…men ett gigantiskt steg för mig! Efter över 8 års frånvaro har jag idag trotsat döden i vitögat. Idag har jag varit hos Tandläkaren :O Jag, Anna-Carin, är 27 år gammal och har tandläkarskräck. Jajemen. Tjejen som utan problem kan kasta sig utför en backe, fastspänd i cykeln med en turboriesen framför sig, hon som har MC-kort och jägarexamen, har en del tatueringar och andra kroppsmyckningar, som tar sig an en hel del utmaningar, har enorma problem med att gå till tandläkaren. Men nu så, idag blev det gjort! Har inte kunnat sova ordentligt inatt och jag var bredd på det värsta, minst 10 hål vilket innebär MASSOR av sprutor. Men det gick bättre än förväntat! Inga hål men dock tandsten som ska tas bort vid ett senare tillfälle där vi bokade in ett extra långt pass för att hon skulle göra det extra försiktigt utan sprutor. Hua! En sån trevlig tandhygienist har jag då aldrig träffat tidigare och hon verkade ta min rädsla på allvar, så plus i kanten till Folktandvården i Sälen!

Igår var som sagt min födelsedag och tack alla som har uppmärksammat det och tack även för alla lyckönskningar inför VM! Igår stiftade jag bekantskap med spinningcykeln efter ett längre uppehåll. Vi gjorde slut för ett par veckor sedan med i och med att vi kom med på VM så fick jag nu krypa till korset och be honom ta tillbaka mig, vilket han gjorde och vi körde 30 minuters högtempo intervaller igår innan jag och husse sedan körde styrka. Förutom stunden på gymmet så spenderades födelsedagen även i skogen i snön med hela flocken, inkl husse, och på kvällen var vi ute och åt middag på Gammelgården. Väldigt mysigt 🙂 Husse känner sin matte väl och efter maten var jag, som vanligt, sugen på glass men hann inte beställa in något innan det kom in glass med hjortron – mums – och tomtebloss. Han är obeskrivbar vår husse <3

Idag var tanken att grabbarna skulle få ett intervallpass med fokus på tempo utan belastning. Dvs, löskörning med cykel. På med skor på hundarna då jag trodde att grusvägen skulle vara hård. Jag hade fel, fett-fel. Efter nattens ihärdiga regnande var grusvägen mjuk, delvis var det som att köra på en sandstrand! Tror inte jag har varit uppe i över 25 km/h nån gång, inte ens i nedförsbackarna! Däcken sögs fast i vägen h-e-l-a tiden. Mäkta jobbigt. Så det blev inget tempo-pass utan ett tungt intervallpass istället. Sjukt jobbigt och efter 60 minuter var det över, till Liams stora glädje tror jag 😉 Han vart trött lill-göbben! Och ja, nu ligger även Timmie och Neo å sover gott.