Höst = inkörning

Nu får vi väl ändå säga att hösten äntligen har kommit! Jag är ju en av dem som inte direkt gråter över att sommaren är slut, trots att det numera tar rätt lång tid komma ut då ungarna ska ha betydligt mer på kroppen än vad de haft denna sommar. Men men, man får ta det onda med det goda

Skärmavbild 2018-08-28 kl. 08.38.50

Temperaturen har varit betydligt lägre de sista två veckorna jämfört med första delen i augusti och eftersom jag nu inte jobbar varje helg så har jag kunnat lägga tid på att köra unghundarna. Viggo började jag ju köra in redan förra hösten men hans inkörning har legat på is i flera månader, dels pga värmen och dels på grund av bristande motivation från min sida. Men hösten får mig alltid på bättre humör och vintern känns inte längre så långt borta 🙂 Så nu har vi satt igång!

 

Med Viggo känns det inte som om han tappat så mycket, snarare tvärt om så har det nog varit bra för honom att få lite paus och tänka lite. Han har mer fokus framåt, jobbar mer självständigt och ligger på bättre i selen jämfört med i våras. Bara att nöta på alltså.

Skärmavbild 2018-08-28 kl. 08.37.48

 

Billie har varit en stjärna sedan första gången hon fick på sig selen, vilket kanske kan ha något att göra med att hon är helt värdelös på att gå i koppel 😉 Hon är väldigt lik Nikki, hon älskar att springa och gillar att vara först. Hennes balans mellan självständighet och samarbetsvilja gör att hon väldigt enkel att köra och styra, ska bli spännande att se hur hon utvecklas!

Skärmavbild 2018-08-28 kl. 08.37.15

Birk jobbar också på bra men har inte riktigt med samma intensitet som Billie. Birk är något mindre självständig än Billie och lite klistrig vilket gör att vi får jobba på att han ska arbeta ifrån mig. Han jobbar bra i selen om man är nära mig men tappar en del intensitet och kraft i selen om han ligger längst ut i linan. Han är dessutom lite förarvek vilket gör att jag måste tänka på hur jag berömmer, att ge för mycket beröm gör att han vänder upp och kommer in till mig för mer beröm vilket jag inte vill. Så, vi jobbar på att hitta en balans mellan självständighet och självförtroende medan jag måste bli bättre på att berömma honom väldigt lågmält.

 

Jag fick en fråga om varför jag inte bara kör in dem i spann direkt, eftersom det är just i spann jag tänkt att köra dem senare. Jag skulle absolut kunna köra in dem i spann men jag väljer att köra in dem en och en av flera olika anledningar.

1 – Relation
Det är sällan jag gör något med hundarna en och en, vår vardag med barn och hundar fungerar tack vare att jag har en flock som fungerar och att hundarna gör i princip allt i flock. När jag kör in dem enskilt så får jag och den hunden tid tillsammans där vi får bättra på vår relation och ta oss genom utmaningar som ett team vilket bygger vår team-känsla ännu mer.

2 – Minskade störningar
När jag kör in hundarna enskilt så är det bara jag och hunden med sele och lina. Inga fordon som ibland kan vara i vägen, inga linor från andra hundar som de kan fastna i och inga andra hundar som de nya hundarna kan bli störda av. Få störningar = mer fokus på rätt beteende = mindre stress = färre felbeteenden.

3 – Jaga eller dra?
Jag vill lära hundarna beteendet att dra, inte att jaga efter hunden framför. Jag vill göra dem medvetna om vad de gör med sin kropp och sätta dem i rätt sinnesstämning, de ska dra fokuserat framåt och strunta i allt annat,  inte bli helt hysteriska för att de ska jaga ikapp något.

4 – Självständighet och självkänsla
Som sagt, mina hundar lever i flock och i en rangordning så kan det ibland bli så att någon hund inte får utveckla sin självständighet och självkänsla. När hunden får komma ur flocken och jobba enskilt så får den utveckla sin självständighet och sitt självförtroende, under min guidning.

Skärmavbild 2018-08-28 kl. 08.38.30

Ett argument till att köra in hundarna i spann med rutinerade hundar är såklart att de lär sig av varandra då de yngre hundarna tar efter de äldres erfarenheter. Det går säkert fortare att köra in hundarna så men jag tycker det ändå det är värt tiden att köra in hundarna enskilt då jag ser många fördelar med det, framförallt relationsmässigt. När inkörningen väl är klar kan jag sätta in dem i spannet och låta dem ta lärdom av de äldre hundarna 🙂

20131121-175216.jpg(Neo och Nikki, Trysil, november 2013)

Om ni vill veta mer hur jag kör in hundarna och hur jag lägger upp start-träningen så finns ett gammalt inlägg om det under Draghundskolan!

Det här med prestation

De senaste året har jag börjat plöja en del ljudböcker och poddar under dagarna. Det är perfekt sysselsättning när ungarna somnat i vagnen under promenaden, när jag kvällsrastar hundarna eller går på bajs-jakt i hagen (ni vet den där glamorösa delen av hundägandet). En podd som jag alltid ser fram emot att få höra nästa avsnitt av är Mentala Mästare där olika idrottsprofiler intervjuas om just mental styrka. Om ni inte lyssnat på den, gör’t! På deras instagram-konto brukar skaparna av podden, Eva Marie och Malin, skriva ut lite punkter och tips från veckans avsnitt samt en fråga som man kan grunna lite på och för nån vecka sedan ställde frågan ”vem är jag om jag inte presterar”

 

Jag har funderat mycket på det där med prestation den senaste tiden. Vad är en bra prestation egentligen, vad krävs det för att nå sitt mål och hur långt är man beredd att gå för att komma dit?

Om jag skulle rangordna mina prestationer inom draghundsporten så är en av de som skulle komma på topp 3 en prestation där jag inte vann. Inte heller kom jag tvåa utan jag slutade på tredje plats. För måste en bra prestation alltid innebära vinst i form av platsen längst upp på pallen? Nja, de senaste åren har jag kommit fram till att det nödvändigtvis inte behöver vara så.

12072551_10153206420148437_7721491529156371097_n
Grymma brudar!
Andrea, Ylva och Karin, Riesen-SM i barmarksdrag 2015

 

Missförstå mig rätt, jag gillar att vinna och känslan när allt klaffar och man samtidigt är snabbare och starkare än alla andra medtävlande är grymt bra. Men känslan när allt klaffar, känslan av flow, är mycket mer tillfredsställande än känslan när man ”bara vinner”. Jag har åkt hem från tävlingar och mästerskap med första placeringar eller guldmedalj och känt lite ”jaha, var detta allt?”. Lite typ antiklimax. När jag däremot åkte hem från Nornäs 2017 med ett SM-silver i 2-spann släde så var jag hur nöjd som helst, ja förutom att Timmie blivit skadad då förstås. Anledningen var att att jag och Ebbe hade ett grymt bra lopp och jag tror nog att jag kan säga att han gjorde sitt bästa lopp ever, han gav precis allt och att vi tappade guldet betydde inget alls.

Den prestation som som jag värderar högst är när jag och Timmie körde SM i Filipstad, och vi vann det SM:et mot grymt bra tjejer och deras fantastiska hundar. Men hur det kändes att stå på pallen kommer jag knappt ihåg, däremot kan jag redogöra för hela tävlingsförloppet i detalj. Hur det är att gå in i bubblan i starten, lugnet, fokuset och sedan, explosionen när startsignalen ljuder. Känslan i mina ben uppför Oslobacken, Timmies andning, knastret från frosten under däcken den där kyliga morgonen. Jag vet vart bromsade in och vart jag tänkte att jag skulle be Timmie att öka, bara för att inse att han självmant ökade på i samma stund som jag tänkte tanken. När hunden blir en förlängning av en själv, och den av dig. Den känslan, slår alla pallplaceringar.

20131022-231942.jpgFoto: Anna Persson

Efter att ha tävlat och presterat bra, i form av att stå längst upp på pallen, i ett par år så vet jag hur mycket tid, energi och även pengar som krävs för att nå dit. Efter att ha tagit ”nästa steg” i draghundsvärlden och skaffat A-hundar, för att sedan inse att dessa inte var en hundtyp för mig och då omplacerat dem har jag kommit fram till att prestation i form av pallplatser och landslagsuttagningar inte är allt . Livet och vardagen är så mycket mer värd för mig än de få minuterna som man på ett helt år kör i tävlingsspåren. Jag älskar att tävla, och att vinna, men det är mer värt att kunna gå avslappnad med hela flocken lös i skogen en höstdag utan slagsmål eller rymningar, min vardag är jag inte beredd att offra för en prestation i form av vinst på tävling. Sen har jag kommit fram till att jag tycker det är mycket roligare att tävla raser där man har fördomarna emot sig ex spaniels, det är liksom lite mer utmaning. Om det däremot är så smart att börja i motvind är dock en annan fråga 😉  Att köra riesen var ju också rätt udda när jag började tävla för 8 år sedan men nu tycker jag ändå att man kan räkna den rasen som en väletablerad ras i grupp B, trots den lilla populationen.

 

Tillbaka till ursprungsfrågan, vem är jag om jag inte presterar?

På senare tid så har jag börjat släppa det där med prestationstänket och inse att känslan är viktigare. Och eftersom jag inte är min prestation så är jag väl fortfarande mig själv även om jag inte vinner, men jag gillar fortfarande att vinna 😉 Jag har ju alltid något mål med en tävling men då känslan av flow är väldigt abstrakt och inte något som kan mätas gör det att den blir svår att presentera för andra, jämfört med en pallplacering eller liknande.

 

 

Så, vilken är då en av mina topp-3-prestationer? Den här:

20141013-174059.jpgDen hängivne ser att detta är Nikki och Neo på SM i Mora 2014, fotograferade av Per Sverre Simonsen, där de sprang till sig en bronsmedalj i DS2-B. Deras prestation slår mååånga av mina nationella och internationella placeringar med skäggen. Jäklar vad vi kämpade och vad grymma vi var, mina små långöron och jag. De sprang som vinden och vi lät inga spydiga kommentarer få ta plats i vår bubbla, det var vi mot Hemus backar. För mig var det en prestation av stora mått!

 

 

 

Doften av höst

Idag kände jag den. Den där doften som gör att både kropp och knopp piggare. Man kan andas lättare och man kan tänka lättare.  En föraning om vad som kommer. Doften av höst.

IMG_6048.JPG

Maximilian vaknade 06:20 och då visade termometern 14 kyliga grader utomhus. På med långbyxor och tjocktröja på både mig och Max för att mata och släppa ut hundarna innan Moa vaknade. Efter de här varma månaderna med nattemperaturer på 18-20 grader så var det en fröjd att gå ut och känna den klara luften i lungorna, näsan och mot huden.

Doften påminner mig om långa skogspromenader (där man inte dryper av svett efter 100 meter). Härliga cykelturer och träningspass med hundarna (där det inte gör något om man svettas efter 100 meter). De där träningspassen där man sitter på ATV’n i 4 plusgrader, halv storm och regn som kommer underifrån tänker vi inte på nu 😉

IMG_2402.JPG

Ingen har ju kunnat missa att sommaren varit supervarm och tidigare år hade jag antingen fått gå upp supertidigt för att träna hundarna eller haft lite småpanik för att de varit otränade vid den här tidpunkten. Även om det varit varmt tidigare år så att dragträningen fått stå tillbaka så brukar hundarna ändå tränas genom bland annat löskörning och simdrag men inte i år. I år har de verkligen bara fått vara och vi har myst oss igenom sommaren eftersom vi ändå inte direkt ska tävla något i höst. Och medan jag läser hur många av mina träningsvänner börjar få lite träningspanik pga värmen så kan jag konstatera att det känns helt okej att inte flänga runt i höst.

14492480_1077892648972984_3081929322319858366_nNikki och Liam, oktober 2016

 

I våras hade jag en förhoppning om att kunna köra lite canicross med Viggo under hösten men med ständig värk i fotlederna så känns det för tillfället väldigt avlägset. Förr har jag mest haft värk efter träning men det blir bara värre och numera kan jag vakna på nätterna och fundera på om det finns något youtube-klipp där man går igenom fot-amputation for dummies? (Släde går väl fint att köra med protes?). Så ja, vi får väl se om det blir något barn-race med Moa, annars kanske vi kommer ut på banan igen till vintern.

IMG_2660.JPG

Men trots bristen på tävlingsmål så ser jag fram emot hösten och träningen tillsammans med hundarna. Det ska bli kul och se om Viggo har smällt något från vårens träningar och framförallt ska det bli roligt att börja köra in Billie och Birk. Även om det inte blir någon satsning så lär vi ändå sitta många timmar bakom hundrumporna och njuta av turen.

IMG_7055.JPGRedo för träning – Oktober 2015

 

 

Maya mot nya äventyr

När mina riesenvalpar föddes för över ett år sedan var tanken att behålla en hanvalp, absolut ingen tik! Trots att jag inte annonserat om kullen så var intresset stort och valparna såldes i en rasande fart, förutom lilla Maya. Vi hade massor av intressenter som var superbra men inget hem kändes rätt för just henne, så hon blev kvar. Jag har aldrig varit en tik-människa men tänkte att det aldrig är för sent för att ändra sig och tänkte att om inte rätt hem dök upp inom ett par veckor så skulle hon bli kvar.

20245616_10155053399144139_5301813852502988417_n

DSC_3689-1

Maya är en fantastiskt hund. Hon är fullt ös medvetslös, alltid glad och otroligt trevlig mot både folk och fä. Jobbar bra, har hög intensitet och visar stor potential i draget, större än brorsan faktiskt, men trots det så klickade vi inte. Jag vet inte egentligen vad det är men av någon anledning så trivs jag inte alls med tikar, förutom spanieltikar som jag kan tänka mig att ha ett helt gäng av men inte tikar av andra raser. Efter en tids grunnande kom jag till insikt om att jag inte är den bästa ägaren för Maya  så därför la jag ut ett inlägg på fb om att Maya sökte hem, och oj vilken respons vi fick! Efter mycket funderande och diskuterande så fick Maya åka iväg på prov till en familj som jag kände till sedan ett par år tillbaks för att se om de kunde trivas med varandra, och det gjorde de!

37776827_10156778953373028_7263795621826396160_oSå nu har Maya flyttat permanent till Ann och Staffan med familj där hon lever loppan. Det känns helt rätt och jag är så glad över att de fann varandra <3

 

Varmt!

Ja värmen fortsätter att hålla oss i sitt grepp, jisses! Här blir det inte mycket gjort på dagarna. Husse har semester och är hemma i ett par veckor vilket innebär att jag får tid att gå i skogen med hundarna utan att ha ett kiddo på ryggen och ett i handen, vilket visserligen är trevligt men min kropp klarar inte den belastningen varje dag x 2.

Hundarna spenderar dagarna med att slappa och bada i sina pooler. All träning är inställd då det redan vid 7-8 på morgonen börjar närma sig 25 graders sträcket. Allt är dessutom snustorrt så att köra några motorfordon över mark som inte är grus eller asfalt känns som en onödigt stor risk.

36280442_10155906034254139_3178159607289741312_o

Gällande Birks återbesök så kan det sammanfattas med att han har Panosteit vilket är benhinneinflammation och är något som kan förekomma när valpen växer som fortast. Birk har ju hela tiden varit liten, väldigt liten, men har de två sista månaderna växt flera cm och från att ha varit betydligt mindre än Billie så är han numera nån cm högre än henne. Behandlingen består egentligen av att inte belasta hunden för mycket och att bara vänta ut det, ungefär som med växtvärk för människor alltså. Han har redan blivit bättre så förhoppningsvis går det bara framåt från och med nu 🙂

35864533_10155896693344139_7950147703718019072_o

Förutom att värmen gör att vi inte kan träna som förut så har den även gjort att Billie och Birks inkörning har blivit framflyttad. Med tanke på deras usla kunskaper i att gå i fint i kopplet så borde det inte bli några problem att få dem att dra om jag uttrycker mig så 😉 Birk lär ju dock få vänta tills dess att han är helt återställd, oavsett hur temperaturen är.

När temperaturen väl återvänder till det normala så ska det bli riktigt kul att börja få köra in mina små räcerhundar! Det är helt otroligt vilken arbetskapacitet det finns i dessa små kroppar!

Spaniels are like…

…. potato chips, you can’t have just one <3

IMG_2116

I veckan som gått har flocken tillfälligt förstärkts av Ymer (Racing Giants Brage) då hans människor varit iväg på semester. Ymer var lite lite större än sina syskon när han flyttade ifrån oss vid 8 veckors ålder och nu som 7 månaders valp så var han mer större än sin syskon. Men ja, om man heter Ymer vilket då är en jätte i den nordiska mytologin så kanske det är inte konstigt att man blir stor eller större än sina syskon 😉 Trots att han är lite större än B o B så är han inte större än rasstandarden och dessutom har han ett lagom maskulint uttryck! Han ser bra ut om jag, som så klart är helt opartiskt, får säga det själv. Han kom in i flocken direkt, tog till sig av tillsägningarna från de andra hundarna, anpassade sig jättefint till vår ibland något kaosartade familj och var himla fin med ungarna, en superkille helt enkelt!

IMG_2193

FullSizeRender-5

Efter ett par dagar med fem spaniels så inser jag varför det inte är helt ovanligt att en förare har många spaniels, de är ju bara så sjukt härligt galna hundar! Det är fullt ös medvetslös och hög intensitet i precis allt men samtidigt är de rätt enkla hundar att ha å göra med.

IMG_2085

Vår andra lille kille har nu slutat på sitt mediciner och har efter 3 veckor med koppelgående, komposthagevila och laserbehandling börjat trappa upp tiden utan koppel. Ännu är det inget bus som gäller och tack vare att värmen kom tillbaka så har det varit lättare för honom att hålla sig i schack, trots att brorsan varit här. Att ha en unghund av den här kalibern i koppel har inte varit en dans på rosor direkt. Det har varit en hel del frustration från båda håll men nästa vecka ska vi tillbaka till ortopeden och jag hoppas att han kan ge oss grönt ljus igen.

FullSizeRender-9

 

Bardlands S

Timmies dotter S bara fortsätter att visa rasens mångsidighet! Nu kan hon lägga till Svensk Viltspårchampion i sitt namn och numera heter hon:

SEVCH RALLYCH RLD N RLD F RLD A LD 1 LD Startklass
Bardlands S

36280468_2022911341116177_4687445075410550784_n
Förutom titlarna är hon även uppflyttad till lägre klass, och hon har inte ens fyllt 2 år! :O Vart ska det här sluta?!

Grattis!!!

– Å så är det bra om han tar det lugnt

Rubriken är den meningen som jag hatar när min veterinär säger till mig. Suck. Vila och speciellt koppelpromenader, finns det något mer frustrerande?

För ett par veckor sedan tyckte Viggo att det var en utmärkt idé att spela bowling med Birk, så Viggo lekte att han var ett 30 kg tungt bowlingklot och att Birk var en liten kägla som skulle nockas. Resultatet blev en Birk som blev mos och som haltade ett par meter för att sedan bli bra igen. Jag är inte den som springer till veterinären för minsta lilla så vi avvaktade lite och Birk verkade helt som vanligt igen. Ett par dagar senare skrek han till och visade sig smärtpåverkad i samma ben som tidigare men bara i ett par meter, sedan försvann hältan och allt blev bra igen. Efter att det hände en gång per dag i ett par dagar så fick det bli ett besök hos ortopeden ändå. Efter en noggrann undersökning och röntgen av rygg, höfter och knän i olika vinklar så kunde vi konstatera att det med största sannolikhet är en muskelskada då inget annat gick att finna, vilket så klart var väldigt skönt då min första fundering var PL.

34984329_10155867108019139_7265637432651939840_o

Ordinationen blev vila, smärtstillande och lugna koppelpromenader. Men så är det de där med koppelpromenad och ”vila”. Om det hade varit någon av de andra hundarna, förutom Billie då, så hade det inte varit en sån stor grej. De vuxna hundarna hade köpt konceptet utan större invändningar. Men att hålla en 7 månaders extremt energisk unghund i koppelvila, som dessutom är van att springa lös, är ungefär som att amputera sin egna arm, med en smörkniv, i trä.

Om man inte har haft den här typen av hund så tror jag det är svårt att förstå vilket stort behov av att få rasa av sig de har. Enligt mig är rasen väldigt enkel att ha å göra med, OM de får springa av sig ordentligt varje dag. När de inte får det, ja du, då blir de frustrerade. Och en frustrerad springerspaniel är inte lätt att hålla lugn, inte ens i koppel.  Innan vi kommit ut på gräsmattan för att morgonkissa så har Birk gjort två-tre volter, snurrat tio varv och samtidigt grävt djupa märken i altanen… Det borde vara rutin att få lugnande utskrivet, till hunden alternativt till ägaren, när man ordinerar koppel + vila till den här typen av hund 😉

IMG_1098 Nu är vi iallefall halvvägs genom vilan och jag hoppas innerligt att han får grönt ljus hos veterinären, och att vi sedan aldrig någonsin mer behöver koppelvila!

 

Ett-års och halv-års rapport

Nu i dagarna blev spanielvalparna 6 månader och skäggvalparna 1 år, tiden går och de växer!

23juni2017-1Att ha så här många valpar/unga hundar samtidigt har verkligen gått över förväntan, jag trodde att det skulle bli betydligt mer kaosartat men med de förutsättningarna vi har i form av vårt boende i kombination med tydliga regler så har det gått väldigt smärtfritt. Alla fyra är numera hundgårdstränade men spenderar större delen av inomhustiden i huset. Att de är fixar att stå i hundgård underlättar väldigt mycket i vår vardag då jag är hemma på heltid med ungarna, utan hjälp större delen av veckan, och därmed behöver göra saker med enbart barnen ibland.

Även om de vuxit upp på samma ställe med samma regler så är de såklart individer med sina egna personligheter, på både gott och ont. Några likheter har de dock vilket främst yttrar sig i att de fullkomligt älskar barn, är rätt flock/förarbundna men ändock sociala, bra hundspråk och väldigt ranglåga mot andra hundar samt att tikarna är mer självständiga än hanarna som är rätt mammiga.

 

Viggo
Viggo är flockens Scooby Doo, han är en stor (69 cm, 30 kg) och gänglig tonåring som inte har en aning om vart han har sin kropp just nu. Han är en lugn och sansad mammagris som ligger gärna i Moas knät framför tvn när han inte är ute och rejsar med Maya eller Billie som helt klart är hans favorit. En matglad, kamptokig och bollgalen pojk som bara är väldigt enkel att ha å göra med 🙂

6maj2018-1

Maya
Ja hjälp, hur beskriver man Maya? Som en virvelvind kanske? Trevlig liten tik (62 cm, 25 kg) spenderar mer tid i luften än på marken. Inte i närheten lika sansad som sin bror Viggo men inte stressad utan hon har bara väldigt mycket energi och är ständigt väldigt glad! Fullkomligt älskar barnen men är rätt berdus vilket gör att kärleken inte alltid är besvarad 😉 Självständig, matglad och älskar bollar!

22181506_10155244316249139_3788034229008794076_o

 

 

Birk
En mini-springer med sina 42 cm och 12 kg som är väldigt lik sin mamma i det mesta. Har två växlar – fullt ös eller stendöd och går från 0-100 på en nanosekund men har som tur är en riktigt bra avknapp! En mammagris som trivs bäst i mitt knä och om jag sätter mig i en stol/soffa så tar det inte många sekunder innan det ligger en svartvit liten spaniel och sover vid mina fötter. Gillar mat och älskar tennisbollar!

IMG_1080

 

Billie
Billie är något större än brorsan (44 cm, 14 kg) och är en tös som gärna hittar på hyss och som inte drar sig för att sno mat direkt ur händerna på ungarna. Hon har inte riktigt samma galna framtoning som Birk utan är lite jämnare men har samma enorma arbetslust arbetslust och hennes favoritleksak är kampskinnet. Hon hittar på egna aktiviteter som inga ges och är en sån där ettrig liten grej som trots sin storlek gärna retar gallfeber på de stora hundarna, en tuff liten brud alltså 😉

6maj2018-2

 

 

 

 

Dags att lägga tävlingsselen på hyllan

Efter nästan 6,5 års tävlande så är det nu dags för Timmie att lägga tävlingskarriären på hyllan. Hans senskada i tån som han fick för ett par år sedan och som vi rehabbat för att hålla i schack har nu tagit ut sin rätt på kroppen. Han är ju inte på något sätt döende, han drar mer än gärna och jag vet att han skulle pressa sig långt över smärtgränsen om jag bad honom. Men någonstans har man ett ansvar som djurägare och någonstans måste man dra en gräns. Nu gör jag det och Timmies träning kommer numera inte rikta sig mot tävling på elitnivå utan med mål att hålla honom i god pensionärsform så att vi får behålla honom så länge som möjligt 🙂

16174957_1194494147312833_9117703828055300185_n

Under åren har vi tagit otaliga första platser på tävlingar runt om i landet i draghundsportens alla tre stilar även om vi kanske främst har synts i barmarksstilen. Vi har kammat hem 9 SM-guld (barmark, nordisk stil, släde sprint), 2 SM-silver (barmark, släde), blivit uttagen till landslaget två gånger och åkt iväg en gång vilket resulterade i en 17:e plats i cykel damer grupp A. Tagit ett guld på SOC (Scandinavian Open Championships, pulka stil) och en fjärde placering på samma tävling (linkörning) samt deltagit på vindelälvsdraget. Han har sprungit till sig 3 cert i linkörning samt 2 i pulka vilket resulterat i ett draghundschampionat! Dessutom har han vid sidan av karriären som draghund fixat diplom i rallylydnadsklass nybörjare och fortsättning, blivit uppflyttad till lydnadsklass 3 samt lägreklass spår, har godkänt BH, godkänt MT, godkänt UHP, godkänd på exteriörbeskrivning och även tagit ett excellent (!) på utställning.

960075_10151493828749139_463239303_n

Jag har otroligt många härliga tävlingsminnen från alla våra äventyr tillsammans, alla platser vi varit på, alla människor vi mött, alla känslor vi delat. Så, tack för den här underbara resan Timmie!

AC Nornäs1 9043141_orig 11013283_10152747619156623_1701032834218279709_n 421643_3311116984266_557917259_n 859878_501165253314196_320936356_o 138445731793935600_resizedIMG_7812.jpg

1609975_578871638875090_130961390_n Skärmavbild 2017-10-22 kl. 20.35.17     IMG_1817.JPG  IMG_3736.JPG OLYMPUS DIGITAL CAMERA 20140702-231950.jpg 20140702-231353.jpg 20140702-231913.jpg   20131111-101445.jpg 20131106-203927.jpg 20131110-183907.jpg 20131022-232225.jpg 20131022-231942.jpg 20130310-191514.jpg 20130310-183123.jpg 20130307-185606.jpg 20130124-165609.jpg 20120927-172603.jpgIMG_2018.JPG

 

Nu är du pensionär <3

8maj2018-28maj2018-1

Förenar nytta med nöje

IMG_1080

Tog bilen in till Molkom, parkerade utanför samhället och gick in med ungarna och Birk till en lekplats som de gillar. Där blev det lek och bus för kidsen medan Birk fick lite miljöträning och passivitetsträning 🙂

 

IMG_1105 IMG_1103

Extrafickorna där allt från godis och bajspåsar till napp och mobil får plats kommer från AddPocket!

IMG_1098

 

För att klargöra, innan någon får en hjärtattack, så var Birk välrastad innan vi kom dit, lekplatsen var helt tom (tyvärr ser livet som hemmaförälder ut så numera :/ ) och om det hade kommit någon annan familj så hade han självklart fått ligga uppkopplad hela tiden. Med tanke på antalet kattbajsar som Birk markerade och som jag fick plocka bort så tror jag områdets barnfamiljer uppskattade Birks besök 😉