Mycket har hänt det senaste året men det som präglat året mest är att vi efter över 2 års letande äntligen fick köpt oss en ny gård. Herregud vad vi har letat. Vi har varit på öppna visningar, fått privata visningar av både ägare och mäklare, kontaktat byföreningar, studerat digitala kartor för att sedan åkt på utflykt till ödehus, kollat och sedan kontaktat markägare i hopp om att få köpa.
Men så till slut, på min 35års dag åkte vi på visning av en gård som vi en vecka senare skrev kontrakt på. Utan att vår dåvarande fastighet var såld 😅 det var ett par nervösa veckor innan det var dags för visning, budgivning och sedan kontraktsskrivning. Sen 4 månader av väntan på tillträde och även då lite nervositet för man vet ju aldrig, kontrakt kan brytas 😬 men så 1 mars fick vi äntligen nycklarna och cirkusen med att flytta från en gård till en annan, 20 mil bort, kunde börja! Från vackra Värmland till norra Bohuslän, mitt mellan Skageraks salta bris och Dalslands djupa skogar. Vi lyckades dessutom pricka in att flytta den veckan där dieseln var som dyrast, jättekul när man har hyrt en lastbil och ska köra över 120 mil.
Här har vi lagom många hektar fördelat med både skog och åker där vi kan leva och trivas. Hela fastigheten behöver ett rejält lyft och mycket kärlek då den varit eftersatt länge, på vissa ställen väldigt länge. På de dryga 10 månader som vi bott här så har vi hunnit med rätt mycket, även om det är enormt mycket kvar innan fastigheten är i det skick som vi vill ha den. Ladan har påbörjat sin förvandling från rätt nedgången till att återfå sin forna glans, fastigheten har fått en ny avloppsanläggning, alla fönster på bostadshuset har bytts ut, vi har installerat en solcellsanläggning, förberett för ett stort växthus, röjt och stängslat en hel del och kört otaliga släpkärror till tippen med skräp som vi hittat, bland annat husets gamla vedspis som legat slängd i trädgården (!) och tyvärr blivit obrukbar.
Förutom flytt, renovering, inskolning av båda ungarna samt nya jobb så har vi även hunnit med två valpkullar, några tävlingar och ett par diskbråck mitt i allt ihop. I och med att sambon alltid har arbetat borta så är jag van att ta hand om hela cirkusen själv men att dessutom stå mitt i en omfattande renovering medan han ligger på sjukhus och senare är helt sjukskriven har varit krävande, minst sagt. Men han blev bra vilket är det viktigaste.
I våras föddes vår tredje springerspaniel kull, en kull som var extra spännande då det var en dubbelparning. Tyvärr visade det sig att bara en av hanarna var pappa till alla valparna men det var värt ett försök! Två valpar blev kvar, om de stannar helt eller åker vidare på andra äventyr senare får framtiden, och diverse test, avgöra.
I slutet av sommaren föddes vår andra riesenschnauzerkull, även den lite spännande då tiken Maya blev inseminerad med en avliden hanes frusna sperma! Det var många och långa funderingar om huruvida jag skulle behålla en hane eller inte. Hela tanken med parningen var att få ut fodertikar för framtida bruk men även att behålla en själv med fokus på bikejoring. Men till slut kom jag fram till att varken ork eller vilja fanns till att behålla ännu en valp nu.
Den största anledningen till att viljan att behålla en riesenvalp inte fanns är att min älskade Timmie dog när valparna var ett par veckor gamla. Efter 12 år så kom vi till en punkt där det var dags att säga hej då, och i samband med det så försvann allt sug efter en ny riesen.
Nu kanske någon tänker att hur svårt kan det vara att behålla en riesenvalp om man kan behålla en, två eller tre jaktspaniels?
Att behålla en riesenvalp är inte riktigt som att behålla en, eller tre, jaktspaniels. Även om båda raserna är arbetshundar med mycket energi och mycket motor så har riesenschnauzern egenskaper som kräver annan typ av träning och engagemang än jaktspaniels. Min erfarenhet är att spanielsarna köper det mesta och ”gör som man säger” medan en riesen ändå kan ha lite åsikter om saker ting. Samt att de också har en viss skärpa och försvar som man ska lära dem att hantera och kontrollera. De kräver att man går in helhjärtat i vardag och träning, något som jag helt enkelt inte är redo för. Så kanske blir det en ny riesen i framtiden, eller kanske inte.
Livet som hundägare är inte en dans på rosor och i sorgen efter Timmie så är jag glad över att jag har mina andra hundar, och Timmies barnbarn Viggo även om han inte är det minsta lik Timpa. De förgyller min vardag, och driver mig till vansinne imellanåt 🙃
Lite tävlingar har vi hunnit med under året, främst i 6-spannsklassen. Gänget har jobbat på riktigt bra och Nikki som fyller 10 år i februari har sprungit i led tillsammans med dottern Billie och har visat unghundarna vägen på tävlingarna. Nikki är ännu pigg och glad så jag hoppas att hon orkar hänga med ett tag till även om hon numera lämnat över sin ledarplats på träningarna till barnbarnet Ebba.
Kommande år blir nog mer ett gårds-år än ett hund-år. Vi har mycket att göra på gården och det planerade trädgårdslandet med tillhörande växthus kommer att ta mycket tid och energi att få ordning på. Min förhoppning är att bli bättre på att dela med mig av vår vardag är i bloggen igen då jag faktiskt saknar skrivandet. Så kanske blir Instagram ett komplement till bloggen än tvärt om som det varit nu.
Den som lever får se! På återseende.
