Liam – min kärleksfulla bulldozer

Står i köket och skär upp en fralla när jag känner att det gör fasligt ont i fingret. Tittar ned och ser att mormors vassa kniv inte hade några problem att skära igenom både frallan och mitt finger. Ser att såret är inte så stort men djupt, eftersom kniven sitter fast i fingret.. Jag är rätt smärttålig och har inga problem med andras blod eller skador, men mitt egna blod klarar jag inte av.

 

Kastar mig över till kranen och spolar på kallt vattnet så att det färgas rött. Känner mig yr, rummet börjar snurra och ljudet av vattnet börjar försvinna. Virrar en handduk runt fingret, sätter mig ner men kanske lite för fort och håller på att falla baklänges men Liam står brevid mig och jag tar ett ordentligt tag i hans nacke, där han har hud likt en Shar-pei, och lyckas sätta mig ned på golvet. Sitter där men yrseln blir inte bättre och det känns som om jag svimmar men jag hinner tänka att ”det här kommer att göra ont”, för jag hade nämligen inte stängt lådan som jag tagit kniven ur. Men istället för att slå huvudet rakt in i lådan så krockar jag med något betydligt mjukare, Liams bröstkorg.  Det stora buffelhuvudet puttar mot min axel och jag lyckas tack vare det att sätta mig upp. Liam ställer sig framför mig med sitt huvud intryckt i min bröstkorg så att jag inte faller framåt, sitter där och försöker fokusera på att andas medan jag stryker Liams päls.

 

Efter en stund försvinner alla svarta prickar och ljudet av vattnet kommer tillbaks. Liam står stadigt likt en stor sten medan jag använder honom som stöd för att ta mig upp. Kikar in i handduken och ser att det slutat blöda, tar telefonen och ringer till morfar för att höra vart stora plåster finns.

 

 

Vilken tur att Liam var där! Hade ju varit så där kul att vakna på golvet troligtvis med världens huvudvärk och en mörbultad skalle, vilken julafton det hade blivit.. Mycket kan man säga om Liam, men fan vilken underbar hund han är!

 

Imon är det julafton och här med vill vi önska alla läsare och vänner en riktigt god jul! Glöm inte att ta hand om era fyrbentna vänner, man vet aldrig när man behöver dem som bäst 🙂

8 reaktioner på ”Liam – min kärleksfulla bulldozer”

  1. Åååh, vilken tur att Liam fanns där för dig!

    Oh, hoppet väcks av det du skrev om rullehund, kanske ska ge Inja en chans att bli skogstorped 😀

    Fendis motor är liten liten, knappt en mopedmotor. Nej, men hon är ju rätt ung, återstår att se vad slutprodukten blir av det hela. Men hon blev ju petad från försvarsmakten just pga avsaknad av motor och jag frågade dem vad jag kunde ha gjort annorlunda i träningen men de sa att motorn är medfödd och att med en annan förare hade hon inte ens kommit så långt som hon väl gjorde. Helt ärligt så har jag inte riktigt isolerat och förstått vart den där motorn sitter om det är uthålligheten i arbetandet eller om det har med intensiteten och självständigheten att göra.

    Fendi älskar människor. Att pussa på dem och hoppa upp i famnen. Men hon har inget intresse i att kampa med andra eller springa gång efter annan efter grejer de kastar (även om jaktlekar är mer hennes grej än kamplekar). Har jobbat som tusan med att hon ska kunna leka med andra människor ända sen hon var liten valp och det har gått framåt, men det är ju inget att hurra för. Bedömarens omdöme var att hon var en otroligt förig hund som säkerligen blir en bra lydnadshund, så tills vidare satsar vi på det och ser om det kommer nått annat på köpet sen liksom 🙂

    Eller ja, just nu så sliter matte sitt hår i förtvivlan eftersom att vi har en kombination mellan ngn form av spökålder och skendräktighet så F blir skraj för saker titt som tätt och lägger på sig och klarar inte av att träna ibland. Men, det går över!

    God Jul

  2. Aw, tur att Lilla Liam finns! 😀 Om folk bara visste vad mycket man kan använda stora hundar till. 😀 Tur att det gick så bra iaf. 😀

  3. Skönt att ha en hårig bringa att luta sig mot när det blåser… Tur att det gick bra! Ja, de förstår mer än man tror de där flamspellarna. Ha en trevlig fortsättning på helgen!

  4. Kloka ord. För försvarsmakten räckte inte hångel och kel, så jag antar att jag gav upp lite på dylika aktiviteter efter deras omdöme, men om jag uppmuntrar och brassar på Fendis hångleintresse så kanske det räcker till sökverksamheten också 🙂 Helt klart värt att prova!

    Fendi söker väldigt mycket bekräftelse i allt hon gör och får hon inte den ser hon det som utebliven belöning och deppar ihop. Men det tror jag kan ha med dels mognad och dels uthållighetsträning att göra också, inte bara motor (bra beskrivet btw, tack :D)

    Jag tyckte annars att jag kunde få köra med två hundar, ta Injas motor (jetmotor där) och koppla ihop med Fendis följsamhet och ”jagälskarmattevadskavigöranu” attityd. Skitbra ju! Då behöver man inte träna på de omständiga sakerna 😛

Kommentarer är stängda.