långt födelsedagskalas i vår familj både när det gäller tvåbenta och fyrbenta! Bara nu i början av februari så har vi tre födelsedagsbarn, Nikki fyllde igår den 10:e (ja jag får krypa till korset och erkänna att jag glömde av det), min bror fyller den 12:e och Liam skulle fyllt den 13:e.

Så, eftersom jag glömde av Nikki så kommer nu ett försenat grattis till världens härligaste och häftigaste spaniel – Nikki! Som, som syns nedan, gillade att hänga med Liam <3

Grattis Neo!


Idag fyller Neo tvåsiffrigt. Den lilla kampcockern som mäter knappa 40 cm över markytan blir idag 10 år <3 Trots sin PL så är han pigg och glad, härjar och hittar på sattyg 🙂 Han är en fantastisk liten hund som aldrig upphör att förvåna och tänk att jag fått privilegiet att dela över 9 år av mitt liv tillsammans med honom!

Lycka är…

…. att ha egna spår att träna på hemma!


Jag kan köra när jag vill och hur mycket jag vill, hur fantastiskt är det inte?! Slingan är visserligen inte så lång men det är bättre än inget och man kan köra flera varv och på sätt samtidigt träna på att varva 🙂 Det är så klart vår husse som fixat spåret med hjälp av våra fantastiska grannar som lånar ut mark och skoter till oss. Imon ska jag ut och trampa upp ett spår på den stora myr som ligger strax bortanför oss, bra träning för mig samtidigt som jag kan ha hela flocken springandes lös runt mig.

 

En till hund med fart under tassarna är Maya som i helgen drog runt husse Staffan på tävling i Gävle! Husse rapporterade att racet gått bra och att Maya gick som det lilla tåg hon är. Ekipaget vann veteranklassen, inte illa för att vara debuten! Megastort grattis!

 

Söndagstur till Dalarna

Upp kl 05:30 för att fodra hundarna. Packa bussen, äta lite själv, rasta alla hundar, lasta hundar och sedan åka väg.

Över 3 timmars bilfärd på slingriga värmlands/närke/dala-vägar med diverse bussar, lastbilar och andra långsamgående fordon för att komma fram till tävlingsplatsen.

Träffa och peppa skägg-släkten som debuterar på skidtävling. Vattna egna hundar, rasta egna hundar, träna egna hundar efter tävlingen (B o B var för unga för att tävla) , mata egna hundar, rasta egna hundar igen och sen packa in egna hundar.

Köra de 21 milen hem igen, som även nu tog över 3 timmar pga snöfall, plogbilar och livrädda bilister. Väl hemma strax efter kl 18 = Rasta hundar, fodra hundar, packa ur bilen samt skrubba mittgången + 1 bur då Birks mage tydligen inte gillat min körning på vägen till tävlingen.

 

Mycket jobb och förberedelser för mindre än 20 minuters träning på släden. Men, helt klart värt det…

Nikki – Tim
Birk
Billie – Neo

6,8 km på under 20 minuter med en jättefin omkörning av Karin och Aco. Lyckades även med konststycket att stanna hela spannet och fixa ett nacklinetrassel på Billie utan att ankra, eftersom det ändå inte hade gått. Skönt med lite lydnad på jyckarna ändå! B o B skötte sig utmärkt ute på banan med fullt ös och fokus från början till slut,  och de börjar nu även förstå hur man ska uppföra sig när man springer i spann. Koppelgåendet är det dock lite si så där med 😉

Tanken var att Viggo skulle få springa samma varv tillsammans med Timmie men det blev en kort runda på dryga kilometern då Timmie var lite trött efter slädturen, inte så konstigt kanske då han skrittat och tränat mycket tidigare i veckan . Den korta sträckan till trots så blev det ett bra träningspass för Viggo, som debuterade med skidor i torsdags, med bra fokus och fart. För övrigt så var torsdagens pass något längre och betydligt mer händelserikt där jag efter 500 meter bara ville lägga mig på marken för att grina och ge upp. Men, skam den som ger sig! Efter en del övertalning från både mig och Timmie så insåg Viggo att det här med skidåkning faktiskt inte skiljde sig så mycket från bikejoring ändå. Frustrerande och fascinerande hund, den där Viggo.

 

På plats fanns som sagt fler Racing-Skägg, Maya och Abbe debuterade i linkörning tillsammans med respektive förare. Något litet strul hade de men annars hade det gått himla fint <3

Blivande tjänstehund?

Idag testade spanielvalparna på något nytt och gjorde varsitt anlagstest till utbildningen mot patrullhund / försvarsmaktshund! Båda blev godkända och jag fick lyxproblemet att behöva välja vilken hund jag ville gå med då man bara får ha en hund per förare.

Efter en del funderande blev det Billie som skrevs in och påbörjar resan mot certprov. Både Billie och Birk hade snarlika resultat med skillnaden att Billie är mer självständig och inte så förarbunden som Birk medan han har en något högre intensitet i söket än sin syster.

Så var iallefall första steget taget, nu får vi bara se hur långt vi tar oss lilla Billie och jag 🙂