Då var tävlingsdebuten i Barmarksdrag avklarat i och med helgens tävlingar i Ludvika. Vårt mål med helgen var att försöka komma runt på under 15  minuter eftersom man aldrig vet hur banan är eller hur Mr Skägg tänkte agera på tävling. Tiden slog vi iallefall, med råge, och vi vann vår klass båda dagarna! 😀  Att vi vann var bara ett stort plus för jag är mer än övernöjd med Liam som skötte omkörningar klanderfritt, stannade snyggt efter mållinjen, inte hade något intresse för andra hundar och som uppförde sig – eller iallefall hyffsat – i starten 😉 Träffade massor av trevliga nya bekantskaper och som ny i draghundsvärlden så kände man sig riktigt välkommen in – tack ska ni ha!

Lördagen bjöd på ösregn och då menar jag verkligen ösregn.. Regn i kombination med dryga 7 grader gjorde att det var svinkallt att köra! Jag var genomblöt innan jag ens hade börjat värma upp Liam så väl på banan så var det inte ens värt att försöka veja för de värsta vattenpölarna, lika bra att köra på..  Grabben gjorde en sjukt fin omkörning i en uppförsbacke, fokus rakt fram och strunta i andra hundar – det är mammas grabb det! Liam jobbade på något så sjukt bra och vi kom in på tiden 11:55 och vann därmed klassen, ner till tvåan hade vi 5 minuter! Eftermiddagen och kvällen spenderades på vandrarhem där grabbarna sov och jag läste en bok för att fördriva tiden.

Vänligen notera att jag för helgens lokalisering har ett Dalahäst-bäddset!

Söndagen bjöd iallefall inte på regn utan mer växlande molnighet men fortfarande kallt = bra körväder! Vi hade start nr 13 och idag var Liam, om möjligt, ännu mer taggad och en handler behövdes för starten. Tog tag i en kille som hjälpte nr 11 iväg och han fick snällt försöka hålla 38 kg vilt skällande och hoppande Skägg, han gjorde dock ett bra jobb och iväg kom vi!  Även på detta loppet körde vi om två ekipage även om jag valde att bromsa bakom ett utav dem för nån kilometer innan jag ansåg att det var säkert att köra om. Liam brydde sig dock inte om den snygga Dobermann tiken utan han var i working-mode och tuffade på.

De sista 500 m var sjukt härliga! Ni vet så där när allt bara sitter, allt fungerar och bara går av automatik. Här har min hund alltså kört 4,5 km och är inne på målspurten, han har tävlat dagen innan, sovit borta och har kört om hundar som inte tävlat under gårdagen. Trots att musklerna är trött och huvudet slitet så ger han järnet och när en ekipage bestående utav en Malamute-hane kommer upp bredvid så ger han ännu mer, att bli omkörd är inte acceptabelt enligt Liam! Vart han hittade de krafterna vet jag inte, för han var riktigt trött dessför innan, men sprang det gjorde han. Springades nästan sida vid sida bredvid en okänd hane och det enda som fanns i hans huvud var att ta sig framåt, först! Det var en kapplöpning in över mållinjen där Liam sedan på kommando stannar snabbt och kontrollerat utan att ens titta åt de andra hundar som stod runt oss. Vi kom in på tiden 12:21 och vann därmed också vår klass med lite över dryga minuten till tvåan. Inte dåligt för en vanlig motionär till matte och en hund som tävlat två dagar i rad!

Alltså, jag tror inte ni förstår känslan utav att se sin hund, som man vet är så jävla trött, arbeta och lägga in en extra växel bara för att matte säger det. När man själv känner hur det suger i benen så kräver man att hunden som är minst lika trött ska jobba ännu mer, och han gör det! Fy fasiken, jag ryser av bara tanken! Va den lilla skiten kämpade och slet för att komma upp för de backarna som banan bjöd på. Ah! Vilket lopp! Vilken hund, vilken arbetsmoral, vilket samarbete – vilken känsla! Helt underbart!!

Nu är grabbarna i Årjäng eftersom jag ska iväg med skolan på exkursion. Det finns inget bättre ställe för mina grabbar att vara på än där men usch vad tomt det är här hemma! Även om de är mina älsklingar allihop så är Liam, och har alltid varit, speciell. Han är hunden med stort H och att vara utan honom är fasiken jobbigare än vad man kan förstå. Men jag räknar redan ner dagarna tills jag får se min lilla flock igen! På fredag kommer jag åter igen få nya fina blåmärken på händer och armar då jag hämtar dem och till helgen, ja då blir det mer dragtävlingar för mammas lilla 38 kgs hjärta! De två små andra idioterna får snällt hänga på som maskots och leva efter orden: ”se och lär”.

Mer bilder finns i galleriet 😀