Årsstämma med glesbygdshundarna

IMG_1112I helgen bytte vi de värmländska skogarna mot storstadens betongdjungel, närmare bestämt Stockholm. Eller ja,typ iallefall. Märsta. Eller tillhör Stockholms stad? Eller är det en egen kommun? Strunt samma. Vi var i storstan!

 

Anledningen till vår förvirring till stan var Svenska Draghundsportsförbundets årsstämma där jag representerade Sv. Riesenklubben. Årsstämman avlöste rätt friktionsfritt även om vi både var ense och oense, precis som de tidigare årstämmorna jag varit med på. Draghundsporten är ju rätt så bred så det är inte alltid helt lätt att vara överens så att det passar precis alla inriktningar och distanser men annars var det lika trevligt som vanligt med bra diskussioner. Plus i kanten för föreläsningen gällande anti-doping, ett ämnen som jag tror att framförallt SBK och deras lokal/ras-klubbar verkligen skulle behöva lyfta.

Vad jag dock reagerade på var avsaknaden av föreningar. Av lite drygt 100 föreningar så var vi 12 (!?) på plats. Att riktigt små föreningar med bara nån enstaka aktiv utövare inte har möjlighet att åka köper jag (även om förbundet står för resan och nästintill alla föreningar står för boendet) men att många av våra riktigt aktiva klubbar inte bemödade sig att komma gör mig förbryllad. Är det brist på info? Brist på engagemang? Någon slags tyst protest? Eller skiter man helt enkelt i vad som sker? Samtidigt har man med sitt ointresse någonstans accepterat det utfall som stämman bestämt, eftersom man inte varit där och gjort sin röst hörd.

31091875_10156419063473594_7681682940996036530_n
(Bild: Gunilla Pöchhacker)

Förutom att vara med i sedvanliga diskussioner så fick jag även komma upp och ta emot ett förtjänsttecken i brons för mitt arbete med sporten under åren som gått. Det var oväntat men väldigt uppskattat! Jag vet att jag inspirerat många till att testa på draghundsport och kanske framförallt barmarksdrag och förhoppningsvis nu även släde sprint! I och med Timmies pensionering från tävlandet så satsar jag på nya utmaningar och kanske lyckas jag inspirera någon förare med icke-traditionell draghund att också testa på medeldistans! Lite inhopp i sprinten lär vi dock göra trots målet inom medeldistansen 🙂

 

För att underlätta för sambon som var hemma så tog jag med mig tre av terroristerna, Maya, Billie och Birk. Fick till lite bra träningstillfällen mellan stämmans späckade schema med främst miljöträning men även lite ”skit-i-andra-hundar-och-folk-träning” för gänget. Testade på en gallertrappa med en liten gallergång vilket var första gången för alla tre hundar, och alla löste det på olika sätt. Maya brydde sig inte öht utan knatade upp, fick lite mys på plattformen och knatade sedan ned igen precis som om hon gjorde så varje dag. Birk var lite skeptiskt första gången och fick peppas med lite beröm. Billie var desto mer skeptisk och förmådde tydligen bara halva kroppen att gå, så jag lyfte upp framtassarna och hon baktassarna 🙂 Upp kom vi, hon insåg att detta var ju faktiskt inte så farlig och andra vändan upp hade hon kontroll på både fram- och bak-ben!

 

 

När stämman var över hade vi planerat in en valpträff för B-valparna! Billie, Birk, Brage (Ymer), Pappa Morris samt Kilo, vilken har samma mormor som Nikki 🙂 Jag kunde konstatera att mina valpar var rätt så trötta i skallen efter helgen och att de tydligen har någon form av dvärg-gen i sig. Antingen det eller så matar Johanna Ymer med någon form av anabola då den grabben var betydligt större än både Billie och Birk, söt som socker är han i vilket fall som helst <3

IMG_1063

Skärmavbild 2018-04-23 kl. 13.21.21

Så. Efter en helg full med intryck så var det rätt skönt att komma hem igen. Tydligen tycker även Billie och Birk så då de legat och sovit större delen av tiden sedan vi rullade in på gården igår kväll 🙂

Skäggstubb på gång?

DSC_3374-1

A- och B-valparna hann knappt lämna gården innan jag började få frågor om när vi planerar nästa valpkull. I år blir det inga valpar här på gården, eller ja inga nya iallefall utan det räcker med de vi har 😉 Däremot så planerar vi att para Aco under vintern/våren 2019.

Precis som med A-kullen så är tanken att få fram friska hundar med en exteriör och mentalitet som lämpar sig för arbete och som passar in i en familj, under förutsättning att de får sina arbetsbehov tillfredsställda! Mer info om hane kommer längre fram.

23juni2017-1 23juni2017-16svart

När det gäller jaktspringer så är inget planerat. Tanken var ju att para Nikki ännu en gång med det satte tyvärr en livmoderinflammation stopp för då hon numera är kastrerad. Vi får helt enkelt se om Billie är något att avla vidare på 🙂

23915599_10155377189769139_2643209905370983198_n
Om någon är nyfiken eller har frågor gällande valpplanerna så släng iväg ett mejl till info (a) lillaliam.se

Revolution Race

För ett par veckor sedan fick jag ett mejl från Fritidsfabriken som innehar klädmärket Revolutionrace som undrade om jag ville testa en utav deras tröjor. Jag brukar vara rätt skeptisk till samarbeten men när det gällde just detta så var jag inte sen med att tacka ja!

Som mamma till två små vildingar och matte till åtta minst lika galna hundar så är bekväma, hållbara kläder i funktionsmaterial värda sin vikt i guld. Jag lever i princip i mina ”hundkläder”, så fort vi är ute så är det kläder i funktionsmaterial som åker på. Dock så är vi inte gjorda av pengar så ska kläderna fungera lika bra på tur i skogen eller när jag står på släden som när vi gräver i sandlådan eller härjar på klätterställningen med ungarna. Kläderna ska helt enkelt fungera och tåla ett aktivt småbarns/kennelmamma-liv!bloggrr-2

Jag valde tröjan Fusion Fleece och när jag några dagar senare fick hem tröjan blev jag inte besviken. Tröjan är snygg, dundermjuk, har långa ärmar med tumgrepp vilket gör att handlederna är täckta, stort plus för mig som har artrit i handleder och händer. Den är försedd med stretchpaneler vilket gör den följsam så att man kan plocka upp kidsen, vilket sker ett par hundra gånger per dag, utan att det stramar någonstans och inte behöver man rätta till tröjan hela tiden.

bloggrr-3

bloggrr-1

Summasumarum – supernöjd med tröjan och att beställa på hemsidan gick supersmidigt. Det enda negativa är att jag nu vill ha fler, som tur är så har fritidsfabriken satsat på kvalité till ett bra pris.

 

Mot Vindelälvsdraget 2019

 

Då var ett kennellag anmält till Vindelälvsdraget 2019 😀

29511356_1595514737210770_100921659115439889_n
Ett par av mina valpköpare kommer att vara med men då vi inte är tillräckligt många så kommer vi att ta in ett par ekipage till, så det blir inte bara skägg i vårt lag – men nästan 😉 Ser verkligen fram emot att återigen få vara med i Vindelcirkusen som alla draghundsförare borde uppleva!

20120317-222502.jpg

Är våren påväg nu?

Oj vad tiden fullkomligt rasar fram :O Viggo och Maya har nu blivit 10 månader och Billie & Birk har blivit 4 månader och även om det är supergulligt med valpar så känns det skönt att de äntligen börjar bli större. Visst, de är söta när de är små men det är allt ett himla passande och springande ut och in med dem.

Nu kan de hålla sig lite längre stunder, det är inte fullt ös medvetslös precis hela tiden och de har fattat konceptet med att vi bara gör en sak inomhus, dvs slappar. Med andra ord, det börjar ordna till sig med även dessa valpar 🙂

29261735_1588390267923217_6927605849846185984_n

Vad händer annars här på gården då? Ja, kanske inte så där jättemycket. Vi tränar med släden ett par gånger i veckan men nu ser det ut som om det snart är slut på snöträningen. Hittills har det varit ett par plusgrader på dagarna men minusgrader på nätterna vilket har gjort att spåret fortfarande har hållt. Men inatt var det plusgrader hela natten vilket gjorde att snön inte frös ihop >_< Nu hade vi visserligen en vilodag inplanerad ändå så det gjorde inte så där jättemycket men samtidigt så tar varje timme med plusgrader på snötäcket. Nåväl, jag ser fram emot vårens ankomst även om det innebär att släden får ställas in för sommarförvaring.

 

Moa är också med å tränar hundarna, antingen så sitter hon i slädsäcken men ibland får hon köra en sväng själv vilket hon tycker är superkul!

Pga all snö så har det varit lite stilje med Viggo & Mayas inkörning. Alla motionsspår är numera skidspår och alla vägar är is eller snöbelagda, och jag har ärligt talat ingen lust att halka runt med två unghundar i sele framför mig. Dessvärre är de flesta skidspår hundfria och de få spår där man får köra hund så har de bara hundtid nån timme ett par gånger i veckan. För mig som vill köra in mina hundar utan retning från andra hundar så fungerar det dessvärre inte att vara på spåren då. Men jag känner inte direkt någon stress över det, snart kommer våren och då kan vi fortsätta med inkörningen och tills dess får de fortsätta att springa lösa medan jag kör de andra hundarna.

 

Nu hoppas jag att våren tar över snabbt och att vi slipper en långdragen snö- och issmältning så att vi snart kan plocka fram cyklarna igen 🙂

Inkörning av Viggo & Maya

Jag får en del frågor gällande inkörning av hundar och som med så mycket annat så finns det flera olika sätt för att komma dit man vill. Man kan köra i spann, använda sig av en hare, köra med utplacerade föremål etc. Jag kör på mitt sätt vilket går ut på att jag vill lära mina hundar (som inte har någon som helst framavlad draginstinkt) att dra, inte att jaga efter något annat ekipage eller springa till något föremål, och jag gör det individuellt och utan hjälper.

Maya och Viggo är under inkörning, något senare än vad jag kört in mina andra hundar men det har inte riktigt funnits tid eller energi för att göra det förens nu under vintern. Jag har filmat ett par av våra träningspass dels för att ha något att se tillbaka på för egen del men även för att dela med mig av dem. Anledningen till att jag vill dela med mig av det är att jag upplever att många ger upp för fort när de tränar in draget på samma sätt som jag gör. Man vill se resultat, och man vill se det NU. Inte om några veckor eller månader.

På filmen ser ni Maya vid ett träningspass och här tror jag att det är hennes typ tredje pass. Viggo syns vid två tillfällen med ungefär en månad mellan passen, första passet är vid samma tillfälle som Mayas och det andra passet är två pass efter det första. Det som jag fokuserar på så här i början är att försöka få hunden att gå före mig, hålla sig hyfsat på vägen och lägga tyngd i selen, om den sedan går lite som en vindrutetorkare, går högt eller lågt med huvudet är inte något jag lägger energi på nu.

Maya har redan från början haft ett väldigt sug framåt, hon vill gärna gå före och har redan från början legat på rätt bra i selen även om hennes förmåga att fokusera på arbetet i längre perioder behöver tränas upp.

Viggo däremot har inte alls haft samma sug framåt, hans första pass bestod av att han gick i höjd med mig eller nån halvmeter framför, väntade in mig och han drog inte mer än någon meter på hela den 1,5 km långa rundan. Jag gjorde inte någon stor grej av det utan gick på och berömde honom när han började närma sig den position jag vill ha. På filmen ser man en tydlig förbättring från det ena träningstillfället till det andra 🙂

 

Sammanfattningsvis, få inte panik om det tar lite tid! De första passen så ser mina hundar ut som förvirrade höns, men det är inget jag hetsar upp mig för.

”Don’t give up, great things take time”

1609975_578871638875090_130961390_n

 

 

Om ni vill veta mer om hur jag tränar in draget så hittar ni en längre text under ”Draghundskolan” i menyn ovan.

Snökörning på hemmaplan

Det här är fjärde vintern som vi bor på vår gård, innan dess spenderade vi ett par år uppe i Sälen och där var vinterkörning aldrig något som var ett problem. Här nere däremot har snön oftast lyst med sin frånvaro och vintrarna har nästan jämt inneburit barmarksträning, eller ingen träning alls på grund av isgata. 27752326_10155563792194139_7411610425634250147_n

Men det här året har vintern kommit med besked och vi har faktiskt rätt mycket snö. Åh va kul tänker ni, då kan hon äntligen få köra släde på hemmaplan. Japp, jag har haft möjlighet att köra släde här hemma i flera veckor faktiskt. Men jag har inte haft något sug, inte något sug alls. Det var i Nornäs på lägret som jag sist körde hundarna och då körde jag för att jag var tvungen att köra hundarna, inte för att jag ville och jag såg inte fram emot att göra det. Motivationen och suget har inte alls funnits där. Istället för att sukta efter mer snö som jag gjort tidigare år så har jag längtat efter barmark så att jag kan få komma ut och springa in unghundarna cykla med hela gänget. Hundarna har fått tränat men då har det antingen varit löskörning med ATV eller kättingdrag som stått på schemat.

28167951_10155593550194139_5282329007098618074_nTant Funny på besök

I måndags hade det kommit mycket nysnö och mitt planerade kedjepass blev istället en kort tur med släden tillsammans med Moa. Fick ingen uppenbarelse direkt men hundarna fick komma ut och jobba lite samtidigt som Moa fick åka släde vilket hon tycker är kul. Men så igår bad jag sambon att låna grannens snöskoter för att köra upp ett spår på andra grannens gärde (man ska välja sina grannar med omsorg 😉 ) för att jag skulle kunna köra hundarna utifall att lusten kom på. Och det gjorde den idag. Med solen i nyllet och med ett par minusgrader i luften så drog jag ut med ett trespann och tre lösa hundar, och för första gången på läääänge kändes det kul att köra hundspann.


Och ja, om ni undrar varför jag låter som en hel karl när jag säger till mina hundar att öka så får jag nog skylla på att jag är uppvuxen i en mansdominerad hockeytokig släkt. Här berömmer man inte varandra med ett pipigt ”åh va du är duktig” utan det är mer ”jävlar-va-bra-du-är” med en rivig ölstämma 😉

Kan hända att jag slår på stort och tar mig en tur imon igen i solen.

Födelsedagsspaniels

IMG_6048.JPG

Igår fyllde Nikki 5 år och i januari blev Neo hela 9 (!) år. Mina tokiga små spaniels som hänger med på precis allt och som alltid ger 150%, minst. De är sjukt roliga hundar att leva med och att arbeta med, och om de hade varit liiite större och därmed passat bättre för draget så finns det faktiskt en möjlighet att jag bara hade haft spaniels och inte några riesens alls. Eller jo, kanske en riesen som vakthund för är det något som spaniels inte är så är det skräckinjagande 😉 Men tänk er, ett 6-spann med spaniels. En vacker tanke 🙂

12734198_10153560471169139_6109441200781188439_n 945827_10151646651879139_1874213819_n 1900169_10152003193794139_1049025555_n 10329066_10152231672424139_4699455233827900785_n 10460414_10152384659629139_4261260693305195651_n1102519_10151639218119139_844533244_o

Det var så nära så nära att vi förlorade Nikki för drygt 3 månader sedan men hon överlevde och är nu sitt vanliga tokiga jag. För henne har det bara blivit drag, drag och åter drag under åren som gått och förhoppningsvis blir det många många fler år med drag. Neo har däremot varit inne och pillat på lite allt möjligt inom hundsporten som lydnad, rallylydnad, räddning, sök ,spår, ipo, wp och naturligtvis draghundsport. Efter sin tredje mästerskapsmedalj i draget i höstas så får man väl ändå kalla honom pensionerad från tävling på riktigt. Nu har han gått in i en ny roll, som kanske är hans viktigaste, flockens barn- och valpvakt, allmän gosevovve och så klart, Moas dragkompanjon. 206530_10150159431594139_1749080_n 229589_10150172866534139_5842162_n 577074_10150850188009139_537489432_n

Skärmavbild 2017-10-22 kl. 20.35.1723172864_1460589124036666_3555645720882049026_n

Så grattis på er mina små tokar <3  20130417-150528.jpg

Välkommen året ”mellanmjölk”

Året 2017 kan sammanfattas med två ord – valpar och Liam.

Året har verkligen dominerats av valpar, från början till slut. När Aco valpade så tog det fasiken aldrig stopp. Valp efter valp efter valp pluttade ut och när vi trodde att det var slut, när Aco och valplådan var tvättade och vi beställt pizza, ja då tittade valp nr 11 ut! Så, det blev många valpar men det gick ändå betydligt bättre än vad jag någonsin kunnat tro. Vädret gjorde sitt och från dess att valparna var 4,5 vecka så var de ute hela dagarna i sin valphundgård. På kvällarna när de kom in så hade vi dock opera i nån timme innan lugnet la sig 😉

Av 11 valpar så flyttade tre till mer eller mindre rena draghundshem, en flyttade till Norge för att förhoppningsvis bli räddningshund, en flyttade ”hem” till Finland och Aco’s uppfödare medan övriga valpar förutom två är spridda över Sverige med olika typer av aktiviteter i tankarna. De två sista valparna blev kvar här, Viggo och Maya. Den kvicka nakenhunden Maya som är hälften känguru och hälften krokodil, och det långbenta fluffet Viggo som är en riktig mammegris.

23juni2017-16svart

23juni2017-6     23juni2017-1

 

På hösten började Nikki äntligen löpa och vi bestämde oss för att testa att para henne. Hennes dräktighet och kull skulle dock visa sig vara något helt annat än Acos. Hon visade inga som helst tecken på att var dräktig utan var lika knäpp som vanligt, och valpningen slutade i akut kejsarsnitt mitt i natten pga en död valp som låg i vägen. Tre friska och levande valpar fick jag och Nikki med oss hem men två dagar senare var vi tillbaka på djursjukhuset med en mycket sjuk Nikki som visade sig ha livmoderinflammation och infektion i hela bukhålan. Tack vare fantastisk personal, och kanske lite tur, så överlevde hon men fick pga mediciner inte vara med valparna som fick spendera sin första vecka med en amma. Men sen fick de komma hem igen och sedan dess har allt gått på räls *peppar, peppar*. Brage flyttade till Stockholm där han bor med sin skäggiga syster Idun medan Billie och Birk är kvar.

23755056_10155358550184139_8410390174908405551_n

23915599_10155377189769139_2643209905370983198_n

Året har inte bara gett oss nya stjärnor, det har även tagit tillbaka en. Strax innan årets slut fick vi säga hej då till Liam, min pain-in-the-ass-hund som jag delat livet med i 10,5 år. Det var sedan länge väntat men samtidigt kom det helt oväntat, på kvällen var han precis som vanligt och morgonen därpå var han så pass dålig att jag ringde veterinären omgående och beställde en tid för honom. På ett sätt var det skönt att han blev pang-bom-dålig, för då var det inget svårt beslut, samtidigt som det var otroligt jobbigt att se honom så dålig som han var på morgonen. Jag har mycket att tacka honom för <3

25394910_10155429428939139_4225598302486954058_o

Tävlingsmässigt så har det inte blivit jättemånga tävlingar i år, både ungar och valpar har tagit mycket tid och nu under hösten snitthastigheten på både träningar och tävlingar talat sitt tydliga språk, Timmie som snart är 8 år börjar tappa fart. Inget konstigt med det men det gör ju att man inte blir supersugen på att åka långt och tävla med ett ekipage som inte är 110%. Ett SM-silver i Sp2 fick vi, trots att Timmie skadade sig andra dagen och jag därmed bara körde en hund på den tredje dagen, samt ett SM-guld i DR4 där jag Neo fick hoppa in i mitt 2,5-spann då Nikki ledig inför valpkullen så man kan ju inte vara annat än nöjd.

 

Skärmavbild 2017-10-22 kl. 20.35.17

 

Annars då? Jo, ungarna växer, vi fortsätter att greja på gården och ibland är det allmänt kaos här hemma 😀 Men oftast har vi lite kontroll på läget och tar dagarna som de kommer vilket är väldigt skönt. Max kör fullt ös medvetslös, Moa har börjat prata och kan numera rabbla alla hundarnas namn + Pappa och Niclas men vägrar att säga mamma, tydligen är det inget viktigt ord 😛 Hon har under hösten fått följa med på tävlingar och kört barnklass både på barmark och släde vilket hon tycker är superkul, vilket jag såklart tycker är minst lika roligt. Mindre kul för husse kanske som tycker att det räcker med en hundnörd i familjen 😉

23172864_1460589124036666_3555645720882049026_n26168584_10155460996779139_5755877723412227470_n

 

Nytt år – nya möjligheter sägs det!  För oss innebär 2018 något av ett mellanår på tävlingsfronten, de unga hundarna är för unga för att få tävlas i spann och några av tävlingshundarna börja gå mot pension. I år kommer det därför inte bli så mycket åkande på dragtävlingar utan fokus läggs på att köra in valparna och på att bara leva hundliv. Sen vet man ju aldrig vad för andra idéer jag kommer på, kanske gör vi comeback inom ett annat område? 😉

26195552_10155482495674139_8198049777867000131_n

Tack till Dogman och FitDog som tror på oss och tack all personal på Ulvsby smådjursklink för proffsigt och tryggt bemötande oavsett vad det än gäller!
Dogman_3

Sugen på att testa draghundsport på snö?

Den 19-21 januari arrangerar Svenska Draghundsportförbundet en kurs inriktad på nordisk stil och slädhundsstil, i Nornäs Dalarna. slädläger11Lägret är uppdelat i två grupper, skidgruppen och slädgruppen, där fokus ligger på respektive gren. I skidgruppen kommer det läggas mycket tid på skidteknik men naturligtvis kommer vi även att köra våra hundar. I slädgruppen kommer vi att få lära oss allt om hur en slädefungerar, hur man kan träna upp en hund till att bli en duktig slädhund och såklart, köra släde med våra hundar! Grupperna kommer att ha lite gemensamma föreläsningar som valla-skola samt förebyggande friskvård.

Skidgruppen leds av Hans Pettersson och Niclas Ström, som båda har mångårig erfarenhet av skidåkning både med och utan hund. Hans kör med Riesenschnauzer och Niclas med blandraser, och herrarna har tillsammans flertalet nationella och internationella medaljer.

Jag kommer att vara ansvarig för slädhundsgruppen och har lyckats lura ner den extremt mångsidiga Cari Rörström från TopDog i Kiruna. Cari har en gedigen meritlista både inom draghundsporten men även inom andra hundsporter samt är under utbildning till hundfysioterapeut. Mer om Cari kan ni läsa på TopDog! Slädar finns för utlåning om man inte har någon egen 🙂

 

Intresserad? Mejla på info (a) lillaliam.se

 

Här finns lite mer info!

Go natt lilla liam

Min bästa vän sedan över 10 år fick förra veckan somna in och lämnar efter sig ett enormt stort hål i mitt hjärta. Efter att ha levt på övertid ett bra tag så blev det i torsdags dags för honom att vandra vidare och det känns som om en era tagit slut. Tomhet är det ord som bäst beskriver vad jag känner nu.

1340221375_resized

För er som inte känner till Liams sjukdomshistoria så fick han för ett par år sedan spondylos som vi sedan dess jobbat med för att hålla honom smärtfri ifrån. Till det hade han diabetes insipidus, artros i bogen och på senare tid även blåsljud på hjärtat samt knölar lite varstans på kroppen. Han har varit pigg  trots sina krämpor och levt livet som en glad, och skällande, pensionär de senaste åren. Men för ett par veckor sedan började Liam tappa päls, fler knölar uppstod och även om han var fortfarande pigg så förstod vi att det nu börjar närma sig slutet på vad jag tycker är ett värdigt hundliv. I torsdags morse möttes jag av en mycket trött Liam vars knöl på framtassen hade växt mycket vilket gjorde att han haltade kraftigt. Att ha problem med rygg och bäcken samtidigt som man haltar på frambenet gjorde att han knappt kunde gå. Även om jag förberett mig ett tag på att det började bli dags så var jag inte beredd på det den morgonen och synen av honom slog mig som ett knytnävsslag rätt i magen, min förr så starka och stolta hund hade förvandlats till en skugga av sitt forna jag.

– Det räcker nu.

25394910_10155429428939139_4225598302486954058_o

När jag skaffade Liam hade jag jättehöga mål för oss inom lydnad och spår, men det vart inte så mycket lydnad, och absolut inte så mycket spår. Istället blev det lite agility, en hel del räddningsträning och massor av fysträning i olika former. Liam var inte alltid en lätt hund, han hade många egna tankar och åsikter om hur saker och ting skulle göras, vilket inte alltid stämde överens med min åsikt vilket ni bland annat kan läsa om här. Han blev inte alls den tävlingshund jag hade tänkt mig och vi snubblade framför mållinjen många gånger i flera olika situationer men han gav mig så otroligt mycket ändå. Förutom att han lärt mig massor i ämnet hund så har han framförallt gett mig ett så himla rikt liv med många äventyr, givande samtal och möten samt massor av nya vänner. Eller egentligen kan man väl kunna säga att hela mitt liv, med sambo, ungar, övriga hundar, gård och den jag är idag är tack vare denna fantastiska och egensinnade hund. Hade jag aldrig köpt Liam så hade jag aldrig varit här.

11951828_10153261637044139_5913551064289074108_n
Under våra 10,5 år tillsammans så har det varit skratt, tårar och många gråa hår. Vi har åkt land och rike runt på träning, läger och tävlingar. Han har varit med i princip överallt och jag skulle gissa på att vi varit ifrån varandra sammanlagt 3-4 veckor under dessa år. Vi har varit väg på stora äventyr, små äventyr, spenderat massor av tid i skogen och han har dragit mig otaliga mil över fjäll och på skogsvägar. Han har fostrat otaliga valpar och guidat mina nuvarande hundar i både vardag och arbete. Han har visat mig draghundsportens härliga värld och krossat otaliga förutfattade meningar om att brukshundar inte kan, eller bör, syssla med draghundsport. Han har gjort avtryck hos massor av folk under vårt liv tillsammans, ibland på ett positivt sätt och ibland på ett negativt sätt men oavsett så kommer folk ihåg honom om de träffat honom. Tack vare sociala medier har han även gjort intryck hos folk som vi aldrig träffat och därför hänger det här hemma en otroligt vacker tavla på Liam som vi fått av en annan riesenägare bosatt i USA. Han hade en enorm personlighet och utstrålning, och han kunde säga mer än tusen ord med en enda blick eller gest. Han hade pondus och en värdighet som ingen av mina andra hundar kommer i närheten av och när det stormat i mitt liv så har han alltid funnits där, som en fast och trygg punkt att hålla sig i. Med hans stora huvud i mitt knä och hans nos buffandes på min hand, som krävde att jag kliade honom bakom örat, så kändes allt lite bättre.

1273431989_resized

Han kunde vara en riktigt pain-in-the-ass-hund men han var min pain-in-the-ass-hund <3

Tack för allt Liam.

1340436353_resized

Tack Jenny på Ulvsby Smådjursklinik som tog hand om oss i torsdags och som också behandlat Liam flertalet gånger under årens lopp.