För ett par dagar sedan hittade jag en intressant artikel, eller ett ställningstagande är det väl egentligen, från SKK gällande kastrering. Just nu verkar det råda nån kasteringshysteri i Sverige och så fort man har problem med sin hanhund så ska den kastreras, får vi vet ju att alla problem sitter i bollarna och löses enkelt med ett snipp 😀 Själv är jag helt emot onödiga ingrepp oavsett vad det gäller, jag anser att man inte ska öppna upp kroppen på varesig människa eller djur och rota runt i onödan även om kastering av hanhundar är ett litet ingrepp.
Huruvida man väljer att kastera eller inte är ju upp till var och en. Vad jag dock har börjat fundera på, eftersom det hos bruksfolk och även riesenägare nu också kastreras lite huxflux eftersom hanarna är stressade, jobbiga och ohanterbara, är om man inte bör se över aveln? Om man ska behöva kastera en hund för att den ska ”fungera normalt” så är det iallefall enligt mig ingen bra (avels)hund (och just den individen går som tur är inte vidare i avel då). Om vi har en kull med tio individer och flera utav dessa har HD-fel eller problem med tillgängligheten så är det nog extremt få som skulle avla på de hd-fria eller tillgängliga djuren, eftersom de dåliga generna finns där. Men bör man avla på en hund vars halva syskonskara är kasterade pga de är stressade? Jag skulle då klart inte vilja ha en valp vars föräldrars syskon är såpass stressade att de inte kan arbeta eller betee sig normalt på en vanligt promenad!
Sveriges veterinärförbund har skrivit normer gällande kastering av friska hundar och katter, här är deras rekommendation:
”För de tikar och hanhundar som inte kastreras av medicinska skäl rekommenderar normgruppen att en särskild diskussion med ägaren föregår det kirurgiska ingreppet. Diskussionen ska baseras på övervägande av fördelar och nackdelar för den enskilde individen med hänsyn till hundens ras, ålder, övriga eventuella föreliggande sjukdomar, andra djur i hushållet, hundens mentalitet och levnadsbetingelser i övrigt.”
Med tanke på hur många unga friska hanhundar som kastreras så börjar man ju fundera på hur många veterinärer som frågar ägarna om de är helt helt säkra på att deras jobbiga unghundshane på 10-18 månader verkligen är något annat än just en unghund, med allt var det innebär? Liam var också en pain-in-the-ass som unghund och fy fan vad jag har slitit mitt hår och gråtit över den jäääävla hunden, troligtvis minst lika mycket huvudbry som Timmie kommer att ge mig inom en snar framtid. Men om man tänker efter lite:
1 – det är en hane
2 – det är en unghund
3 – det är en hane, unghund och dessutom en riesen – vad hade du förväntat dig?!?!
– Are you nuts?
Har ställt in mig på ett par tuffa år framöver… Hoppas att det hjälper med tålamod, en tumme i ögat på hunden och så plötsligt står man med en välartad riesenhane på två år!
Imorgon är det dags för besök hos Edvin, nu fyra veckor gammal. Gissar att han är väldigt gullig och långt ifrån dryg-unghund-stadiet!
Hmmm…. aveln borde ABSOLUT ses över!! På dagiset har jag hitills träffat på 2!! stycken hanar som varit bra; ostressiga, äter inte upp andra hanar bara för att, kan slappna av trots att en löptik befunnit sig på dagiset samma vecka…
Så bör ju ALLA hanhundar vara tycker jag. Men… kanske är det just dessa trevliga varianter som inte våldför sig på en löptik som kanske inte är i exakt rätt stämmning. Lättare för en uppfödare med en översexuell variant som bara tar ett grepp och inte släpper oavsett vad tiken tycker?!
Känns iofs som om problemet är mindre hos brukshundarna än hos mer svensson-raser?
Jag var på en föreläsning här för ett tag sedan. Föreläsaren hade belägg för att kastration av hanhundar i vuxen ålder inte har någon som helst medicinsk inverkan på hunden. Rätt så intressant, ska kika vidare, kommer inte ihåg just nu vad han hänvisade till..
Håller verkligen med om att aveln bör ses över! Många verkar inte se stressen, utan tolkar det enbart som att hunden har bra ”motor”. Stressade hundar ska inte avlas på, enligt mig, så därför knipsade vi kulorna på Herr A (vid drygt 4 års ålder), även med förhoppning om en viss lugnande effekt och det blev det ju med tanke på löptikar och doftfläckar, men den ”riktiga” stressen sitter där den sitter, alltså inte i bollarna…
haha det där känner jag igen så himla väl, förutom att de är alla andra som frågar om – jag inte bör kastrera Dante?!
då får man förklara väldigt pedagogiskt vilka förutsättningar han har för tillfället- just att han är ung, hane och Riesen 😉
Bra inlägg! Tänker exakt likadant. Man måste göra nått åt aveln. Det kanske är häftigt med maskulina testosteronstinna hanar på utställning men vem orkar äga dem?
Jag är förresten lite sugen på o tävla nån gång i barmarksdrag (linlöpning) med Elton men de verkar krångligt med alla licenser som krävs!