Tre dagar i rad med utmanande och långa pass på cykeln. 2,5 h i måndags förmiddag och 1 h 20 min på eftermiddagen. Ett 2 h pass + styrka igår och idag blev det över 1 h på cykeln igen fast nu intervaller där hundarna hängde på. Det känns i kroppen nu, speciellt i benen, vill jag lova!

I de dagar som gått så har jag och brorsan diskuterat motivation en hel del. När vi i måndags cyklade uppför Hundfjället handlade det bitvis enbart om ren och skär vilja. På ett par ställen var det brant så där och då fick man helt enkelt bestämma sig, jag ska upp. Båda tänkte ungefär samma tanke när vi satt där på varsin cykel och det brände i musklerna medan vi kämpade oss upp, va fan håller jag på med? Frestelsen att hoppa av cykeln, kasta iväg den långt åt helvete för att sen aldrig mer sätta sig på en cykeljävel igen är stor, megastor. Men ändå så fortsätter man. Varför? Ja, säg det.

Brorsans svar på varför han inte slängde ner cykeln för fjället var för att det är så fin utsikt på toppen. Och för att det känns så gött att ha klarat av det. Alla har vi olika saker som motiverar oss, ofta är det en sak som andra inte kan förstå och som man inte kan ta på men som är oerhört viktigt. oavsett om målet är SM, VM eller bara att må bra så når man inte dit om man inte är motiverad nog. Oavsett hur mycket hjälp man får av andra med kostplanering och träningsschema så når man inte målet om man själv inte har nån motivation till att genomföra handling.

Motivation kan vara olika för olika människor men visst är det intressant att så olika saker kan vara mentalt jobbigt och därmed kräva mer motivation, eller bättre fokus? När vi cyklade så kom vi fram till att det finns två olika sorters backar, mentalt jobbiga backar och vanliga backar. Vanliga backar är såna, som visst är lite jobbiga men, som man ändå trampar uppför. Mentalt jobbiga backar är såna som man klarar fysiskt om man bara orkar mentalt. Det gäller verkligen att ställa in sig redan innan backen på att ”ja, det här blir kämpigt men det ska gå” och då går det ofta bra! Sen finns det mentalt störande grejer också, sånt som inte påverkar den fysiska prestationsförmågan men som man stör sig på. Det som stör mig otroligt mycket är när det jävla mobil-arm-hållaren lossnar och faller ner på underarmen. Det kan jag bli totalt tokig på och det bryter verkligen min koncentration. Att en sån skitsak kan vara så irriterande.

Tänk vad mycket en abstrakt sak som en tanke, en känsla kan betyda. För mig är det motivationen som gör att jag mitt i bestigningen av lindvallen på cykel inte stannar utan fortsätter trots att benen värker, eftersom jag ska ända upp! Inte för att det väntar en miljon vid målet, inte för att för att det ger ”world-peace” eller för att det räddar någon, utan för att jag älskar känslan av att ha klarat det. Känslan av att jäklar så grym jag är!

Som Armstrong sa, fast tvärtom – ett obetydligt steg för mänskligheten, men ett jättekliv för människan 🙂

Jisses va flummigt det här blev.

Go natt!