Kom till längdspåret i Hundfjället idag med föreställningen om 1 dm nysnö i det opistade spåret. När jag istället möttes av helt oanvänd manschetter så hoppade humöret upp ett par steg! 😀 kan det vara så att Skistar äntligen fattat att längdåkning is da shit nu förtiden? Heja Skistar isf!

Pass 1: 5 km pulka med Timmie. Avklarades på drygt 17 min inkl ett bajsstopp. Han är jäkligt jobbig när det kommer till att skita. Liam skiter innan passet och efter, skulle han mot förmodan behöva skita så stannar han och gör det så är det klart! Timmie däremot, han går ner i tempo under träningen, travar i nån km för att sen kanske hitta en bra plats för att görat. Måttligt roande. Men, innan och efter bajsproblemet så gick han jäkligt bra!

Pass 2: 5 km lina med Liam och Neo. Samma tid som Timmie. Neo drog som en tok och Liam lunkade på och höll mest tempo, varför jobba ordentligt när lillebror drar bra och vi inte tävlar? Fasiken, hunden har blivit smartlat… Han är mest när det gäller, men annars så finns det ingen anledning till att hetsa upp sig enligt Liam.

Det var jättemycket folk i spåret och flertalet åkte dessutom mot åkriktningen. Inte ett så stort problem i sig då grabbarna inte bryr sig om folk men när man åker mot en grupp människor som inte kan bestämma sig för om de ska gå på höger eller vänster sida, och dessutom tar mina kommandon till hunden som kommando till dem – så kan det lätt bli problem 😉 Som tur är så är grabbarna snälla och dessutom ganska rutinerade så de löste situationen själva. Vid ett tillfälle så fick Timmie själv plöja igenom två barnfamiljer som stod tvärs över hela spåret och inte hörde trots att jag ropade i god tid. Det slutade med att Timmie klämde sig mellan två personer, med pulka och mig efter. Ja, flyttar man inte på sig så flyttar vi på dom 🙂 Men inga sura miner utan föräldrarna bad om ursäkt och tyckte att det såg helt underbart ut när vi åkte.

Trots att det inte blev några bra tider, vilket jag delvis kan skylla på mig för jag hade svårt att andas i första backen så jag har nåt i kroppen som inte riktigt är som det ska vara, så är jag grymt nöjd med killarna. De har skött sig utmärkt i spåret och trots att det var knökfullt på vissa ställen med ungar och pulkor så har det inte varit en enda sur min från de övriga åkarna. Det har bara varit leenden, glada rop och ”heja vovven” från alla! Grabbarna har verkligen varit bra förebilder för sporten och för rasen idag! Det absolut bästa var när jag och Timmie mötte en liten flicka, hela klädd i rosa från topp till tå, mitt i spåret. Där kommer en stor svart hund i full galopp rätt emot flickan som skiner upp som en sol, mamman står ett tio tal meter längre bak och ser smått panikslagen ut när hon ser oss komma emot dem i en jäkla fart.. Timmie får kommando att lugna sig och han travar snällt förbi flickan som snabbt klappar honom i farten och sen blir helt lyrisk och ropar till sin mamma att den stora vovven har ROSA på sig! 😀 Vem vet, kanske gav den erfarenheten den lilla flickan ett gott minne om längdskidåkning och stora svarta hundar. För typ 20 år sedan stod det en annan liten flicka i spåret och kollade på de vuxna som åkte i spåret med sina hundar. Kanske står den lilla flicka från idag också i spåret med sin egna hund om ett par år?

Let love lead the way