Idag hade jag en plan, en bra strukturerad plan! Planen började med att jag blev försenad… Nåväl..

Jag hade idag planerat att köra en långtur med hundarna, en mys-tur helt enkelt. Jag hade till och med satt fast slädsäcken på björkisen och hämtat ett renskinn för att kunna fika på. Det blev ingen fika. De första 6 km gick himla fint, från Närsjön till Skogssätern, på bra preparerade spår, på myrarna var de lite översnöat pga vinden men ändå väldigt bra. Blev omkörd av två skoteråkare och vovvarna fick jaga efter lite 🙂

Sen kom ett parti som tog nästan 2 timmar att ta sig igenom, ca 8,5 km från Skogssätern till Vålbrändan, 8,5 km av delvis översnöade spår, delvis helt ospårat. Fy i helvete va svettig jag var, å förbannad. Jag stod med snö långt över knäna med en cocker under ena armen (han försvann nämligen i snön) och med två riesenschnauzers som fick dra släden medan jag gick bredvid… Inte blev det bättre av att Liam var fullkomligt övertygad om att det var bättre till höger om ledkryssen medan jag tyckte att han skulle gå åt vänster, viljornas kamp. Till slut skrek jag åt honom ”för fan, gå åt VÄNSTER” varpå hunden vänder sig om och bara vrålar till mig. :O Hade han kunnat prata så hade det låtit nåt i stil med ”Å vart fan vill du att jag ska gå då kärringjävel?!?! Det är ju snö ÖVERALLT!! Dra släden själv då om du orkar, F-E-T-T-O!!! Hrmm, ja, det var väl tur att vi var ensamna där för om någon hade sett de så hade de nog dött av skratt. Jag blev iallefall gött förvånad när Liam bara tvärvände och vrålade tillbaka på mig. Efter den stunden av oenighet så var vi ett team igen, Liam och jag.

Nåväl, när vi kom fram till Vålbrändan blev det ett snabbt intag av blodpudding och vatten för grabbarna medan jag kalasade på mackor. Ett samtal till husse som undrade hur det gick. Han ringde för övrigt även när jag stod i lössnön men han insåg ganska snabbt att det inte var läge att fråga ”hur går det?” utan sa snabbt hej då. Efter energiintaget for vi vidare genom skogen fast nu på ett uppkört skoterspår – whoho!! – och vidare mot Kvillkojan och Lindalen. När vi kom fram till Lindalen var det mörkt och klockan hade passerat 16, det var svart med andra ord. Där står jag, på släden, utan reflexer, utan lampa, i mörket mitt i skogen. Min plan var från början att vara framme i hundfjället senast 16:00 och därmed hinna undan mörkret men efter lössnön så sprack den tidsplanen ganska rejält. Men vad gör man? Bara att fortsätta och det är här som jag verkligen uppskattar Liam. Liam och jag har våra diskussioner i livet, han är ingen enkel hund att leva med i alla lägen och herrn har ibland en helt egen uppfattning om vad som är rätt eller fel, och när han väl bestämt sig för något så har han ta mig fan bestämt sig. Men jag har sagt det förr men jag säger det igen, när det verkligen kommer till kritan så kan man alltid räkna med Liam. Efter Lindalen försvann nämligen ledkryssen och att försöka se en översnöad led i blåst och snö, i mörkret utan pannlampa, är i princip omöjligt. Men inte för Liam. Han ledde oss rätt hela tiden, trots att det snöade på tvären och trots att jag var mycket tveksam om han verkligen gick rätt vid ett antal tillfällen så höll han oss på leden. Trots att Timmies energi började att tryta så fortsatte Liam att tuffa på, fram, fram, fram, uppför backarna och över myrarna, bara att fortsätta framåt.

Sen såg jag ljuset, ljuset av pistmaskiner, ljuset av hus, ljuset från elljusspåret och ljuset av en skoter – kommandes emot mig! Jag körde in grabbarna till sidan för att släppa förbi skotern men han stannade och frågade vart jag hade kört. Efter en stunds prat och hundmys för skoterföraren så åkte grabbarna och jag vidare i skoterspåret som nu var helt nykört 😀 De sista 2 km gick lätt hem! När vi kom förbi Väggen i hundfjället satte grabbarna själva fart i galopp längs med transportliften. Det är ju inte utan att man får ett lyckorus när grabbarna efter 2,5 mil, dessutom tuffa och tröga mil, själva väljer att öka farten! När de dessutom fick höra husse ropa efter dem så satte de in extra växeln och flög fram över parkeringen och in i husses famn! Efter 4 ½ timma, nästan non-stop arbete framför släden, så var grabbarna glada över att få hoppa in i räcergolfen igen!

Just nu är det tre trötta hundar som ligger och sover i sina sängar här i hundrummet/kontoret. Tanken var först att köra dem två dagar i rad men de har gjort sig välförtjänta av en vila nu! Med musklerna helt slutkörda, magarna fulla med mat och tassarna masserade så tror jag att de är rätt så nöjda med livet just nu 🙂

Både husse och husses vänner säger att jag behöver en gps. Hur fan en gps ska hjälpa mig vet jag inte då jag idag inte kört fel en endaste gång? Kanske finns det nån gps som spårar lederna åt en?  Husse ska iallefall installera en annan gps på min iFåån så att han kan se vart jag är, han hade tydligen varit lite orolig där ett tag när mobiltäckningen hade varit helt borta i dryga 30 minuter. Men vem behöver vara orolig när man har en Liam i spannet?

Husse köpte pizza och Ben & Jerry-glass åt en trött matte idag, vilken tur att man har honom!