För tre år sedan kom BBC dokumentären Pedigree Dogs Exposed eller som den heter på svenska, Ett renrasigt helvete. Idag såg jag uppföljaren till filmen där man kollar på vad, eller rättare sagt om, något hänt. Filmen kan ses på SvtPlay i ett par dagar framåt eller så kan man hitta den på youtube.

När jag började skriva på det här inlägget kände jag mig grymt irriterad över den hänsynslöshet som utställningsmänniskornas visar i sin jakt på någon slags ära och berömmelse. För att tillgodose utställningsdomarnas behov så avlar man på helt osunda riktlinjer. Hundar som inte kan föda själva, hundar som inte kan andas eller gå normalt. Vinstrika hanar används som matadorer, ofta utan någon form av utvärdering, och de vinstrika generna sprids vidare hur extrema och sjukdomsbärande de än må vara. Egoismen och pengakåtheten flödar.

Men ju mer jag skrev desto mer fick jag radera och fundera på om ”bruks/jaktfolket” är så himla mycket bättre. Rötägg och enkelspåriga människor finns ju överallt! Man kan ju fundera på varför man väljer att avla på en utställningsmeriterad hund med 5:a på skott, en pälsmängd och storlek som förhindrar den att leva normal, men man kan ju lika mycket fundera på varför man avlar på en bruks/jaktmeriterad hund som har foderrelaterade åkommor som hud och magbesvär till den grad att bara ett fåtal av marknadens hundratals eller till och med tusentals fodervarianter fungerar.

Skillnaden kanske är att utställningsavelns enkelspårighet syns tydligt och kanske till och med är bredare spritt medan bruks/jaktens egoism inte syns eller kan mätas lika lätt. Att se skillnad på en utställningscocker och en jaktcocker är enkelt. Med lite sunt förnuft inser man snabbt att showcockerns hängande öronlock och hud samt överdrivet stora och lååååååg ansatta öron är upphov till problem. Jaktcockern har inget problem med lågt ansatta öronen eller överdriven hudmängd men hur ser man att de har problem med patella luxation (vilket jag visserligen är övertygad om även finns i stor utsträckning hos showvarianten) ? Precis som det finns rötägg bland bruks/jaktfolket så finns det pärlor bland showuppfödarna. Uppfödare som ser till hälsa och mentalitet först för att ta ev utställningsmeriter som ett plus i kanten.

Själv har jag gått från att inte bry mig om exteriören till att tycka att den är väldigt viktig. Jag kör drag och för att hunden ska kunna prestera bra så måste den ha en bra exteriör! Jag har ju köpt en renrasig riesen och då vill jag att det ska se ut som en också. För mig innebär det bland annat en sträv päls med lite benhår, en stark och korrekt rygg samt kanske det viktigaste – en lätt byggd hund! Det spelar ingen roll om hunden har världens motivation om hunden är för tung eller inte har bra benlängd, vinklar eller rygg, en sådan kropp orkar inte jobba. Jag hävdar fortfarande envist att en riesenschnauzer på 45-50 kg inte kan slå Timmie med sina 35 kg i drag, motbevisa mig gärna! Den dagen jag anser att jag inte kan hitta riesens som både i kropp och själ passar mitt ändamål som draghund, ja den dagen blir det en prestationsavlad blandras där en funktionell exteriör kombineras med en exceptionell arbetsmoral. Några utav de andra bruksraserna är helt enkelt inte aktuella, antingen har de fel storlek eller är för ohälsosamma.

Att utställning och cirkusen kring dessa tillställningar är en stor bov i dramat ang hälsa är det väl ingen som kan förneka, förutom de som envist tycker ned huvudet i sanden. Att ställa ut sin hund är inget fel i sig, jag gör det ju själv, och för somliga hundar samt ägare så är det ju en utmärkt aktivering. Men när resultatet från ringen är viktigare än hundens hälsa och mentalitet så går det snabbt att förändra en ras vilket det finns många bevis på. Personligen hoppas jag på att riesenschnauzern aldrig kommer till den punkten att den förvandlas från en helt enastående arbetshund till en muterad pälsboll, även om den i somliga delar av världen redan är där. Hos riesenschnauzern finns det redan ett par domare som insett att mjuka briard-look-a-likes inte är riesens utan som istället premierar en sund och arbetsför kropp! Och så var det cockern ja, rasen som jag är uppvuxen med och som ligger mig varmt om hjärtat. Så länge uppfödare fortsätter att förneka hälsotillståndet hos rasen, oavsett om man kör jakt eller show, så känns framtiden ganska mörk. Men, det sista som över ger en är hoppet sägs det och kanske kan cockrar med funktionell samt hälsosam exteriör någon gång slå igenom hos både ägare men framför allt hos domarna.

Där pengar och ära tar vid tar förståndet slut…