På väg till bröllopet som var i helgen så kom jag att tänka på hur det är de små sakerna som gör att man ser solen bakom molnen i livet. På både bröllopet i augusti och det som vi var på i lördags så betonade vigselförrättarna att livet är vardagen, vilket jag på det senaste insett att det verkligen stämmer. Helgens vigselförrättare berättade att hon tyckte att ordet ”vardag” skulle delas i två och istället heta ”var dag”. För visst blir det så att orden ”var dag” känns mycket mer positiva än ”vardag”? Tänk på hur många det är som bara plöjer igenom dag efter dag, vecka efter vecka. Ständigt sökandes och på jakt efter mer, utan att stanna upp och uppskatta det man har. Själv så gillar jag min var dag, jag gillar att få komma ut i friska luften och att hitta på grejer med mina hundar var dag. Jag gillar mina dagar lite mer på vintern för då har jag husse hos mig – var dag. Jag får vakna upp bredvid husse var dag och var dag berättar han om intressanta möten han haft på jobbet och var dag får jag somna i hans famn. När folk varit på semester så brukar det heta att ”nej, på måndagen börjar vardagen igen”. För mig känns det konstigt att säga så, eftersom jag längtar att få byta ut sommar var dag som jag visserligen gillar, emot vinter var dag. Men de som inte gillar var dag lever kanske ett liv som det inte är helt nöjda med och därmed inte kan uppskatta just var dag?

Under bröllopet höll husses pappa ett tal, vilket inte direkt kom som en skräll för oss som känner honom, där han kom in på något som ger min panik och får mig helt gråtfärdig. Att tiden går fort alldeles för fort, en kväll lägger du dig till sängs och nästa morgon har det helt plötsligt gått 20-30 år. Bara att tänka på det han sa och skriva ner det gör att jag får svårt att andas. Kanske är det tanken på att allt bara kan ryckas ifrån oss på en bråkdel av en sekund, som när farfar gick bort, som gör att jag reagerar på det. Jag var där över jul det året och farfar mådde mycket bättre än vad han gjort på länge. När jag skulle åka därifrån kramade jag om honom och sa att vi syns ju snart igen och då ska vi gå på My Dog tillsammans, som skulle äga rum om ett par veckor. Ett par dagar senare dog han helt plötsligt i sömnen, av något helt annat än sin sjukdom. Bara så där, så var han borta. Det var dagen som förändrade hela min världsbild och då jag insåg hur skört livet var. Att vakna och inse att man levt lycklig tillsammans med samma människa i 20-30 år är verkligen inte fy skam, men det innebär också att man kanske bara har 20-30 år kvar tillsammans – och det ger mig panik! Jag vill leva, var dag, ungefär så som jag lever med husse nu fast för evigt, och då känns 30-40-50 år som en kort tid.

Jag gillar att vinna hundtävlingar men jag älskar var dag när Neo kommer springandes mot mig och hoppar upp i famnen eller var dag när Timmie kommer med en pinne och uppmanar mig till lek eller var dag som Liam smyger upp i soffan och jag inte märker honom förens han lägger sig i mitt knä. Att vinna SM-guld betyder mycket men det som händer var dag betyder mest. Att få dyra och vackra armband och halsband i present betyder mycket men att få en påse med sitt favoritgodis inköpt en helt vanlig torsdag, ett gulligt sms när man är på jobbet eller en kyss när man står och diskar i köket betyder mest.

Det är nog anledningen till att jag uppskattar min vardag, var dag.