En vecka kvar till första tävlingen

Med en vecka kvar till säsongens första tävling så känns det som om vi är på rätt spår. Vi har hittills kört mycket lågintensiv träning med fokus på att bygga muskler, stärka leder, senor och ligament, härda tassar och klor. Löskörning har varvats med träning där de dragit omkring på kedjor eller körts i sele framför ATVn. Ett par gånger i veckan har de skrittat och vibbat på vibbplattan för att få en bra återhämtning.

För någon veckan sedan var det dags att släppa lite på bromsen och låta dem få sträcka ut något framför cykeln. Egentligen borde jag kanske kört min trehjuling men då det är enklare att transportera en cykel så blev det cykel. Eftersom jag har bra kontroll och lydnad på hundarna så att köra 4 st framför cykel är inte något större problem. Det är inget jag skulle göra om jag inte visste att jag hade kontroll för även om hundarna är små så är de starka och det går inte att stanna dem genom att enbart bromsa utan de måste stannas med kommando.

 

Iallefall. Vi har hunnit med flertalet pass med cykeln och de har verkligen tagit till sig av träningen. De håller god fart trots sugande underlag, jobbar fint tillsammans och är lyhörda. En dag tog jag med ungarna i cykelkärra bakom för att få till ett tungt cykelpass och tänkte samtidigt köra en längre sträcka så att de verkligen skulle få jobba. Och som de jobbade! De höll faktiskt till och med något högre snitthastighet jämfört med våra tidigare cykelpass trots att de nu körde med nästan dubbla vikten. Underbara små vovvar!

Så, vovvarna känns bra och uppladdningen inför SM är på rätt väg och nästa vecka är första tävlingen i Skåne. Sista anmälan gick ut igår men med tanken var att anmäla men på grund av sjukdomsutbrottet i Norge blev det ingen anmälan även om tävlingen ingick i vår planering. Förhoppningsvis är det inget smittsamt och förhoppningsvis får de snart bukt på det men med en 11 åring, en 9 åring och en unghund på 7 månader så vill inte jag ta risken. Unghundarna hade visserligen verkligen behövt träningen med publik, start/målområde och funktionärer inför SM men ja ja, det kommer fler tävlingar och om det skiter sig i höst så kommer alltid vinterns äventyr och fler tävlingssäsonger.

Kennelträff 2019

I helgen samlades ett gäng skägg från A-kullen och ett långöra från B-kullen hemma på gården för att umgås och träna tillsammans på vår Kennelträff! På schemat stod diverse skogsarbete på lördagen, spår, sök, uppletande och fågelhundsträning avklarades under en en blå himmel med strålande sol. Söndagens väder bestod av ösregn så den spenderades i hundhallen där den fantastiskt duktiga mångsysslaren Kristina Svensson drillade oss i lydnad. Trots, eller kanske tack vare, ekipagens olika nivåer och utmaningar så var det mycket givande och alla åkte därifrån mycket taggade inför vidare träning och tävling.

Några av valparna träffar jag rätt regelbundet och några träffar jag mer sällan så att ha flera av dem samlade en hel helg var himla kul. Att dessutom få se dem i arbete och i samspel med sina förare är ju helt fantastiskt! Jättehärliga hundar och duktiga förare som för och stöttar sina hundar på ett underbart sätt 😀

 

Lika fort som de invaderade gården, lika fort försvann de igen. Tiden går fort när man har kul, alldeles för fort tyvärr men jag hoppas att jag får se dem snart igen <3

 

 

Den gudarna älskar dör ung

Som en blixt från klar himmel slår den till, olyckan. Ett misstag, en missbedömning är allt behövs, ett snedsteg kan vara skillnaden mellan att leva och att dö.

Fredagen den 19 juli fick Ebbe somna in som följd av att ha blivit påkörd ett par veckor tidigare. Först verkade det som om han hade haft tur och att skadorna av krocken inte blivit så stora men efter ett tag stod det klart att så inte var fallet. Då Ebbe inte kunde få ett värdigt liv tog jag beslutet att låta honom fara till himlen. Ett beslut som känns helt rätt men samtidigt så otroligt orättvist att behöva ta redan nu. 6 år är ju ingenting, det är ju bara ett halvt liv.

”Ebbe är ett mansnamn med flera möjliga ursprung. Dels är det en gammal dansk kortform av Esbjörn eller Asbjörn, där förleden es- eller as- betyder ”gud”, dels är det (liksom Ebba) en forntysk kortform av det gamla tyska namnet Eberhard som är sammansatt av orden Eber ”vildsvin” och hard ”hård”, ”stark”.”

 

 

Spring fritt och vila mjukt älskade Ebbe

Mot tävlingssäsongen 2019/2020

Då var brytdatumet här, den 1/7 har passerat och det innebär att hundarnas semester är slut 😀 Under majmånad kördes hundarna bara 3 pass och under juni har de inte sprungit ett enda pass i sele. De har mest fått vara hundar, sprungit i terräng, skrittat och vibbat. Förra året hände ju inget särskilt den 1 juli då det dels var alldeles för varm att träna hund men främst på grund av att jag inte direkt hade några hundar att träna, iallefall inte mot tävling.

I år det dock lite annorlunda då jag har tre unghundar som ska få komma ut och testa vingarna lite på tävling. Innan semestern visade Birk fallenhet för att gå som ledarhund medan Billie hellre köttar på längre bak, det ska bli himla spännande att se hur syskonen utvecklas under sommaren och hösten! Några vinster i form av pallplaceringar på tävlingarna räknar jag inte med då det är tufft för små spaniels att konkurrera med stora riesens, mallar och schäfrar men däremot hoppas jag på vinster i form av bra erfarenheter och trevliga tävlingar för mitt gäng. Viggo ska också få komma ut och jobba lite på tävling, dock har jag själv blivit satt på ett rehabträningsprogram och har springförbud ett tag och utan en vettig cykel så känns det inte realistiskt med någon riktad satsning för honom i höst, men det kommer fler säsonger.

 

Trots att det är mitt i sommaren så ser det faktiskt ut som om vi kommer att få till de tre passen som jag planerat för veckan! Jag undviker att träna om det kryper över 10 grader men både igår och idag har det hållit sig under 10 graders sträcket vid 8-tiden på morgonen. När jag varit ute och vattnat hundarna några timmar tidigare så har termometern visat 5 grader men med en sambo som jobbar borta och två små barn som nu äntligen lärt sig att sova längre än till kl 05 så tänker jag inte riskera att förstöra den rutinen genom att slita upp dem kl 05 för att köra hund. Så därför kommer vi inte ut förens vid kl 8 🙂

Vi kör på det upplägg som vi haft tidigare år vilket har passat oss väldigt bra. Kortfattat så läggs den första tiden efter semestern på att bygga upp styrka och förbereda kroppen på den belastning som kommer att komma längre fram och på tävling. Tassar, senor och ligament ska vänjas och stärkas så att de fixar den påfrestning som hög fart innebär. Vi kör med tunga fordon, iallefall jämfört med cykel/trehjuling, som ATV och har en bra, balanserad trav som fokus medan hastigheten är oviktigt just nu. Vi fortsätter att skritta och vibba för att träna alla gångarter och muskelgrupper men även för att få en ordentligt nedvarvning efter varje pass. Gänget har sedan tidigare en god grund att stå på både när det gäller muskelmassa och kondition då de går lösa varje dag i terräng.

 

Som sagt, denna vecka får vi troligtvis ut de planerade passen men man vet ju aldrig, helt plötsligt kan högsommarvärmen komma tillbaka och då får träningen ställas in men ja, sånt är livet 🙂

Grattis på födelsedagen Timmie

 

Idag fyller Timpa och hans syskon i Deen’s T-kull 9 år 😀 Trots sina 9 år och trots att han arbetat hårt sedan han var unghund så är han fortfarande pigg och fräsch i kroppen, om det inte hade varit för ledbandsskadan i tassen som han lyckades få till under en skogspromenad för några år sedan så är jag övertygad om att han fortfarande hade kunnat prestera grymt bra på tävlingsbanorna. Nu får han istället lära ynglingarna hur det ska gå till, vilket vi spenderat morgonen med att göra 🙂 Extra mat, träning och gos i soffan, en helt perfekt dag enligt Timmie <3

Så var värmen här

Ett säkert tecken på att sommaren är här är att frågor kring dragträning och temperatur ploppar upp, både öppna frågor på facebooks hundgrupper men även privat direkt till mig via mejl, hemsida och sociala medier.

Vid vilken temperatur slutar ni träna era hundar?

Svaren varierar allt från de som inte kör om temperaturen överstiger 5 grader till de som kör som vanligt även när termometern passerat 20 grader men generellt uppfattar jag det som om gränsen för de flesta ligger på 10-15 grader. Själv kör jag inte särskilt ofta det är över 10 grader och om jag gör det så anpassas träningen därefter, ex så kan jag ta en canicrosstur eller skippa fartträning och istället ta en travrunda. Men oftast struntar jag i att köra drag och tränar istället något annat mer lågintensivt som skritt-träning, lätt dw eller löskörning eller något där risken för överhettning är låg som ex simning.

Det är dock inte alltid temperaturen i sig som är avgörande utan luftfuktigheten spelar också in. Hundar kan nämligen inte svalka sig själva genom att hässja när det är hög luftfuktighet. (http://ex-epsilon.slu.se:8080/archive/00000307/01/KlartExjobb.pdf). När luftfuktigheten är över 80% så sker ingen avdunstning överhuvudtaget och redan vid en luftfuktighet på över 35% så minskar hässjningens effekt om lufttemperaturen är högre än kroppstemperaturen, vilket det utan problem kan bli en sommardag i solen. (Bruchim et al 2006, Heat stroke in dogs: a retrospective study of 54 cases ). Så därför kan det vara mer riskfyllt att fysträna hunden vid +8 grader och hög luftfuktighet än vid +15 grader och klar luft.

 

Anledningen till att jag oftast väljer något annat är dels pga djurskyddsskäl, jag vill inte riskera att få en överhettad hund vilket kan förstöra hunden men framförallt kan riskera dennes liv. Men det är även för att jag inte riktigt ser någon mening med det. Om det är så pass varmt eller fuktigt att jag måste korta ner rundan till 2-3 km, vad är då syftet med passet? Då blir det mer en fråga om att låta hunden/hundarna bränna energi än om att förbättra hundarnas fysik. Att bränna bort energi eller träna för att bibehålla den fysiska förmågan kan göras på andra sätt som inte riskeras hundens hälsa, som ex simning eller skitt (vilket är betydligt jobbigare än vad många tror).

Sen så bor vi ju i Sverige där det, förutom förra sommaren, faktiskt inte brukar vara långa perioder med hög värme att man inte kan låta hunden vila ett par veckor 😉

 

Viggo 2 år

För ett par dagar sedan blev vår lilla fiskmås, Viggo,  2 år <3 Naturligtvis blev resten av hans syskon också 2 år, och tänk att det redan gått 2 år sedan jag och Karin satt och tog emot valp efter valp efter valp. Och när vi trodde att det var slut, när vi hade tvättat av Aco och satt å åt pizza, ja då kom det ännu en! Totalt 11 valpar som nu på olika ställen runt om i Skandinavien retar gallfeber på sina ägare 😉 Men som också skänker dem mycket glädje och kärlek med sina upptåg.

 

Förut själva grejen att Viggo fyller 2 år så markerar också hans 2-års dag ett slutdatum för en plan som jag satte upp för honom för lite mer än ett år sedan. Det började med att jag för drygt ett år sedan satte jag ut Maya på foder och även om det var helt rätt beslut så funderade jag på vad jag egentligen gjorde. Jag hade två unghundar varav en var en riktigt naturbegåvning på den sporten som jag vill satsa på och en som var, ja, inte jättebra. Milt sagt. Och vem sålde jag? Jo den hunden som var bäst enbart för att vi inte klickade.

I samband med att Maya flyttade så satte jag upp en plan för Viggo. En mer strukturerad plan än att ”bara åka ut och träna” med ett slutdatum att arbeta mot och för att då kunna göra en utvärdering. Det har bestått av flera delmål men det övergripande målet kan sammanfattas med att jag ville se en förbättring i dragarbetet med slutdatum på hans 2-års dag.

Nu är Viggo 2 år och jag kan väl säga att han har fått godkänt på det övergripande målet, delmålen och även de där små ”plus i kanten” grejerna som jag satte upp, saker som jag kände var i överkant nu men som är ett delmål längre fram i hans utbildning. Viggo har gått från att 80% av tiden inte alls förstå vad jag vill till att ha full koll på vad jag vill, inte bara på barmark utan även framför skidorna och framför släden. Han kan gå i olika positioner, med olika hundar och har visat att omkörningar av både folk och fä inte är någon stor grej. Han har dessutom visat prov på lite ledaregenskaper och är den som stöttar upp när parkompisen börjar bli trött. Det trodde jag inte att han skulle göra för ett år sedan!

Vindelälvsdraget blev något av ett test för Viggo, där jag kunde se hur väl han tagit till sig träningen och vad vi behövde fokusera på här näst. Han överträffade alla mina förväntningar med råge och nu är det bara att jobba vidare och ge honom mer erfarenheter. Vi har ett mål längre fram som vi får se om vi når, det krävs inte bara en del träning av Viggo utan även en del träning av hon den där som släpar bakom 😉

Utanför arbetet så är han en himla lättsam hund. Alltid glad, busar mer än gärna och är en hund som fullkomligt älskar att mysa, så där supermycket att han nästan blir besvärlig då han vill vara nära, nära,  nära. Med sina 70+ är han den största i flocken men han är också den hunden i flocken som har störst hjärta, både för sina två- och fyrbenta vänner.

Den som väntar på något gott…

… väntar ibland förgäves.

Planen var att para Aco nu under våren men eftersom Aco fortfarande inte löpt så har jag beslutat att inte para henne på det här löpet. Om hon skulle paras nu kommer det bli en väldigt sen födsel och efterföljande tid här för valparna vilket krockar med min, något korta men väldigt intensiva, tävlingssäsong. Förhoppningsvis får vi ett vinterlöp vilket vi istället kommer att försöka para henne på.

 

Ni som varit intresserade av en valp efter Aco nu till sommaren är välkomna att höra av er igen om det är så att ni fortfarande är intresserade, annars önskar jag er lycka till i ert fortsatta letande efter just ert skägg <3

Mentalbeskrivning A+B

Idag var det dags för ytterligare ett uppfödar-MH och denna gång var det en lite mer brokig skara som gjorde entré på Hammarö bhk. Billie, Birk och Ymer från B-kullen gick banan, Nikki fick komma ut och lattja lite samt Viggo och Ziri från A-kullen som båda var under karens när övriga A-barn gjorde sitt MH i höstas.

Det var kul att träffa Fröken Rosa igen, hon har verkligen utvecklats sedan i höstas och ser nu ut som en riktigt snygg tös! Även Axxa tittade förbi och också hon har börjat sätta sig och ser ut som en riktig pingla <3 Vad det gäller själva provet så gick Ziri som husse och matte hade tänkt sig och jag kan väl säga att även Viggo gjorde ungefär som jag trodde. Två trevliga och sociala hundar med bra leklust och inga konstigheter på skotten. Viggo har ett bra gripande men enda anledningen till att gripa tag i något enligt Viggo är för att han sedan ska kunna använda frambenen för att leka med det, ungefär som en utter. Han tog lite tid på sig att ta sig fram till dumpen och skramlet men efter en kontroll insåg han snabbt att detta var ju inget.

 

Nikki fick också gå då hon aldrig kom med på något MH när hon var i MH-mogen ålder, så hon är ju såklart lite färgad av sina erfarenheter från livet men det var ändå intressant att se henne! Hon körde ex IPO/IGP-style under leken där hon självmant släppte och satte sig på bevakning när figgen blev passiv, himla fin bevakning hade hon också 😀 Hon visade ett intresse på skotten då hon associerar skott med vilt, hon fick därmed en trea vilket inte innebär någon som helst rädsla men däremot en låsning mot skytten. Genomgående för alla fyra långöron var att de är väldigt, väldigt intensiva och har stor leklust med fullt bett. Neutrala i sin kontakt med andra människor och rätt så förarbundna. Mina tre var mer intresserade av att söka vilt i vegetationen utanför plan än av avståndsfiggen när denne försvunnit ner i gömslet, hanarna hade lättare att slappna av än tikarna och Birk behövde mer stöd av sin förare än övriga hundar, vilket inte kom som någon överraskning då han är mycket mjukare, mindre självständig och mer förarbunden än övriga tre.

 

(Klicka på bilderna för att få dem i större format)

 

Det var väldigt intressant att se B-kullen och jämföra den med A-kullen. Generellt så var trion långöra mer lika varandra än vad  syskonskaran skägg var, hos skäggen spretade det mer. Nu är visserligen skäggen 8 antalet och långöronen bara 3 stycken men ändå, intressant! Något som jag uppmärksammade var att spanielsarna inte har samma behov som skäggen av att fysiskt röra något när de avreagerar eller undersöker saker. Skäggen vill gärna ha fysisk kontakt när de avreagerar medan spanielsarna är klarar långt innan de nått fram till objektet, kan det bero på att riesen överlag är en väldigt brötig och fysisk ras?

 

Sammantaget så är jag nöjd med mina små ”valpar” och även deras ägare är mycket nöjda med sina hundar vilket ändå är det viktigaste. Oavsett vad ett MH visar så åker man ju hem med samma hund som man kom dit med och vilken ruta som är ”rätt” sitter i betraktarens ögon.

Tack Hammarö bk för ett bra arrangerat MH, som vanligt 🙂

En månad med Penny

Att föda upp hundar är roligt, lärorikt och jobbigt, riktigt jobbigt ibland. De första veckorna är det ju rätt lugnt, om allt går som det ska, då tiken mest sköter valparna men sen drar det igång. Det kissas överallt, det bajsas överallt och ljudet som ett gäng 6-7-8 veckors valpar är öronbedövande. Och tro inte att de är några långsovare, åh nej. A-kullen drog igång med sin skönsång innan kl 06 på morgonen och tro mig, 11 riesenvalpar låter HÖGT.

Nu har Penny varit här en månad och det slog mig rätt fort att satan vad enkelt det är att köpa valp. Man behöver inte göra något alls de första 8 veckorna förutom att vänta och titta på gulliga bilder och filmer som uppfödaren skickar. Jag som dessutom köpt/behållit 2 valpar samtidigt de senaste åren har upplevt den här första valptiden med bara en valp som rena semestern! Livet med två riesenvalpar eller två spanielvalpar har gått riktigt bra, långt över de förväntningar jag hade, men att ha en valp går ju inte att jämföra med två.

Så till lilla Penny då. Hon är en himla trevlig tik, hon väldigt trygg i sig själv, har ett bra hundspråk, kampar lika bra som mina övriga kampspaniels och väldigt hög matlust. Hon har kommit in i flocken bra och spenderar sina dagar med att terrorisera främst Nikki och Viggo. Jag trodde att Billie skulle bli superglad över att få in en till lekkamrat men hon har mest ignorerat Penny medan den jag trodde skulle ignorera henne, Nikki, har gått in i rollen som lektant.

 

Just nu går i vi väntans tider och funderar på när Aco har tänkt att börja löpa. Tänk att det alltid är så här, när man vill att de ska löpa så har de en tendens att hålla i med det 😉

 

 

Välkommen Penny

Idag anlände hon, Penny. Eller Hollyaoks Emy som hon heter i stamtavlan 🙂 Mamma är Hollyoaks Liz, vilket är en halvsyster till Nikki, och pappa är FTCH Country Sports Victory (Dubbelreggad i SKK och JSK/SJR).

 

Vindelälvsdraget 2019

Så var det över, Vindelälvsdraget 2019. När jag anmälde ett lag i mars 2018 så kändes vecka 11 – 2019 som ljusår bort men, som ni vet så har tiden en tendens till att springa iväg!

Ett tag trodde jag inte att det skulle bli något drag då resans första dag gick så där, för att uttrycka sig milt sagt. Det hela började med att bussen gled ner i diket när sambon skulle backa ut från gården… Sen var både grusvägen och stora vägen oplogad hela vägen ner till motorvägen. Mellan Örebro och Gävle tänds en varningslampa på bussen och den går ner i felsäkertläge vilket bland annat innebär att turbon inte fungerar = bussen går knappt i 70 km/h. I Gävle får jag tag i en felkodsavläsare, men efter en omstart av bussen så är felkoden borta (?) och vi kan köra vidare. Mellan Gävle och Sundsvall är det snöstorm och bitvis oplogat, fick sladd ett par gånger men som tur var så gick det rätt långsamt och jag kunde styra på rätt spår igen. Efter bron i Sundsvall var det stopp i över en timme då flertalet lastbilar inte kom uppför backarna där. Tuffade på norrut när köerna äntligen släppte men fick nog i Ö-vik då jag bara var allmänt less efter dagen, så där stannade vi över natten. Dag 2 på vår resa uppåt gick däremot mycket bättre 🙂

För er som inte känner till Vindelälvsdraget så är det en stafett där totalt 32 mil ska avverkas över tre dagar med 9-11 mil per lag och dag. Sträckorna varierar men ligger till största del mellan 9-14 km med några kortare och några längre sträckor. Ekipagen kan antingen bestå av en skidåkare med 1-2 hundar, kickspark 1-2 hundar eller släde 2-8 hundar. Alla tävlar i samma klass, oavsett stil, kön eller grupptillhörighet på hundar. Det innebär alltså att ett skidekipage med en riesen tävlar på samma villkor som ett 8-spann med A-hundar. Det här är alltså ingen tävling man vinner med riesens, schäfer, malle eller någon annan icke-draghundsras, här är det blandraser eller fågelhundar som gäller om man vill vinna.

Men även om man inte tänker vinna så kan man kan ju delta mest för att det är kul och för att hela spektaklet är en upplevelse i sig 🙂 I år var det dessutom en kraftansträngande upplevelse då någon där uppe dessutom fått för sig att fullkomligt dumpa ner ett par dm, på vissa ställen 50 cm, snö dagarna före tävlingen. Spårgruppen gjorde ett fantastiskt jobb med att få till spåret men de kan inte trolla utan spåret var ”rätt” tungkört. Men alla våra ekipage fick valuta för pengarna i både körtid och fysisk utmaning 😉

I år var första året som mitt ”kennel-lag” stod med på startlinjen och med mig fick jag fyra av mina valpar från A-kullen, Viggo, Maya, Abbe och Gizmo! En plats i laget på Vindelälvsdraget är nämligen en av sakerna som ingår när man köper valp från oss, dragnörd som man är så vill man ju så klart sporra valpköparna att köra hund! Eftersom vi ännu inte är tillräckligt många RG-ekipage så fick jag plocka in lite andra ekipage så förutom skägg och spaniels så fanns det även hoffar, bc’s, münsterlander, vorsteh, blandraser samt icke RG-skägg i laget!

Den här resan var tänkt som bra träning för mina unghundar, Billie, Birk och Viggo varpå det enbart var det sistnämnda som hade åldern inne för att köra. Billie och Birk har jag kört innan eller efter tävlingen för att få lite tävlingslika förhållanden vilket de fixade helt okej! Drivet i de där små hundarna är helt jä-la otroligt! Varje gång jag selar på dem och kör så kan jag inte sluta förundras över vart dessa små pansarvagnar får sin energi och kraft i från. Fantastiska hundar <3

Jag agerade markservice på tävlingens första dag, körde en sträcka dag 2 och två sträckor dag 3. Mitt gäng med hundar jobbade på som förväntat efter den träning de fått och skötte sig väldigt bra ute på spåret med omkörningar av både folk och fä. Jag blev riktigt imponerad av Viggo som verkligen visade att han har både huvudet och kroppen (trots att han just nu ser ut som något som mer liknar en giraff än en riesen) som krävs för att utföra ett bra dragarbete! När de övriga hundarna i spannet börjar bli trötta så lägger Viggo öronen bakåt, böjer ner huvudet och kör på ännu mer! Att springa i  mål efter 13,5 km och dessutom göra det i galopp var inga problem för ynglingen <3

 

Resultatet då?
Jo laget kom sist, föga förvånande 😉 Men å andra sidan har vi, till skillnad från flertalet andra lag, inte brutit eller avstått någon sträcka samt haft alla hundar som varit med från start med oss in i mål och det är en prestation i sig 🙂 Alla ekipagen var nöjda med sin prestation och även om det kanske inte alltid gick så bra som man tänkt sig så har vi haft väldigt kul tillsammans!

För mig personligen så blev resultatet plats 25, 25 och 26 av 29. Känns helt okej med tanke på att vi nästan uteslutande kört mot draghundsraser och det faktum att jag stått på skidor kanske 6-7 gånger i vinter. Mest nöjd är jag som sagt med Viggo men även med min egna förmåga att läsa och köra mina hundar. Det diffade inte många minuter mellan vår faktiska tid ute på spåret och den tiden som jag räknat med att vi skulle köra på! Vidare har hela flocken skött sig oerhört bra på resan och under tävlingens gång, att åka så långt och dessutom bo i bussen i närmare en vecka kan vara påfrestande men de har tagit det hela med ro.

”Mina” övriga valpar gjorde också himla bra ifrån sig och alla förarna var nöjda med sina småskägg som inte ens fyllt 2 år. Det värmer ju så klart lite extra i hjärtat att se tredje generationen ”drag-riesen” ute på spåret och det bådar gott inför framtiden.

 

Nästa år hoppas jag kunna lura med mig några fler RG-ekipage så att vi blir ännu fler som kör! Om inte annat så är Billie och Birk körmyndiga då vilket jag verkligen ser fram emot. Kanske att det blir ett 4-spann med spaniels som står på startlinjen i Ammarnäs 2020?

Tack Karin, Håkan, Lena, Gunilla, Pentti, Helena, Helen, Henrik, Ann, Staffan och Erika för att ni ville vara med och köra med oss!

 

Foto: Vindelälvsdraget / Bonnie Wall