I somras skrev jag den här texten på Instagram:

Idag fyller du 12 år Timmie.

Du har gått vid min sida i en tredjedel av mitt liv och större delen av mitt liv som vuxen har jag spenderat med dig. Med dig har jag fått uppleva magiska skidturer i solnedgången på fjället, tävlat mellan vinrankorna i Italien och vaknat otaliga gånger av att du sparkat mig i ansiktet eller magen. Åldern börjar ta ut sin rätt med både blåsljud på hjärtat samt flertalet knölar både här och där, du sover mycket, hör numera bara det du vill och gör även bara det du vill. När jag säger till dig att sluta med något så ger du mig en blick som säger ”too old to give a fuck” och så fortsätter du att göra något du inte får. Jag får väl erkänna att jag även börjar strunta lite i reglerna och tänker att efter allt som du ställt upp på så får du göra lite som man vill, att du har förtjänat det. Vi kanske inte har så lång tid kvar tillsammans du och jag, så vad spelar det för roll om du snor en smörgås eller två?

För några veckor sedan trodde jag att jag skulle mista dig. Jag hade lämnat dig hemma när jag skulle ut med de andra hundarna. Det var jättevarmt och vi skulle ut en timme i kuperad terräng och i rask takt. Inget för gamla gubbar tänkte jag. Det tyckte inte du. När jag gått en stund så hör jag något komma bakom mig, och där kommer du galopperade. Helt slut. Du hade lyckats ta dig ut ur huset och sprang sedan ikapp oss. Jag svor en lång harang om hur jävla envis du var och att du aldrig visste ditt egna bästa. Vi vilade och försökte ta oss hem igen men du lyckades inte få ner din kroppstemperatur och jag både såg och hörde hur din kropp jobbade för att få ner syre i lungorna och värmen ut ur kroppen. Du orkade inte gå, så jag bar dig så gott jag kunde. Jag insåg att det här går inte, jag måste få i dig vatten och hämta hjälp. Jag la ner dig i mossan, sa till dig att stanna och började springa hemåt. Jag kom bara ett tiotal meter innan jag hörde att du försökte springa efter mig. Jag förbannade dig envishet ännu en gång och tog mitt extra koppel, band fast dig i ett träd och sa att jag kommer snart. Sen sprang jag. Hemma fick jag in övriga hundar i hundgården, hämtat vatten och sagt till Moa att springa ut till husse och säga att du behövde hjälp. Sen sprang jag. Ut på övre gärdet, in i skogen och uppför berget. Väl uppe försökte jag höra dina andetag mellan ljudet av min egna puls och ljudet från husse som försökte komma uppför berget med fyrhjulingen. Men det var tyst. Tusen tankar flög i huvudet men samtidigt var det helt tomt. Jag ångrade då varje ord jag sagt till dig tidigare den promenaden. Sen såg jag det röda kopplet som jag bundit fast dig i. Och jag sprang igen. Där var du, du låg kvar, och andades. Du fick lite vatten och jag bar dig till husse och tillsammans fick vi ner dig från berget och ut ur skogen. Efter dricka och lite vila så var du på benen igen.

Det låter kanske konstigt, för alla som haft en hund vet ju att vi bara har dem till låns en alldeles för kort tid, men det är först nu som jag insett att vi står där. Vid slutet på vår resa tillsammans. Det har känts så avlägset, som om det där sista avskedet gäller alla andra. Inte dig och mig.

Senast i veckan gjorde du samma sak igen, du tyckte att det var en dålig ide att stanna hemma. Men den här gången hade jag knappt kommit ut ur trädgården innan du hann ikapp mig. Denna gång svor jag inte över din envishet utan jag klappade dig på huvudet och log åt din lojalitet, din påhittighet, din glädje och din kärlek till livet.

Idag fyller du 12 år Timmie ❤️

De senaste 6 månaderna har vi förlorat båda våra gamla gubbar. Timmie i september och Neo i januari, samma dag som han fyllde 14 år.

Neo blev akut dålig på söndagskvällen, kanske var det någon av tumörerna som sprack vem vet? Klart stod det iallefall att han inte skulle behöva lida och distriktsveterinärerna hjälpa oss att avsluta hans liv.

Timmie var mer ett övervägande. Ena dagen var han superpigg, hängde med i skogen helt obrydd och lekte med unghundarna. Två dagar senare ville han mest ligga och sova på altanens soffa. De måste också få tillåtas att bli gamla, att sova mer än tidigare och att inte orka med ungdomarnas vilda lekar, men det gör ju vår plikt som hundägare mycket svårare. Hur ska man veta att det är dags? När jag kom hem från en tävlingshelg och Timmie inte mötte mig med sin viftande svansstubb så tog jag beslutet att nu tar vår resa slut.

”There is something special about old dogs. When you have lived, trained and competed together for a decade, you have something you do not have with the younger dogs. A well-rehearsed dance where you know exactly where you have each other and where words are often unnecessary. I’m grateful for every day we have together because I know it’s not forever”

Nu är våra resor slut och alla äventyr med Neo minns jag med glädje. Timmie är dock fortfarande mest bara en stor sorg, det blir lättare med tiden har jag hört och det kanske stämmer även om det just nu känns avlägset.