Förra året körde jag hela cykelvasan men i år blev det ”bara” 45 km, men det räckte kan jag säga. I år hade jag dock sällskap av min stora lillebror vilket var väldigt trevligt!

Den första halvan av loppet gick bra, vi tryckte på bra och tog Oxbergsbacken ganska så lätt. Efter hökberg fick jag dock problem med bakdäcket som nästan inte hade någon luft alls, behöver jag säga att det var sjukt jobbigt att ta sig den dryga milen till Eldris?! Fy fan va jobbigt, varje tramptag var segt oavsett om det gick upp eller ner. Väl i Eldris så fixade dock servicegrabbarna detta snabbt och enkelt och vi kunde cykla vidare. Med drygt halvmilen kvar till Mora så gjorde sig dock mina lungproblem sig påminda och det var bara att trappa ner på tempot och ta det lugnt in till mål. Jag körde in på 2 h och 19 minuter medan brorsan var dryga minuten snabbare än mig. Efter målgång så var det att åka direkt till bilen för att äntligen ta ett par doser av inhalatorn, som jag naturligtvis hade behövt med mig i ryggsäcken under loppets gång. Man lär sig av sina misstag.

Trots pyspunka och känslan av att sakta men säkert kvävas den sista halvmilen så är jag ändå hyffsat nöjd. Det suger så klart fett att jag vill så mycket men inte kan tack vare att min kropp säger ifrån. Jag försöker se det som om jag fått de problem jag har för att jag ska lära mig något, att det ska ha något positivt med sig men ibland är det jävligt svårt. Det har gett mig en del saker, som att bli mer ödmjuk men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka varför. Varför ska jag som vill vara aktiv, vill träna och vill hålla på ha en kropp som inte orkar när det finns folk som gärna spenderar sitt liv framför datorn och tvn med en påse chips och cola, varför kan inte de fått de här sjukdomarna istället? Jävla skit.

Iallefall, det var kul att göra något med brorsan 🙂 Andra lillebror och deras vän ställde upp med markservicen och självklart var Nikki med och såg till att killarna gjorde rätt!