År 2009 är till ända och fler å fler utav de bloggar som jag brukar besöka börjar summera året som gått och lägga upp mål för nästa år.

Vad jag kommer ihåg så tror jag inte att jag hade några mål för Liam under 2009, troligtvis för att jag tog bort Hoover strax innan årsskiftet och tävlingar var då det sista som slog mig. Trots det så har vi tävlat lite grann och då med blandade resultat men alltid med någon personlig framgång även om det kanske inte synts i poängen.

Sedan jag tog bort Hoover har min syn på tävlingar förändrats radikalt från att vara en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna som jagade meriter till att uppskatta vinster men egentligen inte bry mig. För när allt kommer omkring så är ett första pris i lydnad eller bruks just bara det, ett första pris, det betyder egentligen inte ett skvatt. Vad som betyder något, på riktigt, är att ha en frisk och lycklig hund som man trivs och har roligt tillsammans med. Vad spelar det för roll om hunden är uppflyttat till lägre men måste vila i två, tre dagar efter ett pass i skogen för att höfterna är slut?  

Något som jag också kommit till insikt i är vad jag tränar och varför. Hoover kunde massor av trix, jätteroliga men helt totalt onödiga och inget jag kunde använda till något. Förr tycker jag det var skitkul att peta i diverse lydnadsdetaljer och trots att jag har en bra lydnadshund med en korrekt fotposition, snabba lägganden och klockrena apporteringar så har jag tappat suget för lydnad, och anledningen kan beskrivas med något som Stefan sa: platsliggning räddar inga liv. Och det stämmer ju, vad spelar det för roll om jag har en hund som kan dumrutan eller växla från ligg till stå utan att flytta sig ur position? Det lär ju inte göra att jag hittar de skadade eller borttappade fortare. Det känns helt enkelt mer vettigt att lägga ner så mycket träningstid och energi som man gör på något som kan ”make a diffrens” istället för att bara generera i poäng och pris. Har man blivit räddningsnörd eller vad? 😉

För nästa år så har jag inga större tävlingsmål med Liam. Det enda som är bestämt är att vi ska hjälpa, eller kanske själpa, riesenklubbens lag på Vindelälvsdraget och förhoppningsvis har jag råd att åka på ett par dragtävlingar och andra mer ”fysiska tävlingar” innan året är slut. Med räddningen så kvittar det egentligen hur det går, visst skulle jag bli världens gladaste människa om vi blev certade men vi kommer att fortsätta träna räddning även om vi inte blir det. Att sluta är liksom inget alternativ så Linda, Stefan å alla ni andra i räddningsgänget, ni får dras med mig och skägget ett tag till 🙂 Sen är ju räddningsvärlden mycket mer än bara SBK så om vi inte passar in i deras mall för hur en räddningshund ska vara så finns det ju flera andra organisationer som har hundar som söker efter människor.

Något som förändrats hos oss är ju så klart att det åter flyttat in ett långörat här, ingen har väl missat Neo! Neo ska få växa till sig under 2010 medan jag hade tänkt att lära mig så mycket som möjligt om jakten. Han ska genomgå MH, röntgas och köras in i draget, för självklart ska även han bli draghund som storebror! Vidare så kommer vi att pröva på lite allt möjligt och kanske att hans nuvarande momentlydnadslista som består av ”sitt” och ”fot” utökas med ett ”ligg”. Ja, ni kanske förstår hur mycket tid jag lägger på momentlydnad när Neo efter över två månader här bara kan sitt och fot! Naturligtvis kommer han att fortsätta jobba inom räddningssöket och om han fortästter att utvecklas som han gör nu ( och om vi får en ny instruktör i distriktet, känn ingen press Linda!!) så kanske även han kan gå utbildningen till räddningshund!

Så, summasumarum: under 2010 så kommer vi att fortsätta att leta efter nya utmaningar  och ge alla dåligt samvete när vi trimmar musklerna och konditionen i joggingspåren. Och så länge jag får behålla mina hundar friska och glada under året så är jag mer än nöjd 😀