Efter helgens tränande så tog vi oss en tre timmars morgonpromenad där grabbarna fick springa, eller snarare pulsa, lösa i skogen medan jag kunde filosofera till ljudet av deras tassar som packade snön.

Efter lite tänkande och diskuterande med Sanna så har jag bestämt mig för att låta Liam vila ifrån räddningen ett tag. Främst pga att jag inte har något motivation att köra honom, den lilla stund som han var ute i går kom jag på det själv, jag tycker inte ens att det är kul längre utan gör det bara för att jag ”måste”. Efter två år med det här eviga slitet, körandet och alla pengar som jag lagt ut på utrustning, bensin och diverse läger utan att ha kommit i mål så har min motivation försvunnit totalt. När eller om vi tar upp räddningsträningen får vi se, nu ska vi bara göra sånt som är roligt!

Något som jag också kom att tänka på i skogen var just skog, varför tränar vi aldrig i skog? Det gäller inte bara min grupp utan även de grupper som jag har vänner som tillhör, aldrig hör man att dessa tränar i skog! Tjusningen med räddningen tycker jag är alla roliga miljöer som man får träna i; rasmassor, sjukhus, lägenheter, bilskotar. Men seriöst, när hörde ni senast att tant Agda, 89 år, eller Pelle, 6 år,  försvunnit i ett sågverk, skrotupplag eller gått vilse i ett sjukhus? Är det verkligen smart att då träna i princip aldrig träna i just de situationer där vi faktiskt eventuellt kan få komma ut och jobba? Vi tränar på att lägga upp en sökstrategi på ett öppet ytsök på 100×100 men finns det någon som gått räddningshundsutbildningen och lärt sig vilken strategi eller tänk man ska ha när man får en karta, kompass och ett par kvadratkilometer att söka av?

Räddningshundarna ska ju leta efter försvunna människor och i Sverige har vi turligt nog sällan terror attacker, stora naturkatastrofer eller liknande som gör att vi får använda våra hundar i det vi tränar till 99%, alltså rasmassor och sök i urban miljö. Men internationellt tänker väl ni då, ja, när man börjar utbilda sin hund så ska man ju ha internationell räddningshund som mål men bara för att man är internationell räddningshund så betyder inte det att man får komma ut. Under 2000-talet så har Sverige bara åkt ut två gånger om jag fattat det hela rätt, eller om de bara åkte en gång och stod stand-by den andra, och då var det dessutom inte alla internationella hundar som fick åka.

Ska jag vara helt ärlig, om jag för två år sedan fått veta att jag som räddningshundförare troligen aldrig skulle få komma ut på ett skarp uppdrag så hade jag aldrig börjat utan jag hade valt at pröva på bevakningsutbildningen eller sattsat tid och pengar på att utbilda oss inom någon annan organisation. Anledningen till att man väljer att sattsa på just SBK’s tjänstehundsverksamhet är ju att man vill göra något vettigt med sin hund och inte bara jaga 10:or som man gör på tävling, man vill göra nytta och kunna hjälpa till! Ta bara Värmland som exempel, här har inte polisen något sammarbete med räddningshundarna men däremot håller de på att starta upp ett med bevakningshundarna!

Jag vet att många som läser min blogg är eller har haft räddningshundar så därför frågar jag nu. Hur många gånger har ni som har eller har haft SBK utbildade räddningshundar varit ute på skarpa uppdrag? Om ni varit ute med sjöräddning, fjällräddning eller om ni är kontrakterade med polisen så räknas faktiskt inte de gånger då man INTE behöver vara SBK-räddningshund för att tillhöra dessa organisationers räddningsekipage.

Varför jag frågar är för att jag funderar på om det verkligen är värt att lägga ner 1½-2 år på att utbilda sin hund via SBK om man ändå inte får komma ut. Sjöräddning, fjällräddning och polisen har egna prov/utbildningar och om någon försvinner är det i första hand bevakningshundar som kallas ut, händer det något i världen så är det nästan alltid för långt för att sverige ska åka. Jag har vänner som är räddningsekipage hos fjäll- eller sjöräddningen som regelbundet är ute på uppdrag medan jag vet SBK-hundar som aldrig kommit ut  under sin aktiva tid. Behövs då SBK’s räddningshundar över huvudtaget?

Fick hem Hundsport idag och det är väl en tidning som jag bläddrar igenom för att sedan lägga i tidningsstället. Sida upp och sida ner av utställningsresultat och bilder av förstörda raser är inget för mig. De artiklar som handlar om tjänstehund, intervjuer och intressanta rasspecialer brukar jag däremot lägga ett par minuter på. Mickie Gustavsson eller Anders Hallgrens kolumer brukar jag bara bläddra förbi då deras svamlande om diverse skit är lika upphetsande som att se en pensionär mata fåglar. Det var tills idag när en underrubrik i Anders Hallgrens artikel fångade min uppmärksamhet, ordet Weight pulling.

För er som inte läst artikeln så kommer här ett utdrag.
Weight pulling

Weight pulling är en machosport för muskelfixerade med främst pit bull-hundar, men sägs kunna passa alla raser. ”Sporten” går ut på att en hund ska dra en släde eller vagn en viss sträcka på tid. Hundarna är försedda med sele för att fördela trycket över frampartiet. Släden eller vagnen är försedd med ordentliga tyngder, så att hunden måste anstränga sina muskler maximalt för att kunna orka. Påminner om tyngdlyftning hos kroppsbyggare.

Risker

Det är så stora risker med denna ”sport” att man från djurskyddsorganisationer anmodat Jordbruksverket att utfärda bestämmelser för att minska de värsta skadorna. Dragande av tunga lass kan förstöra hundar som har ledfel i fram- och bakpartierna (knän, armbågar, höfter), vilket är vanligt hos pit bull-typer och andra liknande hundraser. Musklerna far illa och trycket ifrån selarna skadar. Inför varje fysisk prestation måste kroppen värmas upp- det gäller alla djur och de allra flesta människor känner till det. Men uppvärmning i tävlingar där hundar ska dra vikter verkar synnerligen sällsynt, åtminstone vad jag fått berättat för mig.

Hetsas

Folk som sett weight pulling berättar om hundägare som hetsar på sina hundar med rop och skrik. Och det vet vi väl alla att när tävlingsiver och framgångslust finns med i leken så sparar de flesta inte på sina hundar, eftersom att vinna alltid tycks vara det viktigaste. Det finns många andra trevliga sätt att bedriva hundtävlingar på – välj något av dem istället- för hundens skull.

Det är många som har åsikter om Wp men av någon underlig anledning är det dem som aldrig varit på en tävling eller träning som skriker högst! Folk får gärna ha åsikter, det är inte det, men om man ska ha en åsikt så ska man ha fakta och inte gå på ”vad jag fått berättat för mig” eller ”folk som sett wp”. Jag tränar numera wp lite sporadiskt, främst pga att det inte finns någon träningsgrupp med vagn här i Karlstad, men det är något som både jag och Liam tycker är roligt! Många verkar tro att det bara handlar om att hetsa hunden att dra så tungt som möjligt på kortast tid. Riktigt så enkelt är det inte, för att lyckas måste man ha lydnad men framför allt en god relation och samarbete med sin hund. För mig är det självklart, precis som med annan träning, att man värmer upp, går av efter träning och lägger träningen på hundens nivå utan risk för överansträning.

Nu ser ju själva hur jag hetsar och tvingar min unga hund till att dra ordentligt tunga vikter.

De träningar som jag varit på i Göteborg så är det alltid uppvarvning och alltid nervarvning, men precis som i alla andra sporter så finns det rövhål som ger blanka fasiken i sin hunds välbefinnande. Själv har jag sett både skydds och sökhundar tas direkt ur bilen för att sedan gå i fysiskt krävande arbete, helt ouppvärmda! På förra helgens agilityträning så var det iallefall hälften som fullkomligt struntade i att värma upp sina hundar innan träningen och i pauserna hade de inte ens täcke på sig, och nu snackar vi inte om nybörjare utan om människor som är inne på sin tredje och fjärde agilityhund – skamligt I första numret av Draghunden var det en intervju med en utav de kvinnor som hållt på längst med sporten i Sverige, hon värmde aldrig upp sina hundar inför ett drag då hundar inte behöver värmas upp! Enligt henne är det helt okej att ta hundarna direkt ifrån kojan till släden och köra på!

Angående ledfelen så fundera jag på varför det är okej att köra agility på elitnivå med hundar som har C och D på höfter eller 1:or på armbågar om det inte är okej att köra wp med samma hund? Om man tittar på hundarna som tränar eller tävlar så är det till största delen Amstaff, Staff, ett par rena pitbulls, amerikanska bulldogs och en hel del mixar där emellan, och ingen utav dessa raser har något hyffsat avelprogram för att bekämpa HD/AD. Och alla vet vi hur många blandraser som röntgas innan de går i avel, och jag skulle vilja säga att det är därifrån HD/AD felen kommer ifrån. Sen rekommenderar föreningarna ägarna  att röntga sina hundar innan man börjar, precis som man gör på agility där man heller inte har något krav på friröntgade hundar.

Förstår inte heller var den här andrahands-info-människan varit för jag har aldrig varit med om att det hetsas. Visst lockar man på hunden men allt sker väldigt lugnt och utan stress, inget skrik eller gapande (till skillnad från t.ex. agility). Själv sätter jag Liam ned framför vagnen, går iväg de hela 4,8 m (!) som hunden ska dra, vänder mig om och säger ”starta” i helt lugn samtalston varpå Liam börjar dra. Ett eller två ”bra” som bekräftar att han gör rätt för att sedan sätta honom i IPO-position där han får godis medan vagnansvarig kopplar loss honom. Ja fy fan va det hetsas!!

Sen det här med vikter som folk verkar haka upp sig på. Tänk lite själva, en 10 kg kedja kan vara lätt att dra om du går på asfalt medan det blir jobbigare i gräs eller grus där underlaget ger ett motstånd. Själv är jag inte särskillt stark men har inga problem att putta eller dra en Volvo 745, en bil som väger i runda slinga 1600 kg, varför? Jo dess dragvikt är omkring 25 kg (!). När man drar en vagn så är det just starten som är svår, får du bara vagnen i rullning så är det enkelt. Det finns många i draghundsporten som låter hundarna dra kedjor eller däck, och det är naturligtvis helt okej då det är en erkänd sport (?), men detta är faktiskt betydligt jobbigare och mer påfrestande för hundarnas kroppar då det är ett konstant motstånd och det blir inte lättare bara för att du kommer igenom starten!

Vidare diskuterar han sporten bollvallning, det är tydligen en jättebra sport som han förutspår kommer bli lika stor, om inte större, än agility. Jag har sett en bc valla bollar och ska vi snacka vilka sporter som ger skador på hundar så borde bollvallning absolut läggas i den kategorin, inte för att bollarna stångas eller biter hunden utan för att där kan vi snacka stress!! Inte en viss stress som är lugn och koncentrerad utav en hispig, hysterisk putta-på-alla-bollar-samtidigt-och-jag-skiter-i-matte-och-är-helt-blockerad-stress! Tacka gud för att BC’n har godkänt vallningsprov (på riktiga djur) som ett måste för att få regga valpar, annars skulle väl folk börja avla på vilken skit som helst och hävda att hunden visst kan valla – iallefall bollar!

Som sagt, folk får gärna ha åsikter och det är bra att man diskuterar saker annars kan man aldrig få en förbättring men att prata strunt om något som man aldrig själv sett eller upplevt är lite iq-fiskmås.

Generellt sätt är vi rätt dåliga på veta vad vi stoppar i oss medan vi är noga med vad vi ger våra hundar, eller? Vet ni egentligen vad fodret innehåller eller vad L-tyrosin, hydrolyserat brosk eller tocoferoler är?

Eftersom jag tycker att fysträning av hund är vansinnigt roligt så spanade jag in ett par foder och dess innehållsförteckning, för en god hälsa och mat går ju hand i hand – eller kanske tass i tass 😉 Jag är absolut ingen näringsexpert men efter lite sökningar på nätet och lite bläddring i ett par böcker så hittade jag lite roliga, eller kanske skrämmande, saker.

Som de flesta vet så har hundar ingen användning utav spannmål eftersom de saknar amylas, ett protein som byter ned spannmål. Ändå innehöll alla de foder som jag tittade på spannmål, vissa är till och med baserade på just spannmål. Royal Canin innehåller både majs och vete, två råvaror som har hög insulinpåverkan, innehåller fytinsyra som hämmar upptag av viktiga näringsämnen och mineraler, det påverkar syra/bas balansen negativt och  det är ett ofullständigt protein. Även pedigree, robur och doggy innehåller spannmål (vete, havre, råg, majs eller korn),  doggy som inte ens speciferar vilken typ av spannmål de använder. Alla spannmål, förutom ris, innehåller dessutom gluten vilket är allergent. För att göra en foderkula behövs dock någon form av spannmål, annars blir fodret inte i fast form, och då passar ris bäst eftersom det är glutenfritt, fytinsyrafritt samt lättsmält för mage och tarm – varför envisas då många foderproducenter med att använda vete, havre, majs eller korn?

Något som blivit lite poppis är att försöka förebygga ledskador genom att utfodra hundar med glukosamin, då alltså på fullt friska hundar i förebyggande syfte. Specialfoder för arbetande agility- och brukshundar är ofta spetsat med glukosamin eftersom dessa hundar tränas lite extra.Glukosamin är något som hundens kropp självtillverkar vid behov och ämnet blir toxiskt (dvs giftigt) om det tillsätts utan att kroppen behöver det. 

Fibrer är också populärt att tillsätta, kanske pga att vi har blivit inpräntade att vi själva behöver äta fibrer för att våra magar ska må bra, då borde det ju även gälla hundar eller? Nja, det kan för det första inte brytas ned eftersom hundar saknar amylas, det har hög insulinpåverkan samtidigt som det sväller och binder proteiner, fetter och vätska och tar med sig det  ur kroppen och därför hinner inte viktigt näring absorberas i tarmen. 

För ett par år sedan kom fodret Orijen som skulle vara ett mer naturligt foder för hundar då det består av 70% kött och 30 % grönsaker och frukt men inget spannmål alls. Just det är visserligen sant men fodret innehåller potatis och sötpotatis  som har en hög insulinpåverkan och innehåller solanin som är giftigt och trypsininhibitorer som förhindrar nedbrytningen  av protein. Vidare innehåller fodret massor av olika grönsaker och bär, bland annat ärtor som försämrar jodupptaget  , spenat som kan skada njurarna och framkalla njursten samt tomater som frigör histamin, vilket ger överkänslighetsreaktioner.  Det enda grönsaker, frukt eller bär som vargen äter naturligt är blåbär och kråkbär.  Alger är tillsatt vilket innehåller höga halter av jod och natrium som kan påverka det osmotiska trycket i cellerna och den normala nervfunktionen kan störas. Jod påverkar dessutom sköldkörteln och både för mycket och för lite kan ge hormonella störningar.

Fröer som linfrön och physalis kan inte bryas ned i tarmen utan åker bara rätt igenom systemet, just linfrö eller linfröolja innehåller fytinsyra som hämmar upptag och även blåsyra, ändå tillsätts det i många foder.  Animaliska och vegetabiliska biprodukter kan vara vad fasiken som helst och exempelvis så innehåller hår och hud inga som helst näringsämnen. RC tillsätter syntetiska aminosyror som L-karnitin vilket är ett utfyllnadsprotein som används när det inte finns tillräckligt med naturligt protein från det kött man använder, varför kanske inte öka köttmängden i fodret och minska spannmålet? För över 500 kr säcken så borde man ju få kött! Samma fodertillverkare tillsätter även soja som är en ofullständig protein som saknar viktiga näringsämnen. Det innehåller fytinsyra som hämmar mineralupptaget, det har en hög insulinpåverkan och ämnen som påverkar kroppens egna hormonproduktion, och därmed även sköldkörteln som kan ge hormonstörningar som följd.

Vad betalar man då för kan man fundera på? Ja, vissa foder innehåller i stort sätt bara bukfylla och för andra så kanske det är märket man betalar för. Att välja rätt foder för sin hund är en djungel och själv har jag testat många olika sorter innan jag hittade ett som uppfyllde mina krav, så svenskproducerat som det bara gick (miljötänk!), inga onödiga ingredienser som smaktillsatser, extra bla bla bla för fin päls, friska tänder eller saker för att binda magen. Hundar mår bra av kött, hade de mått bra av majs, spenat och tomater så hade även vargen ätit det (har ni någonsin sätt en varg äta lakritsrot eller fiska alger?) men då det behövs någon form av spannmål för att göra torrfoder så är det för mig självklart att mina hundar ska få ris som inte innehåller en massa skit och som de lätt kan smälta. Sen vill jag naturligtvis inte ha ingredienser som t.ex. är rika på protein men som har en massa bieffekter.

Något som jag kom och funderar på är detta med sköldkörtelproblem, något som bland annat riesen har. Det hade varit lite intressant att veta vad de hundar som har problem med sköldkörteln har ätit, då det finns flera rätt vanliga ämnen i några stora foder producenters säckar. Hade problem med sköldkörteln, vilket innebär livslång medicinering om jag fattat rätt, kunnat undvikas enbart genom ett annat foder? Man börjar ju funderar på vilka andra problem (nervositet/stress, könsaggressivitet) som också kan påverkas utav fodret då många ämnen påverkar hundarnas hormonbalans.

Det finns alltid folk som hävdar att deras hundar mår jättebra av pedigree pal, icas egna eller doggy. De överlever säkert på den kosten, vi kan överleva på skräpmat också (Supersize me!) men hur bra mår vi utav det – egentligen?

 
Innehållsförteckningar på ett par vanliga foder

RC Medium adult
Köttmjöl (fågel), Vetemjöl, Majsmjöl, Majs, Vete, Animaliska fetter, Hydrolyserade animaliska proteiner, Torkat fläskprotein[1], Fiskolja, Sojaolja, Jäst, Mineral näringsämnen, Hydrolyserad jäst (källa för mannan-oligosackarider), Äggpulver, Betfiber

RC Giant adult
Köttmjöl (fågel), Majsmjöl, Majs, Animaliska fetter, Majsgluten, Hydrolyserade animaliska proteiner, Fiskolja, Mineral näringsämnen, Sojaolja, Jäst, Äggpulver, Hydrolyserade skaldjur (källa för glukosamin), L-tyrosin, L-karnitin, Hydrolyserat brosk (källa för kondroitin), Betfiber

Pedigree better by nature Adult
Spannmål (min. 4% ris i gula bitar, min. 4% majs), Kött & köttbiprodukter (min. 4% kyckling alt. oxkött i bitar med kyckling alt. oxkött), Oljor & fetter (min. 0,1% solrosolja), Vegetabiliska biprodukter, Vegetabiliskt proteinextrakt, Mineraler, Fröer (min. 4% linfrö i gula bitar), Grönsaker (min. 4% morötter i gula bitar, min. 4% bönor i bruna bitar), Frukt (min. 2% äpple i gula bitar).

Pedigree Large dog
Spannmål (min. 4% ris, min. 4% majs), Kött & köttbiprodukter (min. 4% oxkött i bruna bitar), Oljor & fetter (min. 0,27% fiskolja), min. 0,2% solrosolja), Mineraler, Vegetabiliskt proteinextrakt, Grönsaker (min. 4% morötter i oranga bitar, min. 4% bönor i gröna bitar), Vegetabiliska biprodukter (min. 0,7% torkad betmassa).

Orijen
Färsk urbenad kyckling, kycklingmjöl (låg asknivå), kakonmjöl, potatis (russet), färsk urbenad kanadagös, kycklingfett (bevarat med blandade tocoferoler, en naturlig källa till E-vitamin), sötpotatis, färska hela ägg, färsk urbenad kalkon, laxmjöl, lax- och ansjovisolja, färsk urbenad lax, naturlig kycklingsmaksättning, solrosolja, soltorkad alfalfa, torkad brunalg, morötter, spenat, ärtor, tomater, äpplen, psyllium, rödalg (karagen), cikoriarot, lakritsrot, gurkmeja, bockhornsklöver, glukosamin HCI, tranbär, svarta vinbär, ringblommor, fänkål, majssilke, myntablad, kamomillblommor, maskros, sommarkyndel, rosmarinextrakt, kondroitinsulfat, nypon, vitamintillskott (vitamin E, kolinklorid, vitamin A, vitamin D3, tiaminmononitrat, vitamin B12, folsyra, biotin), havssalt, mineraler (kelaterat järn, kelaterad zink, kelaterad mangan, kelaterad koppar), tarmbakterier (torkad Lactobacillus acidophilus och Enterococcus faecium, jästprodukt).

Doggy Orginal vuxen
Spannmål, kött och köttbiprodukter (färskt svenskt kött minst 10 %), vegetabiliska biprodukter, fett, fisk och fiskprodukter, mineraler, jäst.

Doggy professional extra
Svenskt fullkornsvete, kött och köttbiprodukter (färskt svenskt kycklingkött minst 6%), vegetabiliska biprodukter, fett, fisk och fiskprodukter, ägg och äggprodukter, mineraler, jäst, nypon.

Robur Maintenance
Kyckling, majsmjöl, ris, majsgroddar, specialprocessad havre (SPC), animaliskt fett, kycklingbuljong, äggpulver, potatisprotein, linfrö, ishavsfisk, betfiber, hemoglobin, natriumklorid, kaliumklorid, bryggerijäst, jäst (ß 1,3/1,6-Glucan).

Robur genuine lamb and rice
ris, lamm, majsprotein, majsgroddar, lammköttmjöl, majsmjöl, specialprocessad havre (SPC), animaliskt fett, lammbuljong, linfrö, betfiber, potatisprotein, monokalciumfosfat, , bryggerijäst, natriumklorid, kaliumklorid, skaldjurshydrolysat (innehåller glukosamin), broskhydrolysat (innehåller kondroitin),  jäst (ß 1,3/1,6-glukan).

Källor:
Doggy.se
Royalcanin.se
Pedigree.se
Orijen.se
Bozita.se
magnusson.se
Standardt.se
Mustela.se (under artiklar)
www.dogfoodproject.com
www.dogfoodanalysis.com

Tittade precis på programmet ”Landet Brunsås” och ibland blir man ju rädd alltså. Idag handlade det om att industrin lagar vår mat, vad den innehåller och varför vi köper maten. Hotdogs innehåller t.ex. runt 35 % kött och en vanlig micropizza kan ha åkt mellan 2000-1200 mil innan den hamnar i ditt kök. Sen är maten fullproppad med diverse kemiekalier, vissa är ju ofarliga men andra mindre bra. Samma medel som används i vår mat används även i diskmedel, schampo och tvättmedel – läskigt!

Själv äger jag ingen micro, och därmed kommer det inte in någon färdigmat i mitt kök, tycker för övrigt att det är rätt äckligt med findus bleka färdigrätter och billys pan pizza som det rinner fett av. Sen lagar jag bara vegetarisk mat och då jag är student så är det alldeles för dyrt att köpa halvfabrikat som quornbiffar eller veggofärs, det blir helt enkelt bönor, linser och ärtor istället. Visst, det tar längre tid att tillreda de förbaskade linserna men å andra sidan är vet jag ju faktiskt vad jag stoppar i mig.

Sen ska jag villigt erkänna att jag är betydligt mer nogrann med vad hundarna får för mat än vad jag själv stoppar i mig. De ska ha svenskproducerad mat utan färgämnen och med så lite tillsatser som möjligt, tänk om jag hade samma regler för mig själv, vad bra jag skulle mått!

Viss mat är ju däremot svårt att vara utan, som choklad eller ferraribilar, och industrimaten har helt klart en plats i vår matkultur men kvalitéen måste ju bli bättre  och miljöaspekten måste ses över, för inte fasiken är det försvarbart att en färdigrätt ska åka ett varv runt jorden innan den paketeras i Sverige? Inte konstigt att vi har miljöproblem här på jorden..

En utav anledningarna till att jag längtar efter att bo i hus är att jag vill kunna odla, ja jag är en liten trädgårdsnörd som mer än gärna pillar i rabatterna om jag skulle ha några. Jag vill ha en liten fruktträdgård med äpple, päron, körsbär och plommonträd, vinbärs- och kursbärsbuskar, rabarberplantor, gräslökstuvor, potatisland, grönsakslådor och kryddhörna. Jag vill ha det så som farmor och farfar hade det i när de bodde i huset! När middagen skulle göras gick jag och farmor ned till grönsakslandet och växthuset för att plocka det som skulle ätas medan köttet köptes från jägarvänner eller direkt i saluhallen – det var riktig mat det!

Ta dig en titt i skafferi, kylskåp och frys – hur mycket färdigmat eller halvfabrikat har du?

Nu ska jag ta en bit av min 70% chokladkaka där kakaon, troligtvis har plockats av någon barnarbetare som sliter i dygnet runt, blandas med socker från andra sidan jorden tillsammans med aromämnen och emulgeringsmedel (?) i Tyskland för att sedan transporteras hit  😀

Såg lite på kvällsöppet med Ekdal igår, inget jag brukar titta på för det slutar alltid med att jag blir irriterad då det inte blir någon bra debatt när människor inte får tala till punkt. Men igår handlade det om vargdebatten, vilket gjorde att jag var tvungen att kolla.

Hur vida vi ska ha skyddsjakt eller inte på varg, hur många som ska skjutas, ska vi skjuta vissa eller bara ha masslakt som vi hade nu är frågor som jag lämnar därhärn för alla kommer ändå aldrig bli eniga, och ska berätta min ståndpunkt så blir detta inlägget väldigt långt men för att göra något kort – nej, vi ska inte någon masslakt av vargar i Sverige.  Något som jag dock störde mig grymt på var herr ordförande för Jägarnas riksförbund, Bengt Bixo,  uttalande om att ”Sverige ska vara fri från varg” för att den stör rennäringen och för att  ”Vargen är en mördarmaskin som hör hemma i Kolmårdens djurpark, ingen annanstans” .

Denna ”Me Tarzan, You Jane” grottmännisko attityden där vi har en ägande- och bestämmade rätt över alla levande organismer är skrämmande! Om vi nu ska utrota alla svenska vargar för renäringens skull så borde vi väl kunna utrota alla afrikanska elefanter – för det finns ju faktiskt elefanter i indien, och vi kan ju låta japanerna slakta delfiner – för det finns ju delfiner i de andra haven. Ja, ni ser ju själva logiken i det påståendet. Något som man också kan fråga sig då är, vem fan vill ha renar? Sluta med rennäringen som bara kostar staten en massa bidrag och sysselsätter en ytterst minoriter av befolkningen istället för att utrota vårt vargbestånd,  så kan jag även få ha mina hundar lösa när jag går i fjällen! Se där, alla nöjda, eller nästan iallefall  😉

Klippet finns att se här, Klick!

När en utav mina kusiner på julafton såg ett kort på Neo så frågade han vad för någon sorts hund Neo var. Jag svarade att han är en cockerspaniel precis som Hoover och Lina var. Fick då motfrågan varför han såg så konstig ut, han hade ju inte så mycket päls och konstiga öron, ja han såg ju inte alls ut som en cocker ska göra enligt min kusin! 🙂 Har även läst på nätet att flera använder uttrycket ”standardcocker” när utställningstypen av cockern beskrivs. Utställningscockern kommer ju ifrån jaktcockern så borde inte då jakttypen vara ”standard cockern”, och därmed även den typen som borde gå bäst i utställningsringen. Att Neo skulle åka ut ur en utställningsring lika snabbt som vi kommer inte skulle inte förvåna mig (men det hade varit kul att pröva!) men hur ska då en ”standardcocker” se ut?

Jag är ingen hejare på alla anatomiska termer eller det exteriöra språket men efter att ha läst rasstandarden för cockerspaniel så börjar man ju fundera vart de gått fel. Vart står det att cockern ska ha lösa och hängande läppar, ska inte huden vara stram eller ”torr”? Rasen ska ha citat ”Ögonkanterna skall vara åtliggande.” men trots det kryllar det av hundar som är helt röda under ögonen, pga de hängande ögonlocken, som ändå plockar pris på utställningar. Pälsen på öronen ska tydligen vara rakt och silkeslen, vart platsar de lockiga öronen som liknar julgranskulor in? Svansen ska ha en ”tydlig fana som harmoniserar med den övriga pälsen”, men varför klipps då svansfanan nästan bort inför utställning medan de resterande fanorna får härja fritt, är det att harmonisera? Fanorna på resten utav kroppen ska vara ”tydliga” enligt SKK men på cockerklubbens version av standarden står det att fanorna skall vara ”rikliga”. Två uttryck som jag själv tolkar väldigt olika men inget utav dem betyder ju att fanorna nästan ska nå ned till marken som de gör på många certtagande hundar. Och som hos många andra raser verkar domarna ha svårt att skilja mellan kraftfull/robust med överviktigt eller fet. (har inte hunden en välmarkerad midja samt att man med lätthet kan känna, men för den sakens skull inte spela på, revbenen så är den överviktig!)

Neo stämmer rätt bra in på standarden förutom att han har bettfel, lite vitt på nosen och en vit trampdyna, petitesser med tanke på att han har en bit mentalitet som många utställningscockrar saknar men borde ha då rasen är en jaktras, jaktinstinkt. Och om vi ska snacka mentalitet så behöver jag väl knappast nämna vilken utav de två typerna som passar bäst in i standarden? Men tillbaka till utseendet, Neos fanor är som SKK’s verions säger, tydliga och hans nästan uteblivna svansfana harmoniserar med resten utav kroppen. Öronen är korrekta, inga gäddhäng till läppar och ögonkanterna sitter där de ska. Pälsen är mjuk men ändå vatten å smutsavstötande, vilket ändå måste vara ett krav för att en jakthund ska kunna hålla en hel jaktdag. Ska bli spännande att se vad domarna tycker om Maries goa lilla Nova, som ligger nånstans mitt i mellan extremerna.

Man funderar ju även på hur domarna misstolkat andra rasers standarder. Vart i labradorens och rottisen standard står det att feta hundar bör premieras eller att en korrekt Schäfer ska likna en räka och inte kunna gå ordentligt? Kanske är det dags att införa krav på godkänd synundersökning på domarna..

Men till frågan, vilken utav typerna är då standardcockern?

Idag är det förövrigt fyra år sedan jag hämtade hem Hoover 🙂 Inget köp jag ångrar men absolut inget jag skulle göra om. Vila mjukt lilla Hoovis!

 År 2009 är till ända och fler å fler utav de bloggar som jag brukar besöka börjar summera året som gått och lägga upp mål för nästa år.

Vad jag kommer ihåg så tror jag inte att jag hade några mål för Liam under 2009, troligtvis för att jag tog bort Hoover strax innan årsskiftet och tävlingar var då det sista som slog mig. Trots det så har vi tävlat lite grann och då med blandade resultat men alltid med någon personlig framgång även om det kanske inte synts i poängen.

Sedan jag tog bort Hoover har min syn på tävlingar förändrats radikalt från att vara en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna som jagade meriter till att uppskatta vinster men egentligen inte bry mig. För när allt kommer omkring så är ett första pris i lydnad eller bruks just bara det, ett första pris, det betyder egentligen inte ett skvatt. Vad som betyder något, på riktigt, är att ha en frisk och lycklig hund som man trivs och har roligt tillsammans med. Vad spelar det för roll om hunden är uppflyttat till lägre men måste vila i två, tre dagar efter ett pass i skogen för att höfterna är slut?  

Något som jag också kommit till insikt i är vad jag tränar och varför. Hoover kunde massor av trix, jätteroliga men helt totalt onödiga och inget jag kunde använda till något. Förr tycker jag det var skitkul att peta i diverse lydnadsdetaljer och trots att jag har en bra lydnadshund med en korrekt fotposition, snabba lägganden och klockrena apporteringar så har jag tappat suget för lydnad, och anledningen kan beskrivas med något som Stefan sa: platsliggning räddar inga liv. Och det stämmer ju, vad spelar det för roll om jag har en hund som kan dumrutan eller växla från ligg till stå utan att flytta sig ur position? Det lär ju inte göra att jag hittar de skadade eller borttappade fortare. Det känns helt enkelt mer vettigt att lägga ner så mycket träningstid och energi som man gör på något som kan ”make a diffrens” istället för att bara generera i poäng och pris. Har man blivit räddningsnörd eller vad? 😉

För nästa år så har jag inga större tävlingsmål med Liam. Det enda som är bestämt är att vi ska hjälpa, eller kanske själpa, riesenklubbens lag på Vindelälvsdraget och förhoppningsvis har jag råd att åka på ett par dragtävlingar och andra mer ”fysiska tävlingar” innan året är slut. Med räddningen så kvittar det egentligen hur det går, visst skulle jag bli världens gladaste människa om vi blev certade men vi kommer att fortsätta träna räddning även om vi inte blir det. Att sluta är liksom inget alternativ så Linda, Stefan å alla ni andra i räddningsgänget, ni får dras med mig och skägget ett tag till 🙂 Sen är ju räddningsvärlden mycket mer än bara SBK så om vi inte passar in i deras mall för hur en räddningshund ska vara så finns det ju flera andra organisationer som har hundar som söker efter människor.

Något som förändrats hos oss är ju så klart att det åter flyttat in ett långörat här, ingen har väl missat Neo! Neo ska få växa till sig under 2010 medan jag hade tänkt att lära mig så mycket som möjligt om jakten. Han ska genomgå MH, röntgas och köras in i draget, för självklart ska även han bli draghund som storebror! Vidare så kommer vi att pröva på lite allt möjligt och kanske att hans nuvarande momentlydnadslista som består av ”sitt” och ”fot” utökas med ett ”ligg”. Ja, ni kanske förstår hur mycket tid jag lägger på momentlydnad när Neo efter över två månader här bara kan sitt och fot! Naturligtvis kommer han att fortsätta jobba inom räddningssöket och om han fortästter att utvecklas som han gör nu ( och om vi får en ny instruktör i distriktet, känn ingen press Linda!!) så kanske även han kan gå utbildningen till räddningshund!

Så, summasumarum: under 2010 så kommer vi att fortsätta att leta efter nya utmaningar  och ge alla dåligt samvete när vi trimmar musklerna och konditionen i joggingspåren. Och så länge jag får behålla mina hundar friska och glada under året så är jag mer än nöjd 😀

Var ute på morgonpromenad när allt blev så där äckligt likt något som man redan har upplevt. Ljudet av snö som krasar under skorna samtidigt som nya flingor letar sig neråt, ett par minus grader och doften av björkved som brinner i en brasa  förflyttade mig någon helt annanstans för en stund.

Från det att jag var liten tills dess att jag var runt 13-14 så spenderade vi varje nyår, midsommar och ibland även påsk- och höstlov i farmor och farfars stuga i Orsa, Dalarna. Nu har jag inte varit där på en väldans massa år och jag saknar det nåt ofanligt! Att på vintern vakna till ljudet av brasan som spraka och farmors röst som säger att frukosten är klar eller att på sommaren bara kunna springa rakt ut ur huset till mina kompisar för att ta cyklarna till rädsjön för att fiska eller padla kanot.

En sommar hade vi även previliget att få gå in back-stage i björnparken där vi hälsade på björnungarna och fick klappa vargvalparna, som hund- och vargfräst 12 åring kan ni själva tänka er vilken lycka det var!

Farfar matar ekorren som sitter på andra sidan nedanför bordet

Jag och Alibaba (Alex) i Grönklitt under tidigt 90-tal.

Dalarna har verkligen en speciell plats i mitt hjärta, vart jag än varit i världen och Sverige så finns det inget underbara än att komma till de stora skogarna och röd/vita stugorna!  Att bara vara där ger mig ett lugn i själen som jag inte får någon annanstans, alla måsten försvinner och man kan bara vara. Total frihet och lugn.