I julas fick jag en start i årets CykelVasa av min chef på Anders skishop. Så där i december så kändes 95 km som en enkel match, jag hade ju ändå drygt 8 månader på mig att träna… En sak är säker, 8 månader kan gå jääääkligt fort!

Nåväl, kl 11:45 var det dags för startande 11084 att börja färden. Och den började med 5 km uppför… De tog drygt 20 minuter att avverka de första 5 km, åh fy fan va trögt de gick uppför den backen.. När man trodde att ”Halleluja, präjs tha fu*kin’ lård – backen är slut!” Så nä, då var det bara lite platt innan nästa stigning kom! Men, skadeglädjen är den enda sanna glädjen och när jag cyklade förbi en med startnummer 9000 så blev motivationen genast på topp, jag skulle iallefall inte komma sist i detta lopp 😀

Resternade väg till första kontrollen Smågan avverkades lätt och där fick det bli lite sportdryck som intogs cyklandes, bara det en konst i sig. Sen vidare till Mångsbodarna vilket även det gick hyffsat fort. Men efter Mångsbodarna och fram till nästa stora backe innan Oxberg är i ett enda töcken av steniga skogsstigar, grusvägar och blåbärssoppa. Min vänstra fot och fotled bestämde sig för att lägga av och somna, tack psoriasisartriten som gett mig detta problem, och även kedjan på cykeln tyckte att livet var lite krasst ett tag men övertalades till att fortsätta efter hot. Att komma till Evertsberg och därmed ha klarat av halva loppet kändes gött och höjde motivationen en aning 🙂 Innan Oxberg är ännu en backe från helvetet som ska avklaras. Jag visste att den var ganska lång och efter en kurva tänkte jag att ”nu, nu måste den vara slut” bara för att titta upp och se ett helt pärlband av cyklister gåendes mot himlen. herrejösses… En kille cyklade förbi mig i ett bra tempo trots punktering på framdäcken och fan, kan han så kan jag! Och helvetesbacken besegrades tack vare att jag är envisare än fan själv. Kroppen kändes helt okej under hela vägen, det var snarare huvudet som sviktade i engagemang ibland.

Längs med vägen stod cyklister lite överallt med punktering, förstörda ramar, svikande muskler eller motivation. Motivation är ett intressant fenomen som jag funderade en del på när jag avverkade kilometer efter kilometer. Vad tänker man på för att fortsätta mil efter mil och vad är man för i sinnesstämning? För mig finns bara en tanke, att korsa mållinjen i så hög hastighet jag bara orkar. Att se målet närma sig när man är trött, benen bränner och lungorna skriker, känslan att korsa mållinjen då är obeskrivlig. När man dessutom gör det med hundarna är ännu bättre 😉 Om man tänker sinnesstämning så brukar husse säga att jag alltid ser så förbannad ut när jag tävlar i nåt fysiskt, och det är för att jag är förbannad också. Jag är inte förbannad på nån eller nåt utan det är bara den sinnesstämningen som ger näring åt min motivation. Somliga tänker ”woho, det här är kul!” så är det inte i mitt huvud, i mitt huvud är det mer ”nu jävlar ska den här förbannade backjävlen dö!”. Det i kombination med att jag är seg och nåt så kopiöst envis gör att om jag bestämt mig för att genomföra, så gör jag det.

Nåväl! När jag hade drygt 30 km kvar så kände jag att ”nä nu jäklar, nu får det vara nog! Jag vill till Mora NU!” och hej vilken fart jag fick på benen! Kroppen kändes fortfarande okej förutom att vid varje gupp så kändes det som om nån slog mig med ett baseball-trä i rumpan och stack mig i fotleden med en kniv. Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen så det gällde att koppla bort den smärta och fortsätta trampa för att hålla farten. Efter en snabb titt på klockan i Eldris och en kopp blåbärssoppa så bestämde jag mig för att mållinjen ska korsas innan klockan slog 17:00. Och ja, när huvudet har bestämt sig så får kroppen lyda, eller lida beroende på hur man ser det! Från Eldris är det 9 km kvar till mål. När 5 kilometersskylten passerades låg jag i ett bra tempo och kände mig inte så trött i varken huvudet eller benen. 4 km-skylten for förbi och likaså 3 km-skylten. När nästa skylt uppbenbarade sig så var det bara två kilometer kvar och då tänkte jag att nu vill jag bara i mål och satte fart ännu mer. Jag cyklade förbi tävlande efter tävlade och kände att nu börjar benen bli trötta men tillskillnad från tidigare i loppet så var huvudet fullt motiverat! Vägen var härlig med ett gött flow i och med folk överallt som hejade på så blir man ännu mer taggad till att öka. Igenom campingen, över bron och in i Mora centrum för att köra de sista hundratals metrarna på asfalt. Fy fan vad det brände i benen och skrek i lungorna, vid varje andetag kändes som om nån försökte kväva mig och varje tramptag högg i vänsterfoten. Men jag klarade det. Med drygt 1 ½ minut tillgodo innan klockan slog 17 så passerade jag mållinjen. Jag möttes av Neo, lillebro samt Husse och Husse frågade varför jag inte stannade och använd min inhalator när jag kände att jag fick svårt att andas. Say whaaaat?! Stanna? Andas? Med drygt 1 km kvar?! Vi har helt enkelt inte samma tävlingsinstinkt, husse och jag men jag var väldigt, väldigt glad att se honom där.

Tiden på loppet blev 5 timmar och 12 minuter. Jag placerade mig som nummer 56 i min klass (damer – 25) av drygt 100 st, placerade mig som nummer 535 av de drygt 1000 startande damerna i tävlingen och totalt blev placeringen 5542 av över 12000 startande. Det är väl kanske inte en tid eller placering som är så mycket att hänga i granen men med tanke på att jag i och med draghundsporten tävlar i sprint där distansen ligger på mellan 2,5 – 5 km så är jag ändå hyffsat nöjd! Jag har aldrig cyklat mer än drygt 4 mil i taget och hade därför ingen aning om hur min kropp skulle reagera på 95 km, hur länge jag skulle orka så därför tog jag det lite lugnt den första halvan av sträckan så jag hade nog kunnat få en bättre tid om jag inte fegat. Vad jag dock är riktigt nöjd med är att jag inte gått en meter av sträckan, jag har trampat på min cykel alla de långa 95 km, nedför, på platten och uppför! Det beror dels på att detta är CykelVasan och inte gå-i-uppförsbackar-och-cykla-nedför-Vasan och dels för att det är grymt jobbigt mentalt att hoppa upp på cykeln efter att ha gått, iallefall för mig! Jag har dessutom suttit på cykeln hela vägen då min vänsterfot inte klarar av att jag står upp och tar i, då känns det som om den går av.

Det finns de, bland annat läkaren som diagnostiserade mig med artriten, som sagt till mig att jag inte ska, kan eller klarar av att göra en viss grej. Även CykelVasan var en sån grej som jag enligt den senaste läkaren inte skulle klara av, han hade fel. Till de som också fått berättat av andra vad de kan och inte kan säger jag bara en sak, ingen ska få bestämma vad jag klarar av och inte klarar av! Den finns bara en som sätter den gränsen, och det är jag själv!

Till nästa år ska jag träna ännu mer, ännu längre,  ta ännu mer direkt från start och få en ännu bättre tid än i år 🙂