Välkommen till lillaliam.se – big, black and BAD!

Hoover var min första egna hund och inte ett helt välplanerat köp. Efter att ha sett en bild på en sockersöt liten Cocker på blocket så kunde jag inte hålla mig, tre dagar senare, fredagen den 13 januari 2006 så var han min.

Redan från början märktes det väldigt tydligt att den lilla fyra månaders valpen inte var van vid något annat än sin hundgård. Att flytta från landet in till centrala Trollhättan var tufft, speciellt när man aldrig sett en buss, en lastbil, barnvagnar, cyklar osv. Att jobba med hans osäkerhet för allt främmande och hans bristande självförtroende har varit jobbigt och många tårar har fälts men samtidigt har det gett mig väldigt mycket kunskap som jag är glad över att ha med mig.

Hoover var en sån där hund som många bara drömmer om att leva tillsammans med. Han var en väldigt okomplicerad hund att ha och göra med, lättlärd, lyhörd och nåt så ofantligt snäll. Han kom överens med allt, hundar, barn, smådjur, vuxna och även katter. Han var min ständiga följeslagare och på de nästan 3 åren som vi hade tillsammans så var vi ifrån varandra i mindre än en vecka, dit jag åkte – dit åkte även Hoover.

Förutom att han var min bästa vän så var han även den hund som väckte tränings och tävlingsintresset hos mig. Vi prövade på det mesta med ofta väldigt bra framgång, hans debut i lydnaden slutade på 187 av 200 p, på hans första inofficiella agilitytävling placerade han sig 1:a och 3:a och på bruksdebuten så blev vi uppflyttade till lägre klass spår med 237,5 p med kommentaren ”vassaste hunden på spåret!” av domaren. Utöver det så kunde han en mängd trix som att spela död, gå slalom mellan benen, hoppa igenom armarna, snurra och sitta fint.

När han fyllde 1 år gjorde jag som alla andra ansvarsfulla hundägare bör göra, jag röntgade honom. Till min stora besvikelse fick han domen A+C och veckan senare var vi hos hundfysioterapeuten Annika Falkenberg för att få en bedömning av läget. Massage och flera olika muskeluppbyggande övningar stod från den dagen på vårt dagliga schema.

Våren/sommaren 2008 blev Hoover plötsligt förändrad. Han kunde flyga på sin bror Liam helt oprovocerat, han snubblade i trappan och vägrade att hoppa in i bilen. Vi åkte till veterinären där nya röntgenbilder togs, man behövde inte vara veterinär för att se pålagringarna i höfterna. Nytt träningsprogram las upp för att mildra smärtan hos min bästa vän och sommaren flöt på utan några allvarliga incidenter.

Hösten 2008 blev han sämre igen och nu började flera konstiga beteenden komma fram. Utfall emot andra hundar, utfall emot människor och flera attacker emot en oförstående Liam. Tillbaks till veterinären där smärtstillande skrevs ut och all aktivering och motionering las ned.

Trots detta blev inte Hoover bättre, han fortsatte att göra utfall och ett par gånger var det lite väl ”nära ögat”. Efter att han varit halt till och från, morrat åt vänner som lyft upp honom och smält ihop med Liam flera gånger i veckan så valde jag att låta honom somna in den 17 november 2008. En hund ska inte behöva ha ont eller gå omkring och vara på sin vakt konstant.

Hoover fick dagarna innan göra allt som han älskade, långa promenader, uppletande, spåra, springa i grushögar och köra agility, något som vi då inte hade gjort på veckor. Vi låg och frossade i mat tillsammans i soffan jag och min lilla Hoovis.

Kl 20:00 på måndagskvällen fick Hoover somna in på Solstadens djursjukhus. Han låg lugnt och stilla i mitt knä medan han matades med mjukost – lyckligare hund får man leta efter.

Tanken att jag aldrig mer kommer få känna hans mjuka päls, varma nos eller lyssna på hans jäkla skällande i tid och otid känns både overklig och outhärdlig. Min livsplanering har alltid involverat Hoover och att nu behöva se en framtid utan honom känns helt sjuk. Mitt liv känns som om det är slut, hur ska jag kunna leva utan min lilla Cockerråtta?

Ord kan inte beskriva smärtan och saknaden, fy vad jag längtar efter honom och jag skulle göra vad som helst för att få pussa hans söta lilla nos och se hans underbara mörka ögon igen. Min bästa vän och själsfrände är borta, nu och för alltid och det enda som finns kvar är tomheten och saknaden.

Det har alltid varit han och jag emot världen och nu känns det som jag står här helt ensam, utan min lilla bäbis.

- Vi syns vid regnbågsbron Hoover