På lördagar brukar ju det vara skogssök med ”Hammarö-gänget”, som jag visserligen tror till största delen består av icke-hammarö medlemmar, men då skogen är tungsprungen så fixade Annika in oss Kristinehamns Hamn 🙂 Då  vår grupp inte hade några planer för eftermiddagen, läs: tränar hellre hund än lever ett ”vanligt” liv, så körde vi två pass. För mig med två vovvar betydde det då att jag kunde köra båda grabbarna!

Neo går som en iller på speed oavsett vad det är för underlag eller miljö. Han har verkligen kommit lång i själva skickandet, körde minnesbild på första men sen hade jag inga problem att skicka honom rakt ut utan att han hade fått sett någon där, han har börjat förstå att där morsan pekar så finns det nån! Markeringarna var supersnygga och han kampade tjusigt med Jenny, som jag tror att  han inte träffat förut, eller iallefall inte lekt med.

Medan de andra körde så var Liam väldigt olycklig i bilen så därför fick han komma ut å köra när det var dags för omgång två. Kändes väldigt gött att bara kunna köra honom utan att behöva tänka ”nu måste vi träna det här och nu måste vi får ordning på detta”, utan bara köra för att det var kul! Istället för att känna mig stressad inför kommande prov och bli frusterar när han gör fel så kan jag istället fråga honom om han verkligen tror att Annika sitter inklämd mellan takbalken och plåten, ett utrymme på ett par milimeter, och sedan gå vidare  😉  Liam tyckte det var väldans lattjolajbans och han var förvånandsvärt kontaktbar för att inte ha kört ett riktigt sökpass på ett tag, lite kan själv var det allt men inte alls så mycket som jag hade förväntat mig. 

Förutom att köra sök fick vi även uppleva en räddningsaktion av brandkåren då Neo hittade en hare som hade ramlat ned i en brunn, nej det var inte han som jagade ner den. Brandmännen kom dit och efter lite trixande fick de upp den lilla stackaren, vem vet hur länge han hade suttit där? Neo fick vara med vid upp-plockandet då jag tog tillfället i akt och tränade stadga, när haren släpptes fri satt Neo som en staty – med väldigt stora ögon!

Tack för idag sökgruppen och tack för hjälpen med filmning och fotografering! Fler bilder från dagen finns i galleriet, ni vars hundar finns med får naturligtvis plocka bilderna till bloggar eller hårddiskar!

Vet att det är flera som väntar så här kommer svaret; nej, vi blev inte godkända på slutprovet idag och jag är både arg och orolig.

Först arg:
Provet började bra med att lyftmottagaren tappar Liam. Underbart! Nu har Liam ännu en gång fått det bekräftat att främmande människor inte är att lita på när det kommer till lyft. Lovely, ska vi behöva jobba med det här en gång till nu? Vidare gjorde vi söket där Liam redan tidigt visar att något i fel, han som annars flyger fram i ruien ville inte gå ut, pep, vågade eller ville inte hoppa omkring. Fick ta ned honom då någon sa att han bakben inte så bra ut, klämde lite, han visade inget, ut i ruinen igen med samma resultat; pip, inte vilja gå ut, inte vilja hoppa. Sen kom skott efter skott efter skott efter skott var på Liam bara går ned sig, han hittar alla sina figgar men inte så mycket mer.

Vi blev som sagt inte godkända, vilket är helt rätt då Liam inte ens jobbade på halvfart. Varken jag, Sanna, instruktörerna eller de andra som sett honom kände igen honom. Vad som jag däremot inte alls håller med om är att domarna inte rekommenderade att göra omprov då min hund anses vara så skottberörd att det inte finns någon mening med att fortsätta, att låta mig göra omprov skulle tydligen bara var att göra mig en björntjänst. Det gjorde inte någon skillnad att jag sa att han aldrig reagerat så här eller att han aldrig på MH, inträdesprov, delprov 1, det icke-godkända delprov 2 eller det senaste delprov 2 (som vi gjorde för exakt fyra veckor sedan) fått något annat än ”helt oberörd, ev snabb kontroll” vid skott. 

Sedan orolig:
Vad hände med min skottfasta och energiska hund? Hos mig, och hos alla utom domarna tydligen, så blinkade varningskylten ”SMÄRTA” stort och därför ska Liam grundligt gås igenom av en veterinär så fort vi får en tid. Något så enkelt som en öroninflammation kan få vilken stålhund som helst att vrida sig av smärta vid höga ljud. Skulle det vara så att det inte är något fel på honom så ja, då måste det ju vara en merit i sig att på fyra veckor gå från skottfast till skotträdd utan att något speciellt har hänt 😀  Kanske är han världens enda hund med den meriten isånafall, undra om man kan få någon titel för det?

Men seriöst, jag förstår inte hur man kan vara så enkelspårig, att totalt strunta i tidigare prov, inte lyssna på instruktörerna eller tänka ett steg längre (inte bara se till symptomen utan faktiskt fundera på orsaken till just symptomen) utan att efter tjugo minuter helt enkelt bara döma ut en hund som i nästan två år lagt all tid på räddning. Att jag dessutom vet andra hundar som varit i exakt samma situation fått omprov och att även hundar som lämnar figgar eller inte markerar med rätt markering kan bli godkända eller får göra omprov gör en ju lite fundersam. Men men, vad vet jag? både jag, mina träningsvänner, instruktörer och tidigare domare måste ju tydligen se väldigt dåligt då vi inte sett detta problem tidigare.

Man kanske skulle börja med guldfiskar ändå?

Eller ja, 9-18 ska det faktiskt vara. Att vara brukshundsägare är tydligen ett heltidsjobb! Långpromenad från kl 9, träff med sökgänget kl 11, hem och hämta Liam för att direkt åka till ridhuset kl 16 och träna IPO-R miljöbanan medan de andra körde agility, hemma vid 18-tiden och dags att äta lunch/middag/kvällsmat  🙂

Neo är redo!

Figge hittad!

När man bara är 38 cm hög så är det inte helt lätt att se figgarna jämt, matte får hjälpa till.

Ännu en figge hittad!

Finns ett par bilder till i galleriet!

Tusen tack för alla peppande samtal vi fick innan provet och alla grattis vi fått efter – tack! 🙂

Ingen rast å ingen ro, i morse styrdes riesenrajden norrut för att träna räddning (nä hä!) i Kalkgruvan utanför Filipstad, mindre kul när man har svarta hundar.. Neo fick vara brukshundstand-in idag då var, iallefall enligt mig, trött och behövde vila – Liam var däremot av en annan åsikt.

Neo fick pröva att söka inne i gruvan och som de flesta sökintresserade vet så kan det vara väldigt svårt inomhus då vittringen slår hur som helst. Cockerrockern visade sig oberördhet och körde fullt ös över maskiner, gallertrappor och stenhögar. Idag körde vi enbart med minnesbilder, där han alltså får se någon gå runt ett hörn eller in igenom en dörr för att sedan ”försvinna” i rummet, därmed måste han koppla på näsan när han springer efter figgen. Han plockade alla sina figgar utan några som helst problem, spelade ingen roll att de satt högt upp i en stenhög, inne i en bil eller som den svåraste satt, under golvplankerna.

Neo jobbade som satan och flög omkring i rummet medan han ringade in vittringen som till slut ledde honom till en springa i golvet, där en rulle helt plötsligt pluppade upp! Trots att det var svårt och att det tog tid så gav han fasiken inte upp, han sökte stöd ett par gånger men fortsatte sedan självmant att leta för han visste ju att det fanns någon där – nånstans! Efter inomhussöket körde vi utomhus där han för första gången fick pröva på vindmarkeringar i koppel och ja, för att missa hans vindmarkeringar så måste man vara blind och förlamad! Denna hund alltså, han går bara från klarhet till klarhet!

Liam fick inte köra mycket till sök, ett par vindmarkeringar där fokus låg på att skälla ändra fram i kopplet samt ligga bredvid medan jag bärgar figgen, men annars var det ytsök med lydnad – där jag hade en plan.. Liam och jag har nämligen ett problem, visserligen ett positivit problem men dock ett problem. När han är ute på ett sök, även om han inte har nån figge i näsan så har han supersvårt för att komma på inkallning, det spelar ingen roll vilken belöning jag har för i det läget är figgen viktigare och roligare än mig. Men igår kom jag på vad jag skulle använda som belöning, en annan figge så klart! Så under ytsöket hade jag Stefan som stand-by med en leksak i handen, när Liam var ute och sökte så ropade jag in och när han vände så sprang Stefan iväg som en flyende figge vilket resulterade i att Liam kom som ett skott! Figgar får ju inte rymma!

Liams hjärna: Mamma ropar = hon har hittat en figge som försöker fly, skynda skynda!! 😀 Duktiga och enkelspåriga Mr Skägg 😉

Det är inte över förens det är över så idag gjorde jag och Liam vårt andra, och därmed sista försök på Delprov 2. Hanteringen gick superfint även om mottagaren använde det förbjudna kläppa-pung-greppet, Liam hängde trots det som en mindre flodhäst i hans famn 🙂 Kan kanske ha något att göra med mitt hot som jag sände via telepati till honom? 

Resten utav kryssen satt iallefall någorlunda där det enligt mig skulle trots att Liam inte var på topp, han var nämligen som en ”vanlig” hund… Det lilla jag hann se av protokollet så fick vi kommentaren ”olydnad”. Förstår inte alls vad de menar, Liam som är så lyhörd och känslig för mina signaler 😉

Iallefall, vi blev alltså godkända 😀 Nu väntar ännu mer träning inför slutprovet!

Då vi skulle träffas tidigt i morse så bodde jag och Skägget på vandrarhem inatt för att slippa gå upp mitt i natten. Vi huserade på Bogesundsslottsvandrarhem som jag verkligen kan rekommendera om ni ska mot 08:a hållet! Jättetrevliga värdar som bjöd på mackor, fräscha rum med härliga sängar och Liam fick låna en biabädd a la irlänsk Varghundstorlek 🙂

Har insett ett par saker under min bilfärd, ett, ni som säger att Stockholm är lättare att hitta i än Göteborg har fel – fettfel! två, nästa bil ska definitivt ha farthållare, vet ni hur ont jag har i knät efter att ha håll inne gaspedalen i fyra timmar? 

Tack Sanna som passade Neo och Mammut som sponsrade med vandrarhem 🙂