Kategoriarkiv: Filosoferande

Snoriga stunder..

Är det något som jag är riktigt dålig på så är det att vara sjuk, det är dessutom något som jag verkligen inte gillar. Det innebär nämligen att jag antingen inte orkar göra nåt eller att jag inte borde göra nåt, för att kunna bli frisk. Med SM som hägrar nästa vecka så tas det inga risker utan denna vecka har jag varit hemma från jobbet för att snora och harkla mig i min ensamhet! Grabbarna har dock fått ett par dragpass, det är ju den stora fördelen med grabbarna att jag bara kan pälsa på mig ordentligt för att sätta mig på cykeln och styra så sköter de resten = alla nöjda.

 

För att få tiden att gå så har jag passat på att plugga lite extra mycket och den bok som tar min uppmärksamhet är ”Plan B 3,0” en bok som alla borde läsa! Att människan är den absolut dummaste varelsen på denna jord är något som man inser efter ett par kapitel i boken. Trots vetskap och kunskap så fortsätter vi att gräva vår egna grav, ett spadtag i taget, varje dag.

 

Tassar i sanden

En natt hade en man en dröm.
Han drömde att han gick längs en strand med Vår Herre.
På himlen  blixtrade det till av scener från hans liv.
För varje scen lade han märke till två fotspår i sanden.
Ett hörde till honom och det andra hörde till Vår Herre.

När den sista scenen från hans liv blixtrade till framför honom
tittade han tillbaka mot fotspåren i sanden.
Han lade märke till att många gånger längs livets stig fanns det bara ett par fotspår.
Han lade också märke till att detta inträffade då han hade det som svårast i sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Herren om det.

”Herre, du sa att den dag jag beslutade mig för att följa dig,
då skulle du gå med mig genom livet.
Men jag har lagt märkte till att när jag haft det som svårast
finns det bara ett par fotspår.
Jag förstår inte att när jag behövde dig som mest fanns det bara ett par fotspår.
Jag förstår inte att du lämnade mig när jag behövde dig som bäst”.

 

 

Herren svarade;
”Mitt kära, kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig.
Under din tid av bekymmer och lidande, när du bara sett ett par fotspår,
det var då jag bar dig”.

 

 

 

Foderrapport

Jag lovade ju att återkomma med en foderrapport om Robur, så här kommer den 🙂

Grabbarna har nu käkat Robur sen i april/maj nån gång om jag inte minns helt fel. Anledningen till att vi bytte var ju för att Standart, som vi hade innan, gjorde om innehållet, minskade säcken och höjde priset. Grabbarnas magar rasade, speciellt Neo som gick ner 2 kg och han har annars plåtmage!

Efter en del funderande så prövade vi då alltså Robur, performence, som de nu har käkat i drygt 5 månader. Ville ha något så svenskt som möjligt utan massa konstigt i innehållsförteckningen och då blev vi bland annat blev rekommenderad att pröva.

Grabbarna älskar fodret och det luktar inte särskilt mycket, viktigt för mig. Alla tre verkar ta upp fodret bra eftersom de sätter muskler, är fina i päls/hud och magen funderar som den ska. Timmie är dock något fisig men det är luktfria fisar vilket är helt godtagbart 😉

Grabbarna äter mindre mängd av detta fodret än det tidigare och tack vare mitt medlemskap i Svenska Draghundsportsförbundet så får jag dessutom lite rabatt per säck. När det går åt ett par säckar i månaden så är det inte aktuellt med säckar för över 500 kr styck! (som ofta innehåller skräp dessutom). Dessutom kan jag beställa hem fodret i stora volymer helt fraktfritt till dörren och med bara en eller två dagar som leveranstid!

Grabbarna får förutom fodret även ägggula nån gång i veckan samt lax/vom till frukost ca 2 ggr i veckan. Detta är för att de ska få i sig alla viktiga fetter och allt annat som man inte visste att man behövde vilket man inte får i sig om man bara käkar samma sak. Mycket tillsätts i torrfodret som tex omega 3 men hållbarheten är kort. Då draget dessutom sliter hårt på klor och tassar så vill jag förebygga så långt det bara går!

Så alltså, grabbarna är nöjda och fungerar bra på det. Jag är nöjd men skulle väl kanske önska lite mindre krussiduller i innehållet men man kan inte få allt! Just nu hittar jag inget bättre på marknaden till grabbarna så tills dess kör vi Robur 🙂

Jane rapporterar från foderdjungeln

En kort uppdatering ang foderdjungeln då jag vet att flera är intresserade!

Just nu får grabbarna ett foder som heter Husses av en mycket enkel anledning, jag vann en 20 kgs säck på draghundstävligen 🙂 verkar vara ett hyffsat foder men då alla tre numera skiter som elefanter, och fiser som de med, så kommer vi inte att fortsätta med det fodret. Har fått ett par säckar Eukanuba från Katt och Hundspecialisten i Karlstad som jag tänkte testa när husse-säcken är slut. Dock är jag lite tveksam då jag inte hört så gott om märket, hundar som fått exem och liknande, samt att deras protein/fett-halt är lite för låg för oss. Har även en säck med Robur performence som vi ska pröva för att även där se hur smältbarheten är, det är ju inte bara rätt protein/fett-halt som ska stämma utan de ska ju kunna smälta samt ta upp innehållet också!

I vilket fall som helst så tänkte jag ge grabbarna färskfoder i form av lax/vom två gånger i veckan för att få de olika viktiga fetterna. Somliga ger ju laxolja men jag tänkte testa färskfodervarianten istället.

Något som jag kommit till att fundera på är detta med köttbaserade torrfoder och spannmålsbaserat. Många billiga foder är spannmålsbaserade medan många dyra märken reklamförsig som köttbaserade men är det verkligen så? Efter att ha läst på flertalet innehållsförteckningar så börjar man ju att fundera. Visst, första ingrediensen och ev även andra är någon form av kött men när de nästkommande är olika spannmålssorter så kan man undra om inte de olika spannmålen tillsammans överstiger mängden kött? Därmed blir ju fodret spannmålsbaserat och minst lika ”illa” som de riktigt billiga fodren.

It’s all in the balls…

För ett par dagar sedan hittade jag en intressant artikel, eller ett ställningstagande är det väl egentligen, från SKK gällande kastrering. Just nu verkar det råda nån kasteringshysteri i Sverige och så fort man har problem med sin hanhund så ska den kastreras, får vi vet ju att alla problem sitter i bollarna och löses enkelt med ett snipp 😀 Själv är jag helt emot onödiga ingrepp oavsett vad det gäller, jag anser att man inte ska öppna upp kroppen på varesig människa eller djur och rota runt i onödan även om kastering av hanhundar är ett litet ingrepp.




Huruvida man väljer att kastera eller inte är ju upp till var och en. Vad jag dock har börjat fundera på, eftersom det hos bruksfolk och även riesenägare nu också kastreras lite huxflux eftersom hanarna är stressade, jobbiga och ohanterbara, är om man inte bör se över aveln? Om man ska behöva kastera en hund för att den ska ”fungera normalt” så är det iallefall enligt mig ingen bra (avels)hund (och just den individen går som tur är inte vidare i avel då). Om vi har en kull med tio individer och flera utav dessa har HD-fel eller problem med tillgängligheten så är det nog extremt få som skulle avla på de hd-fria eller tillgängliga djuren, eftersom de dåliga generna finns där. Men bör man avla på en hund vars halva syskonskara är kasterade pga de är stressade? Jag skulle då klart inte vilja ha en valp vars föräldrars syskon är såpass stressade att de inte kan arbeta eller betee sig normalt på en vanligt promenad!




Sveriges veterinärförbund har skrivit normer gällande kastering av friska hundar och katter, här är deras rekommendation:

”För de tikar och hanhundar som inte kastreras av medicinska skäl rekommenderar normgruppen att en särskild diskussion med ägaren föregår det kirurgiska ingreppet. Diskussionen ska baseras på övervägande av fördelar och nackdelar för den enskilde individen med hänsyn till hundens ras, ålder, övriga eventuella föreliggande sjukdomar, andra djur i hushållet, hundens mentalitet och levnadsbetingelser i övrigt.”




Med tanke på hur många unga friska hanhundar som kastreras så börjar man ju fundera på hur många veterinärer som frågar ägarna om de är helt helt säkra på att deras jobbiga unghundshane på 10-18 månader verkligen är något annat än just en unghund, med allt var det innebär? Liam var också en pain-in-the-ass som unghund och fy fan vad jag har slitit mitt hår och gråtit över den jäääävla hunden, troligtvis minst lika mycket huvudbry som Timmie kommer att ge mig inom en snar framtid. Men om man tänker efter lite:
1 – det är en hane
2 – det är en unghund
3 – det är en hane, unghund och dessutom en riesen – vad hade du förväntat dig?!?!





– Are you nuts?




– För inte kan det väl vara så att stressade unghundar är ett problem skapat av ägarna?

Opeppad idag

Igår var andra och sista kurstillfället på tävlingslydnaden för Lena. Eftersom Liam har filat ner en klo (påminn mig om att jag inte behöver klippa hans klor längre, de slits av allt drag så bra ändå!) och jag inte vill ha in ridhusskit i pulpan så fick han stå över för småttingarna. Timmie hade utvecklats fint i de områden som vi pratade om sist och jag fick ännu en gång lite tankar och idéer med mig till framtiden. Neo fick komma ut och visa vad vi behöver öva på mer samt ligga en tävlingsmässig platsliggning, vilket gick fin fint (mer fågelhundsstadga åt folket!).



Efter en hel dag i ridhuset, som förövrigt började och avslutades med en sväng i skidspåret med Neo i drag och de andra två lösa, så var det bara att åka hem, duscha och promenera bort till Anette för mat och dryck tillsammans med skrattsektorn, eh menar tävlingssektorn! Spank you ladies!







Idag var planen att köra lite drag men jag är så opeppad på drag så jag vet inte vad! Har inte kört släde på en hel vecka och jag är inte ens sugen! :O Har ju kört som en galning hela vintern men efter veckans utskällning och ännu en minskning av hundvänliga spår så har jag verkligen tappat suget! Det finns så dåligt med spår och de spåren som man väl får ha hund, ja där kan man räkna med att bli utskälld ändå! Det är fan inte kul att åka flera mil enkel väg och sedan inte kunna njuta eftersom man bara väntar på nästa surgubbe som kan dyka upp runt nästa knut! Och inte blir det bättre av att dessa människor är fly-förbannade till den milda grad att de gapar och skriker. Det gör visserligen inte mig så mycket, jag har vid det laget redan insett att de har ett iq likt en fiskmås, men att någon beter sig hotfullt är inte okej enligt Liam, och att försöka kontrollera honom när man står 4 meter längre bak är en konstart.




Eftersom jag inte har möjlighet att flytta norröver precis just nu så längtar jag lite till barmarkssäsongen där jag kan köra nästan precis överallt! Då finns det fasiken inga regler som säger att man inte får köra hundarna i spåren och om nån mot förmodan ändå är en surfisk så hinner de aldrig ikapp mig för att säga det ändå – Mohahahaaa!

Mörkerdrag och kvällsfundering

Körde lite drag idag eftermiddag, eller kväll beroende på hur man definerar det! Tog min plastpulka och hundarna å gick ut en stund innan kl 18 och tänkte att jag bara skulle köra en liten sväng mest för att hundarna ska få gå lite. Tänkte ta den korta rundan som vi kör på runt 10-12 minuter, eftersom det hade snöat så tänkte jag att den istället skulle ta drygt 15 min. Det var årets första understatement! Jag trodde inte att det skulle ha snöat så mycket i skogen – fel fel fel! Det tog 30 minuter att köra den korta sträckan nu när det kommit nästan två decimeter snö det senaste dygnet då alla spår var helt översnöade!

Men trots att det var riktigt tungt så kämpade sig grabbarna igenom den tjocka snön, visserligen stundtals i snigelfart men att stanna fanns det inga tankar på hos Liam eller Neo! När vi bara hade ett par hundra meter hem så kommer vi till en liten nerförsbacke som följs utav en raksträcka där vi alltid brukar ”spurta i mål”. Här kan jag ibland mana på hundarna lite så att de får gasa ur sig det absolut sista men idag hörde jag på dem att det inte var läge att pressa dem. Men de valde ändå själva att sätta fart och springa som galningar ner för backen och ”in i mål”!

Det gör mig lika salig varje gång grabbarna överträffar mina förväntningar och jag upphörs aldrig att förvånas över deras fysiska styrka, och inte minst deras mentala styrka! Underbara grabbar som förgyller min vardag och fyller den med massor av roliga saker!

Av samma anledning har jag bestämt mig att Liam inte kommer att bli någon tjänstehund. Jag vill träna för att det är roligt och jag tycker inte bevakning är så roligt, det är inte något för oss helt enkelt. Utbildningen känns mer som något som jag gör för att jag måste än för att jag vill. Och som jag skrev i ett tidigare blogginlägg så är det för många saker som inte klaffar med mina övriga hundaktiviteter samt icke-hundliv.

 Man ska inte säga att något är äckligt förens man smakat på det och ja, nu har jag ju prövat på även detta och vet att bevakning är alldeles för lugnt och stillsamt för min rastlösa själ. När jag nu väl bestämt mig så känns det rätt så gött, visst, Liam kommer aldrig få en ”värdig eller riktig brukshundstitel” men då får det väl bli så då, som tur är så har vi kul ändå 😀 Nu kan vi istället lägga ännu mer tid på annat, som typ… öhh… drag? 😉

Imon blir det en sväng på släden innan vi far ner till Göteborg för att spana på MyDog! Om någon vill klappa på Timmie så finns vi i Riesenklubbens monter på Rastorget på söndagen mellan 13-17!

Trevlig helg på er!

Att pissa i motvind!

Ibland kan man ju börja fundera, om det är så att något helt enkelt inte är meningen! Ungefär så känns det med Liams tjänstehundsutbildning. Om det inte är det ena så är det de andra! Är det inte vattensvans, öroninflammation så är det mottagaren inte orkar bära hunden eller att reglerna ändras. Kanske är det dags att släppa tjänstehundsbiten, inte för att Liam för den sakens skull är dålig men för att det helt enkelt inte är meningen att vi ska syssla med det?

 

För er som inte vet så ska en försvarsmaktshund/bevakningshund vara tyst eftersom man annars kan röja gruppens position för fienden. Att lära in något hos en hund är inte särskillt svårt men, att lära om en hund som alltid fått belöning för att skälla i räddningsträningen de senaste tre åren är en helt annan historia! För honom är människor en synonym till skall, så enkelt är det bara, det sitter i ryggmärgen på honom! Kör vi uppletande är han tyst, ska vi spåra är han tyst, kör vi lydnad så får jag startskall på tävling men annars är han tyst. Innebär aktiviteten någon form utav människosök så är det pip och skall som gäller – thats it! Och han kan skälla högt, mycket och lääääänge! Att bestiga K2 utan syrgas känns som en fis i rymden jämnfört med att få Liam att förstå att han nu inte ska skälla på människor eller vittring av människor.

 

 

När jag ser de färdiga ekipage som finns på klubbarna och de som jag tidigare tränat med så ser jag inga paralleller mellan dem och Liam. Inte för att dessa hundar är dåliga, de är supertrevliga och duktiga på sitt jobb men de är också en helt annan typ av hund än vad Liam är. Ska jag då försöka göra om min trimmade pansarvagn för att passa in eller skit i det och släppa lös krafterna på banor där de kommer till sin rätt? Att få jobba med eftersök på riktigt hade varit så himla kul men är det verkligen värt det? Om vi har otur (eller tur beroende på hur man ser det) så kommer vi ändå bara ut nån enstaka gång under Liams livstid.

 

 

För att sänka min motivation ytterliggare till att fortsätta så har tiden för förarutbildningen ändrats från en vecka till två veckor. Två veckors förarutbildning utan hund! Förutom att jag gillar mina hundar och har svårt att lämna dem i två veckor, eller för den sakens skull hitta hundvakt, så innebär det två veckor utan träning för mina hundar. Visst, inte hela världen men att lägga in två veckors helt vila i vår uppbyggnadsfas inför tävlingsäsongen känns inte som en bra idé. Fanns visserligen ett annat tillfälle för förarutbildning som låg nämare än 40 mil enkel väg men då är det Vindelälvsdraget och det går före bevakningen. Två veckor hemifrån innebär inte bara att jag kommer efter i skolan utan också en ekonomisk förlust eftersom ”ersättningen” knappast är värd att nämna :/

 

 

Så ja, just nu pissar vi i motvind. Frågan är ju om vi ska fortsätta att göra det eller om vi helt enkelt ska vända oss om?

Draghundstankar

Har fått många frågor ang hur jag tänker kring och lägger upp draghundsträningen, och då speciellt hur jag förbereder Timmie för framtida träning och tävling. Iställer för att skriva samma svar i andras bloggar eller på forum så kommer här ett par rader, eller väldigt många rader, om hur jag tänker kring ämnet drag. Då det är barmarksdrag som vi sysslar med så är det främst detta som jag funderat kring.

För det första, på nätet finns det mesta men just träningsbloggar från draghundsfolk är det faktiskt ganska ont om vilket är väldigt tråkigt. Det finns ett par som jag ofta besöker för att få lite tankar och idéer men ännu har jag inte hittat någon blogg där det skrivs om hur man tränar sin hund som inte är av polarras. Nu har jag ju själv ingen polarhund men jag kan tänka mig att det inte krävs lika mycket motivation bakom träningen när man har en ras som är avlad sedan urminnes tider på just drag. De drar av sig själva redan från början medan man måste lära andra raser att dra då det inte är naturligt för dem.

Jag började med drag hösten 2008 och då körde jag drag för att det var kul och därför la jag inte upp träningen så noggrant. Vi körde bara och pga detta så blev utvecklingskurvan ganska så platt, vi hade kul men varken jag eller Liam utvecklades särskilt mycket. Våren 2010 satte jag upp ett mål och då la jag även upp en plan för hur jag skulle nå det målet.

Min träning av draget är inte så annorlunda än när jag tränar något annat. Jag tittar på hur hela momentet kommer att se ut på tävling (start, omkörning, bli omkörd, korsningar, möten, målgång, osv) samt vad som krävs av hunden (styrka, uthållighet, fart) och delar upp det för att träna på de olika sakerna separat för att sedan sätta ihop allt. Det är ju ingen som går in med en nybörjarhund i sökrutan och tränar raka skick, framslag, tom skick, rullmarkering, påvisning och återgång till stigen på samma gång. Nej, det delas upp. Ibland tränar man bara raka skick, ibland tränar man bara markeringar med lätta figgar och längre fram i träningen, när hunden är säker på alla del moment så sätter man ihop det! Innan man ens kommer till själva momenten så behöver man dock något annat, något som får ut hunden i sökrutan – motivation!

Foto: Ylwa Malmberg/Marlene Karlsson – www.snowstreams.se

Viljan att dra
Hur motiverar man en hund som kanske dels är lärd att inte dra i kopplet och som dels inte har draget i generna?Liam har alltid älskat att springa och han är en hund som gillar att arbeta fysiskt, därför var det inte särskilt svårt att få honom att dra. Jag började med att jogga med honom och fick jobba lite för att honom framför mig istället för att gå fot hela rundan (lyxproblem?). Efter ett par pass med massor av beröm när han sprang framför mig så visste han vad jag ville. Idag springer han varv efter varv i motionsspåret trots att vi är själva och att det inte finns något att jaga. Vad det är som driver honom vet jag inte men jag kan villigt erkänna att ni nog inte hittar en gladare människa på jorden än mig när Liam sprungit över milen och fortfarande ger järnet! Han har alltid fått beröm och bekräftelse när han dragit i selen och att göra något tillsammans med mig är jäkligt kul.

Med Neo var tanken inte att köra drag utan vi skulle syssla med annat. Han fick naturligtvis följa med ut när jag tränade Liam och en dag tog jag med selen och han fick helt enkelt testa att gå i tvåspann med Liam, vilket gick superbra! Neo fick sedan även han lära sig att dra genom att cani-crossa men dock med Liam som sällskap pga hans historia och dåvarande sinnesstämning, han behövde helt enkelt stöd av en annan hund som Liam.

Med Timmie hade jag en plan redan från början då han är köpt till att bli min draghund. Jag började ganska tidigt med att lägga in kommandoträning och startträning i vardagen för att få en hund som är trygg i de situationerna. Kommandoträningen gick helt enkelt till så att jag gick med hunden i koppel och sa vänster, höger, sakta samt öka under promenaderna när vi gjorde dessa saker. Om vi skulle svänga till höger så sa jag ”höger” och svängde till höger. Sen bekräftelse och beröm så att han visste att han gjorde rätt. Start-träningen gick till så att jag la en boll eller hans matskål en bit bort, höll i hunden för att sedan räkna ner – klara, färdiga, kör – för att sedan släppa Timmie. Allt eftersom han blev duktigare så ökade jag kriterierna för arbetet genom att tex öka tiden mellan orden, luras eller försöka provocera fram en tjuvstart, allt för att få en hund som verkligen verkligen lyssnar på mina kommandon även i en stimmig miljö.

För att lära Timmie att dra så valde jag den långsamma vägen. Redan tidigt fick Timmie ha sele på sig för att korta sträckor gå framför mig och dra, utan någon belöning eller hare. För att få honom att bli en trygg hund och lära sig att dra, inte att springa efter någon annan eller till något, så använde jag mig bara av beröm. Som med all annan träning så började jag lätt där jag gick eller småjoggade bakom Timmie på plan mark under ett par hundra meter för att sedan öka längd, hastighet och belastning. Med Liam och Timmie har denna ”metod” fungerat alldeles utmärkt. Med Timmie gick jag dock över till att köra honom tillsammans med de andra hundarna lite för tidigt, innan han var helt säker och trygg, vilket gjorde att jag fick en hund som var beroende utav de andra hundarna i flocken för att göra ett riktigt bra jobb. Men efter att ha backat tillbaka till att cani-crossa bakom Timmie i ett par månader så blev han efter det en riktigt bra singelhund.

Varför inte låta hunden dra efter en hare eller springa mot en belöning? Flera har säkert fått bra draghundar av att träna så men vad jag funderar på är vad du lär hunden. Vill du lära hunden att springa efter något, vill du lära hunden att springa mot något eller vill du lära hunden att dra? Jag brukar ibland ta med mig en boll om jag kör en hund själv och kasta över huvudet på hunden när vi är klara eller låta husse agera hare men har mina hundar redan drag-beteendet klart, de kan redan dra och det är något som vi gör ytterst sällan. Att lite då och då lägga in en liten belöning i draget är inte fel i sig, men frågan är vad man vill lära sina hund.

Timmies syrra Trollet är ett konkret exempel på hur en hund kan dra utan att vara ett dugg medveten om vad hon gör. Trollet gick i mitt spann under Vindelälvsdraget. Hon är inkörd genom att jag helt enkelt satte in henne i spannet och körde henne tillsammans med grabbarna då jag inte hade tid att lära henne att först bli en singelhund innan hon blev en spannhund. Resultatet av den träningen var att hon drog på som en idiot i mitt spann, hon jagade efter Liam och Timmie i led och efter ekipagen före oss, men när hon kom hem till sin familj så ville hon inte alls dra. Trollet har inte lärt sig att dra, hon har lärt sig att jaga efter något där hon hade på sig en sele och hade motstånd.

 

För att träna starter, omkörningar eller möten så får man göra som man gör i annan träning, man arrangerar situationer för att få öva på dem! Har man en hund som inte markerar på höga figgar så tränar man extra på det, har man en hund som släpper i höger svängar så tränar man extra på det. Om hunden behöver öva på att köra om andra ekipage så får man arrangera sådana situationer. Lägg in pass i den övriga träningen där man tränar omkörningar, möten eller starter. Sånt behöver man faktiskt inte träna när man drar utan man kan ju ”köra om” ekipage på promenader.

Den fysiska biten
För Liam och Neo så varieras träningen väldigt mycket, allsidig träning är ju det bästa. Barmarksdrag innebär ju att hunden både ska springa fort och dra, något som vi får när vi kör på cykeln, alltså fullt ös medvetslös för både hund och förare.

Min tanke med att träna styrka och fart separat är att kvalitén på just det vi tränar under passet blir bättre. Om vi får riktigt bra kvalité på styrkepassen och riktigt bra kvalité på fartpassen så borde vi även få riktigt bra kvalité på dragpassen när vi sätter ihop det! På en vecka så kan grabbarna t.ex. få 2 styrkepass, 2 fartpass samt 1 dragpass. Jag tycker att det upplägget verkar fungera bra eftersom de gånger jag tävlat, eller kört dragpass, flera dagar i rad så har vi förbättrat tiden från dag 1 till dag 2 varje gång.

För att bygga muskler så får de olika sorters drag, där jag springer eller sitter på cykeln bakom dem (jag hjälper alltså inte till) eller att de drar kedjor. För att bygga mer muskler kan de få intervallträning i slalombacken eller sandgropen, antingen med eller utan kedjor lite beroende på vad vi gjort tidigare samt dagsform. För Liams del åker även klöjveväskan fram titt som tätt och packas efter önskat träningsmål. För att få uthålligheten i kombination med fart så får hundarna springa lösa medan jag kör fullt ös på cykeln. När det inte finns möjlighet till att ha hundarna lösa springer de naturligtvis kopplade vid min sida.

Något som vi också gör ett par gånger i veckan är skritt-träning, nåt så kopiöst tråkigt men ack så nyttigt! Skritt-träning är just vad det låter, hunden går i skritt bland t.ex. blåbärsris eller högt gräs där hunden måste lyfta upp varje ben. Då byggs nämligen de viktiga ryggmusklerna! En muskeldel som ofta verkar glömmas bort!

Vad som icke är att förglömma, speciellt om man väljer att tävla i klasserna Canicross (springa med hunden), kickbike eller cykel, är förarens kondition och stryka! Är du själv likt en säck potatis så spelar det ingen roll om du har världens snabbaste hund, du kommer inte att vinna. Drag är en lag-sport där alla i spannet, oavsett hur stort eller litet det är, måste vara i top form för att kunna prestera därefter! En kedja är aldrig starkare än dess svagaste länk… (För spannet Lilla-Liam så är den svagaste länken matte! 😀 ) Med tanke på att det är ett mirakel att jag fick godkänt i Idrott under min skoltid så överlåter det till någon annan att skriva om den fysiska träningen för draghundsförare!

Träningsfrekvens
När vi började så körde jag 2-3 pass i veckan eftersom hundarnas kroppar behövde ett par dagar med vila mellan varje pass. Idag tränar vi mellan 3-6 pass i veckan, ibland blir det dubbla pass på en dag, tex först simning och sedan intervall i slalombacke eller först kedjedrag och sen springa bredvid cykeln. Muskler byggs ju i vila och därför är återhämtning väldigt viktigt. Har vi tränat ett par dagar i rad så blir det även ett par dagar i rad med enbart promenader och kanske lite lydnadsträning eller nåt. Jag tror att det är jätteviktigt för hundar att ibland bara få vara hundar, ha dagar där de bara får promenader utan massa aktivering. Där de får leka, springa, nosa, tugga och bara vara hund! De får en chans att rensa hjärnan samtidigt som jag tror att det höjer motivationen inför nästa träningpass.

No feet – no race!
Folk frågar ofta varför jag har sockar på Liam, anledningen är samma som rubriken – no feet, no race! Att springa med skavsår gör ont! Att springa med en sprucken trampdyna kan också göra ont. När det är barmark och vi kör på mjuka vägar, t.ex. bark, sand, barr så kör jag ”bartassa”. Kör vi grusväg eller på frusen mark så åker sockarna fram. Liam har en klo på varsin baktass som tar väldigt mycket stryk när underlaget är hårt och för att de inte ska slipas ända ner till pulpan så är det sockar som gäller. På vintern kan hård snö ge samma effekt. En skadad tass kan innebära veckor med träning- och tävlingsstopp, något som jag inte har tid med då jag inte har en hundpool på 20-30 hundar som många andra draghundsförare, därför tar jag det säkra före det osäkra.

Utfodring och vatten
Beroende på när jag tränar på dygnet så ser vatten och foderrutinerna olika ut. Oftast tränar vi direkt när vi gått upp på morgonen och då får de sin frukost efter träningspasset. Det brukar bli runt 30-45 minuter efter att vi avslutat den fysiska aktiviteten. Man bör fylla på med energi inom en timme efter avslutad aktivitet men vad man bör ha i åtanke är att vissa raser och individer har lätt för att få magsäcksvridning, något som kan bli livshotande väldigt snabbt!

Uppvärmning, nedvarvning, stretching och massage
Innan och efter träning så värmer jag upp/varvar ned hundarna ca 15 minuter, en ordentligt uppvärmd hund löper mindre risk att få sig en sträckning vilket kan kosta viktiga dagar eller veckor med träning. Efter avslutat pass är det stretching som gäller, ett ämne som de lärde tvistar om. Hjälper det eller skadar det? Vem som har rätt vet jag inte, jag vet bara att de gånger jag glömt att stretcha Liam så har han varit stel efteråt. Något som bör poängteras är dock att jag blivit visad hur jag ska göra. Nästan varje kväll, jag är inte mer än människa så det händer ibland att jag glömmer, så får de massage. När massagetäcket åker fram så lägger de sig själva där så jag gissar på att även de uppskattar våra mysstunder.

Detta är alltså mina tankar om draget, så rätt eller fel som det må vara! Alla hundar är individer och de saker som fungerat på mina grabbar kanske inte alls fungerar på någon annan hund. Hoppas att det gett svar på några utav de frågor jag fått och att ni vågar ge er ut och pröva drag mer era hundar! Testa och känn er för vad som fungerar just för er och eran hund.

Draghundstankar del 2

 

Selar
När folk frågar efter sele och det första beskrivandet ordet är ”billig” så är det bäddat för problem! Många utav tillverkarna har standardstorlekar vilket passar jättebra om man har en standard hund. Har man t.ex. en riesen som ska vara kvadratisk så kan det vara svårt att hitta en i standardstorlekarna då dessa är gjorda för en rektangulär husky.

Jag har prövat lite olika tillverkare och kan väl egentligen inte säga att någon är bättre än den andra. Det jag däremot måste proba för är: KÖP EN MÅTTANPASSAD SELE! Gå inte in i någon djuraffär, iallefall inte i Karlstadområdet eller Göteborg, och tro att de vet hur en bra sele ska sitta. Om personalen själva håller på med drag så är det naturligtvis en annan sak! Har tränat spår och skydd tillsammans med många som köpt en nome som är flera storlekar för stor men som enligt personalen ska sitta helt perfekt. Att spåra eller köra skydd i en för stor sele går jättebra, men tro inte att det kommer gå lika bra att låta hunden dra i den.

Anledningen till att jag inte rekommenderar någon att köpa sele i butik är för att jag själv gjort det. Fick jättebra hjälp och personalen kunde inkassera dryga 400 kr, på en sele som är flera storlekar för stor för Liam! Jag själv hade då begränsad kunskap i hur en sele skulle sitta och då litar man ju på personalen. Ett par månader senare insåg jag dock att jag måste ha en ny sele. När den nya selen sedan kom var det som dag och natt när jag körde Liam. Han låg ner i selen på ett helt annat sätt! Den nya selen var dryga decimetern kortare i ryggen och flera centimeter mindre i halsen vilket gjorde att han kunde belasta selen på ett korrekt sätt och därmed vågade han belasta selen, alltså springa/dra, mer!

Att ha en något för stor sele är dock inte lika illa som att ha en något för liten. Tänk er själva, att röra sig i en för stor skjorta går även om det är störande att den inte sitter som den ska och kan ge upphov till skav men att röra sig ordentligt i en för liten skjorta går inte!

Jag har två olika sorters selar till Liam, en X-back sele och en R-sele. X-backen är från Snowdogs. Riktigt bra kvalité som fortfarande ser ny ut trots att den används flitigt i över ett år. Den kunde vara lite mindre i halsen men den fungerar ändå.

R-selen är ifrån dragråttan och är som ni ser något annorlunda i nacken/ryggen. Tänkte jag skulle pröva den just för att den inte har något X som kan pressa precis på skulderbladen som X-back selen har. Den har vi inte haft så länge men hittills är jag supernöjd, den sitter som gjutet på Liams kropp!

Har fått frågor om vad jag tycker om Non-stop selarna, en norsk sele med tusen remmar som man kan ställa in allt efter sin egna hund. Jag har aldrig själv prövat en sådan sele och kan därför inte säga varken bu eller bä men vad jag har uppmärksammat på tävling är att selen sitter jättebra så länge hunden är rakt framför föraren. Vid kurvor så vrider sig gärna selen runt hundens kropp, något som jag inte upplever att en måttanpassad vanlig sele gör. Om det sen beror på selen i sig eller att selen har fel storlek/föraren ställt in den fel låter jag dock vara osagt. Sen ska jag ärligt säga att jag inte förstått meningen med att köpa en sele för dryga 700 kr när man kan få ett måttsydd för runt 400 kr. Det enda vettiga argumentet jag fått är att man då kan använda en sele om man har fler hundar. Det är ju säkert bra om man jämt vill köra hundarna en å en…

Som sagt, köp en ordentlig sele från början, det tjänar du på. Många tillverkare tävlar eller säljer selar/tillbehör på större tävlingar/arrangemang. Passa på att låta dem mäta er hund och få en riktigt bra sele! Många utav dem tar även emot hembesök om ni bor i närheten utav dem eller har vägarna förbi!

Linor
Min draglina kommer ifrån Mr Koppel och är tävlingsgodkänd. Den har en expanderdel som sitter närmast föraren och har inga metalldelar förutom haken som är närmast hunden. Linor med metallringar i änden närmast föraren har jag sett i djuraffären och dessa är inte tävlingsgodkända. Linor går att göra själv väldigt lätt, min första egendesignade draglina bestod av en avdankad spårlina och en bit gummistropp från Biltema, höll och håller fortfarande skitbra!

Sockar
Så var det detta med sockar. Mina sockar har jag köpt ifrån Gippmokk, där har de både barmarkssockar och snösockar. Barmarkssockarna är fleecesockar med något gummiöverdrag vilket gör att de håller riktigt bra. En utav Liams sockar har det först gått hål i nu, efter dryga 10 mils körning. Med ett par varv silvertejp på så håller de säkert ännu längre 😉 Ett par vanliga fleecesockar håller ca 4 km… Snösockarna är av någon slags väv och skyddar tassen från vass skare och isklumpar.

Antenn
En draghundsantenn vilket behövs på cykel och vissa kickbikes (inte min modell 😀 ) om man inte vill fästa linan i ett baggenbälte runt sig själv.

Cykel eller kickbike
Val av cykelmodell bestämmer man själv. På tävling har jag sett allt ifrån tantcyklar till MTB som kostar mer än vad jag får i studiemedel på ett år, välj efter plånbok helt enkelt! Dämpning fram och bra bromsar är dock att rekommendera!

Kickbiken finns i två utföranden har jag sett. Den betydligt vanligare från Kickbike.se samt den som jag har, Pawtrekker. Pawtrekkern har jag inte sett någon återförsäljare för i Sverige utan bara i Norge. De två olika modellerna ligger i ungefär samma prisklass och eftersom jag inte prövat kickbiken så kan jag inte säga vilket som är bäst. Kickbiken är dock framarbetad för att vara ett träningsredskap för människor medan Pawtrekkern är designad just för draghundsträning.

Och lite länkar!

Selar och tillbehör
Bjorkis.se
Snowdogs.se
Mrkoppel.se
Dragråttan.se eller dragrat.com/

Sockar
Gippmokk.se

Antenn
www.team-elliot.se
Kickbike.se

Fler bilder från dagens och gårdagens promenad finns i galleriet!

Hundar i lägenhet = kaos?

Älskar uttrycket i människors ansikten när jag berättar att det går alldeles utmärkt att ha 3, 4 och ibland även 5 hundar i en lägenhet på 36,5 kvm. Ögonen är på väg ut ur skallen och hakan har ramlat ned ett par cm 😀  Många verkar tro att det är en omöjlighet att ha någon ordning då men jag kan säga att det går alldeles utmärkt. Vad jag däremot funderar på är hur fasiken det är hemma hos dessa människor, som ofta bor i hus och då gärna på landet med 1 eller kanske 2 hundar, får hundarna leka rövare där bara för att de råkar ha 100 kvm större än mina?

Grabbarna efter morgonpromenaden.

 

En lördagkväll. Fem hundar hemma varav tre ligger i sängen, en i soffan och en på golvet! Inget lekande, inget skällande utan bara tyst och lugnt.

En lördag med funderingar

– Efterbesiktning av bilen! Timmie var med som ett försök till att få bilen godkänd via ”hundtricket”. Bilen blev godkänd men om det var för hundtrickets skulle eller det faktum att den är lagad låter jag vara osagt 😉

 

– Spår. Timmie fick ett spår i skogen idag a la ipo-stil. Det gick förvånandsvärt bra och han apporterar in föremålen fint! Dock har jag kommit på att jag nog bör plocka bort föremålen i spåren tills dess att han lärt sig att apportera in dem korrekt, i IPO-spåret får man feta avdrag  om hunden inte apporterar in lydnadsmässigt.

 

” Jag hittade en pinne i skogen! Tydligen var det en väldigt fin pinne eftersom matte blev SUPERGLAD när jag hämtade den!! Fick dessutom massor av räkost som belöning 😀 Min matte är lättroad, och lättlurad ;)”

 

Liams svans är som vanligt idag, viftar och ser ”hel” ut. Tog en liten sväng på cykeln tillsammans med både Liam och Neo för att de skulle få sträcka på benen lite inför morgondagens tävling. Fick massor av möten, människor tenderar att flockas på skogsvägarna så fort det är fint väder ut, och alla gick skit bra – även de som var på smala stigar och med bråkiga barn!

 

 

Vad jag glömt att skriva i bloggen är om Neo. Sen jag hämtade hem honom så har han visat smärta i knäna flera gånger. Han kan gå vanligt för att sedan bli lägre och lägre, till sist kryper han fram längs marken för att sedan hugga sig i knäna, slänga sig på rygg och bara skrika rakt ut – något som är grymt hjärtskärande! Fy fasiken, det är inte kul att se smärtan han har.

Eftersom jag för nogrann dagbok över hundarnas träning (kost, träningslängd, allmäntillstånd osv) så har jag kommit fram till att han i princip alltid visar tecken på smärta då han stått still i ett par dagar.  De gånger jag tränat riktigt hårt med honom, då han gått nån mil drag om dagen i flera dagar i rad då visar han aldrig något. Men så fort det blir 4-5 dagars vila i sträck, alltså bara skogspromenader, så blir han så där låg igen och skriker till slut rakt ut. Vad jag också kommit fram till är att det tar ett par träningspass efter att han vilat en längre tid innan allt är okej igen.

 

Jag har tidigare pratat med den veterinär som konstaterade PL (patella luxation = ”lösa knäskålar”) på Neo samt fått kontakt med andra ägare till hundar med samma problem och alla säger precis samma sak: 1 – det är bättre att hålla honom vältränad och stark i sina muskler. 2 – man måste pröva sig fram för att se vad som passar för just den hunden. Det finns inget schema som passar alla hundar men det gör väldigt ont i hjärtat att behöva pröva sig fram eftersom det är inte jag som får ont om jag gör fel med hans träning, det är ju Neo.

 

 

Vad som också skär i hjärtat är den brist på stöd som jag fått, och det var precis samma sak med Hoover. När man berättar för uppfödaren att hunden man köpt är sjuk så vips – ingen mer kontakt. För det kan ju naturligtvis inte vara så att det föds sjuka hundar i deras kennel! Åh nej! Så grymt tråkigt med uppfödare som inte tar sitt ansvar, även om de inte kan göra något åt det så hade det ändå varit kul med ett svar på sina frågor. Vad som också är skrämmande är hur få uppfödare som tar detta på allvar, både PL och HD. Neos veterinär får in flera cockrar per år som har problem med knäna och han har opererat flera stycken, ändå är det inget problem inom rasen. HD är fortfarande inget problem inom rasen och efter att kravet på HD-fria avelsdjur slopade så finns det flera aktuella kullar och avelshanar på cockerklubbens hemsida som har hd-grad C.

 

 

 

Föresten, ang avelkrav. Ni riesenägare, har ni sett att kraven för att få annonsera ut sina kullar på Afrs hemsida bland annat är minst en 2:a på utställning medan det bara är en rekommendation att ha en bruksmerit? Jag trodde att bruksmerit var ett krav för en bruksras men tydligen inte. Snart sitter vi kanske i samma skit som cockern gör…