Världens coolaste dvärgschnauzer ❤️

I somras skrev jag den här texten på Instagram:

Idag fyller du 12 år Timmie.

Du har gått vid min sida i en tredjedel av mitt liv och större delen av mitt liv som vuxen har jag spenderat med dig. Med dig har jag fått uppleva magiska skidturer i solnedgången på fjället, tävlat mellan vinrankorna i Italien och vaknat otaliga gånger av att du sparkat mig i ansiktet eller magen. Åldern börjar ta ut sin rätt med både blåsljud på hjärtat samt flertalet knölar både här och där, du sover mycket, hör numera bara det du vill och gör även bara det du vill. När jag säger till dig att sluta med något så ger du mig en blick som säger ”too old to give a fuck” och så fortsätter du att göra något du inte får. Jag får väl erkänna att jag även börjar strunta lite i reglerna och tänker att efter allt som du ställt upp på så får du göra lite som man vill, att du har förtjänat det. Vi kanske inte har så lång tid kvar tillsammans du och jag, så vad spelar det för roll om du snor en smörgås eller två?

För några veckor sedan trodde jag att jag skulle mista dig. Jag hade lämnat dig hemma när jag skulle ut med de andra hundarna. Det var jättevarmt och vi skulle ut en timme i kuperad terräng och i rask takt. Inget för gamla gubbar tänkte jag. Det tyckte inte du. När jag gått en stund så hör jag något komma bakom mig, och där kommer du galopperade. Helt slut. Du hade lyckats ta dig ut ur huset och sprang sedan ikapp oss. Jag svor en lång harang om hur jävla envis du var och att du aldrig visste ditt egna bästa. Vi vilade och försökte ta oss hem igen men du lyckades inte få ner din kroppstemperatur och jag både såg och hörde hur din kropp jobbade för att få ner syre i lungorna och värmen ut ur kroppen. Du orkade inte gå, så jag bar dig så gott jag kunde. Jag insåg att det här går inte, jag måste få i dig vatten och hämta hjälp. Jag la ner dig i mossan, sa till dig att stanna och började springa hemåt. Jag kom bara ett tiotal meter innan jag hörde att du försökte springa efter mig. Jag förbannade dig envishet ännu en gång och tog mitt extra koppel, band fast dig i ett träd och sa att jag kommer snart. Sen sprang jag. Hemma fick jag in övriga hundar i hundgården, hämtat vatten och sagt till Moa att springa ut till husse och säga att du behövde hjälp. Sen sprang jag. Ut på övre gärdet, in i skogen och uppför berget. Väl uppe försökte jag höra dina andetag mellan ljudet av min egna puls och ljudet från husse som försökte komma uppför berget med fyrhjulingen. Men det var tyst. Tusen tankar flög i huvudet men samtidigt var det helt tomt. Jag ångrade då varje ord jag sagt till dig tidigare den promenaden. Sen såg jag det röda kopplet som jag bundit fast dig i. Och jag sprang igen. Där var du, du låg kvar, och andades. Du fick lite vatten och jag bar dig till husse och tillsammans fick vi ner dig från berget och ut ur skogen. Efter dricka och lite vila så var du på benen igen.

Det låter kanske konstigt, för alla som haft en hund vet ju att vi bara har dem till låns en alldeles för kort tid, men det är först nu som jag insett att vi står där. Vid slutet på vår resa tillsammans. Det har känts så avlägset, som om det där sista avskedet gäller alla andra. Inte dig och mig.

Senast i veckan gjorde du samma sak igen, du tyckte att det var en dålig ide att stanna hemma. Men den här gången hade jag knappt kommit ut ur trädgården innan du hann ikapp mig. Denna gång svor jag inte över din envishet utan jag klappade dig på huvudet och log åt din lojalitet, din påhittighet, din glädje och din kärlek till livet.

Idag fyller du 12 år Timmie ❤️

De senaste 6 månaderna har vi förlorat båda våra gamla gubbar. Timmie i september och Neo i januari, samma dag som han fyllde 14 år.

Neo blev akut dålig på söndagskvällen, kanske var det någon av tumörerna som sprack vem vet? Klart stod det iallefall att han inte skulle behöva lida och distriktsveterinärerna hjälpa oss att avsluta hans liv.

Timmie var mer ett övervägande. Ena dagen var han superpigg, hängde med i skogen helt obrydd och lekte med unghundarna. Två dagar senare ville han mest ligga och sova på altanens soffa. De måste också få tillåtas att bli gamla, att sova mer än tidigare och att inte orka med ungdomarnas vilda lekar, men det gör ju vår plikt som hundägare mycket svårare. Hur ska man veta att det är dags? När jag kom hem från en tävlingshelg och Timmie inte mötte mig med sin viftande svansstubb så tog jag beslutet att nu tar vår resa slut.

”There is something special about old dogs. When you have lived, trained and competed together for a decade, you have something you do not have with the younger dogs. A well-rehearsed dance where you know exactly where you have each other and where words are often unnecessary. I’m grateful for every day we have together because I know it’s not forever”

Nu är våra resor slut och alla äventyr med Neo minns jag med glädje. Timmie är dock fortfarande mest bara en stor sorg, det blir lättare med tiden har jag hört och det kanske stämmer även om det just nu känns avlägset.

Mycket har hänt det senaste året men det som präglat året mest är att vi efter över 2 års letande äntligen fick köpt oss en ny gård. Herregud vad vi har letat. Vi har varit på öppna visningar, fått privata visningar av både ägare och mäklare, kontaktat byföreningar, studerat digitala kartor för att sedan åkt på utflykt till ödehus, kollat och sedan kontaktat markägare i hopp om att få köpa.

Men så till slut, på min 35års dag åkte vi på visning av en gård som vi en vecka senare skrev kontrakt på. Utan att vår dåvarande fastighet var såld 😅 det var ett par nervösa veckor innan det var dags för visning, budgivning och sedan kontraktsskrivning. Sen 4 månader av väntan på tillträde och även då lite nervositet för man vet ju aldrig, kontrakt kan brytas 😬 men så 1 mars fick vi äntligen nycklarna och cirkusen med att flytta från en gård till en annan, 20 mil bort, kunde börja! Från vackra Värmland till norra Bohuslän, mitt mellan Skageraks salta bris och Dalslands djupa skogar. Vi lyckades dessutom pricka in att flytta den veckan där dieseln var som dyrast, jättekul när man har hyrt en lastbil och ska köra över 120 mil.

Här har vi lagom många hektar fördelat med både skog och åker där vi kan leva och trivas. Hela fastigheten behöver ett rejält lyft och mycket kärlek då den varit eftersatt länge, på vissa ställen väldigt länge. På de dryga 10 månader som vi bott här så har vi hunnit med rätt mycket, även om det är enormt mycket kvar innan fastigheten är i det skick som vi vill ha den. Ladan har påbörjat sin förvandling från rätt nedgången till att återfå sin forna glans, fastigheten har fått en ny avloppsanläggning, alla fönster på bostadshuset har bytts ut, vi har installerat en solcellsanläggning, förberett för ett stort växthus, röjt och stängslat en hel del och kört otaliga släpkärror till tippen med skräp som vi hittat, bland annat husets gamla vedspis som legat slängd i trädgården (!) och tyvärr blivit obrukbar.

Förutom flytt, renovering, inskolning av båda ungarna samt nya jobb så har vi även hunnit med två valpkullar, några tävlingar och ett par diskbråck mitt i allt ihop. I och med att sambon alltid har arbetat borta så är jag van att ta hand om hela cirkusen själv men att dessutom stå mitt i en omfattande renovering medan han ligger på sjukhus och senare är helt sjukskriven har varit krävande, minst sagt. Men han blev bra vilket är det viktigaste.

---

I våras föddes vår tredje springerspaniel kull, en kull som var extra spännande då det var en dubbelparning. Tyvärr visade det sig att bara en av hanarna var pappa till alla valparna men det var värt ett försök! Två valpar blev kvar, om de stannar helt eller åker vidare på andra äventyr senare får framtiden, och diverse test, avgöra.

---

I slutet av sommaren föddes vår andra riesenschnauzerkull, även den lite spännande då tiken Maya blev inseminerad med en avliden hanes frusna sperma! Det var många och långa funderingar om huruvida jag skulle behålla en hane eller inte. Hela tanken med parningen var att få ut fodertikar för framtida bruk men även att behålla en själv med fokus på bikejoring. Men till slut kom jag fram till att varken ork eller vilja fanns till att behålla ännu en valp nu.

---

Den största anledningen till att viljan att behålla en riesenvalp inte fanns är att min älskade Timmie dog när valparna var ett par veckor gamla. Efter 12 år så kom vi till en punkt där det var dags att säga hej då, och i samband med det så försvann allt sug efter en ny riesen.

Nu kanske någon tänker att hur svårt kan det vara att behålla en riesenvalp om man kan behålla en, två eller tre jaktspaniels?

Att behålla en riesenvalp är inte riktigt som att behålla en, eller tre, jaktspaniels. Även om båda raserna är arbetshundar med mycket energi och mycket motor så har riesenschnauzern egenskaper som kräver annan typ av träning och engagemang än jaktspaniels. Min erfarenhet är att spanielsarna köper det mesta och ”gör som man säger” medan en riesen ändå kan ha lite åsikter om saker ting. Samt att de också har en viss skärpa och försvar som man ska lära dem att hantera och kontrollera. De kräver att man går in helhjärtat i vardag och träning, något som jag helt enkelt inte är redo för. Så kanske blir det en ny riesen i framtiden, eller kanske inte.

---

Livet som hundägare är inte en dans på rosor och i sorgen efter Timmie så är jag glad över att jag har mina andra hundar, och Timmies barnbarn Viggo även om han inte är det minsta lik Timpa. De förgyller min vardag, och driver mig till vansinne imellanåt 🙃

Lite tävlingar har vi hunnit med under året, främst i 6-spannsklassen. Gänget har jobbat på riktigt bra och Nikki som fyller 10 år i februari har sprungit i led tillsammans med dottern Billie och har visat unghundarna vägen på tävlingarna. Nikki är ännu pigg och glad så jag hoppas att hon orkar hänga med ett tag till även om hon numera lämnat över sin ledarplats på träningarna till barnbarnet Ebba.

---

Kommande år blir nog mer ett gårds-år än ett hund-år. Vi har mycket att göra på gården och det planerade trädgårdslandet med tillhörande växthus kommer att ta mycket tid och energi att få ordning på. Min förhoppning är att bli bättre på att dela med mig av vår vardag är i bloggen igen då jag faktiskt saknar skrivandet. Så kanske blir Instagram ett komplement till bloggen än tvärt om som det varit nu.

Den som lever får se! På återseende.

Nu ska jag verkligen försöka ta tag i den här med bloggandet, igen! Jisses så mycket som hänt det här året, både glädje och sorg i både stort och smått. När hela världen är ett stort kaos med skenande bränslepriser, räntor och matpriser, maktgalningar som försöker få kontroll över andra genom våld, skräck eller teknik och så en jävla massa virus mitt i alltihop, så känns det fantastiskt att vi har funnit vår plats på jorden. Här vill vi bor i lugn och ro, bruka vår jord och vårda vår skog.

Snart är 2022 slut och jag tänkte göra en liten sammanställning av vad som hänt under året, fortsättning följer 😊

Grattis på födelsedagen min galna Kampcocker 🤩

• 

Helt plötsligt är det vinter för att sedan bli vår. I november skrev jag senaste och nu är det april (!?) Vart tog tiden vägen? I november kom sambon hem från sitt jobb och jag såg fram emot att få spendera mer tid med honom och att få lite hjälp i vardagen med kidsen. 4 månader skulle han vara hemma. Och nu har han åkt iväg igen. Så fort gick det :O Han är ju inte borta 8-9 månader i sträck, han kommer fortfarande hem på helgerna men det är ändå lite skillnad emot att ha haft honom hemma dygnet runt i 4 månader.

Jag brukar alltid skriva en liten text av året som gått för att summera ihop vad vi har gjort men som alla vet så kom Corona och ställde hela världens på ända. Ärligt talat. Om någon hade sagt till dig för 2 år sedan att det skulle komma ett virus som stängde hela världen, skulle du trott på det? Jag är övertygad om att vi är många som inte hade trott att världen skulle kunna förändras så här extremt mycket som den gjort.

Så, vad gjorde vi under 2020? Ja på det icke-hundmässiga planet så blev jag klar med min utbildning till Barnspecialiserad undersköterska och pandemin gjorde att jag redan innan min examen fick möjlighet att börja arbeta på en vårdavdelning för barn och ungdomar. Sedan i somras jobbar jag dock främst på barnakuten där jag tillsammans med mina underbara kollegor försöker hjälpa barn i alla åldrar med både stora och små skador. En helt fantastisk arbetsplats som dock brukar ge upphov till ett ”åh nej, är det inte fruktansvärt jobbigt att arbeta på barnakuten med massa sjuka barn?” när man berättar för någon utomstående vart jag jobbar. Jo, vi har många sjuka barn och det kan bitvis vara jobbigt men de allra allra flesta barn lämnar oss i betydligt bättre skick än vad de kom in i eller så skickas de till operation eller vårdavdelningen.

Hundigt då? Om man tittar på tävlingssäsongen så var den ju väldigt annorlunda. Ett SM i slädhundsstil hann vi med innan det mesta stängdes ner. Nikki och Billie i led tillsammans med Birk och Viggo i wheel tog hem ett SM-guld i 4-spann B!

Två barmarkstävlingar blev det under hösten där spanielsarna fick kötta på i 4spann respektive 2-spann scooter medan Viggo och jag canicrossade. Bra träning för mina unga hundar!

Något som likt coronan var rätt oväntat var det faktum att vi fick tillökning i maj 2020 då Birk och Penny tydligen haft sig en liten kärleksdans trots att fröken P inte visat några tecken på löp. Det resulterade i 9 fantastiska valpar <3 Tre valpar blev kvar. En hane var självklar redan vid bara ett par veckors ålder, en hane blev liksom mest över och fick vara kvar medan en av tikarna var tvungen att stanna eftersom hon hade sån jäkla härlig attityd. Vi hade planerat för en sommar utan valpar, där vi skulle göra en del grejer men så kom corona och sedan valparna så kidsen fick ännu en sommar med valp(ar) och ja, det kanske inte är så pjåkigt ändå?

Så vad händer resten av året? Vem vet? Vi hoppas väl alla att vi ska få bukt med corona så att vi får ses igen, att vi får umgås, kramas och bara vara tillsammans. Som Moa sa häromdagen: ”Jag hatar corona, jag vill bara kramas och tävla hund!”. Jag håller med 🙂

Det blev en trio kvar på gården. Falke, Ossian och även lilla Ebba, den lilla kaxiga tiken. Valparna är nu 10,5 vecka och det blir mer och mer fart i dem för varje dag som går. Som de jaktspringrar de är så är det fullt ös medvetslös men de är faktiskt rätt bra på att slappna av när de härjat klart, framförallt Ossian har en välmonterad avknapp som han självmant använder vilket så klart är väldigt gött. Syskonen brun får man hjälpa lite och påminna att hallå där, ni är trötta och då ska man lägga sig och sova 🙂

Valpgänget spenderar mycket tid utomhus, precis som de vuxna hundarna, så fort vädret tillåter. Efter nån vecka med lite halvkast väder så ser det nu ut som om det ska vara fint i ett par dagar iallefall.