Lydnadstävling idag, vi bröt. Gick inte helt som jag hade tänkt mig om jag säger så! Timmie känns jättebra på uppvärmningen, vi kallas in på plan tidigare än planerat då föregående ekipage bryter men det känns bra ändå. Vi går fot in, stannar på anvisad plats och jag säger sitt till T som då tittar framåt. Och ser stora tossar med gräsklipp, och där försvann fokuset.
Bröt efter ett par moment då han inte var som han brukar och jag tävlar inte för något 2:a pris. Just då förstod jag inte varför grästussarna var så jäkla intressanta men efter tävlingens slut körde vi igen på planen och då slog det mig. När jag tränat rutan så har jag ibland lagt lite gräs över ankan för att gömma den, annars gräver jag ner den! Det syntes extra tydligt på rutan där Timmie sprang direkt till en grästuss innanför konorna. Förbannat också. Körde lite och fick tillfälle att både rätta till felbeteende och berömma rätt.
Andra hundar tyckte inte heller om det ruttnande gräset på planen och de förarna valde också att bryta. På ett sätt förstår jag att Timmie blev störd utav det då han tror att det ligger en badanka under varje grästuss men samtidigt tycker jag att han borde vara såpass rutinerad att han inte bryr sig men men, då får man träna på sånt också.
Vad som förbryllar mig lite mer än Timmies beteende är dock min egna reaktion på resultatet. När jag och Liam kom 5:a på SM förra året så grämde jag mig över det i flera veckor, om inte månader efteråt. Kunde jag inte ha pressat kroppen lite mer? Kunde jag inte bandagerat mina fötter ännu hårdare? Om jag hade haft annat bandage eller stöd med skenor i, hade fötterna orkat med ett annat tempo då? Besvikelsen av att ”bara” bli 5:a på ett mästerskap med drygt 20 tävlanden i klassen överskuggade nästan glädjen över vinsten i BW med Timmie. Jag älskar att köra drag, jag tycker om att tävla, älskar att vinna och hatar att förlora, i synnerhet om det är något som jag är bra på.
Men idag. Inget. Visst på planen blev jag redigt irriterad men när jag bröt och sedan la honom utanför planen så kändes det mer som, jaha. Hmm. Vad hände? Vart är alla känslor? All besvikelse, frustration och jävla-skit-förbannat-känslor. Börjar jag bli gammal? Om besvikelsen för ett misslyckande inte finns där så är väl inte motivationen och fokuset det bästa kanske?
Hmm.
Målet med Timmie och lydnaden är att ta ett LP2, så att vi kan sluta tävla. Frågan är om man ska tävla överhuvudtaget med den inställningen, egentligen 😉 är anmäld till ett par tävlingar till så vi får väl se, Neo får kanske debutera i tvåan istället, han är mest en publikfriare.
När jag läser igenom det här så märks det verkligen att lydnad bara är en bisyssla för oss för det är inte alls samma målmedvetenhet, känsla eller passion som det är i draget. Det är också fascinerande, att en känsla, något som man inte kan ta på, kan göra och betyda så mycket. Intressant.
Iallafall, tränade lite agility med Neo idag och satan i gatan va han gick bra! Kul 😀 även han fick köra igenom tvåan och gick likt en dressyrhäst igenom programmet! Är dock glad att jag inte tävlade med honom idag, var riktigt nära på att byta hund tidigare i veckan, då svalorna slickade gräset på tävlingsplanen medan ekipagen körde sina program. Hade kunnat bli en rolig syn med en cocker som helt plötsligt snappar en svala i inkallningen 😀
Nog svamlat. Om 5 timmar ringer klockan och det är dags för ännu ett pass på jobbet. 6 dagars arbetsvecka, woho! 😉
Avslutar med en bildlig beskrivning av hund två olika typer av hundar reagerar vid ett stopp på koppelpromenad får avsluta inlägget.
Riesenhjärnan – okej, vart är han?!
Spanielhjärnan – vad vill du matte?
