En kort barmarkssäsong

Det blev ett par barmarkstävlingar ändå! Något som jag inte trodde när jag sist skrev i september då alla tävlingar ställdes in. På grund av jobb så fick vi iallefall till två tävlingar, en start i 4-spann i Borlänge samt en start i scooter 2-spann och en start i canicross i Karlstad.

Foto: Jesper Tarander

Tävlingen i Borlänge var beläget i Mellsta, en bana som jag kört ett par gånger men för många år sedan. Bred, bitvis kuperad och fin, fint underlag för hundtassar. Det blev premiär för mitt springer-spaniel-spann med Nikki och Billie i led medan Birk och Penny fick agera wheeldogs och därmed alltså Pennys tävlingspremiär! Det är alltid spännande att testa unga hundar på tävling för även om de är genomtränade så är det en helt annan sak att harva runt själv i skogen och att sedan köra på träning. Det är plastband, åskådare runt om och ibland även i spåret, hundar i spåret och bredvid spåret, vägval, högtalare och annat spännande. Nikki med sina 8 år höjer inte på ögonbrynet för något utan kör på, Billie och Birk börjar också få tävlingsrutin och vet vad som förväntas av dem. För Penny så blev det en ny erfarenhet men då hon är coolheten själv så var det inte något som störde hennes fokus, inte ens när det låg ungar längs med avspärrningarna och hejade så eller när en hund som vi körde om bestämde sig för att försöka hälsa på oss. Så, en bra premiär för Penny alltså!

Racing Giants Abbe med Håkan
Racing Giants Ceasar

Tävlingen i Karlstad var, precis som tidigare, en mindre tävling men ack så trevlig. Jag körde Billie och Birk i scooter 2-spann och sprang med Viggo. Förutom lite förvirring i en 90-graders kurva huruvida vi verkligen skulle svänga rätt in i skogen eller inte så gick det väldigt bra och BoB körde den strax över 4 km långa banan på med ett snitt på 18,5 km/h, grymt nöjd med mina små springare! Viggo kämpade på bra, han är väldigt behaglig att springa med då han lärt sig att hon där bak inte är så snabb och om man springer för fort så börjar hon låta väldigt konstigt 😉 Så därför är det bra att springa lagom fort så att matte hänger med!

Hundarnas träning tuffar på. Springrarna körs tillsammans och ligger på distanser mellan 10-20 km medan Viggo numera är min canicross-kompis som släpar runt på mig medan Timmie och Neo springer lösa eller drar ungarna. Viggo får även springa lösa när springrarna körs för att han ska få lite vettig träning, att springa med mig ger honom inte så mycket, så att han ska kunna hoppa in som reserv utifall att nån spaniel blir skadad inför tävling.

Valparna då? De har fått ett par lös-spring-pass där de fått springa lösa ett par km medan jag joggat på. Mest för att de ska lära sig hur man ska bete sig när jag springer, dvs inte jaga mig eller bita mig, samt att få lite team-känsla. Att springa över stock och sten tillsammans skapar flock-feeling och är något kul som vi gör tillsammans, det är grunden för vår framtida träning! I veckan ska de dessutom få testa på att gå i sele för första gången här hemma. Annars går vi en grundkurs i specialsök vilken kan sammanfattas med att ytsöket går fint medans behållarsöket känns rätt onödigt enligt valparna, och jag får nog vackert erkänna att de tre små musketörerna är rätt bra på att spegla mina känslor 😉

Höstträning påbörjad

Så kom äntligen hösten! Visserligen hänger sommaren i lite på dagtid men nu är det temperaturer både tidigt på morgonen och sent på kvällen för att kunna köra hund!

Gänget har fått ett par pass framför ATV’n och Penny har fått testa på att gå i led tillsammans med Timmie vilket gick väldigt bra. Hon har ett otroligt driv framåt och jobbar stenhårt, det ska bli spännande att se hur hon utvecklas och jag ser fram emot vinterns slädkörning. Övriga hundar jobbar på bra och är ivriga när selarna plockas fram, dock så är Billie i vila just nu då hon kastrerades för ett par veckor men då alla tävlingarna i höst är inställda så spelar det ingen större roll att hon missar ett par veckor.

Vi tränar på och kör nu i ett par veckor framåt med ATV i trav där vi bygger muskler, stabilitet och förbereder leder och senor för hårdare träning. ATV-körningen kommer senare att blandas med cykeldrag med cykelvagn bakom med Moa och Max i för mer tyngd för och i förlängningen blir det även lätta cykelpass. Träningen blandas med skritt-träning för att bland annat stärka rygg samt sedvanliga långpromenader i skogen för koordination, balans och allmänt skojigt hundliv.

Falke
Ebba & Ossian

Valparna växer och både Falke och Ebba ser ut att bli riktigt fina i kroppen även om Ebba är betydligt mindre än pojkarna. Ossian har alltid varit som en riktigt stabbig skogaholmslimpa med fyra tändstickor till ben, lite som en tax. Han har även varit ungefär lika smidig som en skogaholmslimpa, till skillnad från Falke och Ebbe som är likt två snabba vesslor i kroppen. Den senaste veckan har dock något hänt, han har upptäckt att han har en kropp och börjar få något som liknar ben istället för tändstickor! Så, det tar sig 🙂

När det gäller valparnas träning så gör vi lite allt möjligt. De hänger med ut i olika miljöer, både urban och andra skogsmiljöer än hemma för att bland annat testa på olika underlag. De har fått testa på lite apportering, tränat på att sova i bilen (tillsammans med mig och övriga hundar så klart) samt att kunna slappna av i stökiga miljöer. De har varit med på uteserveringar, åkt tåg i Mariebergsskogen, hängt i lekparker och hälsat på i hundbutiker. Under normala år så har den träningen kommit naturligt i och med att mina valpar fått följa med på draghundstävlingar men då alla dessa är inställda under hösten så får man hitta på annat.

Ebba

Nu hoppas vi att temperaturen fortsätter att sjunka så att jag slipper gå upp i ottan för att vattna hundarna samt att coronaskiten släpper så att vi kan få köra släde i vinter <3

Barmarks-SM 2020 inställt

Med drygt två månader kvar till SM kom beskedet att årets Barmarks-SM ställs in :/ Ett inte helt oväntat beslut men ändå, vi var många som hoppades på att det skulle bli av. Visst är det fantastiskt att man anser att smittorisken är större vid ett utomhusarrangemang, dessutom är spritt över flera dagar, som bara drar några hundra personer än att gå inomhus på Ullared tillsammans med flera tusen människor! Otroligt.

För mig personligen så var det väl inte en jättestor tävlingsmässig besvikelse då jag insett att vi skulle kunna prestera på topp under SM som skulle gått i början av oktober, även om jag så klart sett fram emot att köra SM på hemmaplan! Jag var redan inställd på att höstens tävlingar bara kommer att ses som träning inför vinterns slädhundstävlingar. Vi har helt enkelt inte kunna tränat som vi bör för att prestera bra nu i höst. Sedan vi kört igång träningen så har vi bara haft en dragpass, och det var förra veckan, på grund av värme men framförallt luftfuktighet. Vi har visserligen tränat, och tränar fortfarande, 4-5 pass i veckan men det är då framförallt simning och dw som gäller då jag inte vill utsätta hundarna för risken som dragträning i hög värme och/eller hög luftfuktighet innebär.

Liam på SM i Hällefors, 2012

Trots att det kanske inte blir några tävlingar i höst så fortsätter vi att träna på medan vi håller tummarna för att vintersäsongen kommer att kunna genomföras någorlunda som vanligt. Då blir det förhoppningsvis ett par starter i slädhundsstil tillsammans med mina små superspaniels och skägget 🙂

SM 2020 – Slädhundsstil

De som blev kvar

Det blev en trio kvar på gården. Falke, Ossian och även lilla Ebba, den lilla kaxiga tiken. Valparna är nu 10,5 vecka och det blir mer och mer fart i dem för varje dag som går. Som de jaktspringrar de är så är det fullt ös medvetslös men de är faktiskt rätt bra på att slappna av när de härjat klart, framförallt Ossian har en välmonterad avknapp som han självmant använder vilket så klart är väldigt gött. Syskonen brun får man hjälpa lite och påminna att hallå där, ni är trötta och då ska man lägga sig och sova 🙂

Valpgänget spenderar mycket tid utomhus, precis som de vuxna hundarna, så fort vädret tillåter. Efter nån vecka med lite halvkast väder så ser det nu ut som om det ska vara fint i ett par dagar iallefall.

Snart dags för flytt

Oj vad tiden går! På tisdag har det redan gått 8 veckor sedan valparna föddes och det är då dags för vaccination, besiktning och id-märkning så att de är redo för flytt. Valparna kommer att spridas över landet och syssla med lite olika aktiviteter så som jakt, agility, drag och sök.

Valparna har utvecklats till ett gäng härliga pirayor som stor aptit på livet. Vi har byggt en liten ”miljö-hörna” med olika underlag och material vilket de mer än gärna röjer runt i. Bra erfarenhet oavsett om deras blivande ägare tänkt att köra någon form av sök i urban miljö eller inte.

Två hanar stannar på kenneln för att förhoppningsvis bli dragspringers i framtiden. Att välja valpar har inte varit helt lätt då de är väldigt jämna och få av dem sticker ut. En av hanarna har fram tills 7:e levandsveckan varit en väldigt avslappnad pojk som inte hetsat upp sig, ja han har faktiskt nästan sovit sig igenom de här veckorna. Men nu helt plötsligt har vaknat upp och är en riktigt rolig kille! En av tikarna sticker också ut tack vare hennes humör, för jisses vilket humör hon har! Hon är minst av alla valparna till sin storlek men har helt klart störst attityd av dem alla, en queen of fucking everything. En fantastiskt häftig liten tik som kommer att bli härlig att jobba med! Samma tik skulle även kunna bli ett jävla monster om hon inte får utlopp för sin arbetslust och energi.

Midsommar har kommit och gått, snart går ungarna på sommarlov, sambon kommer hem på semester och jag går upp lite i tid på jobbet. De vuxna hundarna ska startas igång ordentligt och valparna ska få hänga på alla våra äventyr! Trots covid-19 så tror jag att det kommer att bli en härlig sommar och höst, även om den kanske bli annorlunda jämfört med andra år 🙂

Valparna 2 veckor

Imon blir valparna 2 veckor gamla och de har börjat öppna ögonen så smått 🙂 De växer som ogräs och Penny har så mycket mjölk att det droppar ur tuttarna titt som tätt. Hon sköter sina små med bravur, fantastiskt med tanke på hennes unga ålder. Övriga hundar vet inte riktigt vad som pågår, de får inte träffa valparna än, förutom Nikki som har full koll på vad det är som piper i huset. Hon vill in till dem och jag har sällan sett en så lycklig hund som när hon fick hälsa på en utav dem, vilka modersinstinkter.

Jag får fortsatt en del frågor om valparna och jag hänvisar till valpsidan för er som är intresserade av en jaktspringer. Jag vill verkligen poängtera att detta inte är samma sak som en ”vanlig” springer spaniel, det är visserligen samma ras och lika fantastiska hundar men de olika typerna står långt ifrån varandra både mentalt och exteriört.

When life gives you lemons, make lemonade

Min plan för 2020 var att inte ha några valpar utan att vänta till 2022 för att hinna träna och tävla med mina hundar. Det var min plan. Hundarna verkade dock inte gilla mitt tidsupplägg och löste situationen på egen hand, så att säga.

I natt fick jag ta emot 9 små valpar med Penny som mor och Birk som far.

Vi har alltså haft en tjuvparning mellan Penny och Birk. Båda hundarna är fantastiska hundar, så väl arbetsmässigt som familjemässigt, och uppfyller registreringskraven för rasen men Penny är inte 18 månader (Minst 18 månader vid parning samt ej parning på första löpet är reglerna). Vi har varit kontakt med SKK och valparna kommer att reggas men kenneln kommer att tas upp i SKK’s disciplinnämnd då vi brutit mot reglerna och vi får se vad konsekvenserna blir.

Hur har då det här kunnat hända? Anledningen är rätt enkel, vi har inte märkt att Penny har löpt. Hon har inte visat några som helst tecken på att löpa, något som var extremt tydligt vid hennes första löp i höstas. Inte heller har våra okastrerade hanar här hemma visat något som helst intresse för henne under de veckor som hon uppenbarligen har löpt. Däremot har de tydligt visat intresse för Billie som började löpa för en kort tid sedan så hanarna är det inget fel på.

Vid löp har vi annars bra rutiner där tikarna separeras från hanarna vid första tecken på löp och sedan 4 veckor framåt, vilket för våra tikar betyder en extra vecka isär från pojkarna efter avslutat löp då de har korta löp. Som en extra säkerhetsåtgärd så går de fertila tikarna bara med hanar som är kastrerade eller med andra tikar. Orsaken till att Penny och Birk gick tillsammans var att Birk vid det tillfället var opererad efter ett klobrott och inte fick vara i hundgården eller leka med någon annan hund. Därför fick han vara tillsammans med Penny eftersom dessa två är lugna och fina tillsammans. Ack vad vi bedrog oss.

Anledningen till att jag skriver det här är för att jag hellre är öppen med vad som hänt än att det börjar spridas skitsnack. Varje dräktighet och valpning är en risk för tiken, vilket jag fått erfara med Nikki, och inget jag lättvindigt utsätter mina tikar för. Och verkligen inte en så ung tik som Penny. Nu har det, peppar peppar, gått bra och jag hoppas att det fortsätter så och vi försöker göra det bästa av situationen här hemma.

Även om valparna är en tjuvparning så har tanken på att göra kombinationen funnits men inte än och valparna är så klart minst lika välkomna och älskade som planerade valpar <3

Mer info om kullen finns här!

SM-Guld Slädhundsstil 2020

Vi gjorde det! Mitt lilla udda team och jag tog hem guldet i Sp4 – B 2020! Trots att jag bara körde med en ”normalstor” hund och tre små så gick det riktigt fort i spåren.

Efter två dagar med temperaturer strax under nollan så var det på SM’s sista dag plusgrader, det hade även varit plusgrader på natten vilket gjorde att spåren inte hade frusit till. Spåren var fortfarande hårda men uppe på den hårda ytan låg det sockersnö vilket skapar en viss friktion, dvs mer motstånd.

Söndagens lopp gick fint men var tidsmässigt vårt långsammaste lopp (26:05) men det berodde dock inte på underlaget under på händelser under loppet. Dels så började hela loppet med att Nikki vägrade att starta, eftersom jag inte gav korrekt kommando :O Istället för att säga ”kör”, vilket är vårt startkommando, så blev det ”jajaja!”. Hjärnsläpp deluxe på den där som står bak på släden.. Nikkis reaktion var att bara tittar bak och tänka ”nä hä du, den lätta gick jag inte på! Man får inte springa förens du säger kör, annars blir du sur”. Duktig ledarhund, dålig förare 😉 Där fick jag ett kvitto på vilken stadga jag har på henne, och även ett kvitto på att jag måste träna stadga på unghundarna för de struntade tydligen i vilket kommando som ges eftersom alla tydligen betyder varsågod att starta!

Foto: Kajsa Wagelin

När vi väl kom iväg så var det full fart i spåret och kilometrarna betades av. Med drygt 6 km körda kommer vi ikapp ett SH-spann som startat 2 minuter före oss. SH-spannet travar uppför en backe och vi passar på att knata förbi, en bra erfarenhet för hundarna! När vi kört förbi så får så klart SH-spannet lite eld i baken och ligger ett par meter bakom oss upp för backen och vidare ut i skogen. Föraren ber att få köra om mig vilket hon gör och spannet glider fint förbi oss, dock på Billies sida och i sitt försök att maximera avståndet mellan sig själv och det omkörande spannet så trycker Billie ut Nikki utanför spåret och vi får trassel. Då känner jag att jag blir superstressad och tänker att fasiken, det här blev ju precis som jag inte ville att det skulle bli. Men sen kom jag på mig själv, varför blir jag stressad? Vi har bra marginal ner till tvåan och Billies minne av situationen beror ju även på vad jag gör nu, efter att spannet åkt förbi. Så jag trasslade upp hundarna utan stress, klappade om dem, gjorde en ordentlig omstart med att räkna ner och sen var vi iväg igen. Det stoppet kostade oss drygt 40 sekunder men det spelade inte så stor roll.

Även dag 3 så ökade hundarna farten de sista kilometrarna och när vi kom in i mål hade vi nästan kört ikapp SH-spannet igen. Trots strulet så hade vi ett riktigt bra lopp <3 Under dagarna har vi haft snitthastighet på mellan 23-25 km/h med topphastighet på strax över 30 km/h varje lopp.

Våra tider under helgen blev:
Dag 1 – 25:46
Dag 2 – 24:18
Dag 3 – 26:06
Totalt – 1:16:09

Vår hastighet dag 2. Snitthastigheten låg på 24,78 km/h och högsta hastighet var 30,02 km/h vilket uppmättes under loppets sista del.



Inför SM hade jag ett par olika mål, dels ett resultatsmål och dels flertalet processmål eller utvecklingsmål.

Resultatsmålet var att vinna, för det är ju ändå den primära anledningen till varför just jag tävlar. Sen är det kanske inte alltid helt realistiskt med tanke på hur gruppindelningen inom draget där mina små hundar går i samma grupp som betydligt större och starkare hundar men ”Go for the moon. If you don’t get it, you’ll still be heading for a star”.

Process/utvecklingsmål då? Där hade jag ett par som jag hoppades få möjligheten att bocka av. Mål som egentligen är viktigare och mer långsiktiga än resultatmålet.

  • Ge unghundarna bra erfarenheter och rutiner
  • Gå i mål med pigga och glada hundar i full fart
  • Hålla ett snitt på över 18 km/h, med 20 km/h som plus i kanten
  • Ha hundar som vågar trycka på nerför

Att vi uppnådde resultatmålet konstaterades i början av inlägget men vi uppnådde även våra utvecklingsmål! Hundarna fick bra erfarenheter, vi har hittat rutiner som passar dem, de gick i mål pigga och glada i full galopp och vi hade betydligt högre snitthastighet än vad jag trodde vi skulle ha. Något som jag är riktigt nöjd med är att de har självförtroende nog att verkligen trycka på i nerförsbackarna! Att gasa när det är flackt eller går uppåt är en helt annan sak än att springa på nerför. Testa själv och se hur det känns att verkligen springa fort nerför, det är riktigt läskigt innan man lärt sig att hantera det! Det är något som jag försöker lära dem tidigt, att de ska våga lita på selen och ta stöd av den när de springer nerför vilket gör att de sen vågar springa ännu fortare. Det innebär i praktiken att jag alltid bromsar i nedförsbackarna, hundarna ska dra nerför, inte bara springa. De sista 2 km på SM-banan är i lätt nedförsbacke och det är här hundarna sprungit som snabbast alla tre dagarna, trots att jag då stått på bromsen hela vägen ner. De har lärt sig att lita på selen, sin egna förmåga och på mig.

Själv fick jag även träna på att inte ha katastroftänk när det kommer till omkörningar och spaniels. Jag har nämligen, tyvärr, rätt dålig erfarenhet av omkörning med spaniels i kombination med huskys eller andra hundar med stor jaktinstinkt. De har en tendens till att se mina små hundar som byten, vilket så klart är ett enormt problem då jag inte uppskattar att få mina hundar tuggade på eller nertryckta (även om det egentligen inte är mitt problem utan det är ju de andra hundarnas förares problem att uppfostra sina hundar).

När jag läste startlistorna och såg att det fanns chans till att vi antingen skull bli omkörda eller skulle behöva köra om spann bestående av hundar med stor jaktinstinkt så fick jag genast en klump i magen. Men istället för att se alla möjliga negativa scenarion så försökte jag tänka om och se om det fanns något jag kunde göra för att få bättre förutsättningar för ev omkörningar. Inför fredagens lopp så löste det sig själv, de förare som ev kunde komma ikapp oss sökte upp mig och vi hade en dialog om huruvida en eventuell omkörning skulle fungera smidigast för båda. Tack <3 Inför söndagens lopp sökte jag själv upp den föraren som jag trodde jag skulle köra ikapp för att bara informera henne om vilken typ av hund jag körde, då hon inte var en svensk förare och därmed inte kände till att här kör vi alla möjliga och omöjliga raser 😉

En sån enkel sak som lite kommunikation gjorde att jag kunde släppa den oron och istället förlita mig på att mina hundar fixar omkörningar utan problem och om det behövdes så skulle jag stötta upp med att t.ex. ankra och stå mellan mitt spann och passerande spann. Nu gick som sagt alla omkörningarna fint och mina hundar, och jag själv, fick bra erfarenheter av huskys!

Förutom själva racet så har hundarna uppfört sig himla bra, trevliga mot både folk och fä, flippar inte ur när de ska selas in i spannet och kan kontrollera sig i startkön och i startfållan, även om Birk ligger på en sån hög anspänningsnivå att han står och vibrerar. Trots hög hastighet och hårda spår så har hundarna fixat det bra, ingen stelhet eller ömma tassarna. Det var många hundar som fick små skador på tassarna och de flesta kördes med sockar på men mitt gäng hade inte en skråma på tassarna trots att de kördes utan sockar. Penny har varit med som maskot och mingel-proffs, det finns ju inget bättre än att hänga på tävlingsområdet, flörta med folk och försöka bjuda upp även den suraste tik till lek <3

Tack SPHK Nedre Norra som fixat ett sånt trevliga arrangemang! Vi återkommer gärna nästa år 🙂

SM i slädhundstil 2020

För 8 år sedan stod jag på startlinjen i 4-spannsklassen i Åsarna, med tre riesens och en cockerspaniel. I helgen var det dags igen, men nu med tre spaniels och en riesen 🙂

Planen var från början att köra fyra spaniels men Neo fick stanna hemma och Viggo tog hans plats. Att det i år varit en konstig vinter har väl ingen missat och min ursprungliga plan med fyra spaniels var under förutsättningen att det skulle vara riktig vinter med mycket snö – dvs, något tyngre före. Men plusgrader, regn och sedan minusgrader har gjort att SM-spåren blivit hårda – och snabba. Så två dagar innan avfärd stod det klart, Neo fick vara hemma. Han fixar helt enkelt inte de höga farterna som jag misstänkte att det kunde bli p.g.a. spåren. Med tanke på vad Neo fick gå igenom i höstas och det faktum att han faktiskt fyllde hela 11 år i torsdags så får man väl ändå tycka att det är helt okej för honom att ligga i schäslongen framför brasan istället 😉

Neos plats togs alltså av Viggo som nästan inte blivit tempotränad öht under hösten. Han har gått två pass med springrarna dagarna innan SM och har kört ett fåtal cykelpass med mig där vi kört tempo. Annars har han mest tränat styrka, i och med att min tanke har varit att köra skidor med honom (och med tanke på min brist på träning så behöver hundkraken har en hel del muskler för att vi ska komma runt!). Så även om jag petade Neo på grund av den eventuella höga farten så satte jag in en hund som jag inte visste om han skulle fixa farten eller inte.



Väl framme så visade det sig att beslutet att låta Neo stanna hemma var helt rätt, han hade inte fixat att hålla den höga hastigheten i 10 km. Min tvekan om huruvida Viggo skulle fixa det visade sig vara helt obefogad, efter två dagars körning så har vår snabbast avverkade kilometer varit de två sista km, båda dagarna och Viggo har kämpat på riktigt bra. När han sträcker ut sina älgben så täcker han massor av mark och då banan är pistad med pistmaskin i kombination med vädrets makter så behöver inte jag vara orolig för att han ska gå igenom spåret och skada sig.

SM i släde är sträcker sig över tre dagar så vi kör alltså fredag, lördag och i morgon söndag. Dag 1 gick fint med två mindre stopp. Första stoppet var för att byta plats på Viggo och Birk som går i wheel. Jag har alltså inte kört Viggo i spann mer än ett fåtal gånger och tydligen har han bestämt att hans plats är till vänster medan Birk går till höger, och jag hade då satt dem på ”fel” plats vilket gjorde att de sprang men inte för fullt. Så, ett kort stopp där en riesen lyftes över stamlinan medan Birk gick under, sen iväg igen och hundarna jobbade på till max. Med nån km kvar kom vi ikapp ett medeldistansspann bestående av en hel radda marshmallows, dvs samojeder. Föraren stannade och mina påbörjar omkörningen bara för att sedan tvärstanna när Billie inser att herrejävlar vad många de är… Så, snabbt av från släde, springa fram, ta tag i nacklinan och leda förbi spannet, trassla ut Viggo (så klart, Mr älgben har inte koll på alla sina fyra ben) och sen iväg igen. Vi tappade lite tid på våra två stopp men annars en superfin runda!

Dag 2 blev en runda helt utan stopp. Inga söta marshmallows i spåret och jag satte Viggo på ”rätt” sida. Spåren var lite annorlunda idag, inte mjukare utan fortfarande fasta och fina men uppe på spåret låg det ett litet lager snö a la is/socker vilket smattrade fint i ansiktet. Vovvarna jobbade på fint även idag, vi hade ett jättegött flow hela banan igenom och jag är så nöjd att jag skulle kunna åka hem <3

Sammanfattningsvis efter två dagar så leder vi vår klass som består av totalt 6 team. Förutom mitt spann så har vi även ett spann som består av hälften bovier och hälften malle, sen har vi samojed, grönländare och malamute! Vi kanske inte är den snabbaste gruppen, eller ja vi är typ den långsammaste, men vi har iallefall mest variation i vår grupp 🙂

Dag 1 körde vi på 25:46 och dag 2 24:18. Imon är sista dagen och målet är att avsluta ännu en dag med pigga och glada hundar som ökar farten sista kilometrarna in i mål!

8 veckor sedan buköppningen

Nu har det gått snart 8 veckor sedan Neos buköppning, en operation som kantades av osäkerhet. Osäker på vad de skulle hitta när de öppnade honom, osäkert om han skulle överleva själva operationen och osäkert om han skulle repa sig.

Men han överlevde och han repade sig, den lilla kampcockern <3 Han är tillbaka i träning och är egentligen precis som han var innan operationen, dock avsevärt piggare och något smalare midja så klart 🙂 Han är verkligen en fantastisk liten hund, så mycket glädje och så mycket livslust i en rätt liten kropp. Det känns som ett privilegium att få ha honom hos oss ett tag till, att livet kan ta drastiska vändningar är ju tyvärr något vi fått erfara den senaste tiden.

Vi jobbar på och förhoppningsvis blir den ett par turer norrut i vinter för att testa spanielsarna i 4-spannsklassen vilket ska bli kolossalt roligt!!

Från SM-silver till buköppning

För tre veckor sedan stod Neo på pallen för att ta emot vår silvermedalj på SM i barmarksdrag, och för tre dagar sedan låg han på operationsbordet. Från att vara galen och pigg på tisdagen till att vara något slö på onsdag morgon när vi tränade och matvägra på kvällen för att sedan behöva åka in akut till Ulvsby smådjursklinik på torsdag eftermiddag.

Hos veterinären blev det först undersökning med kläm och känn samt ultraljud där det kunde konstateras att Neos mjälte var förstorad med tumör och att det fanns någon form av vätska i buken 🙁 Blodprov togs vilket visade på diverse obalanser samt blodbrist, vilket även syntes på Neos mycket bleka slemhinnor. En mängd röntgenbilder togs för att kolla efter eventuella metastaser och även om inga hittades på bilderna så fanns det fortfarande risk att det kunde finnas metastaser i kroppen men att dessa inte syns förens man öppnar upp på operation.

 

Alltså. En snart 11 år gammal hund med en stor tumör i kroppen. Alternativen är avliva eller öppna upp och operera om det ser ”bra ut”.

 

Jag och veterinären pratade om vilka förutsättningar vi hade och vilka alternativ som fanns. Jag är av den åsikten att jag inte låter mina hundar gå igenom vad som helst, även om jag vill ha dem hos mig så länge som möjligt så måste hundens livskvalité gå före mitt behov att ha just den hunden. Om hunden inte kan leva ett fullgott och smärtfritt hundliv så är det bättre att de får somna in. Om detta hade varit en annan hund, ex Liam för två år sedan som då också snart skulle fylla 11 år, så hade jag inte ens övervägt de olika alternativen utan låtit hunden somna in. Men Neo är ingen vanlig 11-åring, vilket nog alla som träffat honom kan intyga, och trots sin ålder så är han fortfarande sjukt pigg och rätt galen. De som inte känner honom tror att han är 4-5 år och blir mycket förvånade när jag avslöjar hans ålder. För ett par år sedan trodde de flesta som träffade honom att han var en valp. Det enda som nu avslöjar hans höga ålder är hans numera mycket gråa nos <3

 

Så efter prat om förutsättningarna, riskerna och chanserna vi hade så valde jag att låta dem öppna upp Neo och om det såg ”bra ut”, dvs inte synliga metastaser, så skulle de ta bort mjälte och tumör. Om de däremot öppnade upp och såg att tumören spridit sig så skulle de inte gå vidare utan ringa till mig så att jag kunde komma in och vara med honom medan han fick somna in.

Jag lämnade Neo, åkte hem för att ta hand om resten av det pälsade gänget och väntade. De fyra timmarna var inte roliga, minuterna sniglade sig fram. Att gå här hemma och vänta på att antingen åka och hämta Neo på kvällen eller att få ett samtal där de säger att det inte finns något att göra. Jag vet faktiskt inte om jag skulle fixa att svara om telefonen ringde och jag såg att det står Ulvsby på skärmen.

Nu slapp jag få det samtalet och jag kunde åka och hämta min hund på avtalad tid. Där fick jag med mig en mycket förvirrad och hög Neo och mobilnummer till veterinären utifall att han skulle bli sämre så att han skulle behöva avlivas på natten. Neo hade förlorat mycket blod då mjälten hade fallit isär när veterinären skulle avlägsna det så man kan väl säga att operationen gjordes i grevens tid, minst sagt. Tänk om mjälten hade brustit innan vi kommit in, skrämmande tanke.

Som ni förstår så blev det inte mycket sömn den natten utan det blev mycket kontroll av Neos andning och färg på slemhinnor. Men han överlevde natten och spenderade fredagen sovandes i soffan. På lördagen började han äta lite och nu på söndagen är han betydligt piggare än i fredags. Vi tar en dag i taget och även om det är en bit kvar så känns det ändå skönt att det mest kritiska är över.

Veterinärernas prissättning har varit på tapeten ett tag och jag har fått flera frågor gällande vad det här kalaset kostade. Nu var inte kostnaden en faktor som togs med i beaktning huruvida operationen skulle göras eller ej, detta trots att Neo faktiskt är oförsäkrad (Nu har större delen av läsarna ett förfärat uttryck – har hon hunden oförsäkrad?!?! Det är en av dödssynderna som hundägare har jag förstått). Det som betydde något var prognosen samt Neos fysiska och mentala status, dvs om han hade goda chanser att fixa operationen och tiden efter och då komma tillbaka till ett värdigt liv (oavsett om det är som pensionär eller tävlingshund).

Innan jag avslöjar priset så kan man fundera på vad jag fick för priset:

– Undersökning
– Ultraljud
– Blodprovstagning och analys
– Massa röntgenbilder
– Bukoperation med allt vad det innebär t.ex. narkos, diverse förbruksmaterial, mediciner osv
– Biopsi
– Allt utfört av högutbildad personal med många års erfarenhet på en modernt utrustad klinik.
– Dessutom gjordes det akut och på eftermiddag/kväll (Neo hämtades hem 19:30).

 

 

 

Slutnotan landade på dryga 21.000 kr. Känns det dyrt eller orimligt? Fundera då på vad samma operation skulle kosta inom humanvården.

 

 

Tusen tack Ulvsby Smådjursklinik som alltid levererar högklassig vård till mina fyrbenta vänner <3

SM i barmarksdrag 2019

 

”Man avlar inte på meriter” var det någon som sa till mig för länge sedan. Och ja, det är en sanning med modifikation för meriter nedärvs ju inte (det hade ju varit enkelt att bedriva avel på tävlingshundar då). Men förutsättningarna som krävs av hunden för att plocka meriterna kan vara av ärftlig karaktär, exempelvis arbetsmotor, samarbetsvilja, fokus, jävla anamma samt en exteriör som lämpar sig och fixar fysiskt arbete. Får man dessutom ut valparna till folk som vet vilka knappar de ska trycka på och som dessutom har ett intresse för tävling så kan meriterna vara i hamn.

 

Förra veckan avgjordes SM i barmarksdrag och i år var platsen för mästerskapet Gävle. SM avgjordes under fyra dagar där cykel och canicross tävlade torsdag och fredag medan scooter och vagn kördes lördag + söndag. Ett upplägg som är både positivt och negativt, för min egna del så innebär det att nästan alla mina vänner har åkt hem när jag själv tävlar då de flesta med B-hund kör cykel och canicross :/ Ett ihärdigt regnande hade gjort banan rätt så blöt men tack vare lite uppehåll under veckans första halva så var det inte så farligt torsdag och fredag, lite prickiga ansikten var det som rullade över målgången hos cyklisterna men inte mer än så. Värre var det lördag men framförallt söndag då det började regna på lördag kl 18 och sedan regnade nonstop heeeela helgen.

För kennelns del blev det ett himla bra SM måste jag säga med 6 ekipage som startade varav fyra stod på pallen!

Håkan och Abbe gjorde en helt lysande insats i gubb-klassen och slog till med ett SM-guld på deras första mästerskap! De har startat på ett par tävlingar i höst och alltid haft bra tider. Om de hade tävlat bland seniorerna på SM så hade de cyklat in på en andra placering, så än finns det krut i Göbben 😉 Syrran Maya tävlade med Staffan i samma klass och efter torsdagens första heat låg de på en fjärde plats med en ynka sekund upp till brons och 6 sekunder upp till silvret, spänningen inför dag två var stor! Tyvärr halkade de ner på en 5:e plats efter dag 2, husse är en löpare och inte en cyklist och hade lite problem med tekniken utefter banan vilket gjorde att de tappade tid men de kämpade på bra!

I damernas veteranliga körde Aco och Karin för att försöka förbättra förra året prestation, ett SM-brons i Lida. Första dagen såg det himla bra ut när de körde in på en första plats dag 1 och det slutade på en fantastiskt andra plats och SM-silver efter två dagars tävlande. Bodil och Atom startade ut i samma klass tillika deras första tävling tillsammans men fick tyvärr avbryta tävlingen då de kraschade ordentligt dag 2 och inte kunde fullfölja heatet.

Johanna och Ymer körde också cykelklass damer men senior där de körde mot malinois, schäfer, (mellan)pinscher och aussie. Ymer är visserligen större än båda sina syskon och sin mamma men han var tillsammans med pinschern de minsta i sin klass, ändå lyckas han springa till sig ett Silver, dessutom med fredagens bästa tid i bikejoring kvinnor B senior + veteran!

Jag startade 4-spann med Nikki, Neo, Billie och Birk, och vi var faktiskt hela sju ekipage i 4-spann B! I vår klass fanns, förutom mitt spanielspann, malinois, lapsk vallhund, älghund, working kelpie, staffordshire bullterrier samt ett helt gäng med samojeder, B-hundgruppen är inte den snabbaste men variationen är helt klart svårslagen!  😀

Gänget jobbade på bra och trots en något underlig startordning så flöt lördagens heat på bra för oss. Fick ett stopp med tillhörande lintrassel när jag inte uppmärksammade att Nikki behövde bajsa och inte hann bromsa ner så att linorna hölls sträckta. Så vi tappade lite över 30 sekunder där men ja ja. Strax därefter blev vi omkörda av ett malinois-spann och körde kort därefter om ett spann med samojeder. Hundarna kämpade på bra i leran och var väldigt pigga när vi kom i mål!

Om lördagen var bitvis lera så var söndagens heat dygnsurt från början till slut. Efter nästan 18 timmar med antingen regn eller ösregn så var banan blöt, riktigt, riktigt genomblöt och tung! Det märktes på hundarna som verkligen fick kämpa. Inte blev det bättre av att Neo hatar regn och bitvis hade lera ända upp till magen, han var rätt nöjd över att få lägga sig i sin mjuka, varma box i bilen efter avslutat race. Söndagens tid blev långsammare än lördagens men de fick sig iallefall ett rejält träningspass och vi behöll vår andra plats och fick med oss ett silver hem! Vilka fantastiska små hundar jag har!

Sammanfattningsvis:

Bikejoring män veteran
1:a plats Håkan och Abbe
5:e plats Staffan och Maya

Bikejoring kvinnor veteran
2: plats Karin och Aco
DNF Bodil och Atom

Bikejoring kvinnor senior
2:a plats Johanna och Ymer

4-spann
2:a plats Anna-Carin med Neo, Nikki, Billie och Birk

Fattas på bilden gör Bodil och Atom

 

Alltså, seriöst. Hur fantastiskt var inte detta då?! :O När jag stod vid startsträckan för att ta bilden här nedanför så var det allt nära att det föll en liten tår då samtliga av ”mina” valpar hade startat för dagen. Det är sånt här, när hundarna gör något de älskar tillsammans med sin förare, och man ser samarbetet, glädjen och ivern, som gör att man känner att det är värt allt slit som en valpkull innebär. För när man står där kl 05 på morgonen med kissiga tidningar, nån har lagt en bajskorv upptryckt mot väggen och ett helt gäng alldeles för pigga valpar som SKRIKER så funderar man allt på om det verkligen var en så bra idé med kennel. Vilka valpar och vilka valpköpare <3

 

Så, går det att då att avla på hundar som har dragmeriter och då få valpar som plockar meriter inom samma sport?  Kanske 😉

 

Tack till Gävle skidkamrater som gjorde det bästa av de förutsättningarna som gavs och som trots lite strul fixade ett trevligt mästerskap! Nu hoppas vi på att de öppnar upp för en vintertävling där även Sp2 och Sp4 är välkomna 😀

 

Fler bilder från SM finns här!

Bra helg för paret Ljudén med (Racing Giants) Abbe och hans mamma Aco (Dinafix’s Taco) som är dotter till Timmie!