Kategoriarkiv: Filosoferande

Muskelknuttarna

Fick några fina bilder med mobilen på Ebbe och Neo här om dagen 🙂

11073058_789490211146564_617944889420386073_n

11114020_786961304732788_4547498071541604684_n

Enligt mig, bilder på hundar som är vältränade och hälsosamma som dessutom har tävlingsresultat som styrker mitt påstående. Att tävla OCH prestera i fysiskt krävande sporter som kräver så väl styrka som explosion och dessutom uthållighet med en hund som är mager är omöjligt, det går inte att prestera om du inte har någon muskelmassa. Ändå får jag i princip alltid minst en kommentar eller PM per bild om hur magra, smala mina hundar är och hur synd det är om dem. Ja, vi bor ju i Sverige där vi har åsiktsfrihet och alla har rätt till sin åsikt, även om det handlar om man tycker att min flock består av 5 magra stackare. Det är helt okej att tycka det 🙂

 

Det som dock slagit mig är att ingen av de som uttryckt en negativ åsikt om flocken själva sysslar med någon form av fysiskt krävande sport, varken själva eller med sina hundar. Ändå vet de precis vilken typ av hund och vilken kropp som krävs för att utföra t.ex. ett bra dragarbete inom sprint. Imponerande att de utan varken utbildning eller erfarenhet vet har sån himla bra koll 😀

10990814_756831241079128_3244174789989716544_n11084306_10152900874379139_7093704024889039943_n

Behöver jag nämna att det övervägande är folk som äger eller föder upp exteriörvarianten av olika raser? 😉 Nåväl, som tur är så lever vi ju i ett fritt land där man får köpa och sälja hundar till dem man tycker är lämpliga 😀

SDSF årsstämma 2015

Spanielsarna var på ett kort äventyr i helgen, vi var i Stockholm under lördag och söndag för att delta på SDSF årsstämma där jag representerade Sv. Riesenklubben. Vovvarna chillade på rummet och tyckte att livet var helt okej bland de vita lakanen 🙂

hotel

Årsstämman var en intressant tillställning som drog ut en del på tiden men många intressanta åsikter och tankar ventilerades. Det var lite drygt 35 motioner som skulle avverkas och de som berörde Riesen och B-hundar på ett negativt sätt gick inte igenom, vilket kändes skönt. Bland annat rörde det sig om att slå ihop B och C på olika sätt och i canicross handlade det om att slå ihop alla hundgrupperna till en. Motiveringen till detta var att man vill försöka få ner antalet klasser vilka för en nybörjare kan verka förvirrande och rörigt. Samtidig antogs en motion om att skapa fler barn/ungdomsklasser så jag vet faktiskt inte hur delar av deltagarna tänkte där 🙂
Något som jag reagerade på var dock hur få klubbar som faktiskt var närvarande, i synnerhet av de klubbar som främst har B och C-hundar. På facebook har det lagts ut åsikter om motionerna som rörde en sammanslagning av A,B,C-grupperna vilket naturligtvis var negativa från de användarna/förarna med B/C-hundar, men var dessa klubbar på stämman och gjorde sina röster hörda? Nej. Om de motionerna hade gått igenom och B/C-hundar hade blivit tvingade att tävla i samma grupp som A-hundar samt att veteraner i samma grupp som seniorer så hade det troligtvis blivit ett jäkla liv på sociala medier, men då är det tyvärr försent. Lite som att klaga på hur Sverige styrs men inte gå att rösta i riksdagsvalet. Lätt att sitta på röva och klaga men samtidigt inte engagera sig för att göra något åt det.

 

Något som jag också reagerade på ju längre stämman gick var det faktum att när många pratar B/C-hundar så menar de egentligen de polara raserna och i synnerhet Siberian husky. Att C-gruppen även innefattar Dobermann och B-gruppen har lite drygt 250 andra raser förutom Samojed, Grönlandshund och Alaskan Malamute verkar folk glömma bort lite. T.ex. så sas det att man visst satsar på B/C-hundar och att dessa fått en del av elitpengarna under året som gått. Nja, ett par Siberian husky-ekipage och nåt Alaskan Malamute-ekipage har fått tagit del av de pengarna när dessa skickats på internationella mästerskap men ingen övrig B-hund eller Dobermann har skickats.

Detta sas då vara en ekonomiskt fråga, vilket även om upp i en motion som rörde elit vs bredd där man inte ville skicka B-hundar på mästerskap då man trodde att detta gjorts på elitpengar – vilket vid det enda tillfället där B-hundar skickats inte alls var fallet utan de åkte på bredd-pengar. Men, vad som är ännu mer intressant i detta är när man börjar kollar lite på budget och resultatsrapport. SPHK (Svenska Polarhundsklubben) har 5 anslutna klubbar till SDSF vilket genererar 5 x 1000 kr, dvs 5000 kr, i medlemsavgift varje år.  SBK Centralt ger varje år ett bidrag på ca 40.000 kr till SDSF eftersom deras medlemmar deltar på SDSF’s tävlingar. Sen lite beroende på hur man räknar så kommer det varje år in flera tiotusen kronor från lokala klubbar och rasklubbar anslutna till SBK i form av medlemsavgifter. Om man enbart kollar antalet klubbar som har förare med licens under 2014 så är dessa 25 st (för att få licens krävs att man är medlem i en klubb som är ansluten till SDSF, dvs en klubb som betalat in sin medlemsavgift) vilket isf innebär att SDSF får 25.000 kr från lokala klubbar. Kollar man istället på antalet klubbar som man kan välja mellan när man ska bli medlem i SDSF så är antalet klubbar i rull-listan strax över 60 st vilket alltså blir 60.000 kr (!!). Nu vet jag dock inte om alla dessa betalat in sina medlemsavgifter men om vi går efter den första uppgiften så innebär det alltså att SDSF får 65.000 kr från SBK centralt, lokalt och rasklubbar (kollar man andra uppgiften så blir alltså samma summa istället 100.000 kr).

Sammanfattning:
SPHK bidrar med: 5000 kr / år
SBK bidrar med: minst 65000 kr / år

Antal skickade hundar på EM i barmark 2014
Polarekipage: 4
Övriga B/C-ekipage: 0

Antal skickade ekipage på VM på snö 2015
Polarekipage: 7
Övriga B/C-hundar: 0

Vart någonstans satsas det på B/C-hundar som inte är polarhund? Ja inte på internationella mästerskap iallefall. Och vilka är det som skickas på mästerskap med elitpengar? Ja inte är det några av de över 250 raserna i B/C som inte är polarhundar iallefall.

 

Problemet och den negativa inställningen till att skicka B-hund verkar inte egentligen vara rasen i sig på ett B-hundsekipage utan som sagt så är det som vanligt en ekonomisk fråga. Om man då skulle skicka B-hundar på EM/VM utan att ta från elitpengarna, är det verkligen då ett problem? Med tanke på vilken stor del av inkomsterna SBK (centralt, lokalt och rasklubbar) står för hos SDSF så borde väl dessa raser få lite tillbaka? Att använda en del av de pengarna till att skicka en eller ett par ekipage, beroende på kostnad för det aktuella mästerskapet, borde väl egentligen inte vara ett problem kan jag ju tycka. Ingen som åker på ett nationellt mästerskap med en B-hund är väl så naiv att de tror att de ska vinna mot ferrari-vorstehs men jag är övertygad om att det faktum att det finns en chans att få åka skulle innebära en rejäl motivationshöjning hos många B/C-förare! Och eftersom pengarna faktiskt finns så varför används de inte till att motivera fler B-hundsförare.

 

Jag vill dock förtydliga att detta INTE handlar om att vi inte ska skicka Polarhundar till internationella mästerskap, för självklart ska vi göra det! Inget snack om saken! Men, man kan inte säga att alla ekipage är lika mycket värda, att man vill visa en bredd, att det satsas på alla B/C-hundar och vara en förebild ute i världen det i praktiken inte alls är så.

Utan Bredd ingen Elit säger man ju, varför då inte satsa lite på HELA bredden och inte bara en del?

 

 

 

Iallefall, det var en trevlig tillställning med bra diskussioner även om man inte alltid tycker lika. Att sitta stilla så pass länge var dessvärre inte särskilt bra för min kropp, herregud va ont i rygg och leder jag har efter så många timmar på en stol! Det var riktigt skönt att komma hem till resten av flocken och husse igår eftermiddag och ännu goare att få lägga sig i sin egna mjuka säng 🙂

Året 2014

Jaha, dags för årsresumé kanske?

2014 kan egentligen beskrivas med ett ord, trasigt. Herregud va mycket trasiga saker vi haft i år. Timmie bröt svansen i våras och fick amputera den, Ebbe fick i samma veva åka in för att skära bort en bit av trampdynan som han fått en redigt skärsår i och vi upptäckte att Liam har något problem med kissandet då han inte koncentrerar urinen som han ska. Våra bilar har varit inne X antal gånger på verkstad för lite allt möjligt som varit trasigt. Huset som vi köpte visade sig också vara trasigt med ett jättevattenskadat stall och ett vattenskadat tak, som dock visade sig inte alls vara så illa som vi trodde. Husse har också gått och blivit trasig vilket resulterade i en färd med ambulans in till akuten vilket, efter mycket om och men, fortfarande inte gett något svar på vad som egentligen är fel bara att ”något” är fel med ryggen. Han går fortfarande hemma och är sjukskriven med sjukgymnastik som enda åtgärd. Jag har också blivit mer trasig då mina leder blivit värre vilket gör att jag inte längre kan cykla eller åka längdskidor i en den mån jag skulle vilja och som skulle behövas för att konkurrera på hög nivå. Det fungerar helt enkelt inte att träna när man efter 15 minuter på cykel har så ont att foten domnat bort.

Timmie åkte på skada nr 2 i början av hösten då en muskelsträckning gjorde att vi fick ställa in ett par tävlingar och istället fokusera på rehab, ett val som kostade massor av viktig träningstid men huvudsaken var att Timmie blev bra igen. Och det blev han ju, två dagar innan SM fick vi klartecken att starta.

 

Men.

Förutom alla skador så har det varit ett helt okej år. Hundarna har utvecklats bra, i den mån man kan begära med skador och sjukdom, och vi har fått tävla en del. Året har dock inte varit ett år med fokus på något landslagsuppdrag eller liknande utan ett år där fokus har legat på att ge Ebbe och Nikki bra tävlingserfarenheter. Även om vi inte har tävlat så himla mycket så har det faktiskt gett lite resultat. Ebbe har tävlat ett par gånger i canicross och även lyckats släpa runt matte till en tredjeplats på Riesen-mästerskapet i Barmark. Team Spaniel har vunnit ett par tävlingar och slutade på en grym tredje placering på SM i 2R, inte illa för så små hundar! Timmie har knappt tävlat något alls och dessutom inte med helt bra resultat, eller jo det är bra men innan vi kom på vad som var fel på honom så gick han inte för fullt i selen som har brukade vilket gjorde att han visserligen vann tävlingen men inte på en bra tid som han brukar ha. Rehabben tog viktig tid och på SM hade vi inte så mycket att säga till om utan slutade på en silver-plats i cykelklassen. Är ändå riktigt nöjd med Timmie som trots dålig uppladdning presterar så bra han bara kan. Och det viktigaste, vi har haft jävligt roligt tillsammans i år igen!

Foto: Matilda Gabrielsson

 

 

Förutom hunderiet så har ju mycket hänt i vårt liv, vi har blivit husägare med allt vad det innebär. Vi har flyttat från mitt älskade fjäll till Värmland vilket inte bara varit en dans på rosor då jag saknat fjällmiljön väldigt mycket. Som tur är så har vi inte så långt dit upp och det finns dessutom bra träningsmöjligheter här hemma i Värmland som gör att jag inte saknar fjället fullt så mycket. Jag och Husse har haft mycket att göra på gården men har samtidigt haft sjukt roligt när vi grejat, även om vi kanske inte alltid varit helt överens.

 

Så, vad är då planen för året 2015?

Ja rent tävlingsmässigt så ska Dum och Dummare, dvs Timmie och Ebbe, tävla lite Sp2 (2-spann släde) och vi ska väl försöka oss på SM i 4-spann som äger rum i Ånnaboda. När det gäller barmarkssäsongen så blir det troligtvis ingen cykelklass alls utan nu när min trehjuling anlänt så kommer fokus ligga på att köra 4-spann, med vinst som mål naturligtvis 😉 Ser fram emot SM i Nybro där vi förhoppningsvis ska köra tillräckligt fort för att ta medalj!

För övrigt så kommer gårdens (o)djursbestånd att öka under året. Husse och jag är inte helt överens i vilken omfattning detta ska ske men jag jobbar för att vi iallefall kommer att ha en liten flock med getter här i sommar. Vi får väl se hur hårt Husse tänker försöka stå emot denna, enligt mig, ypperliga plan.
( Bilden är snodd från http://www.dvarggetter.n.nu )

Ni ser ju själva, hur kan man inte vilja ha ett litet gäng med såna?! Perfekt för att hålla våra hagar i bra skick 🙂 Under 2015 har vi en hel del husplaner men vi får väl se vilka vi ska ta först, förhoppningsvis ska min köksträdgård byggas och samtidigt ska vi dränera runt huset i förebyggande syfte, samt för att jag tycker det är jäkligt snyggt med en grusram runt hus. Vidare så grunnar jag på lite avelsplaner men det blir iallefall ingen valpkull under 2015 utan det blir under vintern/våren 2016 som vi eventuellt tar en kull på Aco. Har kollat på ett par hanar så jag har lite alternativ att välja mellan, känns lite roligt att jag efter ett jäkla letande faktiskt hittat tre hanar som jag tror stenhårt på! Anledningen till att kullen öht tas är för att jag själv kommer att behöva ett gäng med hundar, vidare ska iallefall en tik ut på foder, hanhundsägaren ska ha en valp så om det blir några till salu återstår att se!

 

Iallefall hoppas jag att vi ska slippa så mycket trasiga saker under 2015 som vi hade under 2014, det känns som om det räckte helt enkelt. I år ska vi satsa på att hålla oss själva, hundarna och prylarna hela samt att fortsätta ha kul!

Det jobbiga livet med aktiva hundar

Jag är sjuk. Det ösregnar. Och blåser storm.

Hundarna har fått 10 minuters utevistelse idag, fördelat på tre gånger. Totalt över hela dagen alltså.

Är de rabiata? Äter de upp varandra? Sitter de å skäller? Tuggar de på väggarna?

IMG_2747.JPG
Nä, det är helt lugnt och lite varstans i huset hörs dova snarkningar från hundarna. Den berömda av-knappen är tydligt installerad hos flocken som ”bara” fystränas.

Ja, livet är sjukt jobbigt med fem krävande jakt- och brukshundar som måste aktiveras i timtals varje dag för att kunna vara i möblerade rum <3

Funderingar för hösten

Dagarna går i ett rasande tempo och lika snabbt som sommaren kom så är den väl snart slut. Snart är det höst igen! Och barmarkstävlingarna börjar komma igång 😀 Jag har funderat på hur jag ska satsa inom draget, speciellt om jag ska lägga av med cykel och istället gå över till spann? Ska jag fortsätta med B-hund öht eller byta till någon av de andra rasgrupperna?

Som det ser ut nu så blir det extremt svårt för B-hundsekipage att få en plats i årets EM-uppställning. Vad jag har fått förklarat för mig så har varje land fått ett begränsat antal ekipage som de får lov att skicka, det i kombination att SDSF får pengar av Riksidrottsförbundet med krav på att ta hem medaljer gör att det blir tufft för B-hundarna som internationellt sätt går i A-hundsklass. Enda chansen att få komma med är om man har chans på medalj i A-klassen, och jag vågar nog påstå att det är extremt få B-hundekipage som har det. Jag kan komma på två ekipage som förra säsongen, visserligen bara gjorde ett fåtal starter, visade att B-hundar kan gå jävligt bra med rätt förare och som faktiskt har en chans att ta en medalj. Jag och Timmie är inte ett utav de två ekipagen 😉 Att få en B-hundsklass internationellt verkar vara en omöjlighet men varken deras stadgar eller SDSF krav är ju skrivna i sten så allt kan ju ändras.

 

Jag förstår på ett sätt varför SDSF sätter de kraven, med tanke på vilka krav de i sin tur har på sig, men samtidigt blir jag som B-hundsförare lite matt. Å ena sidan pratas det från flera håll om att det ska satsas på B-hundar och Bruksraserna, det lovas guld och gröna skogar men samtidigt görs inte så mycket. Bara det här med att man ska kunna meritera sin hund i barmark händer det tyvärr inte så himla mycket med, och detta har man ”diskuterat” på SBK sedan jag började tävla med Liam för över 4 år sedan. Ännu har det inte ens kommit ut något förslag vad jag vet om… Det hålls lite nybörjarkurser och nybörjarläger med ”b-hundsinriktning” men det finns ingen speciell ”sporre” för dem som redan kommit en bit på vägen. Jag får ett par mejl i månaden med frågor från folk som tävlat nån säsong och som frågar om vart de kan vända sig om de vill hitta lite andra utmaningar och mål än att tävla på våra lokala tävlingar. Det tar verkligen emot att skriva att ”tyvärr, du kommer inte längre än till SM så länge du har en B-hund”. Det finns ju en anledning till varför många bra B-hundsförare i år köpt sig A-hundar, och att jag själv funderat på det.

 

Iallefall så blir nog den kommande säsongen inte någon storsatsning direkt, naturligtvis kommer jag försöka försvara mitt SM-guld i cykel samt åka på SOC om det arrangeras någon men där tar det nog stopp. Jag hoppas istället kunna satsa på 2 och 4-spann till vintern och sedan även köra 4-spann på barmark, min kropp orkar inte riktigt att träna så pass mycket och hårt som jag måste för att prestera riktigt på topp. Jag har alltid tänkt att jag inte är mina sjukdomar men jag kan ju inte förneka att de begränsar mig lite ibland. Man kan ju välja att se det negativt eller positivt, jag älskar att köra både cykelklass och nordisk stil så det kommer jag att sakna men nu får jag förhoppningsvis istället en ny utmaning i att försöka få fram fyra topp-hundar, dessutom samtidigt! Sen om det blir hundar med skägg eller utan återstår väl att se. Att köra ett A-spann skulle innebära betydligt mindre ”jobb” på många sätt, i synnerhet med att hitta bra hundmaterial men jag ska villigt erkänna att tanken av att stå bakom ett renrasigt riesenspann a la Timmie är väldigt lockande…

Dröm, tro, följ.

De senaste veckorna har mycket förändrats i vårt liv i och med flytten. Vi har bytt miljö helt, bytt bostad, bytt län och bytt jobb. Och inget har väl blivit som jag hade trott. Mitt nya jobb har inte levt upp till mina förväntningar och jag saknar fjällmiljön något fruktansvärt, sommaren i fjällen är verkligen något speciellt. När vi började riva i stallet insåg vi att det var vattenskadat och vi har även fått reda på att de förra ägarna ljugit en del för oss, bland annat om anledningen till varför de sålde stället. Lägg till att jag lagt nästan 15.000 kr på trasig bil och trasiga hundar, pengar som skulle gå till att inreda hundhus och bygga hundgårdar. Nu i veckan insåg vi ytterliggare en sak på gården som vi måste åtgärda och de pengar som jag lagt undan för att köpa en tävlingsvagn samt inreda husses verkstad kommer istället gå till något som kunde ha undvikits om de tidigare ägarna skött sig.

 

Suck. Under ett par dagar har jag faktiskt därför varit lite deppig, och sån brukar jag inte vara. När något går emot mig så brukar jag bryta ihop nån timma eller två för att sedan vara mer fokuserad på att lyckats med vad det nu är som gått emot mig. Men inte den här gången, det har bara varit en sak efter en annan i ett par veckor och det har inte blivit bättre av att vi blivit kritiserad av närstående ang vårt val av flytt, hus, jobb, liv, ja typ allt. Ja alltså, varken jag eller husse är födda igår så det kommer knappast som en chock att ett hus från 1800-talet behöver lite kärlek. Det roliga i kråksången är att det INTE är huset från 1800-talet som behövs åtgärdas utan den del från 80-talet som behöver fixas. På 1800-talet byggde man nämligen med framtiden i åtanke, saker skulle hålla för många generationer, medan man på 1980-talet byggde man för stunden och för att firman skulle få nya jobb.

 

Något som fick mig att börja se lite ljus igen var när Millan skrev en facebook-status som hon taggade mig i. Hon skrev att hon var jättestolt och nöjd över sin och Jokers prestations på ett motionslopp och att hon hoppades att Joker skulle bli lika bra som Timmie, men att hon aldrig skulle kunna slå mig och att det inte var ett realistiskt mål. Att få vara någons målbild är både helt overkligt och samtidigt fantastiskt.

Mitt svar till Millan blev detta:

”Säg inte det! När jag tävlade SM med Liam 2010 (kom trea) kändes en SM-vinst som en dröm långt bort och att bli uttagen till landslaget var en utopi. Nu har jag har 6 SM-vinster och blivit tillfrågad att vara med i landslaget 2 gånger. Våga drömma, våga tro på dem och våga följa dem Millan”

Idag när jag lämnade av husse för hans vidare färd mot Stockholm så var jag fortfarande nere. På vägen hem pratade jag med min bror vilket piggade upp och väl hemma började jag trimma gräset utanför staketet som blivit alldeles för långt. Då kom jag och tänka på svaret som jag skrivit till Millan. Våga drömma, våga tro på drömmarna och våga följa dem. För 7 år sedan ville jag ha en brukshund, jag köpte Liam. Jag ville plugga, så jag sökte till KAU. Och kom in. Jag ville syssla med drag, så jag började träna. Och vann. Jag har alltid velat testa att bo i fjällvärlden, så vi flyttade. Och jäklar va kul vi hade. Jag ville ta cert på skidor, så jag började åka skidor. Och plockade mitt första championat. Min dröm var att ha ett hus på landet och dela mitt liv med en fantastiskt människa, det gör jag nu. Och jag har aldrig varit mer nöjd med mitt liv.

Husse är en jävel på att fixa saker, man kan be honom om nästan precis vad som helst så fixar han det. Det han inte kan, lär han sig. Han är sjukt händig. Jag är kanske inte lika händig men är fruktansvärt målmedveten (envis säger en del men det låter så himla negativt tycker jag) och har egentligen faktiskt lyckats med nästan alla utmaningar som jag gett mig in i. Jag har haft olyckskorpar kraxandes runt mig vid varje äventyr som sagt till mig att ”detta kommer du aldrig att fixa”, ”det går inte”, ”du är dömd att misslyckas”. Ändå har jag, med undantag för Liams räddningshundsutbildning, fixat allt som gett mig in på. Så varför skulle vi inte kunna fixa det här också? Ja, det kommer ta lite längre tid än vad vi tänkt oss, och det kommer kosta lite mer men vi kommer att fixa det här.

Våga drömma, våga tro på drömmarna och våga följa dem.

 

Släde eller skidor, det är den stora frågan

Först vill jag tacka för alla peppande ord som jag fått ang förra inlägget, både här och på mejlen! Jag vet att rövhål finns överallt och de kommer att försöka på alla möjliga vis för att göra livet surt för mig, om det inte är blodpulver så är det väl utrustningen det är fel på eller nåt annat. Suck. Jag vet ju vem personen är, och det har jag vetat från början men inte brytt mig om att konfrontera personen, eller personerna för det är flera som roar sig med att svärta ner mig inför andra. Och ja, jag tror som några fler att det handlar om avundsjuka då jag bättre tider än ekipaget i fråga, trots att jag har B-hund och inte egentligen inte ska kunna slå ett ekipage från en snabbare grupp.

20140115-145450.jpg
Ebbe testar sina Doggles som han fick av en vän!

Iallefall, till rubriken. Om ett par veckor är det dags för Skandinaviska mästerskapet i nordisk stil och släde. SOC som det förkortas går av stapeln i Hamar inte långt här ifrån och vi ska självklart tävla där. Men frågan är då om vi ska köra släde eller nordiskt? Jag känner att jag inte riktigt är i den fasen som jag vill vara för att kunna prestera bra på skidor och Timmie har inte gått mer än 7-8 km på skidor än så länge. På släde har de däremot gått ganska så bra alla mina hundar även om Nikki då inte får tävla på SOC, men antingen kan jag ju köra mina killar eller låna in en eller två tikar i 4spannsklassen. Sen så är det sjukt mycket roligare att tävla i släde än att köra nordisk stil, och dessutom så säger det mer om hunden som draghund i släde än på skidor. Ett ekipage kan ju faktiskt få en bra tid om föraren är en bra skidåkare och hunden inte är en belastning, dvs iallefall springer framför även om den inte drar. Sen vill min kropp inte riktigt samarbeta med mig just nu, tre fingrar av fem på vänsterhanden är kaput och lederna i benen värker. Efter ett träningspass på skidor har jag ganska så ont, och efter två pass i rad så har jag svårt att gå. Hmm, jag får fundera lite till! Det som avgör är nog antal startande i varje klass, betalar inte 1050 Nkr och är enda deltagaren.

 20140115-145422.jpg20140115-145428.jpg

20140115-145433.jpg20140115-145437.jpg

Så väl. Hundarna har fått vila måndag och tisdag men imorse så körde jag fyrspannet. Körde bara en kort runda på lite över 4 km men med 15 cm nysnö så var det ganska så tungt, det märkte jag när jag puttade släden 500 m till vår start. Sjukt jobbigt. Planen är att köra en längre tur imon på nånstans runt 10 km för att få lite km i benen på hundarna, vilket naturligtvis är bra oavsett om jag ska tävla skidor eller släde. Upplägget blir samma att Nikki och Timmie går i led och så får Nikki springa lös eller sitta i släden när hon inte längre orkar koncentrera sig. Imon är för övrigt första dagen på flera veckor som jag är helt ledig! Inget jobb på poolariumet, inget jobb på vårdhemmet, ingen kurs och ingen jobb som skoterguide! imon ska jag ta sovmorgon och syssla med det jag tycker är allra roligast, att köra hund!

SM och träningsfunderingar

Igår kom beskedet, SM i lina och combined är nu fastställt och kommer att gå i Sundsvall den 15-16 februari. Jävla skit. Det är nämligen vecka 7 och alla som jobbar inom (vinter)turismen vet att vecka 7, 8 och 9 är det sportlovsveckor vilket gör att ledighet inte är att tänka på. Det är en utav de veckor som vi har som mest att göra här uppe.

Det var en som skrev på SDSF’s fb-sida att hen tyckte att man ska skippa att köra SM på SM-veckan och istället köra SM i alla klasser på ett och samma ställe och dessutom senare på säsongen. På ett sätt förstår jag varför man lagt vissa delar av SM på SM-veckan, det är ju naturligtvis världens chans för oss att göra reklam för vår sport! Men det är också det, enligt mig, enda positiva. Publiciteten alltså. För egentligen, varför lägger man ett SM som typ första eller andra tävlingen på säsongen? Det är helt värdelöst. Inte nog med att väderförhållandena oftast är dåliga, som det är i år vilket gjorde att SM flyttades, så hinner man ju knappt träna! jo, visst, det är lika dåligt för alla. Men man känner ju lite att SM inte blir rättvist då ingen har hunnit träna ordentligt. En säsong ska ju avslutas med mästerskap, inte börja med det!

Så nä, inget SM för oss alltså.

 

Något som jag kom att tänka på, efter att ha läst Team Propirayas inlägg, är att som ni kanske har märkt så skrivs det inte lika ofta om träning här på bloggen numera. Varken min egna eller hundarnas egentligen. I synnerhet inte min egna. Har jag slutat? Nej, jag tränar ungefär som jag alltid har gjort med ett gäng styrkepass i veckan och så lite kondition på det. Men jag skriver sällan ut det längre, varken här eller på FB.

Anledningen till det är ganska så enkel, man får nämligen inte vara duktig i Sverige. Man får inte trivas med att träna och tränar man ”för mycket”, (vilket är nivån högre än att gå promenader) så får man kommentarer om att man kanske ska försöka dra ner på tempot lite. Helt ärligt, om jag inte hade haft hundarna eller tränat så vet jag inte hur jag skulle orka med mitt jobb eller studierna. Det är just under träningen eller med hundarna som jag kan koppla bort alla måste, tänk om, kom ihåg att, och bara fokusera på det jag gör precis just då. Stå på släden, cykla, åka skidor, lyfta vikter eller bara gå i skogen. Jag har valt att leva mitt liv hyfsat hälsosamt och jag trivs med det, the end.

 

Att skriva om hundarnas träning känns också ganska så meningslöst, även om det förekommer en del från deras pass här så skrivs inte allt. För även om jag skulle redovisa precis all träning som de får så är våra framgångar inte ett resultat av hård träning. Nej, det beror på två saker: tur och doping. Jajemen, det finns nämligen de som fortfarande tycker om att sprida ut lögner om andra vilket då innefattar att jag skulle dopa mina hundar med blodpulver. Och ja, jag ger mina hundar blodpulver men ännu en gång, det är inte dopingklassat och det vet jag då jag varit i kontakt med dopingansvarige och diskuterat det. Hur turen kommer in vet jag inte, bara att våra framgångar tydligen beror på just tur. Intressant är det iallefall.

 

Dålig start på tävlingssäsongen

Alltså, tävlingssäsongen för snö börjar fasiken inte så bra alltså!

I helgen skulle två tävlingar i mitt område gått av stapeln, en två dagarstävling i Sveg med möjlighet till meritering samt Hamar Hundekörarfestival. Tävlingen i Sveg blev inställd i början av veckan på grund av snöbrist. Ingen snö, i Sveg, i januari. Sjukt.

Hamar har dock lite mer snö men valde dessvärre att ställa in den enda klass där B-hundar var anmälda. Anledningen var att det var för få anmälda, vi var bara två, men man har ändå valt att köra A- och C-klasser med bara en eller två anmälda? Hmm… Jag hoppas verkligen inte att det blir så på Scandinavian Open Championships som också arrangeras av Hamar TK i februari.


(Dobermann på SOC 2013, Oulu, Finland)

SM i combined och linkörning går i Umeå om mindre än 2 veckor, och inte heller där finns en snöflinga! Förbundet har förlängt anmälningstiden och vill inte att man betalar in avgiften då man inte ens vet om tävlingen blir av. Alltså, ingen snö i Umeå heller.

EM då? Jo, EM blir det nog i Finland men dessvärre inte för B-hundarna trots att det var sagt så från början. Eller jo, vi får åka med men tas ut på samma premisser som A-hundar dvs enbart med medaljchans vilket i praktiken innebär att inga B-hundar tas ut då EM bara avgörs i A-klass. C-hundarna, alltså Siberian Husky, får däremot åka fast på ett eget VM eftersom IFSS valt att inte ha någon Nordic Breed-klass på sitt mästerskap. C-hundarna får istället tävla på WSA’s VM. Kanske dags att börja spåna på om det är möjligt att genomföra ett internationellt mästerskap endast för B-hundar och dobermann?


(SOC 2013, Oulu Finland. B-grupp Junior)

Har dessutom fått höra att det suras lite runt om i landet för att de skickades två B-hundar till VM. Vi skulle nämligen ha snott pengar från mycket duktigare A-hundförare som kunde fått mycket bättre placeringar än oss, en 17:e plats av 30 är inte bra nog. Vad man verka ha missat är att det fanns pengar som var öronmärkta till B-hundar så att vi tog nåns plats stämmer inte. Vi har kämpat precis lika mycket som A-hundsförare och förtjänade att vara på VM precis lika mycket som alla andra, vi skickades inte dit för att förbundet ville vara snälla. Vad man också verkar ha glömt är att visst, 17:e plats är en bit från pallen, är att vi faktiskt slog en hel del A-hundsförare! Vi kom inte sist, det gjorde vorstehekipage… Sen fanns det andra svenska ekipage som också placerade sig en bit från pallen, men dessa kör A-hund och då kanske det är mer okej?

Jo men det känns ju som om snösäsongen började bra och man känner sig inte alls motarbetad och mindre värd som B-hundsekipage för tillfället… På ett sätt får det här mig att bara vilja strunta i att tävla överhuvudtaget, varför pissa i motvind hela tiden? Men å andra sidan får det mig att vilja skaffa ännu fler B-hundar och kämpa ännu mer för att B-hundgruppen ska bli tagen på allvar så att kommentarerna ”när ska du skaffa dig en riktig hund” kanske en dag avtar och, kanske en utopi, till och med försvinner.


(Räcergolden på väg ut från start, NM 2013, Elverum Norge)

Mycket snack och lite verkstad…

Pappa sa en sak till mig förra året som jag upptäckt tyvärr stämmer rätt så bra. När jag fick ett elakt påstående efter mig som handlade om att jag skulle dopat mina hundar så sa pappa att jag nog tyvärr fick vänja mig, för ju bättre det går – desto fler konstiga saker om mig själv och mina hundar kommer jag att få höra.

 

När jag och Timmie vann SM i år och senare fick en plats i landslaget så fick vi jättemånga grattis och lyckönskningar från människor som jag vet bryr sig, och det tackar vi för! men jag fick, och har även fått tidigare, en hel del kommentarer om att ”min hund skulle också kunna springa så där fort” från både riesenägare och andra B-hundsägare, främst brukshundsägare faktiskt. Och jag vet inte om det är ett sätt att typ försvara sin egna hund (varför man nu skulle göra det) eller om det kanske är ett sätt att uttrycka sin avundsjuka. Det som jag funderar på är varför man inte gör det då. Om man nu har en så bra hund som utan problem skulle kunna slå Timmie, varför visar man det inte då? Jag är så sjukt trött på det här med ”mycket snack och lite verkstad”.

 

Jag tycker det är jättekul att fler och fler riesens kommer ut på banorna och jag är naturligtvis jättenöjd över mina och skäggens prestationer men nu känns det lite som om det nu börjar gå till överdrift. Helt plötsligt så är alla riesen helt otroligt bra draghundar som utan problem skulle slå Timmie, och ja alla andra raser för den delen också. Missförstå mig rätt nu. Ja, vissa riesens har fysiska och mentala egenskaper som gör att de i kombination med rätt träning kan prestera bra inom draget, alltså – kan prestera bra och det är inte samma sak som att de gör det. De framgångar som mina riesens och övriga skägg haft de senaste åren gör inte rasen till en draghund i den bemärkelsen, det är fortfarande en brukshund med rötter hos de boskapsfösande hundarna i mellan europa.

 

En del tror det men en hund blir inte alltid som man gör den!  Det är väl ganska så tydligt hos raser med starka naturliga instinkter (som jakt, vall, drag) som senare delats, utställningsvarianterna av border collie, cocker, vorsteh, siberian osv gör generellt ett sämre jobb än vad de prestationsavlade gör. Visst finns det individer från utställningslinjer som presterar bra i deras specifika arbetsgren men dessa är lätträknade, precis som det finns prestationsavlade individer som placerar sig hyfsat bra i utställningsringen men dessa är lika lätträknade. På VM fanns det som sagt en klass som, lite felaktigt, kallas Nordic Breed, dvs alla renrasiga polarhundar. Där fanns allt ifrån Malins slimmade små missiler till rena utställningsvarianter av husky. Hundar som decennierna avlats med pälsmängd och färg som utgångspunkt i stället för de, både mentala och exteriöra, egenskaperna som gör den till en bra draghund. Resultatet? ja ingen utav ”fluff-fluffen” kom ens i närheten av pallen även om hundarna jobbade på fint och hade roligt tillsammans med sina förare. Bara för att Ebbe kommit in i vår flock med mål att tävla i draghundsporten så är det inte alls säkert att han blir bra på det, trots månader av träning! Varför? Riesen är ingen draghund och har inte någon draghundsinstinkt som t.ex. alaskan husky, så enkelt är det. Det är inte enkelt att utföra ett arbete med en ras som inte är avlad för det, visst går det men det är lite som att pissa mer eller mindre i motvind hela tiden.

 

Jag vet att jag måste bli bättre att inte bry mig om vad folk säger men när man lägger så mycket tid, energi och engagemang på att nå toppen så blir jag less när jag hör hur enkelt det är att nå dit och vilken tur jag haft. När man hör från förare vars hundar väger 45-50-55 kg och som inte ens kan köra en lägreruta utan att bli helt slutkörd att det är ”så enkelt att vinna draghundstävlingar” så får jag verkligen bita mig i tungan. Jag har även hört att  ”åh va kul att du vann! Vilken tur att inte min hund tävlar för då hade du varit ständig tvåa” eller ”testa på att köra igenom ett IPO-program, det är betydligt mer fysiskt krävande än att köra drag, det är riktigt hundsport det”. Ja, då känns det som om de nedvärderar ens prestationer ganska så rejält, även om vederbörande aldrig själv tävlat på ett VM där alla raser tävlar mot allt. De tror att de har koll på vad som krävs för att placera sig bra på tävlingar men egentligen så har de ingen susning.

 

Over and out.

Hur fyra blev fem

Jag vet att många är nyfikna så jag får väl dra historien igen om hur valp grön hamnade här. När Timmie och Trixie parades hade jag bestämt mig för att inte ta någon valp utan den valpen som jag skulle få i betalning skulle ut på foder hos just Håkan och Karin, det hade varit bestämt sedan länge. Valparna föddes och som tur var blev det två tikar, en till Lea och en till Håkan! Jag är ingen sån där ”åhhh valpar! Jag vill ha en valp!”- människa. Valpar är jobbiga, det är ett jäkla pass, de biter sönder saker och man kan inte göra något med dem, iallefall inte köra drag på ett par månader. Så när vi skulle hämta hem lilla Aco så hade jag ingen tanke på att jag överhuvudtaget skulle fastna för en valp, men det gjorde jag ju.

Valpgrön. En härlig attityd förpackat i långa ben med sträv päls och utan skägg. Tänkte inte mycket mer på det, husse och jag hade bestämt att ingen mer hund och alla valpar hade redan planerade hem att åka till. Men så vart Liam halt och inte så som han varit någon enstaka gång tidigare, nu var det annorlunda. Han gick annorlunda och agerade annorlunda, något var fel. Röntgenbilderna visade pålagringar i hela ryggen. Domen blev smärtstillande, troligtvis livet ut, i kombination med träning. Då medicinerna naturligtvis är dopingklassade så var tävlingskarriären över. Husse, som är tävlingsmänniska precis som jag, vet hur mycket draget betyder för mig la fram förslaget efter att chocken om Liam lagt sig om att ta en valp från Timmie x Trixie kullen. Funderade på det ett tag innan jag kontaktade Lea och hörde om valp-grön som då fanns kvar. Sen gick allt väldigt fort, in med ansökan hos Jordbruksverket för att ta hem valpen, den godkändes på ett par dagar och sedan var det bara att planera in resa för att möta Lea som levererade valpen – tack – och vips, så stod jag i Stockholms hamn med valp grön i famnen!

Det var inte så många som visste om att jag skulle hämta Skurt som han kallas av somliga… Det var ett aktivt val, jag orkar inte riktigt med alla negativa kommentarer om hur många hundar jag har. Tydligen är det väldigt intressant att prata om antalet hundar jag har och somliga personer stör sig på det, personer som jag inte umgås med och som inte lever mitt liv. Troligtvis är deras egna liv så ointressant då de har tid att störa sig så enormt på andras 🙂 Om jag skulle sätta mig själv i ett fack inom hundvärlden så är det i drag/slädhundsfacket och med 5 hundar så ligger jag i lä då flera utav de som jag betraktar som vänner har minst ett 10-tal hundar hemma.

Iallefall. Ebbe som han nu heter har ju bara varit med oss i ett par dagar så vi lär fortfarande känna varandra. Det som jag märkt hitills är att godis inte är så viktigt för grabben, däremot så älskar att han kampa och gör det gärna, mycket och med allt! Han lyssnar bra på de övriga hundarnas språk och tar åt sig av tillrättavisningar. Han kör fullt ös medvetslös en stund för att i nästa somna som en stock på golvet. Han har noll självbevarelsedrift när det gäller miljöer och klättrar med lätthet upp på kompostgallret som vi har på verandan.

Vad ska det bli av denna pojke då? Ja han ska köra drag och det är väl typ det 🙂 Har inga som helst planer på att köra något annat med honom även om jag vet med mig att vi troligtvis kommer att hitta på lite annat i mellanåt. Lite lydnad kommer det naturligtvis att bli, dels då man måste ha godkänt lydnadsprov för att kunna ta cert i drag men även för att jag tycker att det underlättar något enormt att ha lydnad på sin hund när man kör drag.

För att svara på frågan som några kanske undrar nu, ”varför har du så många hundar?” så svarar jag – för att jag älskar att hålla på med draghundsport med allt vad det innebär. Följdfrågan brukar då bli ”vad är det som lockar?”. Ja, vad är det som lockar med att stå i timmar bakom hundarna, pisseblöt under barmarksperioden och iskall under vinterns kallaste dagar. Vad är det som gör att man lägger oförskämt många timmar på att köra hundarna, flera tiotusentals kronor per år på foder, utrustning, anmälningsavgifter och diesel. Att gå upp kl 5 för att hinna träna innan värmen kommer eller att fredag och lördagkvällar ge sig ut och komma senare till middagen.

Eftersom du ställer frågan, kommer du aldrig att förstå svaret.

Fysträningens tredje dag – motivation

Tre dagar i rad med utmanande och långa pass på cykeln. 2,5 h i måndags förmiddag och 1 h 20 min på eftermiddagen. Ett 2 h pass + styrka igår och idag blev det över 1 h på cykeln igen fast nu intervaller där hundarna hängde på. Det känns i kroppen nu, speciellt i benen, vill jag lova!

I de dagar som gått så har jag och brorsan diskuterat motivation en hel del. När vi i måndags cyklade uppför Hundfjället handlade det bitvis enbart om ren och skär vilja. På ett par ställen var det brant så där och då fick man helt enkelt bestämma sig, jag ska upp. Båda tänkte ungefär samma tanke när vi satt där på varsin cykel och det brände i musklerna medan vi kämpade oss upp, va fan håller jag på med? Frestelsen att hoppa av cykeln, kasta iväg den långt åt helvete för att sen aldrig mer sätta sig på en cykeljävel igen är stor, megastor. Men ändå så fortsätter man. Varför? Ja, säg det.

Brorsans svar på varför han inte slängde ner cykeln för fjället var för att det är så fin utsikt på toppen. Och för att det känns så gött att ha klarat av det. Alla har vi olika saker som motiverar oss, ofta är det en sak som andra inte kan förstå och som man inte kan ta på men som är oerhört viktigt. oavsett om målet är SM, VM eller bara att må bra så når man inte dit om man inte är motiverad nog. Oavsett hur mycket hjälp man får av andra med kostplanering och träningsschema så når man inte målet om man själv inte har nån motivation till att genomföra handling.

Motivation kan vara olika för olika människor men visst är det intressant att så olika saker kan vara mentalt jobbigt och därmed kräva mer motivation, eller bättre fokus? När vi cyklade så kom vi fram till att det finns två olika sorters backar, mentalt jobbiga backar och vanliga backar. Vanliga backar är såna, som visst är lite jobbiga men, som man ändå trampar uppför. Mentalt jobbiga backar är såna som man klarar fysiskt om man bara orkar mentalt. Det gäller verkligen att ställa in sig redan innan backen på att ”ja, det här blir kämpigt men det ska gå” och då går det ofta bra! Sen finns det mentalt störande grejer också, sånt som inte påverkar den fysiska prestationsförmågan men som man stör sig på. Det som stör mig otroligt mycket är när det jävla mobil-arm-hållaren lossnar och faller ner på underarmen. Det kan jag bli totalt tokig på och det bryter verkligen min koncentration. Att en sån skitsak kan vara så irriterande.

Tänk vad mycket en abstrakt sak som en tanke, en känsla kan betyda. För mig är det motivationen som gör att jag mitt i bestigningen av lindvallen på cykel inte stannar utan fortsätter trots att benen värker, eftersom jag ska ända upp! Inte för att det väntar en miljon vid målet, inte för att för att det ger ”world-peace” eller för att det räddar någon, utan för att jag älskar känslan av att ha klarat det. Känslan av att jäklar så grym jag är!

Som Armstrong sa, fast tvärtom – ett obetydligt steg för mänskligheten, men ett jättekliv för människan 🙂

20130703-232831.jpg

Jisses va flummigt det här blev.

Go natt!