Igår upplevde jag många draghundsförares skräck, att mista sitt spann.

Jag och Nina hade bestämt träff för träning och eftersom vi nu har börjat träna för slädsäsongen så har de lätta turerna bytts ut mot fler tunga pass vilket innebär att mina drar ATV utan motor.

Jag brukar aldrig använda startlina när jag kör själv utan de står stilla tills de får kommando. Den som är värst är Liam som skällandes står å pumpar i selen. De andra står fint. När vi skulle iväg igår så var de inte riktigt så duktiga och när Nina å Bonnie drog iväg på cykel och försvann över krönet så blev retningen för stor för spannet och de drog iväg, utan mig på. Hade det bara varit Nikki och Timmie så hade de klarat den retningen men Liam gör inte det och Ebbe har inte kommit så långt i sin träning för att fixa den starka retningen. Man känner sig hyfsat maktlös när man ser sitt spann försvinna i en rasande fart med en ATV bakom sig, det var som om den inte vägde ett kilo. Det är sån otrolig kraft i hundarna.

För mig var det bara att börja knata efter och be en bön om att det inte skulle komma något i vägen. Efter drygt 500 m såg jag hundarna igen och ATVn liggandes på sidan. Jag var sjukt förbannad, främst på Liam som dragit iväg hela spannet, och samtidigt rädd. Liam fick sig ett par väl valda ord, resten av gänget behövde bara en blick för att veta att det där inte var okej.

Jag och Nina fick upp ATV igen som inte bara hade vält utan även voltat och därmed fått sig en rejäl smäll, styret har flyttat på sig, en backspegel hade gått av och mycket plast var förstört men fortfarande brukbar. Hundarna mådde bra så det var bara att hoppa upp och börja träningen som jag hade tänkt att den skulle börja.

Egentligen så skulle hundarna kanske inte fått fortsätta. Deras beteende var helt oacceptabelt och att inte få dra skulle varit en bra bestraffning för dem. Samtidigt så vill jag inte att de ska minnas ATVn och träningen som obehaglig utan något kul, därför körde vi ändå. 14 km blev det och Bonnie fick springa med i spannet.

Hundarna hade änglavakt. Det var så mycket som kunde ha hänt på den dryga halvkilometern som de skenade. De passerade en fyrvägskorsning, visserligen med extremt lite trafik men ändå, det kör både bilar och travekipage där. Tänkt om något hade kört där. De missade även alla de träd som kunde ha gjort att det tagit tvärstopp, med förödande konsekvenser. ATVn voltade och missade dem men kunde ha hamnat över dem, kanske hade ett skägg klarat sig hyfsat men 14 kg spaniel har inte så mycket att sätta emot nästan 200kg ATV. De kunde trasslat in sig i linorna, någon kunde blivit släpandes efter eller inklämd. Tusen saker kunde ha hänt, jag kunde mist en eller flera hundar, men inget hände. Änglavakt!

Som tur var så gick det bra, men nästa gång vi kör tillsammans med andra så blir det startlina, utifallatt.