Att ha flera hundar är väldigt intressant, förutom att de ger varandra mycket glädje så ger de även mig mycket glädje och det är något speciellt att ha en flock. Fördelen med att ha en bra flock är att de lär av varandra, när det kommer in valpar så lär de vuxna hundarna dem hur man uppför sig och på så sätt får jag en hel del hjälp i uppfostringen av de nya flockmedlemmarna. Men man får också en hel del gråa hår. För har man två hundar och en utav dem beter sig som ett arsle så har man bara en hund som kanske också börjar med det beteendet. Har man sju hundar och en utav dem beter sig som ett arsle, ja då är det lätt att de övriga sex också börjar med beteendet…

Valparna har sedan de kom hit varit besatta av att äta, och de äter ALLT. Då menar jag verkligen ALLT. De äter pinnar, kottar, lera, gräs, bark, älgbajs, stålrör, träd, filtar osv. Det enda som de inte ätit på *peppar, peppar* är faktiskt själva rummet/boxen som de bor i, men annars så äts allt. De har till och med tuggat på stålkonstruktionen som bär upp en av deras sängar… Den enda gången de inte har något i munnen är när de springer, om inte den ena har något i munnen och blir jagad av den andra som vill ha det som den första har i munnen dvs.

Att de äter pinnar, gräs och annat på promenaderna har egentligen inte varit ett problem, för våra promenader är till för att hundarna ska få vara just hundar och leka med pinnar, kottar och mossa. Men när kylan kom så hände något, Freja och Loke blev helt besatta av älgbajs och bark – vilket vi har massor av i skogen då en stor del av det numera är kalhygge. Och det blev någon slags tävling och hets kring bark och älgbajs, så till den grad att jag till slut hade sju hundar som stod och skrek vid grinden för att få släppas ut på kalhygget där de sedan sprang omkring som skållade råttor för att trycka i sig så mycket bark och bajs de kunde innan någon annan hund kom fram tills just deras ställe. Totalt kaos. Och ingen lyssnade, inte ens Timmie och Neo som man annars bara behöver harkla sig för att de ska avbryta vad det nu är de sysslar med.

Efter att ha spenderat halva skogspromenaden igår med att antingen ropa in hundar som käkade bajs (läs: valpar som dessutom inte kom förens på tredje eller fjärde inkallningen) eller jagat vuxna hundar som helt maniskt letade efter bark och bajs, så fick jag nog, kopplade valparna och gick hem medan de vuxna hundarna gick 20 meter bakom mig och funderade på varför jag var så himla sur.

Funderade lite och eftersom det maniska beteendet, som fullkomligt blockerar flocken i dess sökande efter bark och bajs, inte förekommit innan valparna flyttade in så är det alltså någon av dem som är roten till problemet. Så på dagens promenad fick Freja, som brukar vara upprorsmakerskan till andra hyss, gå i koppel. Och volia, en helt annan stämning i flocken. Inget maniskt letande, inget hets, ingen sur Ebbe som lackar ur på jobbiga valpar, utan bara en lugn och fin flock som lekte i skogen. Tänk vad en individ och dennes beteende kan göra med en hel flock! Hur jag ska få bukt med hennes mani vet jag inte men det är inget jag tänker ta tag i nu utan hon får helt enkelt gå kopplad i skogen och istället härja i hagen efter promenaden.

Nu är valparna 7 månader gamla och det börjar bli lite mer hund av dem och jag ser fram emot att börja köra in dem snart. Får en hel del frågor om hur det är att ha den här typen av hund jämfört med de andra raserna jag har, och ja… Man kan säga att de är lite, speciella?

Vissa raser beskrivs som ”mycket ben och lite hjärna”, men dessa beskrivs av sambon som ”massor av ben och ingen hjärna”. Missförstå mig rätt, det är himla trevliga hundar men de är väl inte den vassaste kniven i lådan om man säger så. De är lite lätt korkade och ibland när man snackar till dem så är det som att prata med en tom färgburk >_< Men de har inte en ond cell i sig och springer riktigt bra 😉

Förutom att de äter allt så har det varit riktigt jobbigt att få dem rumsrena. I somras var de ute hela dagarna när det var fint väder, ändå gick de in och kissade. Jo, ni läste rätt. De kunde vara ute på gräsmattan och leka för att avbryta leken, springa in i huset eller i hundhuset, kissa på golvet och sedan springa ut och fortsätta leka igen. Trots att de bodde i hundhuset, och att jag dessutom släppte ut dem varje timme för att kissa (när de inte var ute i hagen dvs) så kissade de inne. Varje morgon som jag kom ner i hundhuset så var helt golvet täckt med kiss och till slut var även hela fotöljen och soffan nerkissad, vilket de sov i men inte verkade bry sig om ett dugg. Det är först de senaste 6-7 veckorna som de fattat att man går ut genom luckan och kissar ute på plattorna. De har dock fortfarande ingen koll på att bajs är äckligt utan kan utan problem stå, sitta eller ligga i en hög om man inte snabbt är där och plockar bort den i hundgården.

Något som också är väldigt annorlunda jämfört med riesen och även spaniel är att de är fjäskiga, något så extremt fjäskiga. Om de får en tillsägelse av mig eller de vuxna hundarna så är deras reaktion att fjäska, hoppa och slicka tusen gånger värre, vilket gör att de vuxna hundarna lackar ur lite då och då på dem om jag inte är där och fysiskt tar bort valparna från de vuxna. Ett beteende som jag verkligen inte är van vid, utan riesen/spaniel-valpar brukar bara ge sig när de blir tillsagda och inte ställa till med en cirkus som dessa valpar gör.

Som sagt, de är lite som tomma färgburkar men de är iallefall trevliga, snälla och snabba färgburkar som dessutom, av någon underlig anledning, är väldigt duktiga på att gå i koppel trots att vi aldrig tränat på det 🙂