Efter att ha filosoferat, diskuterat och deprimerat så kom jag fram till att livet blir som man gör det och att viss lycka kan köpas för pengar. Efter fotinspektion, löpartest och 1300 kr senare så är jag betydligt gladare, och på köpet fick jag ett par nya joggingskor 😀
Kategoriarkiv: Filosoferande
Lite förkyld men inte döende..
I måndags hade vi vilodag, hade planerat att springa men efter att ha vaknat och insett att jag blivit förkyld så var det bara att glömma den planen. Dock är jag inte som andra, dvs jag är inte helt handlingsförlamad och måste ligga till sängs i flera veckor bara för att jag producerar stora mängder snor.. Därför har grabbarna fått dra cykeln den här veckan, perfekt för då får grabbarna jobba medan jag kan maska mig igenom kilometrarna 😀 En annan typ av träning som passar förkylda mattar är uppletande eller apportering, snorande matte kan stå på linjen medan hundarna får jobba med nosen! Alla nöjda och glada!
Har under veckan funderat på två saker. Ett – ”kom i form inför Beach 2010”. Varför ska man panikträna hela våren för att se snygg ut i bikini (om vi nu får nån sommar?) när man ändå kommer att fetta på sig under hösten och sen likna en marshmellows till vintern? Varför inte bara träna regelbundet hela året och därmed alltid ser bra ut? Dagens tips alltså, tränar året om istället så slipper ni panikträna hela våren 😉
Sen till nr 2. Läser och hör titt som tätt att cockern är en jättebra spårhund då den alltid går med nosen i backen. På diverse hundforum beskrivs alltid cockern som en nosande hund där man kan få problem med t.ex. tävlingslydnad då hunden alltid har nosen i backen. För många är detta även ett ”bevis” på att hunden besitter jaktliga egenskaper.
Newsflash, cockern ska söka efter vilt, inte spåra. Den ska arbeta med hög nos efter luftburen vittring i fullt fart och inte lunka på med nosen i backen efter markburen vittring. Jag har delat mitt liv med tre utställningscockrar och alla gick alltid med nosen i backen, ständigt spårandes efter jag vet inte vad. Neo däremot, han spårar aldrig utan går med huvudet högt buret när han är kopplad och när han är lös så springer han även då med nosen högt, varesig han är underarbete eller har ”fritid”. Enda gången han kan nosa är när han vet att han gjort något fel, ”bästa att nosa lite här för nu är morsan irriterad!”
Frågan är dock varför det blivit så? Att jaktcockern har mer jaktliga egenskaper än utställningscockern är det väl ingen som tvivlar på, även vissa utställningscockrar kan ha mer än genomsnittet. Men varför har avsaknaden utav det naturliga jaktbeteendet, alltså att söka (luftburen vittring), ersatts med spårande?
Framtidsfunderingar
Även om man skulle vilja vara student och tillika lyxmatte hela livet så måste man ju bli vuxen på riktigt, nån gång iallefall…
Som de flesta vet, eller har fått bittert erfara, så är det svårt att få jobb idag utan någon högre utbildning, om man inte vill slita häcken av sig för nada pengar dvs. Nu läser ju jag geografi och våren 2011 så tar jag min kandidatexamen i det ämnet. Eftersom detta ämnet är väldigt brett så kan man jobba med mycket, med tanke på att jag läst ett år på miljövetarlinjen så är just yrken i det området som jag kan söka. Jag vill däremot läsa vidare för att kunna fördjupa mig inom ett område, antigen klimat och säkerhetsfrågor eller naturresurshantering. Geografin ger mig en bra grund att stå på inför dessa frågor men som sagt, jag vill veta mer.
Det finns två utbildningar som jag har fastnat för, och det är just här mina framtidsfunderingar kommer in. Den ena utbildningen går här på Karlstad universitet, Samhällig riskhantering (magister och master utb.), och den andra, Magister/masterutbildning i Turism, går på Östersunds universitet.
Fördelen med utbildningen på Karlstad Uni. är att den är på distans med mellan 3-4 träffar per termin, därmed är man inte bunden till att bo kvar i Karlstad utan jag skulle faktiskt kunna flytta eller ta någon givande deltidsjobb som man annars inte skulle ha råd att ta, bara för att det är kul! (ja, att det är någon hundrelaterat har ni väl redan fattat) Fördelen med distans är även en nackdel, att läsa på distans innebär ju att man tappar själv skolkänslan och grejen av att gå tillsammans i en klass. Det kräver en helt annan disiplin och planering ifrån en själv när man inte får ett schema i handen.
Östersunds Universitet har precis som Karlstad bostadsgaranti vilket innebär att kommer jag in så har jag boende, där är den stora frågan lös. Men seriöst, fy fasiken va omständigt det är att flytta!! Fördelen med den utbildningen är att den läses i skolan och därmed är det lättare att komma in i pluggtänket om man jämnför med att plugga på distans. Då jag har de fritidsintressen jag har så är ju möjligheterna i Östersund enorma om man jämnför med här i Karlstad. I Östersund kan jag ju faktiskt få möjlighet att använda Liam till det som vi tränat i flera år på tillsammans med fjällräddningen, dessutom är ju möjligheterna för skidåkning och draghundsträning löjligt bra.
Vad jag tror är dock att möjligheterna till jobb, eller rätt jobb, är större om jag väljer utbildningen i Karlstad. Jag skulle ju faktiskt kunna ha kvar kakan och fortfarande äta på den genom att gå utbildningen i Karlstad men flytta norrut och därmed få båda delarna, men som sagt, distansgrejen får mig lite tveksam.
Är det någon som har läst på distans och som vill delge hur det var?
Något annat som ligger i framtiden och som ger mig ångest är Neo, eller rättare sagt hans höfter. Jag vill verkligen inte röntga honom för jag har lyckats att övertyga mig själv att han har höftledsfel, jag ”ser” hela tiden hur han springer fel och går allmänt konsigt även om ingen annan lyckas se det som jag ser.. När jag fick hem honom kunde jag knappt vänta tills han skulle fylla 12 månader så att jag skulle kunna röntga honom, nu är han snart 16 månader och fortfarande inte röntgad! Får se om jag lyckas ta mod till mig och göra det vid nästa löning..
Höga berg och djupa dalar
Vilken vecka det här varit då! :/
Sannas familjehund Frasse avlivas vid en koll hos veterinären pga ingen njurfunktion, Maja förlorar kampen mot Cancern och Jessicas Jackie har också vandrat vidare.. Suck ja, livet är alldeles för kort så ta vara på det!
Min och grabbarnas vecka har sett ut ungefär som vanligt, fullt ös medvetslös! Det har varit fyspass i princip varje dag, dock med fokus på olika saker, ibland styrka i form av drag eller dw, ibland uthållighet med hjälp av cykel eller intervall i sandgropen och ibland allsidig träning i form av timmar av lösspring i skogen 🙂 Var uppe i Torsby för att träna wp, Liam drog över kvalgränsen till SM utan några som helst problem, nu ska det ”bara” fungera på tävling också…
Var ute i tre timmar tillsammans med Karin i torsdags och tränade lydnad samt apportering/jakt, vi hjälpte varandra med diverse saker och jag gick därifrån med två trötta grabbar som jag var helt nöjd med! Mest bestod det egentligen utav störningsträning och kontaktövningar, att gå fot förbi en skål med mat tycker Neo är svårt medan Liam har svårare för snygga vovvarn, Neo skiter däremot i andra hundar medan Liam struntar totalt i mat, leksaker och koner.
En hel del skotträning har det blivit både på skytteklubbar och i Årjäng, där vi spenderat helgen för att figga på dagens söktävling, och Liam har inte ägnat det någon större uppmärksamhet. Han gör som han gjorde innan öroninflammationen, dvs stannar upp en kort stund vid första skottet för att kontrollera, sen fortsätter han med det han pysslade med och bryr sig inte om de resterande skotten. Det känns bra men än vågar jag inte hoppas att han är helt ”botad”, vet ju inte hur han reagerar i belastning eller med en supernervös matte.. med mer mängdträning så blir det nog bra!
Efter MH:t på lördagen och avklarat figurantuppdrag idag , där vi tränade mera skott, blev det lite IPO/IPO-R lydnadsträning (!) för båda grabbarna. En vovve låg plats medan den andra körde, nemas problemas, inte ens för Långörat som lärde sig ”ligg” för nån vecka sedan 🙂 Båda var riktigt duktiga och Liam kunde koncentrera sig trots att det satt en supersnygg flatthane (tror helt klart att Liam bytt spelhalva efter att han förra veckan blivit kär i en vuxen pitbullhane) på andra sidan plan samt att Liams überroliga uppfödaren fanns i närheten, bara lukten utav dem gör Liam helt virrig! Han kan fokusera och koncentrera sig mycket bättre än tidigare, kanske har den senaste tidens störningsträning börjat ge utdelning? Funderar dock på om jag inte ska lägga ner tanken att lära om hans ingång till IPO-ingång för just nu har jag varken eller, det är ingen rak IPOingång och ingen ”vanlig” utan något mitt i mellan, så himla mycket neddrag kan man väl inte få för att hunden går direkt i fotposition om man tävlar IPO/IPO-R? Alternativet är väl att försöka hitta ett annat namn på det.. får fundera vidare.
Neos ”hit” ser iallefall riktigt, riktigt snygga ut! 9 av 10 gånger så sitter kan klistrad med haka och hals mot mina ben, förra veckan lärde han sig fot och nu kan han gå från front-position till fotposition utan hjälp 🙂 Neo visade även återigen att han är utmärkt brukshund då han sprang omkring med tungapporten på 4 kg utan problem, jublet var ett faktum när den 10 kg stora spanieln sprang in till domaren, funktionärer och tävlande i klubbstugan med den apporten i munnen!
Sen har vi ett par grattis också att dela ut då många Skägg har varit duktiga i helgen 🙂
Jenny’s Bisse plockade sista certet och kan därmed numera kalla sig Svensk Brukschampion!
Jazzi som trots att matte Wenche inte tränat någon lydnad med honom på, jag vet inte hur många veckor/månader, letade reda på ett cert i sökskogen 🙂
Ulla med Liams släkting Thorax som idag, tillsammans med två andra riesens som jag missade namnet på, klarade Mental testet!
Gött att ni visar vart det skäggiga skåpet ska stå!! Grattis!
Himlen har fått ännu en ängel
En schnauzer är en schnauzer?
Ang min klippning utav Liam, så här såg Schnauzers (riesen, mellan och dvärg) ut 1925:
Annars kan ni ju spana in rasstandarden där det varken står att de ska ha benhår likt en briard, fet som en utställningsrottweiller eller lika långt skägg som jultomten.
I rest my case..
Neo min Neo
Nu har Neo varit hos mig i dryga 5 månader, gisses vad tiden går fort och vilken utveckling den lilla skiten gjort!
När jag bestämde mig för att ta Neo så var det för att han stämde in på så många punkter på vad jag sökte hos en hund, och de saker jag såg som mindre uppskattade var inte stora problem utan något som jag kunde jobba med. Att ta en omplacering eller unghund innebär alltid att hunden har ett bagage med sig, det behöver inte vara något negativt men från dess att vi föds lär vi oss olika saker och får där med olika erfarenheter i vår ryggsäck.
Ingen som idag ser Neo i söket kan någonsin tro att jag vid hans första sökpass fick följa med honom ända ut till figgen, och att han där knappt vågade ta godis ifrån figgarna. Några såna tendenser ser man iallefall inte i söket idag 🙂 Han jobbar med en stor intensitet och har tillräckligt mycket självförtroende att jobba på avstånd ifrån mig samtidigt som han är väldigt lyhörd och lättstyrd, att ryta åt honom är det sällan man behöver göra!
Det enda som vi egentligen fått jobba med är hans problem med är svalar (Göteborgska för trappuppgångar), första gången han skulle in i svalen här hemma så ramlade han och om det är något som sitter kvar sen dess vet jag inte eller om det är de faktum att det ekar som gjort honom rädd. Om jag hade sett det som ett problem så hade Neo inte varit kvar här idag men det gör jag inte. Trots att han är riktigt rädd i de situationerna så räcker det att man slänger iväg en vante för apportering eller skickar iväg Sanna en trappa upp för ett ”sök” för att Neo ska släppa rädslan och istället börja jobba. Han går alltså från att ha svansen mellan benen, slickad längs magen, samt flykttendenser till att rivstarta efter apporten eller figgen med en viftande svans och lyster i ögonen! Alla andra miljöer som gruvor, upplag eller industier är dock aldrig några problem.
Efter filosofering med Sanna så funderar vi på om han verkligen är rädd eller om det bara är spel för galleriet, han är ju ändå en spaniel 😉 En hund som agerar som Neo, alltså ser ut som om himlen håller på att ramla ned på honom, borde inte kunna ”låsa upp sig” så enkelt. Den ”borde” inte ta godis, kampa eller kunna slå ifrån riktig rädsla till kamp/lek/jaktlust. Han går dessutom inte tillbaks till rädslan efter arbetet, hade han gjort det så hade han ju varit en rädd hund men att arbetsviljan då bara maskerat rädslan och att han därmed inte övervunnit den. Efter lite apportering eller sök så är alltså situationen inte längre äcklig, är då arbetsmotorn och nyfikenheten så stark att den övervinner obehaget eller var obehaget bara en tiondel så starkt som han ibland visar?
Jag och de som träffat honom uppfattar honom som en miljöstark hund så kanske just svalar är någon sorts fix ide, eller är det så att det helt enkelt är spökrädsla? Liam hade ju svarta, runda soptunnor som hatobjekt när han var ung, endast de soptunnor som stod direkt på marken gick bra, alla andra som satt på stolpar eller staket var satans påfund som skulle dödas! (ibland förstår man varför det är människan och inte hund som regerar på jorden).
Neo kan fortfarande tycka att vissa grejer är lite skumma men har man vuxit upp bland stock och sten i nio månader för att sedan flytta till stan så tycker inte jag att det är så konsigt, han får gärna bli rädd – det som är intressant och viktigt för mig är ju vad han gör med rädslan. Om han inte hade kunnat avreagera som han gör så hade det varit en för stor grej för mig att vilja arbeta bort, om det nu ens är möjligt att göra det. När vi idag ska gå in i vår svale så är han antigen helt neutral eller så är han superglad om man har gett honom något att bära, då är flaggan i topp! Han har gått från att enbart vilja in, in, in i lägenheten till att utan några som helst problem kunna apportera förbi den öppna lägenhetsdörren gång på gång utan att så mycket titta in i lägenheten, en process som gick på två apporteringar 😉
När han först kom hit hade han aldrig sett barnvagnar, bilar eller cyklar, idag lägger han inte ens märkte till om en buss vrålar förbi honom! Liam har gett honom mycket självförtroende när det kommer att till att våga utforska konstiga saker, Liam räds ju få saker, som tex soppgården vilket har gjort att han sen kan utforska världen även utan Liam! Det enda som numera egentligen vittnar om att han är en lantis är att han inte är helt bekväm i det stressiga statstempot som det kan vara nere i stan, och jag har medvetet valt att inte utsätta honom för det än. Han behöver mogna i sig själv och komma ur spökfasen innan jag låter honom möta det, i och med att han är just en lanthund så har han ju kommit lite efter i just den utvecklingbiten och behöver tid.
Han är en väldigt lätt hund att ha å göra med på alla sätt, så länge han får jobba regelbundet så är han nöjd och harmonisk. Att säga att han är lugn är ju fel, för lugn är han aldrig men däremot har han inte alltid femmas växel i 😉 Han är ett uthålligt och arbetsvilligt litet långöra som inte har några problem att jobba på avstånd men som mer än gärna samarbetar. Han gillar hundar och människor men utan att vara äckligt fjäskig som många spaniels är, och lycka över allt är att få arbeta tillsammans med matte oavsett om det är drag, sök eller jakt!
– Tack Per för min Neo!
Måndagsfunderingar
Plugg – dw – plugg – apporteringskurs med teori. Ungefär så har vår dag sett ut idag! Liam kämpade på fint med kedjorna i den geggiga snö/leran medan Neo sprang som en tok, precis som vanligt med andra ord!
Prova på apporteringskursen började idag med ett teoripass och även om jag anser mig själv som en nybörjare inom jaktapportering så var det inget direkt nytt. Gick ju jaktapportering med Hoover och tillsammans med det lilla som jag och Neo hittills gjort så känns det ju bra att vi verkar vara på rätt väg! Lärde mig lite om retriverproven men fick främst en himla motivation och träningslust, vilket faktiskt var anledningen till att jag anmälde oss till kursen från första början! Dessutom är det ju skitkul att SBK-klubbarna prövar på att anordna lite annat än det ”vanliga”.
Hittat på dagens promenad, någon som vet vad det kan vara?
Något som också dök upp var en tanke som legat och grott sen jag började facinerats utav att arbeta med hundarnas ”naturliga jobb” och speciellt då just jakten, det här med belöningar. Att man behöver belöna en hund med godis eller leksak när man lär in eller när den utför sånt som inte ligger naturligt för hunden, som tex lydnadsfot, förstår jag mycket väl. Men när det gäller saker som hunden är avlad för, behöver man trycka i hunden godis i tid och otid då? Hur många är det som belönar sina hundar i vallningen? Hur många belönar sina draghundar? Behöver man då belöna jakthundar i jakten?
Nu menar jag alltså utpräglade arbetande raser vars speciella egenskap gått i arv sen urminnestider och som fortfarande är avelsprio nr 1!
Jag kan ju bara gå till mig själv och mina erfarenheter. Hoover behövde belönas vid apportering för att han skulle komma in med föremålet, om han inte fick sin belöning så tappade han suget och det snabbt. Det enda han inte behövde belöning för var personspår, där var spåret i sig själv belöning nog och vilken naturbegåvning på spår den hunden var! Neo behöver till skillnad från Hoover aldrig någon belöning från mig vid apportering, inte heller när vi kör bollsök, utan att få sticka efter nästa apport är mer än belöning nog för honom. Naturligtvis får även han beröm och efter ett par apporter kan han få krypa upp i min famn medan han håller i dummyn och så sitter vi där och gosar en stund innan han lämnar den till mig. Inte heller Liam får belöning när jag kör jaktapportering med honom, att få leta efter nästa dummy är nästan för mycket belöning för Skägget som lätt kan skälla sig igenom ett sånt pass… Finns ju en anledning till att Liam har en egen dummy som dessutom är förstärkt med ett par varv silvertejp om jag säger så 😉
Jag ser absolut inget fel i att belöna hundarna i den här situationen, alla hundar är olika och kräver ju olika storlekar på sin betalning efter utfört arbete. Men det jag funderar på är om man inte förstör den naturliga belöningen för hunden, lusten att få fortsätta arbeta och det är ju något som en bra jakthund bör ha, om man pillar dit andra belöningar? Iallefall hos spaniel, och väl även hos retriver, så finns ju den där samarbetsviljan och viljan att vara tillags från början och om man bara spelar på den så borde det ju räcka med beröm, en glad matte och fortsatt jobb som belöning även för den vuxna individen.
Självklart får Neo belöning när vi tränar sitt, fot eller hit men det är ytterst sällan han får det i apporteringsammanhang, även om jag ibland glömmer bort mig och handen slinker ner i godisfickan av ren vana 😉 Min tanke är dock att Neo ska jaga eller apportera för att han älskar det och för att han vill jobba tillsammans med mig, inte för godisens skull. Men bara för att jag inte belönar med godis så betyder det inte att jag bestraffar honom när han gör fel, många verkar ju tro att bara för att man inte kör med köttbullar jämt så slår eller tvingar man sin hund till olika saker, så är det verkligen inte utan vi försöker igen fast på kanske på en enklare nivå om något blir tokigt.
Så, några tankar om detta? Hur mycket ”extra” belöningar förutom arbetet behöver man lägga in hos såna hundar/raser?
Kanske ska inflika att det inte är någon kritik emot kursen, instruktörerna eller de övriga kursdeltagarna utan det är bara en tanke som nu vandrat från hjärncellerna till fingertopparna 🙂
Tidningar, inlägg och kurser
Artiklen om Pernillas sim – Urre burr – kom ut idag och ja, tydligen så kräver en stor hund en stor bild! Nästan halva sidan bestod av ett stort, snyggt men blött Skägg!
Foto: Sabina Rislund på Karlstads tidningen
Resten utav artiklen går att läsa här
Så till lite annat, läste i senaste numret av hundsport att ”överdrifter kan inte rakas bort” vilket är deras nästa steg i deras arbete om osundheter och abnormaliteter hos hund. I beslutet från SKK så står det bland annat att tex nakenhundar får sin oönskade hårväxt bortryckt med rötterna och att springer spaniels numera rakas som en konsekvens av att en överdriven pälsmängd avlats fram. Vidare står det även att SKK vänder sig emot att man i många raser rakar bort morrhåren av estetiska själ. Nu vet jag inte precis hur springern rakas men på cockern så klipps bland annat allt behäng på svansen bort, ögonfransarna klipps bort och även så morrhåren. Ska bli kul att se om utställarna tar detta på allvar och även uppfödarna då det faktiskt är deras ansvar att inte avla fram sånt som de inte vill ha! I vilket fall som helst så ska det bli intressant att se hur en utställnings spinger och cocker verkligen ser ut nu när man faktiskt inte får fuska sig fram!
Över till det sistnämda i rubriken, kurser. På måndag och nästa söndag ska jag och Neo på jaktapporteringskurs via vår brukshundsklubb, kul när klubbarna annordnar andra kurser annat än det ”klassiska” ! Sen ska vi eventuellt även i mitten utav maj åka till Lysekil på en träningsdag med Mark Clifford, en välkänd domare ifrån England. Det finns platser kvar så kolla in på Jaktspaniels i Sverige!
förändring kommer ifrån en själv
Jag spenderar nån timme eller två framför datorn varje då jag läser och svara på mejl, kollar in vad som hänt på ett par forum, söker ett lite info om nåt eller läser bloggar. Något som jag dock dragit ner på kraftigt de senaste är just det sistnämnda, läsning av andras bloggar, av den enkla anledningen att det bara klagas och är allmänt negativt – något som jag inte vill ha i mitt liv.
De bloggar som jag numera inte besöker handlar till stor del om hur pissigt livet är. Visst kan alla vara lite deppiga ibland men nu är det alltså frågan om från veckor till månader av evigt klagande. Det är allt ifrån människor som är missnöjda med jobb, utbildning, hälsa eller kärlek. Själv förstår jag inte vad problemet är, varför väljer man att fortsätta leva olyckligt?
Ni som är missnöjda mer ert utseende eller hälsa, sluta sitta där framför datorn med en stor coca-cola och chipspåse, ta ut er (tillika överviktiga) hund på en ordentlig långpromenad eller köp ett träningkort och ät mer frukt – en riktigt bra början på lösningen! Om du inte trivs i ditt förhållande, gör något åt det istället för att sitta å blogga helt öppet om hur olyckliga du är i ert förhållanden, hur dålig pojkvännen (tillika ibland även pappan till era barn) är som jobbar dygnet runt för att kunna betala dyra hundar, hästar, hus, kläder och bilar åt er! Om jobbet eller utbildningen känns tråktigt – byt! Är ekonomin tajt, se över den, vidareutbilda dig eller kanske är det läge att ta sig ett lönesnack med chefen? Om det nu är så jobbigt att skotta uppfarten så flytta ifrån huset. Ja, det finns svar på de mesta om man bara slutar ser till problemen och istället fokuserar på lösningar.
Nu vet jag att det inte riktigt är så enkelt, men att bara sitta på rumpan framför datorn och spy galla i bloggen kommer absolut inte lösa något utan det är faktiskt ert egna ansvar att ni trivs med ert liv! Ingen annan kommer att fixa till livet åt er! Tänk om ni tog all den energin som ni dagligen lägger på att gräva ner er själva djupare och djupare samt alla negativa tankar för att istället tänka positivt, omge er med glada människor och gjorde saker som ni tycker om – vilket underbart liv ni skulle ha!!
Hörde för ett tag sedan att det finns en förening som funnits sedan mitten utav 1980-talet som heter något i stil med ”vi som hatar vintern”, en helt seriös förening med styrelse och allt. Hatar man vintern så mycket att man startar en förening, eller betalar för att vara medlen, och dessutom bor i Sverige så måste man väl vara riktigt korkad eller? Hjulet snurrar men hamstern är död – stendöd!
Själv är jag rätt nöjd med min tillvaror, visst ett par dagar innan studielånet kommer så kontot helt tomt men det är inte hela världen då jag har en massa andra saker i mitt liv som gör mig lycklig. Underbart knasiga vänner, en härlig familj och två hårbollar som förgyller min vardag. Att jag dessutom är frisk borde väl i sig vara en anledning till att vara lycklig, speciellt då jag i veckan fick höra att en vän drabbats av cancer.
Livet är alldeles för kort för att gå omkring och vara olycklig – tänk på det…
Hoover
Ett storskägg & en riktig cocker i dragspåret
Morgonpass:
5 km drag för Liam
2,5 km drag för Neo
Alltså 7,5 km för matte
Eftermiddagspass:
75 min styrka för matte
Vila för vovvar
Körde alltså hundarna var för sig idag, körde Liam först så att det skulle finnas ett doftspår för Neo att följa. Det märktes att Liam var trött, fredagens jogging och gårdagens wp sätter sig i musklerna men han jobbade på bra, inget stoppar mammas lille kille 🙂 Då vi haft plusgrader de senaste dagarna så är spåren inte de bästa, de är mjuka och snön är tung. Liam sjönk ner djupt med tassarna vid varje steg så det var ju inte konstigt att det blev tungt! Dessutom var ”hundspåret” ett översnöat skoterspår där det fan inte gick å köra, utan jag gjorde som de övriga hundägarna och körde i skejtspåret. Skärpning Kil!!
Sen till Neo. Alltså den hunden! Han är helt otrolig och går verkligen från klarhet till klarhet i allt som han gör! Han skrek likt en husky och barnfamiljen som vi först körde om och sedan körde ikapp skrattade och hejade fram den lilla dragspanieln som drog för kung å fosterland. Han drog mig runt hela spåret även om vi hade lite problem vid korsningarna, han är inte helt säker på vad höger och vänster innebär 😉
Förra veckans dragträning
Undra om Neo verkligen vet vilken ras han är? Han är likt en husky i miniformat när selen åker på och en släthårig komprimerad riesen så fort det kommer till bruksarbete! Han är totalt galen men ändå inte stressad eller flamsig utan alltid fokuserad på sin uppgift. Hemma reagerar han aldrig på ljud, vare sig från tvn eller utifrån, utan ligger snarkandes på rygg i någon utav ”sängarna”. Är det så att han vet precis vilken ras han är och att det är så här en riktig cocker ska vara?
Jag som är uppvuxen med utställningscocker hade helt ärligt aldrig kunnat tänka mig att valet som jag gjorde när jag köpte jaktcocker kunde bli så bra! Jag var orolig att en jaktcocker skulle vara för liten och bli en börda då hunden inte skulle orkar vare sig fysträning eller mentalträning , dessutom ha diverse mentala tveksamheter och sjukdomar – oj vad fel jag hade!! De som säger att det inte är någon skillnad på typerna och att det är lika mycket arbetsmotor och fart i en utställningscocker som i jaktcocker har helt enkelt aldrig haft en utav jakttyp. På den lilla tiden som jag haft Neo här har han krossat så många fördommar om Cockern, både hos vanliga Svenssons och hos bruksrävar – riktigt roligt! De har sett vilken kapacitet det är i den sån liten kropp och de står liksom jag å bara ler när man ser honom jobba 😀
Väl hemma blev det påfyllning av energi med en protein/fett-boost i form av Klass Köttkross. Håller på att prova riktigt fett- och proteinrikt färskfoder som kompletering till vårt vanliga foder, något som de alltså får innan och efter hård fysisk ansträning för att först orkar men sedan även kunna ladda om och återuppbygga muskler med. Grabbarna älskar Klass och är riktigt bra i magen trots att det är 43/46 i protein/fett halt, däremot så tycker jag det är lite halv äckligt. Det luktar inget men ser ut som spya och är rätt slabbigt. Nästa gång vi åker till Forshaga blir det ett besök i hundbutiken för att pröva Nordic istället. Återkommer med en rapport om det fodret!
Hur tänkte RC här?
Sedan mina förra funderingar på hundfoder så har många andra tankar uppkommit och många verkar ha varit mer eller mindre ovetande om vad många foder faktiskt innehåller!
Har funderat lite på alla dessa rasfoder, behöver verkligen en pudel ett annorlunda foder än vad dvärgschnauzer? Är ett rasfoder verkligen så mycket bättre än ett foder anpassat för hundar i den mindre storlekskategorin? Eftersom jag har andra foderintresserade vänner som dessutom har dvärgschnauzer så spanade jag lite…
Dvärgschnauzern lider tydligen utav urinsten och enligt Dvärgschnauzer-ringen så lider 5,3% av hundarna utav detta. Den foderproducent som jag direkt kom att tänka på, som har ett dv.sch. foder, var Royal Canin (som för övrigt har 29 olika rasanpassade foder).
För att få en bättre förståelse hur urinsten blidas kommer här lite info taget ifrån Dv. schnauzerringens hemsida:
Joner, dvs positiva partiklar (till exempel kalcium) och negativa partiklar (till exempel fosfat och oxalat), förekommer normalt hos hunden i urinblåsan och urinledaren. Vid anhopning av partiklar skapas kristaller, synliga i mikroskop. Kristallbildning underlättas av vätskebrist. Ju mer utspädd urinen är desto mindre kristaller och konkrement (”grus”) bildas. Urinsten (och för övrigt njursten, som är mycket ovanligt hos hundar) består av hopklumpning av kristaller. Förekomst av kristaller betyder inte nödvändigtvis att hunden får/har urinsten men kan innebära en ökad risk och bör undersökas närmare – på helt färsk urin. Urinstenar ser man med blotta ögat.
Alltså; en basisk miljö och koncentrerad urin gör att risken för att hundar drabbas av urinsten ökar.
Så här står det om just urinsten på RC’s hemsida där Dv.Sch fodret beskrivs:
”Schnauzern löper större risk än andra hundar att få urinsten. Miniature Schnauzer 25 bidrar till att urinen blir surare och mindre koncentrerad vilket spelar en viktigt roll för urinvägarnas funktion. Uppmuntra hunden att dricka mycket vatten för att späda ut urinen. ”
Vad innehåller då just RC’s dv.sch.foder som då alltså ska minska risken för att urinsten ska blidas?
Ris, majs, torkad fågel, vegetabiliskt proteinisolat, animaliskt fett, majsgluten, korn, hydrolyserat animaliskt protein, mineral, cikoriaextrakt, fiskolja, vegetabilisk fiber, sojalecitin, frukto-oligosackarider, vegetabilisk olja (soja, borago), psylliumfrön/skal, kaliumcitrat, L-lysin, DL-methionin, natriumpolyfosfat, taurin, äggpulver, L-tyrosin, skaldjurshydrolysat (innehåller glukosamin), ringblommeextrakt (innehåller lutein), extrakt från grönt te och druvor (innehåller polyfenoler), L-karnitin, hydrolysat från brosk (innehåller kondroitin).
Här börjar iallefall jag fundera på en sak, kanske är det för att jag har en farfar med katastrofalt dåliga njurar (som får dialys 3 gånger i veckan, 5 timmar per gång) och att jag dessutom själv bara har en njure som jag reagerade. RC’s foder innehåller nämligen både extrakt grönt te och druvor, vilket kanske inte låter dumt, om man inte vet vad just detta gör i kroppen dvs. Druvor/russin kan ge njursvikt och njurskador medan grönt te kan ge allvarliga skador på levern. Men, vad har då detta att göra med urinsten? Jo, vilken funktion har njurar och levern i kroppen? För att inte gå in på en massa termer och fysiologi så kan man säga att njurarna producerar urin medan levern tar hand om de flesta gifterna. Vad händer då om dessa funktioner slåss ut, säg av att man stoppar i sig saker som ger skador på just dessa organ? Om levern inte fungerar så kommer den ju inte kunna ta upp farliga ämnen utan de kommer att fortsätta genom systemet och vidare ut i kroppen som just gift, vilket i sin tur kommer att påverka njurarna som rensar blodet och producerar urin! Om njuren inte kan fungera ordentligt så kommer den inte kunna ta rensa blodet ordentligt, därmed kommer slaggprodukterna inte ut utan fortsätter att cirkulera i kroppen medan det som faktiskt rensas blir mer koncentrerat – alltså urinen som dessutom blir mer basisk.
Summa sumaru; varför tillsätter man ämnen som faktiskt bidrar till en ökad risk för urinsten hos en ras som har problem med just detta?
Ibland måste man helt enkelt tänka ett steg längre, att svälja all reklam med hull å hår kanske inte alltid är så bra.