Jag har sedan barnsben spenderat mycket tid i Dalarna. Farmor och farfar hade en stuga i Orsa Grönklitt som vi for upp till flera gånger per år så det kanske inte är så konstigt att just Dalarna har en speciell plats i mitt hjärta. Förra vintern var jag uppe i Stöten en vecka och då började jag fundera. Ska jag faktiskt ta tag i det jag drömt om, att flytta hit, eller ska jag göra som alla andra och fortsätta drömma? Efter att Farfar helt oväntat dog så har jag dessutom insett att livet är kort, alldeles för kort. Det kan förändras drastiskt på ett ögonblick, från ljust och klart till nattsvart mörker. Har man tid till att inte leva fullt ut?

Det slog mig i dag när jag var ute och sprang med hundarna längs med älven. Plus 14 grader och solen hade börjat gå ner över bergen, massor av fågelkvitter och vår i luften. Jag lever ju faktiskt så som många drömmer om. Jag har mil efter mil med barmarksdragvägar och snöspår, fler kvadratkilometer med skog för uppletande och sök än vad jag kan göra av med och hektar efter hektar med ängar, gräsmattor och åkrar för spår. Träningsmöjligheterna är oändliga.

Behöver jag säga att jag trivs? Vi kommer troligtvis inte att bo kvar här i Dalarna för resten av våra liv av praktiska själ men om vi stannar ett år till eller tio år till återstår att se, vi kanske fastnar här ändå. Jag är iallefall så glad att jag tog steget och flyttade trots alla olyckskorpar. ”vart ska ni jobba?” ”vart ska ni bo?” ”känner du någon där?” ”hur ska du göra med hundarna om du jobbar?”. Vet ni vad, ibland måste man bara våga ta steget, ut i det okända. Det är faktiskt då man växer som människa. Att sitta hemma i sin trygga lilla bubbla, med sina inrutade mönster och rutiner där var dag är den andra lik och ha livet utstakat för de kommande 30 åren gör nog ingen riktigt, riktigt lycklig. Det mesta går att lösa, man kan ta tjänstledigt från jobbet, plugga på distans, ungar anpassar sig lätt på dagis eller skola, jobb brukar lösa sig och nya vänner är alltid kul! Så länge ingen håller en pistol emot ens huvud så har man faktiskt ett val, man kan välja att fortsätta leva sitt vanliga liv och hitta på ursäkter till varför man inte kan följa sina drömmar. Eller så kan man inse att livet är alldeles för kort till att sölas bort. På att levas halvdant.

Varför drömma när man kan leva?