Att föda upp hundar är roligt, lärorikt och jobbigt, riktigt jobbigt ibland. De första veckorna är det ju rätt lugnt, om allt går som det ska, då tiken mest sköter valparna men sen drar det igång. Det kissas överallt, det bajsas överallt och ljudet som ett gäng 6-7-8 veckors valpar är öronbedövande. Och tro inte att de är några långsovare, åh nej. A-kullen drog igång med sin skönsång innan kl 06 på morgonen och tro mig, 11 riesenvalpar låter HÖGT.

Nu har Penny varit här en månad och det slog mig rätt fort att satan vad enkelt det är att köpa valp. Man behöver inte göra något alls de första 8 veckorna förutom att vänta och titta på gulliga bilder och filmer som uppfödaren skickar. Jag som dessutom köpt/behållit 2 valpar samtidigt de senaste åren har upplevt den här första valptiden med bara en valp som rena semestern! Livet med två riesenvalpar eller två spanielvalpar har gått riktigt bra, långt över de förväntningar jag hade, men att ha en valp går ju inte att jämföra med två.

Så till lilla Penny då. Hon är en himla trevlig tik, hon väldigt trygg i sig själv, har ett bra hundspråk, kampar lika bra som mina övriga kampspaniels och väldigt hög matlust. Hon har kommit in i flocken bra och spenderar sina dagar med att terrorisera främst Nikki och Viggo. Jag trodde att Billie skulle bli superglad över att få in en till lekkamrat men hon har mest ignorerat Penny medan den jag trodde skulle ignorera henne, Nikki, har gått in i rollen som lektant.

 

Just nu går i vi väntans tider och funderar på när Aco har tänkt att börja löpa. Tänk att det alltid är så här, när man vill att de ska löpa så har de en tendens att hålla i med det 😉