Tänk er följande:

Du ska åka längdskidor hem från jobbet. I mörkret. Utan månsken. Utan pannlampa. Hundarna har legat på jobbet hela dagen, laddade till tusen. Ni ska köra de första 3 km på ett längdspår som du inte känner till så bra. Med laddade hundar. I mörkret. Utan ljus. I minus 21 grader. Kan bli hur kul som helst…?

Starten:
All form av kontroll och harmoni var som bortblåst. Timmie stod 10 m fram och studsade likt en studsboll. Neo står 1 meter bredvid och skriker likt ett skadeskjutet rådjur. Liam, som ska dra, hoppar omkring skällandes och tjuvstartar minst 5 ggr vilket gör att jag måste vråla på honom så att hela fjället hör.

Matte – Liam nu tar du det luuuuuugnt
Liam – jajajajjajaa, gasa-gasa-gasa
Matte – Nej Liam, sakta!
Liam – jajajajajaja, springa fort! Springa fort!
Matte – Okej, luuuuuuugnt nu! Då kör vi, luuuuuuugnt!
Liam – WOOOOHOO!! Hang on tight biatch! ZOOOOOOOM!

När vi väl kom iväg så var det 3 km okontrollerad bergådalbana där det enda man ser är en jämnvit/grå värld med tre svarta fläckar som springer framför. Liam var stendöv (skulle inte kastrering göra hunden till en lugn och harmonisk hund? HAHA!)

Med en skida i det klassiska spåret och en skida utanför i ett försök att bromsa så slickade vi ibland träden som stod lite nära spåret. Liam körde full galopp a la Timmie-Style och hade inga planer på att sakta ner.

Matte – Okej, nu tror jag att vi ska svänga höger här någonstanns. Håll höger killar! (Ser nada men litar på hundarna)
Liam – okej höger sa hon (springer så långt till höger som det går och kollar efter nästa spår)
Matte – ta det luuuuuuugnt nu! Håll höger! Sakta!
Liam – Okej, höger, höger, höger. (letar febril)
Liam – Där!! HÖGER! (Liam kör en 90-graders sväng åt höger)
Matte – SAAAAKTA LIAM!!!! (tar kurvan med en skida i luften och en skida på marken, skrikandes)
Liam – öka, öka, öka, öka, öka!

Efter lite fler nära-döden-upplevelser med träd som swischar förbi huvudet alldeles för nära (hjälm på nästa gång?) så kom vi ut på en väg som inte används under vintern förutom av skoteråkare, trots skoterförbud. Liam fick dra 4 km till innan Timmie kopplades på och fick dra de sista 7 km hem. Väl hemma kände jag varken fingrar, tår eller lår, vilket inte var så konstigt då termometern visade -25 hemma. Klädde av mig de kalla kläderna och la mig på golvvärmen i badrummet i fosterställning med en riesen i famnen. Efter en stund kände jag alla kroppsdelar igen!

Inte en utav mina bästa idéer men vad gör man när båda bilarna är trasiga, skotern har ingen växellåda, kollektivtrafik inte existerar och taxin ska ha hela dagslönen för att köra hem en? Klart man väljer hundarna! Men det får gärna vara lite varmare nästa gång..