Vi gjorde det! Mitt lilla udda team och jag tog hem guldet i Sp4 – B 2020! Trots att jag bara körde med en ”normalstor” hund och tre små så gick det riktigt fort i spåren.

Efter två dagar med temperaturer strax under nollan så var det på SM’s sista dag plusgrader, det hade även varit plusgrader på natten vilket gjorde att spåren inte hade frusit till. Spåren var fortfarande hårda men uppe på den hårda ytan låg det sockersnö vilket skapar en viss friktion, dvs mer motstånd.

Söndagens lopp gick fint men var tidsmässigt vårt långsammaste lopp (26:05) men det berodde dock inte på underlaget under på händelser under loppet. Dels så började hela loppet med att Nikki vägrade att starta, eftersom jag inte gav korrekt kommando :O Istället för att säga ”kör”, vilket är vårt startkommando, så blev det ”jajaja!”. Hjärnsläpp deluxe på den där som står bak på släden.. Nikkis reaktion var att bara tittar bak och tänka ”nä hä du, den lätta gick jag inte på! Man får inte springa förens du säger kör, annars blir du sur”. Duktig ledarhund, dålig förare 😉 Där fick jag ett kvitto på vilken stadga jag har på henne, och även ett kvitto på att jag måste träna stadga på unghundarna för de struntade tydligen i vilket kommando som ges eftersom alla tydligen betyder varsågod att starta!

När vi väl kom iväg så var det full fart i spåret och kilometrarna betades av. Med drygt 6 km körda kommer vi ikapp ett SH-spann som startat 2 minuter före oss. SH-spannet travar uppför en backe och vi passar på att knata förbi, en bra erfarenhet för hundarna! När vi kört förbi så får så klart SH-spannet lite eld i baken och ligger ett par meter bakom oss upp för backen och vidare ut i skogen. Föraren ber att få köra om mig vilket hon gör och spannet glider fint förbi oss, dock på Billies sida och i sitt försök att maximera avståndet mellan sig själv och det omkörande spannet så trycker Billie ut Nikki utanför spåret och vi får trassel. Då känner jag att jag blir superstressad och tänker att fasiken, det här blev ju precis som jag inte ville att det skulle bli. Men sen kom jag på mig själv, varför blir jag stressad? Vi har bra marginal ner till tvåan och Billies minne av situationen beror ju även på vad jag gör nu, efter att spannet åkt förbi. Så jag trasslade upp hundarna utan stress, klappade om dem, gjorde en ordentlig omstart med att räkna ner och sen var vi iväg igen. Det stoppet kostade oss drygt 40 sekunder men det spelade inte så stor roll.

Även dag 3 så ökade hundarna farten de sista kilometrarna och när vi kom in i mål hade vi nästan kört ikapp SH-spannet igen. Trots strulet så hade vi ett riktigt bra lopp <3 Under dagarna har vi haft snitthastighet på mellan 23-25 km/h med topphastighet på strax över 30 km/h varje lopp.

Våra tider under helgen blev:
Dag 1 – 25:46
Dag 2 – 24:18
Dag 3 – 26:06
Totalt – 1:16:09

Inför SM hade jag ett par olika mål, dels ett resultatsmål och dels flertalet processmål eller utvecklingsmål.

Resultatsmålet var att vinna, för det är ju ändå den primära anledningen till varför just jag tävlar. Sen är det kanske inte alltid helt realistiskt med tanke på hur gruppindelningen inom draget där mina små hundar går i samma grupp som betydligt större och starkare hundar men ”Go for the moon. If you don’t get it, you’ll still be heading for a star”.

Process/utvecklingsmål då? Där hade jag ett par som jag hoppades få möjligheten att bocka av. Mål som egentligen är viktigare och mer långsiktiga än resultatmålet.

• Ge unghundarna bra erfarenheter och rutiner
• Gå i mål med pigga och glada hundar i full fart
• Hålla ett snitt på över 18 km/h, med 20 km/h som plus i kanten
• Ha hundar som vågar trycka på nerför

Att vi uppnådde resultatmålet konstaterades i början av inlägget men vi uppnådde även våra utvecklingsmål! Hundarna fick bra erfarenheter, vi har hittat rutiner som passar dem, de gick i mål pigga och glada i full galopp och vi hade betydligt högre snitthastighet än vad jag trodde vi skulle ha. Något som jag är riktigt nöjd med är att de har självförtroende nog att verkligen trycka på i nerförsbackarna! Att gasa när det är flackt eller går uppåt är en helt annan sak än att springa på nerför. Testa själv och se hur det känns att verkligen springa fort nerför, det är riktigt läskigt innan man lärt sig att hantera det! Det är något som jag försöker lära dem tidigt, att de ska våga lita på selen och ta stöd av den när de springer nerför vilket gör att de sen vågar springa ännu fortare. Det innebär i praktiken att jag alltid bromsar i nedförsbackarna, hundarna ska dra nerför, inte bara springa. De sista 2 km på SM-banan är i lätt nedförsbacke och det är här hundarna sprungit som snabbast alla tre dagarna, trots att jag då stått på bromsen hela vägen ner. De har lärt sig att lita på selen, sin egna förmåga och på mig.

Själv fick jag även träna på att inte ha katastroftänk när det kommer till omkörningar och spaniels. Jag har nämligen, tyvärr, rätt dålig erfarenhet av omkörning med spaniels i kombination med huskys eller andra hundar med stor jaktinstinkt. De har en tendens till att se mina små hundar som byten, vilket så klart är ett enormt problem då jag inte uppskattar att få mina hundar tuggade på eller nertryckta (även om det egentligen inte är mitt problem utan det är ju de andra hundarnas förares problem att uppfostra sina hundar).

När jag läste startlistorna och såg att det fanns chans till att vi antingen skull bli omkörda eller skulle behöva köra om spann bestående av hundar med stor jaktinstinkt så fick jag genast en klump i magen. Men istället för att se alla möjliga negativa scenarion så försökte jag tänka om och se om det fanns något jag kunde göra för att få bättre förutsättningar för ev omkörningar. Inför fredagens lopp så löste det sig själv, de förare som ev kunde komma ikapp oss sökte upp mig och vi hade en dialog om huruvida en eventuell omkörning skulle fungera smidigast för båda. Tack <3 Inför söndagens lopp sökte jag själv upp den föraren som jag trodde jag skulle köra ikapp för att bara informera henne om vilken typ av hund jag körde, då hon inte var en svensk förare och därmed inte kände till att här kör vi alla möjliga och omöjliga raser 😉

En sån enkel sak som lite kommunikation gjorde att jag kunde släppa den oron och istället förlita mig på att mina hundar fixar omkörningar utan problem och om det behövdes så skulle jag stötta upp med att t.ex. ankra och stå mellan mitt spann och passerande spann. Nu gick som sagt alla omkörningarna fint och mina hundar, och jag själv, fick bra erfarenheter av huskys!

Förutom själva racet så har hundarna uppfört sig himla bra, trevliga mot både folk och fä, flippar inte ur när de ska selas in i spannet och kan kontrollera sig i startkön och i startfållan, även om Birk ligger på en sån hög anspänningsnivå att han står och vibrerar. Trots hög hastighet och hårda spår så har hundarna fixat det bra, ingen stelhet eller ömma tassarna. Det var många hundar som fick små skador på tassarna och de flesta kördes med sockar på men mitt gäng hade inte en skråma på tassarna trots att de kördes utan sockar. Penny har varit med som maskot och mingel-proffs, det finns ju inget bättre än att hänga på tävlingsområdet, flörta med folk och försöka bjuda upp även den suraste tik till lek <3

Tack SPHK Nedre Norra som fixat ett sånt trevliga arrangemang! Vi återkommer gärna nästa år 🙂

För 8 år sedan stod jag på startlinjen i 4-spannsklassen i Åsarna, med tre riesens och en cockerspaniel. I helgen var det dags igen, men nu med tre spaniels och en riesen 🙂

Planen var från början att köra fyra spaniels men Neo fick stanna hemma och Viggo tog hans plats. Att det i år varit en konstig vinter har väl ingen missat och min ursprungliga plan med fyra spaniels var under förutsättningen att det skulle vara riktig vinter med mycket snö – dvs, något tyngre före. Men plusgrader, regn och sedan minusgrader har gjort att SM-spåren blivit hårda – och snabba. Så två dagar innan avfärd stod det klart, Neo fick vara hemma. Han fixar helt enkelt inte de höga farterna som jag misstänkte att det kunde bli p.g.a. spåren. Med tanke på vad Neo fick gå igenom i höstas och det faktum att han faktiskt fyllde hela 11 år i torsdags så får man väl ändå tycka att det är helt okej för honom att ligga i schäslongen framför brasan istället 😉

Neos plats togs alltså av Viggo som nästan inte blivit tempotränad öht under hösten. Han har gått två pass med springrarna dagarna innan SM och har kört ett fåtal cykelpass med mig där vi kört tempo. Annars har han mest tränat styrka, i och med att min tanke har varit att köra skidor med honom (och med tanke på min brist på träning så behöver hundkraken har en hel del muskler för att vi ska komma runt!). Så även om jag petade Neo på grund av den eventuella höga farten så satte jag in en hund som jag inte visste om han skulle fixa farten eller inte.

Väl framme så visade det sig att beslutet att låta Neo stanna hemma var helt rätt, han hade inte fixat att hålla den höga hastigheten i 10 km. Min tvekan om huruvida Viggo skulle fixa det visade sig vara helt obefogad, efter två dagars körning så har vår snabbast avverkade kilometer varit de två sista km, båda dagarna och Viggo har kämpat på riktigt bra. När han sträcker ut sina älgben så täcker han massor av mark och då banan är pistad med pistmaskin i kombination med vädrets makter så behöver inte jag vara orolig för att han ska gå igenom spåret och skada sig.

SM i släde är sträcker sig över tre dagar så vi kör alltså fredag, lördag och i morgon söndag. Dag 1 gick fint med två mindre stopp. Första stoppet var för att byta plats på Viggo och Birk som går i wheel. Jag har alltså inte kört Viggo i spann mer än ett fåtal gånger och tydligen har han bestämt att hans plats är till vänster medan Birk går till höger, och jag hade då satt dem på ”fel” plats vilket gjorde att de sprang men inte för fullt. Så, ett kort stopp där en riesen lyftes över stamlinan medan Birk gick under, sen iväg igen och hundarna jobbade på till max. Med nån km kvar kom vi ikapp ett medeldistansspann bestående av en hel radda marshmallows, dvs samojeder. Föraren stannade och mina påbörjar omkörningen bara för att sedan tvärstanna när Billie inser att herrejävlar vad många de är… Så, snabbt av från släde, springa fram, ta tag i nacklinan och leda förbi spannet, trassla ut Viggo (så klart, Mr älgben har inte koll på alla sina fyra ben) och sen iväg igen. Vi tappade lite tid på våra två stopp men annars en superfin runda!

Dag 2 blev en runda helt utan stopp. Inga söta marshmallows i spåret och jag satte Viggo på ”rätt” sida. Spåren var lite annorlunda idag, inte mjukare utan fortfarande fasta och fina men uppe på spåret låg det ett litet lager snö a la is/socker vilket smattrade fint i ansiktet. Vovvarna jobbade på fint även idag, vi hade ett jättegött flow hela banan igenom och jag är så nöjd att jag skulle kunna åka hem <3

Sammanfattningsvis efter två dagar så leder vi vår klass som består av totalt 6 team. Förutom mitt spann så har vi även ett spann som består av hälften bovier och hälften malle, sen har vi samojed, grönländare och malamute! Vi kanske inte är den snabbaste gruppen, eller ja vi är typ den långsammaste, men vi har iallefall mest variation i vår grupp 🙂

Dag 1 körde vi på 25:46 och dag 2 24:18. Imon är sista dagen och målet är att avsluta ännu en dag med pigga och glada hundar som ökar farten sista kilometrarna in i mål!

 

”Man avlar inte på meriter” var det någon som sa till mig för länge sedan. Och ja, det är en sanning med modifikation för meriter nedärvs ju inte (det hade ju varit enkelt att bedriva avel på tävlingshundar då). Men förutsättningarna som krävs av hunden för att plocka meriterna kan vara av ärftlig karaktär, exempelvis arbetsmotor, samarbetsvilja, fokus, jävla anamma samt en exteriör som lämpar sig och fixar fysiskt arbete. Får man dessutom ut valparna till folk som vet vilka knappar de ska trycka på och som dessutom har ett intresse för tävling så kan meriterna vara i hamn.

 

Förra veckan avgjordes SM i barmarksdrag och i år var platsen för mästerskapet Gävle. SM avgjordes under fyra dagar där cykel och canicross tävlade torsdag och fredag medan scooter och vagn kördes lördag + söndag. Ett upplägg som är både positivt och negativt, för min egna del så innebär det att nästan alla mina vänner har åkt hem när jag själv tävlar då de flesta med B-hund kör cykel och canicross :/ Ett ihärdigt regnande hade gjort banan rätt så blöt men tack vare lite uppehåll under veckans första halva så var det inte så farligt torsdag och fredag, lite prickiga ansikten var det som rullade över målgången hos cyklisterna men inte mer än så. Värre var det lördag men framförallt söndag då det började regna på lördag kl 18 och sedan regnade nonstop heeeela helgen.

För kennelns del blev det ett himla bra SM måste jag säga med 6 ekipage som startade varav fyra stod på pallen!

Håkan och Abbe gjorde en helt lysande insats i gubb-klassen och slog till med ett SM-guld på deras första mästerskap! De har startat på ett par tävlingar i höst och alltid haft bra tider. Om de hade tävlat bland seniorerna på SM så hade de cyklat in på en andra placering, så än finns det krut i Göbben 😉 Syrran Maya tävlade med Staffan i samma klass och efter torsdagens första heat låg de på en fjärde plats med en ynka sekund upp till brons och 6 sekunder upp till silvret, spänningen inför dag två var stor! Tyvärr halkade de ner på en 5:e plats efter dag 2, husse är en löpare och inte en cyklist och hade lite problem med tekniken utefter banan vilket gjorde att de tappade tid men de kämpade på bra!

I damernas veteranliga körde Aco och Karin för att försöka förbättra förra året prestation, ett SM-brons i Lida. Första dagen såg det himla bra ut när de körde in på en första plats dag 1 och det slutade på en fantastiskt andra plats och SM-silver efter två dagars tävlande. Bodil och Atom startade ut i samma klass tillika deras första tävling tillsammans men fick tyvärr avbryta tävlingen då de kraschade ordentligt dag 2 och inte kunde fullfölja heatet.

Johanna och Ymer körde också cykelklass damer men senior där de körde mot malinois, schäfer, (mellan)pinscher och aussie. Ymer är visserligen större än båda sina syskon och sin mamma men han var tillsammans med pinschern de minsta i sin klass, ändå lyckas han springa till sig ett Silver, dessutom med fredagens bästa tid i bikejoring kvinnor B senior + veteran!

Jag startade 4-spann med Nikki, Neo, Billie och Birk, och vi var faktiskt hela sju ekipage i 4-spann B! I vår klass fanns, förutom mitt spanielspann, malinois, lapsk vallhund, älghund, working kelpie, staffordshire bullterrier samt ett helt gäng med samojeder, B-hundgruppen är inte den snabbaste men variationen är helt klart svårslagen!  😀

Gänget jobbade på bra och trots en något underlig startordning så flöt lördagens heat på bra för oss. Fick ett stopp med tillhörande lintrassel när jag inte uppmärksammade att Nikki behövde bajsa och inte hann bromsa ner så att linorna hölls sträckta. Så vi tappade lite över 30 sekunder där men ja ja. Strax därefter blev vi omkörda av ett malinois-spann och körde kort därefter om ett spann med samojeder. Hundarna kämpade på bra i leran och var väldigt pigga när vi kom i mål!

Om lördagen var bitvis lera så var söndagens heat dygnsurt från början till slut. Efter nästan 18 timmar med antingen regn eller ösregn så var banan blöt, riktigt, riktigt genomblöt och tung! Det märktes på hundarna som verkligen fick kämpa. Inte blev det bättre av att Neo hatar regn och bitvis hade lera ända upp till magen, han var rätt nöjd över att få lägga sig i sin mjuka, varma box i bilen efter avslutat race. Söndagens tid blev långsammare än lördagens men de fick sig iallefall ett rejält träningspass och vi behöll vår andra plats och fick med oss ett silver hem! Vilka fantastiska små hundar jag har!

Sammanfattningsvis:

Bikejoring män veteran
1:a plats Håkan och Abbe
5:e plats Staffan och Maya

Bikejoring kvinnor veteran
2: plats Karin och Aco
DNF Bodil och Atom

Bikejoring kvinnor senior
2:a plats Johanna och Ymer

4-spann
2:a plats Anna-Carin med Neo, Nikki, Billie och Birk

Fattas på bilden gör Bodil och Atom

 

Alltså, seriöst. Hur fantastiskt var inte detta då?! :O När jag stod vid startsträckan för att ta bilden här nedanför så var det allt nära att det föll en liten tår då samtliga av ”mina” valpar hade startat för dagen. Det är sånt här, när hundarna gör något de älskar tillsammans med sin förare, och man ser samarbetet, glädjen och ivern, som gör att man känner att det är värt allt slit som en valpkull innebär. För när man står där kl 05 på morgonen med kissiga tidningar, nån har lagt en bajskorv upptryckt mot väggen och ett helt gäng alldeles för pigga valpar som SKRIKER så funderar man allt på om det verkligen var en så bra idé med kennel. Vilka valpar och vilka valpköpare <3

 

Så, går det att då att avla på hundar som har dragmeriter och då få valpar som plockar meriter inom samma sport?  Kanske 😉

 

Tack till Gävle skidkamrater som gjorde det bästa av de förutsättningarna som gavs och som trots lite strul fixade ett trevligt mästerskap! Nu hoppas vi på att de öppnar upp för en vintertävling där även Sp2 och Sp4 är välkomna 😀

 

Fler bilder från SM finns här!

Bra helg för paret Ljudén med (Racing Giants) Abbe och hans mamma Aco (Dinafix’s Taco) som är dotter till Timmie!

Lördag
Dags för Lilla Draget på Sörmon, arrangerat av Sörmons Hundklubb. En rolig bana som delvis gick på motionsspår och delvis på stig, dvs där gällde det att ha tungan rätt i mun samt ha god lydnad på sin hund. Då jag körde Viggo så innebar det att vi saknade det sistnämnda, lydnad. Han är inte en hejare på varken höger eller vänster och på en bana med massor av vägval så blev det en utmaning 😉 En himla kul bana som blev till superbra träning för Viggo både när det gäller att ta kommandon och när det gäller att ha publik. Är det något som Viggo gillar så är det folk, och ännu bättre är det ju med folk som hejar på honom! Han var under avspärrningar både en och två gånger för att hälsa på sin fanclub. Men ja ja. Vi fick en bra omkörning och han pinnade på i förväntat tempo 🙂

Moa var också på plats för att köra barnrace tillsammans med Neo. Hon börjar få riktigt bra koll på det här med draghundsport, hon vet att hunden måste vattnas, värmas upp och gås av. Hon gjorde dessutom en helt korrekt redogörelse för vad de olika skyltarna betyder, vilket är mer än vad många vuxna deltagare kan 😉

 

Även Abbe med husse Håkan var på plats för att debutera i cykelklassen och vilken debut! Då tävlingen endast var motionsklass så innebar det att vi som körde fordon körde i samma klass oavsett om du körde A, B eller C hund, 1 eller 2 hundar, var man eller kvinna. Håkan och Abbe körde in på en fjärde plats med bara sekunder upp till första placeringen!

Söndagen spenderades hemmavid i Molkom där Svenska Riesenschnauzerklubben arrangerade SRSK-barmark som även var rasmästerskap för Riesenschnauzer. En uppskattad tävling som flöt på bra! Moa och Max körde barnrace vilket var första gången för Max, två vurpor blev det på vägen men inget gnäll utan han var snabbt uppe igen efter att ha borstat bort böset på knän och händer.           

Då jag själv var med och arrangerade tävlingen så fanns det ingen tid för mig att tävla utan jag körde hundarna tidigt på morgonen innan de tävlande var på plats. Men även om jag inte själv körde så fanns det ett par av ”mina” hundar på på plats som alla gjorde fantastiska resultat!

Johanna med Ymer (Racing Giants Brage) gjorde sin debut inom sporten och startade i bikejoring. Där slog de till med dagens nästa snabbaste tid i B-hundgruppen oavsett kön och ålder! Helt awesome!!

 

Riesen-SM avgjordes i två klasser, bikejoring och canicross, där damer och herrar slogs ihop. Överst på pallen i båda klasserna stod det RG-hundar! Håkan och Abbe vann RM – bikejoring medan Staffan och Maya vann RM – canicross 😀 Som grädde på moset kom Karin med mamma Aco trea i RM – bikejoring. Vilken familj!

 

Nu är det två veckor kvar till nästa tävling vilket är i Hällefors. Där är det äntligen dags för spanielsarna att komma ut och testa sina vingar på tävling 🙂

 

 

Jag velade länge om jag skulle starta på barmarks-SM eller inte. Den klass som jag tycker är absolut roligast är 4-spann men i år har jag inget spann vilket gjorde att den klassen inte ens var på tapeten. Funderade på om jag skulle starta spanielsarna i DS2 (scooter-2spann) eller Viggo i DCM (canicross) men det sistnämnda är jag väldigt glad att jag inte gjorde då jag på plats insåg att det dels var skitlångt (4,5 km) och dels superjobbigt (hej slalombacke!). Jag är ingen löpare vanligtvis och absolut inte nu när jag inte ens har tränat 😉

Foto: Niklas Sjölund – Härnösand drag

Spanielsarna hade jag kunnat ställa upp med, hade till och med hört mig för så att jag kunde lånat en kickbike då jag inte har någon själv, men kickbike med så små hundar är inte optimalt, det blir alldeles för ryckligt för dem när man sparkar. När jag på lördagen körde ett varv med springrarna innan tävlingen startade så ångrade jag mig rätt snabbt att jag inte ställde upp, det var en bana som hade passade dem perfekt! Fast och fint underlag och inte särskilt kuperat. Någon vinst hade det inte blivit med långöronen men vi hade absolut inte kommit sist heller. När jag klockade rundan som jag körde med Billie, Birk och Nikki så kom jag fram till att jag hade kunnat ge Helen, som vann R4-B, en riktigt match om första placeringen men dessvärre är ju B o B för unga för att starta i år.

 

Det blev som sagt ingen tävlingsstart på SM för oss i år men B o B fick ett fint träningspass på SM-banan och fick träna på att bo i bussen på tävlingsplatsen. Moa och jag åkte på fredagseftermiddagen och for hemåt ett dygn senare, något möra i både kropp och knopp. Moa ställde upp i barnklass och körde som vanligt cykel med Neo vilket hon tycker är superkul! Nu hade all rädsla för nedförsbackarna försvunnit och istället för att heja på henne nedför så fick jag säga åt henne att komma ihåg å bromsa!

  Foto: Niklas Sjölund – Härnösand drag

 

Rätt bra utdelning på årets SM för riesenschnauzer med flertalet medaljer i olika valörer och på stafetten jobbade laget till sig en 12:e placering av 16 startande lag! För ”mina” hundar blev det två som kom till start, Aco och Maya, varav båda placerade sig på pallen! Karin och Aco kämpade sig till en tredje plats i bike women veteran trots lite strul dag 2 och Maya med Staffan tog ett silver i klassen canicross men äldre veteran! Maya flyttade till dem i somras men de har redan fått en himla fin relation <3 Med lite mer erfarenhet och rutin så kommer de få ännu roligare ihop i spåren 😀

Fotograf: Åsa Lundberg – fbsida.

Tack Värmdö Bk för ett jättebra arrangerad tävling!

Även om både anmälan och boende till årets Barmarks-SM var betalt sedan länge så var det först i onsdags (!) som jag bestämde mig för att verkligen åka. Känslan och suget att tävla har inte riktigt funnits där i höst. Men jag åkte ändå och det visade ju sig vara ett bra val trots allt 🙂

 

Foto: Malin Granqvist / Villiviimas

Då jag förra veckan fick bekräftat att Nikki var dräktig och min plan B med Aco inte fungerade så fick jag ta in pensionären Neo i spannet på SM. 9 år, inte farttränad öht och pensionerad från tävlandet gick han in i spannet och briljerade, precis som han gjorde på samma plats för ett par år sedan då han var med i mitt 4-spann när vi tog guld på SM i slädhundsstil.

Enda anledningen till att jag bestämde mig för att tävla var pga banans utformning. Banprofilen för spann-klasserna kan beskrivas som A, först 3 km uppåt och sen 3 km neråt. Neo håller ett bra tempo men har inte skäggens toppfart på plan mark vilket gjorde att banan i Falun passade perfekt att köra den här typen av spann-uppställning på. Hade banan varit flack och därmed snabb så hade jag inte kunnat köra Neo, då hade det gått för fort för honom. Nu visste jag att han skulle orka med Timmie och Ebbes tempo i uppförsbackarna och jag räknade med att de skulle vara lite lagom trötta när de började gå nerför så att de inte kom upp i några topphastigheter.

Planen fungerade bra, Neo sprang på bra och höll tempot. Första dagen galopperade Timmie fint hela vägen upp medan Ebbe gick ner i trav någon enstaka gång. Fick ett bajs-stopp vilket tog tid då Neo måste hitta rätt plats att skita på, att bara stanna och göra det han ska är inget alternativ. Men sen bar det iväg igen! Körde in på 18:50. Andra dagen var det inte riktigt galopp hela vägen upp för Timmie men ändå bra fart. Bromsade dem nedför banan båda dagarna, dels för att Neo skulle känna sig trygg men även för att spara på mina stora hundar. Mina hundar är inte vana att springa så långa sträckor nedför vilket sliter på bland annat handlederna, så för att minska risken för skador fick det bli så. Under andra dagen lyckades jag till och med att få ner dem i trav under iallefall halva sträckan nedför berget. Hörde att många haft problem med skadade tassar på den här banan men själv hade jag inga problem alls med varken trampdynor eller klor vilket känns väldigt skönt!

 

Tiden dag 2 blev 19:05, sammanlagda tid blev 37:56 över två dagar (6,3 km x 2) och vi tog guld med drygt 5 minuter ner till tvåan. Vi var 5 stycken i min klass,  mitt spann, 3 samojedspann och ett spann med staffar vilket var det typ sötaste jag sett. Tidsmässigt var vår prestation inget att hurra för, jag har faktiskt aldrig kört så här långsamt men nu var förutsättningarna för mitt spann lite annorlunda med Neo, jämfört med när jag kör Nikki i spannet som är betydligt snabbare och starkare, så jag är supernöjd med mina kämpar.

 

Förutom själva tävlandet så har det så klart blivit en del umgänge och prat med både gamla och nya vänner. Har träffat en del som jag följer på sociala medier och fått träffa en del som följer mig, vilket alltid är lika roligt och speciellt när de säger att vi har inspirerat dem till att köra drag! Då blir jag ju extra glad 😀 Valparna har varit med i Falun under helgen och de har skött sig helt exemplariskt, förutom att Maya kanske är lite väl flörtig med folk. De har sovit i bussen utan minsta knorr, tittat på tävlingarna, gosat med folk, tränat på att inte bry sig om andra hundar och lärt sig att gå lite bättre i koppel. Så himla nöjd med mina skäggstubb! Nu blir det en tävling på hemmaplan och sen tittar det förhoppningsvis ut lite lagom med springervalpar innan vintern är här <3

 

Tack ni som assisterat oss i starten och tack Södra Dalarnas dhk för en fantastisk tävling! Grattis alla ni som presterat i helgen, oavsett om det gett medalj eller inte 🙂

För de skäggiga ekipagen blev det enligt följande:

4-Spann B
1:a Anna-Carin Lönn

14 ekipage som fullföljde, 1 ekipage som bröt, 10 medaljer och jag vågar påstå att riesenschnauzer var den ras som var flest ekipage om bortsett från de raser som traditionellt sätt används som draghundar! Lite skillnad mot när jag började tävla för 7 år sedan, då var det bara jag och Hasse P som körde. Häftigt värre!

Då så, första dagen avklarad på SM! Är nöjd med mina skägg som presterade som förväntat med tanke på hur träningsläget sett ut den senaste månaden med all is 🙂 Absolut inte alls vår snabbaste tid på den banan men de jobbade bra med de förutsättningar som vi haft.

Imon startar vi 10:42!

På fredag kör vi, första tävlingen på ett år och det är SM som gäller! Planen var att få kört iallefall två tävlingar innan SM men vädret var, och är, inte på arrangörernas sida så tävlingarna ställdes in. Men inget ont som inte har något gott med sig, då en tävling ställdes in så innebar det att vi fick tid att åka och titta på en avelshane 😉

 

Till skillnad från de två senaste SM i 2-spann som jag deltagit i så har vi i år en B-klass! Woho!! Hur häftigt är det inte att ännu fler insett att ja, släde är skitkul och ja, det går att köra med B-hundar även på snö! Vet inte vem som är gladast, jag eller huskyfolket som slipper mig i deras C-klass nu! Som det är nu så är vi fem i B-klass, fyra riesenteam och ett malle-team. Alla har tävlat i drag förr och är mer eller mindre rutinerade, dock är det lite si och sådär med slädtekniken hos vissa förare så det kommer att bli spännande, på flera sätt 😀 Foto: Josefin Andersson. Nornäs 2016

 

Nu är det alltså ett år sedan jag var ute och tävlade och nytt för förra året var att vi gjorde om träningsupplägget lite jämfört med tidigare år. Dels för att jag inte kunde tävla under hösten pga att jag liknade en flodhäst och därmed satsade på vintersäsongen och dels då det är svårt att köra vissa typer av träning när man är själv med ett litet barn. Att t.ex. köra tempoträningar på cykel är svårt, att ha ungen på ryggen när man sitter på en cykel med två riesens framför sig är väl inte en helt bra idé kanske. Sen blev det ju inte bättre av att vi nu levt i en isvärld i flera veckor och många av de inplanerade fartpass har fått göras om till annan träning. När tävlingarna blev inställda så innebar det dessutom att jag inte kunde testa hundarna och då se om träningen gett önskat resultat eller om jag borde ändra på något. Till råga på allt så har vi även bytt foder, och de tre hörnstenarna för en bra prestation är ju träning – vila – foder, så nu hoppas jag att vi fått till en ännu bättre balans mellan de tre. Så hur det går på SM blir som sagt väldigt intressant!

Startlistan för Sp2 B på fredag ser ut som följande:

Årets SM i slädhundsstil sprint och medeldistans går i Nornäs, ett par mil norr om Sälen, och det är absolut värt ett besök om ni har vägarna förbi! SM:et har en fb-sida som jag hoppas kommer att uppdaterats regelbundet, annars ska jag försöka att uppdatera på vår fb-sida och instagram. En längre uppdatering på bloggen kommer senare 🙂

 

Årets SM kan beskrivas med ett fåtal ord, feber, hosta från helvetet och duktiga hundar 🙂

På torsdagen började jag känna mig lite sjuk och under natten eskalerade det. När jag vaknade på fredagmorgon kände jag mig mer död än levande. Feber, en hosta som slet i lungorna och riktigt ont i kroppen. Urk. Hundarna skulle alltså få jobba helt själva under det här SM:et.

 

Dag 1
Efter en natt med minusgrader och ett riktigt bra jobb av spårpatrullen hade spåren frusit på riktigt ordentligt. Spåren gick från att inte ens bära en cocker till att vara hårda, riktigt hårda!

Vi startade ut först i vår klass och killarna jobbade verkligen på ordentligt. De fick ingen vidare hjälp från mig utan jag försökte bara hålla mig på släden och ställa till med så lite besvär som möjligt 🙂 Loppet gick fint och hundarna kändes bra! Dock insåg jag ganska så snabbt att jag inte fått till någon riktigt bra fart-träning. Killarna är vana vid tunga och lösa spår, de är riktigt starka men har inte riktigt samma topphastighet som vi hade förra året. Men så kan det vara ibland, det är bara att gilla läget 🙂

Vi gick iallefall i mål med lite drygt 1 minut ner till tvåan!

Foto: Josefin Andersson

 

Dag 2.
Vaknar och har ännu mer ont i kroppen och det blåser typ storm! Vovvarna är pigga och glada som tur är 🙂 Kommer till tävlingsplatsen, grejar med allt som ska grejas med. Står i startkön och till å med domaren frågar om jag verkligen mår bra och ska köra 😉 Lite trögare spår idag i och med att det snöat hela natten. Spårteamet har gjort ett grymt jobb men det blir lite mer motstånd för hundarna.

Utökar ledningen och är riktigt nöjd med vovvarna som dessutom gör en fin omkörning av ett A-ekipage!

 

Dag 3.
Sista dagen och febern består! Timmie firade gårdagens tid med att trycka i sig 2 kg färskfoder på kvällen och jag var lite fundersam över hur eller om vi skulle kunna starta på söndagen. Av någon anledning hade de valt att kasta om starterna på söndagen vilket gjorde att vi inte startade förens kl 12. Då hade Timmie bajat 8 ggr och var precis lika hungrig som vanligt 😀 Tur att man ger färskfoder som tas upp ganska snabbt i kroppen!

Tänker att idag ska vi ändå åka hem och då tänker jag faktiskt försöka hjälpa grabbarna lite. Så jag kickar lite och försöker springa med i den lilla branta uppförsbacken som finns, det går väl så där men jag är inte till besvär iallefall 😉

Hundarna börjar kännas lite trötta på slutet men kämpar väl ända in i mål och SM-guldet är vårt!

Foto: Josefin Andersson

 

Våra tider:
Dag 1: 14:22
Dag 2: 15:09
Dag 3: 14:45
Total tid: 44:16

Foto: Irené Ax

 

Efter en snabb prisutdelning började vi den 80 mil långa resan hem. Fördelen med bussen är ju att man alltid har sängen med sig, så när man kör långt och känner sig lite trött så är det bara att stanna å sova en stund! Anlände hemma på gården strax innan kl 04 och det var allt väldigt gött att lägga sig i vår stora 2,4 meter breda säng igen!

 

Efter nästan 2 veckor på vift så var det väldigt skönt att komma hem igen. Under veckorna har hundarna skött sig utomordentligt, de har ätit och druckit precis som vanligt, legat lugnt och fint i bussen trots att det stundtals varit ett jäkla liv utanför och varit bra representanter för både rasen och sporten. Förutom att jag så klart är jättenöjd med våra tider så är jag sjukt nöjd med omkörningarna! Timmie har alltid varit en klippa vid omkörningarna och även om Ebbe är snäll så har han tidigare visat intresse för de ekipage som vi kört om, vilket jag inte alls uppskattar. Jag vill att hundarna ska gå som missiler förbi andra ekipage och nu har jag inte bara en hund som gör det utan två. Duktiga Ebbe som inte bryr sig om andra hundar utan springer förbi och släpper dessutom det omkörda ekipage för att öka tempot! Det är mammas kille det!

Något som också känns extremt skönt är att min hjärnspöke ang Timmies tass nu nästan är borta. Under dessa tävlingar har Timmie aldrig visat något obehag i sin tass. När jag märkte hur hårda spåren var på SM så tänkte jag att detta blir sluttestet för Timmies tass. Och efter 3 dagar på dessa hårda spår så var Timmies tass precis som vanligt <3 Tuffare än så här blir det inte för Timmie så nu räknar jag med att skadan i tassen är helt utläkt.

 

Tack alla som stöttat och hejat på oss! Nu har vi en tävling med släden kvar, Nornäs nästa helg, och sen får vi se om det blir någon eller några barmarkstävlingar innan killarna går på semester 1 maj!