Ibland har man träningspass där allt går skitbra, andra pass så går allt skitdåligt och somliga pass gör en påmind om varför man gör vad man gör.

Dagens pass från jobbet och hem började så där kan man säga. När jag skulle koppla in hundarna i spannet så hinner jag få fast Timmie och halva Neo innan en skotertaxi kommer, full med folk! Grabbarna gillar skotrar, folk och dessutom gillar de skoterguider extra mycket – särskilt om det är killarna i företaget som jag jobbar i. Resultatet blev en jäkla massa skällande, tjut och lintrassel utav bara helvete. Och en något frustrerad matte…

När vi väl fått ordning på allt for vi iväg åt rätt håll tills dess att hundarna får upp husses vittring, som jobbar kväll med att köra och hämta gäster på toppstugan, och tvärvänder för att köra uppför fjället. neeej! dubbelsuck! Fick stanna och verkligen tala tydligt: Timmie, håll höger!.

Till slut hittade vi rätt skoterspår igenom skogen. Dimman ligger tät och jag har varken reflexväst på hundarna eller pannlampa med mig så sikten är så där. Jag ser inte vart gränsen mellan skoterspåret och lössnön går utan får snällt lita på hundarna och Timmie som går i led.

Vi kör ett par km och när vi kommer runt fjället så börjar dimman lätta. Stjärnornas ljus tränger igenom och när man lyfter blicken så möts man av miljontals ljuspunkter i fjärran. Vi kör ut på en skogsväg och vidare igenom en liten dunge. Nu är det slut på skogskörningen och myrarna breder ut sig. Hundarna har vilat hela dagen och är sjukt pigga. Timmie börjar öka och grabbarna hänger på. Spåren är hårda efter gårdagens regn och dagens minusgrader. Vi kommer ut på myrarna och efter ett kommando så är det fullt ös som gäller. Neo ligger på och jobbar som en tok i selen, benen går som trumpinnar mot marken. Vi ligger på runt 25-26 km/h över myrarna och jag på jobba lite för att hålla mig kvar på släden. Inga lampor, bara månens och stjärnornas sken. Inget brus, bara ljudet av släden mot snön och hundarna som arbetar.

jag får ta i lite för att grabbarna ska lyssna på mitt ”sakta”, längre fram är nämligen två 90-graders kurvor som jag inte vågar ta för fort utav att ha pannlampa på mig. Vi kommer in i skogen igen och har nu inte långt kvar. Ute på en mindre myr lyser månen upp omgivningen på ett helt magiskt sätt. Stannar och tar ett par kort som inte ens visar en hundradel av verklighetens magi. Startar spannet och det blir fullt ös genom skogen. Regnet har tagit hårt på snön i skogen och det slår mig att här någonstans har jag sett en stubbe mitt i leden…

– PANG –

Styret i magen, släden åt ena hållet, föraren åt andra. Vrålar ut ett stanna och spannet står still innan jag landar i ett träd, duktiga hundar. Aj! Oh! Det där kändes! Upp igen, berömma hundarna och full fart igen. Förbi Hundpensionatet och igenom en liten bit skog. Nu är vi snart hemma och det vet grabbarna som galopperar över ängarna mot kyrkan till ljuset av månen och ljudet av mitt beröm.

15 km avklarades på under 45 minuter. Jag är väldigt nöjd med mina 2 1/2 otypiska draghundar som mitt spann består av. Mina grabbar <3 Tillit och kommunikation. vilken upplevelse, vilken känsla.