Vi gjorde det! Mitt lilla udda team och jag tog hem guldet i Sp4 – B 2020! Trots att jag bara körde med en ”normalstor” hund och tre små så gick det riktigt fort i spåren.

Efter två dagar med temperaturer strax under nollan så var det på SM’s sista dag plusgrader, det hade även varit plusgrader på natten vilket gjorde att spåren inte hade frusit till. Spåren var fortfarande hårda men uppe på den hårda ytan låg det sockersnö vilket skapar en viss friktion, dvs mer motstånd.

Söndagens lopp gick fint men var tidsmässigt vårt långsammaste lopp (26:05) men det berodde dock inte på underlaget under på händelser under loppet. Dels så började hela loppet med att Nikki vägrade att starta, eftersom jag inte gav korrekt kommando :O Istället för att säga ”kör”, vilket är vårt startkommando, så blev det ”jajaja!”. Hjärnsläpp deluxe på den där som står bak på släden.. Nikkis reaktion var att bara tittar bak och tänka ”nä hä du, den lätta gick jag inte på! Man får inte springa förens du säger kör, annars blir du sur”. Duktig ledarhund, dålig förare 😉 Där fick jag ett kvitto på vilken stadga jag har på henne, och även ett kvitto på att jag måste träna stadga på unghundarna för de struntade tydligen i vilket kommando som ges eftersom alla tydligen betyder varsågod att starta!

När vi väl kom iväg så var det full fart i spåret och kilometrarna betades av. Med drygt 6 km körda kommer vi ikapp ett SH-spann som startat 2 minuter före oss. SH-spannet travar uppför en backe och vi passar på att knata förbi, en bra erfarenhet för hundarna! När vi kört förbi så får så klart SH-spannet lite eld i baken och ligger ett par meter bakom oss upp för backen och vidare ut i skogen. Föraren ber att få köra om mig vilket hon gör och spannet glider fint förbi oss, dock på Billies sida och i sitt försök att maximera avståndet mellan sig själv och det omkörande spannet så trycker Billie ut Nikki utanför spåret och vi får trassel. Då känner jag att jag blir superstressad och tänker att fasiken, det här blev ju precis som jag inte ville att det skulle bli. Men sen kom jag på mig själv, varför blir jag stressad? Vi har bra marginal ner till tvåan och Billies minne av situationen beror ju även på vad jag gör nu, efter att spannet åkt förbi. Så jag trasslade upp hundarna utan stress, klappade om dem, gjorde en ordentlig omstart med att räkna ner och sen var vi iväg igen. Det stoppet kostade oss drygt 40 sekunder men det spelade inte så stor roll.

Även dag 3 så ökade hundarna farten de sista kilometrarna och när vi kom in i mål hade vi nästan kört ikapp SH-spannet igen. Trots strulet så hade vi ett riktigt bra lopp <3 Under dagarna har vi haft snitthastighet på mellan 23-25 km/h med topphastighet på strax över 30 km/h varje lopp.

Våra tider under helgen blev:
Dag 1 – 25:46
Dag 2 – 24:18
Dag 3 – 26:06
Totalt – 1:16:09

Inför SM hade jag ett par olika mål, dels ett resultatsmål och dels flertalet processmål eller utvecklingsmål.

Resultatsmålet var att vinna, för det är ju ändå den primära anledningen till varför just jag tävlar. Sen är det kanske inte alltid helt realistiskt med tanke på hur gruppindelningen inom draget där mina små hundar går i samma grupp som betydligt större och starkare hundar men ”Go for the moon. If you don’t get it, you’ll still be heading for a star”.

Process/utvecklingsmål då? Där hade jag ett par som jag hoppades få möjligheten att bocka av. Mål som egentligen är viktigare och mer långsiktiga än resultatmålet.

• Ge unghundarna bra erfarenheter och rutiner
• Gå i mål med pigga och glada hundar i full fart
• Hålla ett snitt på över 18 km/h, med 20 km/h som plus i kanten
• Ha hundar som vågar trycka på nerför

Att vi uppnådde resultatmålet konstaterades i början av inlägget men vi uppnådde även våra utvecklingsmål! Hundarna fick bra erfarenheter, vi har hittat rutiner som passar dem, de gick i mål pigga och glada i full galopp och vi hade betydligt högre snitthastighet än vad jag trodde vi skulle ha. Något som jag är riktigt nöjd med är att de har självförtroende nog att verkligen trycka på i nerförsbackarna! Att gasa när det är flackt eller går uppåt är en helt annan sak än att springa på nerför. Testa själv och se hur det känns att verkligen springa fort nerför, det är riktigt läskigt innan man lärt sig att hantera det! Det är något som jag försöker lära dem tidigt, att de ska våga lita på selen och ta stöd av den när de springer nerför vilket gör att de sen vågar springa ännu fortare. Det innebär i praktiken att jag alltid bromsar i nedförsbackarna, hundarna ska dra nerför, inte bara springa. De sista 2 km på SM-banan är i lätt nedförsbacke och det är här hundarna sprungit som snabbast alla tre dagarna, trots att jag då stått på bromsen hela vägen ner. De har lärt sig att lita på selen, sin egna förmåga och på mig.

Själv fick jag även träna på att inte ha katastroftänk när det kommer till omkörningar och spaniels. Jag har nämligen, tyvärr, rätt dålig erfarenhet av omkörning med spaniels i kombination med huskys eller andra hundar med stor jaktinstinkt. De har en tendens till att se mina små hundar som byten, vilket så klart är ett enormt problem då jag inte uppskattar att få mina hundar tuggade på eller nertryckta (även om det egentligen inte är mitt problem utan det är ju de andra hundarnas förares problem att uppfostra sina hundar).

När jag läste startlistorna och såg att det fanns chans till att vi antingen skull bli omkörda eller skulle behöva köra om spann bestående av hundar med stor jaktinstinkt så fick jag genast en klump i magen. Men istället för att se alla möjliga negativa scenarion så försökte jag tänka om och se om det fanns något jag kunde göra för att få bättre förutsättningar för ev omkörningar. Inför fredagens lopp så löste det sig själv, de förare som ev kunde komma ikapp oss sökte upp mig och vi hade en dialog om huruvida en eventuell omkörning skulle fungera smidigast för båda. Tack <3 Inför söndagens lopp sökte jag själv upp den föraren som jag trodde jag skulle köra ikapp för att bara informera henne om vilken typ av hund jag körde, då hon inte var en svensk förare och därmed inte kände till att här kör vi alla möjliga och omöjliga raser 😉

En sån enkel sak som lite kommunikation gjorde att jag kunde släppa den oron och istället förlita mig på att mina hundar fixar omkörningar utan problem och om det behövdes så skulle jag stötta upp med att t.ex. ankra och stå mellan mitt spann och passerande spann. Nu gick som sagt alla omkörningarna fint och mina hundar, och jag själv, fick bra erfarenheter av huskys!

Förutom själva racet så har hundarna uppfört sig himla bra, trevliga mot både folk och fä, flippar inte ur när de ska selas in i spannet och kan kontrollera sig i startkön och i startfållan, även om Birk ligger på en sån hög anspänningsnivå att han står och vibrerar. Trots hög hastighet och hårda spår så har hundarna fixat det bra, ingen stelhet eller ömma tassarna. Det var många hundar som fick små skador på tassarna och de flesta kördes med sockar på men mitt gäng hade inte en skråma på tassarna trots att de kördes utan sockar. Penny har varit med som maskot och mingel-proffs, det finns ju inget bättre än att hänga på tävlingsområdet, flörta med folk och försöka bjuda upp även den suraste tik till lek <3

Tack SPHK Nedre Norra som fixat ett sånt trevliga arrangemang! Vi återkommer gärna nästa år 🙂

För 8 år sedan stod jag på startlinjen i 4-spannsklassen i Åsarna, med tre riesens och en cockerspaniel. I helgen var det dags igen, men nu med tre spaniels och en riesen 🙂

Planen var från början att köra fyra spaniels men Neo fick stanna hemma och Viggo tog hans plats. Att det i år varit en konstig vinter har väl ingen missat och min ursprungliga plan med fyra spaniels var under förutsättningen att det skulle vara riktig vinter med mycket snö – dvs, något tyngre före. Men plusgrader, regn och sedan minusgrader har gjort att SM-spåren blivit hårda – och snabba. Så två dagar innan avfärd stod det klart, Neo fick vara hemma. Han fixar helt enkelt inte de höga farterna som jag misstänkte att det kunde bli p.g.a. spåren. Med tanke på vad Neo fick gå igenom i höstas och det faktum att han faktiskt fyllde hela 11 år i torsdags så får man väl ändå tycka att det är helt okej för honom att ligga i schäslongen framför brasan istället 😉

Neos plats togs alltså av Viggo som nästan inte blivit tempotränad öht under hösten. Han har gått två pass med springrarna dagarna innan SM och har kört ett fåtal cykelpass med mig där vi kört tempo. Annars har han mest tränat styrka, i och med att min tanke har varit att köra skidor med honom (och med tanke på min brist på träning så behöver hundkraken har en hel del muskler för att vi ska komma runt!). Så även om jag petade Neo på grund av den eventuella höga farten så satte jag in en hund som jag inte visste om han skulle fixa farten eller inte.

Väl framme så visade det sig att beslutet att låta Neo stanna hemma var helt rätt, han hade inte fixat att hålla den höga hastigheten i 10 km. Min tvekan om huruvida Viggo skulle fixa det visade sig vara helt obefogad, efter två dagars körning så har vår snabbast avverkade kilometer varit de två sista km, båda dagarna och Viggo har kämpat på riktigt bra. När han sträcker ut sina älgben så täcker han massor av mark och då banan är pistad med pistmaskin i kombination med vädrets makter så behöver inte jag vara orolig för att han ska gå igenom spåret och skada sig.

SM i släde är sträcker sig över tre dagar så vi kör alltså fredag, lördag och i morgon söndag. Dag 1 gick fint med två mindre stopp. Första stoppet var för att byta plats på Viggo och Birk som går i wheel. Jag har alltså inte kört Viggo i spann mer än ett fåtal gånger och tydligen har han bestämt att hans plats är till vänster medan Birk går till höger, och jag hade då satt dem på ”fel” plats vilket gjorde att de sprang men inte för fullt. Så, ett kort stopp där en riesen lyftes över stamlinan medan Birk gick under, sen iväg igen och hundarna jobbade på till max. Med nån km kvar kom vi ikapp ett medeldistansspann bestående av en hel radda marshmallows, dvs samojeder. Föraren stannade och mina påbörjar omkörningen bara för att sedan tvärstanna när Billie inser att herrejävlar vad många de är… Så, snabbt av från släde, springa fram, ta tag i nacklinan och leda förbi spannet, trassla ut Viggo (så klart, Mr älgben har inte koll på alla sina fyra ben) och sen iväg igen. Vi tappade lite tid på våra två stopp men annars en superfin runda!

Dag 2 blev en runda helt utan stopp. Inga söta marshmallows i spåret och jag satte Viggo på ”rätt” sida. Spåren var lite annorlunda idag, inte mjukare utan fortfarande fasta och fina men uppe på spåret låg det ett litet lager snö a la is/socker vilket smattrade fint i ansiktet. Vovvarna jobbade på fint även idag, vi hade ett jättegött flow hela banan igenom och jag är så nöjd att jag skulle kunna åka hem <3

Sammanfattningsvis efter två dagar så leder vi vår klass som består av totalt 6 team. Förutom mitt spann så har vi även ett spann som består av hälften bovier och hälften malle, sen har vi samojed, grönländare och malamute! Vi kanske inte är den snabbaste gruppen, eller ja vi är typ den långsammaste, men vi har iallefall mest variation i vår grupp 🙂

Dag 1 körde vi på 25:46 och dag 2 24:18. Imon är sista dagen och målet är att avsluta ännu en dag med pigga och glada hundar som ökar farten sista kilometrarna in i mål!

 

”Man avlar inte på meriter” var det någon som sa till mig för länge sedan. Och ja, det är en sanning med modifikation för meriter nedärvs ju inte (det hade ju varit enkelt att bedriva avel på tävlingshundar då). Men förutsättningarna som krävs av hunden för att plocka meriterna kan vara av ärftlig karaktär, exempelvis arbetsmotor, samarbetsvilja, fokus, jävla anamma samt en exteriör som lämpar sig och fixar fysiskt arbete. Får man dessutom ut valparna till folk som vet vilka knappar de ska trycka på och som dessutom har ett intresse för tävling så kan meriterna vara i hamn.

 

Förra veckan avgjordes SM i barmarksdrag och i år var platsen för mästerskapet Gävle. SM avgjordes under fyra dagar där cykel och canicross tävlade torsdag och fredag medan scooter och vagn kördes lördag + söndag. Ett upplägg som är både positivt och negativt, för min egna del så innebär det att nästan alla mina vänner har åkt hem när jag själv tävlar då de flesta med B-hund kör cykel och canicross :/ Ett ihärdigt regnande hade gjort banan rätt så blöt men tack vare lite uppehåll under veckans första halva så var det inte så farligt torsdag och fredag, lite prickiga ansikten var det som rullade över målgången hos cyklisterna men inte mer än så. Värre var det lördag men framförallt söndag då det började regna på lördag kl 18 och sedan regnade nonstop heeeela helgen.

För kennelns del blev det ett himla bra SM måste jag säga med 6 ekipage som startade varav fyra stod på pallen!

Håkan och Abbe gjorde en helt lysande insats i gubb-klassen och slog till med ett SM-guld på deras första mästerskap! De har startat på ett par tävlingar i höst och alltid haft bra tider. Om de hade tävlat bland seniorerna på SM så hade de cyklat in på en andra placering, så än finns det krut i Göbben 😉 Syrran Maya tävlade med Staffan i samma klass och efter torsdagens första heat låg de på en fjärde plats med en ynka sekund upp till brons och 6 sekunder upp till silvret, spänningen inför dag två var stor! Tyvärr halkade de ner på en 5:e plats efter dag 2, husse är en löpare och inte en cyklist och hade lite problem med tekniken utefter banan vilket gjorde att de tappade tid men de kämpade på bra!

I damernas veteranliga körde Aco och Karin för att försöka förbättra förra året prestation, ett SM-brons i Lida. Första dagen såg det himla bra ut när de körde in på en första plats dag 1 och det slutade på en fantastiskt andra plats och SM-silver efter två dagars tävlande. Bodil och Atom startade ut i samma klass tillika deras första tävling tillsammans men fick tyvärr avbryta tävlingen då de kraschade ordentligt dag 2 och inte kunde fullfölja heatet.

Johanna och Ymer körde också cykelklass damer men senior där de körde mot malinois, schäfer, (mellan)pinscher och aussie. Ymer är visserligen större än båda sina syskon och sin mamma men han var tillsammans med pinschern de minsta i sin klass, ändå lyckas han springa till sig ett Silver, dessutom med fredagens bästa tid i bikejoring kvinnor B senior + veteran!

Jag startade 4-spann med Nikki, Neo, Billie och Birk, och vi var faktiskt hela sju ekipage i 4-spann B! I vår klass fanns, förutom mitt spanielspann, malinois, lapsk vallhund, älghund, working kelpie, staffordshire bullterrier samt ett helt gäng med samojeder, B-hundgruppen är inte den snabbaste men variationen är helt klart svårslagen!  😀

Gänget jobbade på bra och trots en något underlig startordning så flöt lördagens heat på bra för oss. Fick ett stopp med tillhörande lintrassel när jag inte uppmärksammade att Nikki behövde bajsa och inte hann bromsa ner så att linorna hölls sträckta. Så vi tappade lite över 30 sekunder där men ja ja. Strax därefter blev vi omkörda av ett malinois-spann och körde kort därefter om ett spann med samojeder. Hundarna kämpade på bra i leran och var väldigt pigga när vi kom i mål!

Om lördagen var bitvis lera så var söndagens heat dygnsurt från början till slut. Efter nästan 18 timmar med antingen regn eller ösregn så var banan blöt, riktigt, riktigt genomblöt och tung! Det märktes på hundarna som verkligen fick kämpa. Inte blev det bättre av att Neo hatar regn och bitvis hade lera ända upp till magen, han var rätt nöjd över att få lägga sig i sin mjuka, varma box i bilen efter avslutat race. Söndagens tid blev långsammare än lördagens men de fick sig iallefall ett rejält träningspass och vi behöll vår andra plats och fick med oss ett silver hem! Vilka fantastiska små hundar jag har!

Sammanfattningsvis:

Bikejoring män veteran
1:a plats Håkan och Abbe
5:e plats Staffan och Maya

Bikejoring kvinnor veteran
2: plats Karin och Aco
DNF Bodil och Atom

Bikejoring kvinnor senior
2:a plats Johanna och Ymer

4-spann
2:a plats Anna-Carin med Neo, Nikki, Billie och Birk

Fattas på bilden gör Bodil och Atom

 

Alltså, seriöst. Hur fantastiskt var inte detta då?! :O När jag stod vid startsträckan för att ta bilden här nedanför så var det allt nära att det föll en liten tår då samtliga av ”mina” valpar hade startat för dagen. Det är sånt här, när hundarna gör något de älskar tillsammans med sin förare, och man ser samarbetet, glädjen och ivern, som gör att man känner att det är värt allt slit som en valpkull innebär. För när man står där kl 05 på morgonen med kissiga tidningar, nån har lagt en bajskorv upptryckt mot väggen och ett helt gäng alldeles för pigga valpar som SKRIKER så funderar man allt på om det verkligen var en så bra idé med kennel. Vilka valpar och vilka valpköpare <3

 

Så, går det att då att avla på hundar som har dragmeriter och då få valpar som plockar meriter inom samma sport?  Kanske 😉

 

Tack till Gävle skidkamrater som gjorde det bästa av de förutsättningarna som gavs och som trots lite strul fixade ett trevligt mästerskap! Nu hoppas vi på att de öppnar upp för en vintertävling där även Sp2 och Sp4 är välkomna 😀

 

Fler bilder från SM finns här!

Bra helg för paret Ljudén med (Racing Giants) Abbe och hans mamma Aco (Dinafix’s Taco) som är dotter till Timmie!

Lördag
Dags för Lilla Draget på Sörmon, arrangerat av Sörmons Hundklubb. En rolig bana som delvis gick på motionsspår och delvis på stig, dvs där gällde det att ha tungan rätt i mun samt ha god lydnad på sin hund. Då jag körde Viggo så innebar det att vi saknade det sistnämnda, lydnad. Han är inte en hejare på varken höger eller vänster och på en bana med massor av vägval så blev det en utmaning 😉 En himla kul bana som blev till superbra träning för Viggo både när det gäller att ta kommandon och när det gäller att ha publik. Är det något som Viggo gillar så är det folk, och ännu bättre är det ju med folk som hejar på honom! Han var under avspärrningar både en och två gånger för att hälsa på sin fanclub. Men ja ja. Vi fick en bra omkörning och han pinnade på i förväntat tempo 🙂

Moa var också på plats för att köra barnrace tillsammans med Neo. Hon börjar få riktigt bra koll på det här med draghundsport, hon vet att hunden måste vattnas, värmas upp och gås av. Hon gjorde dessutom en helt korrekt redogörelse för vad de olika skyltarna betyder, vilket är mer än vad många vuxna deltagare kan 😉

 

Även Abbe med husse Håkan var på plats för att debutera i cykelklassen och vilken debut! Då tävlingen endast var motionsklass så innebar det att vi som körde fordon körde i samma klass oavsett om du körde A, B eller C hund, 1 eller 2 hundar, var man eller kvinna. Håkan och Abbe körde in på en fjärde plats med bara sekunder upp till första placeringen!

Söndagen spenderades hemmavid i Molkom där Svenska Riesenschnauzerklubben arrangerade SRSK-barmark som även var rasmästerskap för Riesenschnauzer. En uppskattad tävling som flöt på bra! Moa och Max körde barnrace vilket var första gången för Max, två vurpor blev det på vägen men inget gnäll utan han var snabbt uppe igen efter att ha borstat bort böset på knän och händer.           

Då jag själv var med och arrangerade tävlingen så fanns det ingen tid för mig att tävla utan jag körde hundarna tidigt på morgonen innan de tävlande var på plats. Men även om jag inte själv körde så fanns det ett par av ”mina” hundar på på plats som alla gjorde fantastiska resultat!

Johanna med Ymer (Racing Giants Brage) gjorde sin debut inom sporten och startade i bikejoring. Där slog de till med dagens nästa snabbaste tid i B-hundgruppen oavsett kön och ålder! Helt awesome!!

 

Riesen-SM avgjordes i två klasser, bikejoring och canicross, där damer och herrar slogs ihop. Överst på pallen i båda klasserna stod det RG-hundar! Håkan och Abbe vann RM – bikejoring medan Staffan och Maya vann RM – canicross 😀 Som grädde på moset kom Karin med mamma Aco trea i RM – bikejoring. Vilken familj!

 

Nu är det två veckor kvar till nästa tävling vilket är i Hällefors. Där är det äntligen dags för spanielsarna att komma ut och testa sina vingar på tävling 🙂