Har ni tänkt på en sak, hur somliga gör en höna av en fjäder? Att man egentligen inte har ett problem utan att man gör sig problem. Jag tänkte på det när jag klippte klorna på hundarna igår kväll. Det går till ungefär så här:

– jag drar ut lådan med klotången och ropar ”hundarna!”

– alla tre kommer inspringades i köket

– Liam ser klotången och suckar, Neo lägger sig på rygg och Timmie fattar nada (iq-fiskmås)

– Börjar med att klippa Liam som står still. Fortsätter till Timmie som fortfarande ser helt nollställd ut och står still. Tar sen Neo som föredrar att göra detta liggandes på rygg – helt okej,

– Hela grejen är över på nån minut utan varken fasthållning, munkorg eller bett.

Varför? Varför lyckas vissa få hund efter hund som hatar att klippa klorna? Jag har aldrig tränat på att klippa klorna med nån av hundarna, jag klipper helt enkelt bara klorna. Punkt slut. Inte heller Hoover hade några problem med kloklippning, det var över innan det ens hann börja.

Det finns ju de som lyckas få hund efter hund som aldrig är helt bekväma med att vara hemma själva eller som alltid skäller, är det för att förarna gör det till ett problem tro? Min fru Sanna har en tendens att få skottberörda hundar att inte bry sig om skott, kanske för att hon inte gör det till ett problem.

Det är iallefall lite intressant, speciellt med tanke på mitt förra filosoferande inlägg gällande mentaliteten. Hur mycket som syns på ett MH tex, hur mycket föraren faktiskt påverkar sin hund, inte bara i arbete utan även i vardagen. Men det kan ju bli åt andra hållet, att man kanske inte ser något som ett problem och så blir det ett problem. Som typ att alla mina tre hundar gärna kör fullt ös medvetslös emot en och avslutar det hela med en tackling 😀 Fast, det är ju bara alla andra som ser det som ett problem och inte jag själv. Tough love 🙂