Idag har Liam varit på sitt hat-ställe, han har varit hos veterinären. Han är den enda av våra 5 hundar som verkligen hatar att vara hos veterinären, han har bara dåliga erfarenheter av veterinären trots att de matar honom med godis och är supertrevliga. Han vet, om han går in hos veterinären så får han alltid minst en spruta. Och om det är något som Liam hatar så är det sprutor! Jag tror inte att ni förstår men min stora riesenhane förvandlas till en skrikande griskulting som på alla sätt och vis försöker att undkomma den hemska, superstora nålen som försöker ha ihjäl honom. Idag körde vi därför med munkorg samt att det lugnade han fick gavs i nacken och inte i lårmuskeln, vilket utlöser panik hos Liam. Han lugnade sig men fick behålla munkorgen på under röntgen då han tidigare snetänt på liknande medicin.

 

Varför var vi hos veterinären då? Jo eftersom att Liam blivit lite risigare på sistone. Han har inte varit med på träningarna på ett par månader eftersom han blir så himla stel och halt efteråt. Han vill träna och han blir superglad när han får vara med men som sagt, efteråt är han risig. Medan jag var iväg och tävlade blev han riktigt dålig, så pass dålig att husse ringde och sa att han var risig. Han hade skit ont i ryggen och stod mest å skrek. Efter att ha fått rimadyl blev han bättre men inte smärtfri, därför träffade vi idag ortopeden och tog lite röntgenbilder.
Liam undersöktes och visade ingen smärta i höfterna, vilket var min och husses teori, men däremot i ländryggen. Ett antal röntgenbilder togs och de visade att spondylosen hade blivit värre, vilket var väntat. Nu har ”taggarna” på flera av ryggkotorna vuxit så pass mycket att de istället bildad broar mellan kotorna. Det är dock inte där problemet sitter hos Liam utan vad som var ännu värre än spondylosen är att de sista ländkotorna är helt skrot. När jag såg bilderna så tänkte jag först att va fasiken är det där för kroppsdel? Har de lyckats få med hela höften/höftkulan på ryggbilden? men nej då, det är kotorna som är så fulla av bös att de ser ut att vara dubbelt så stora som de egentligen ska vara. Avståndet mellan de sista kotorna är nästan obefintligt pga alla pålagringar vilket gör att disken inte får plats som den ska.

 

Så vad betyder detta då? Ja, nu vet vi vad det är som orsakar smärtan. Det positiva är att det iallefall inte är cancer men förutom det så ser utsikterna inte så positiva ut. Man har egentligen två alternativ, det ena är att fortsätta att utreda och sen gå in för att rensa upp i ryggen. Det andra alternativet är att hitta en smärtlindring som fungerar. Varken jag eller veterinären tycker att det första alternativet är något bra alternativ, Liam är ingen ungdom längre och även om han skulle klara av en så pass omfattande operation så är det inte säkert att han orkar att komma tillbaka. Rent etiskt kan man ju också fråga sig om det är moraliskt försvarbart att utsätta en äldre hund för den typen av operation med tillhörande rehabilitering. Personligen tycker jag inte det. Därför ska vi nu testa alternativ nr 2, dvs att försöka hitta medicin som fungerar bättre än rimadylen så att Liam blir smärtfri.

 

Det här kommer inte som någon överraskning, Liam har som sagt blivit lite sämre de sista halvåret och under de senaste veckorna har det gått lite fortare. Så vi har vetat att något har blivit sämre i hans kropp men vi har inte exakt vad. Nu vet vi det och vet även vilka alternativ vi har. Förhoppningen är att hans nya medicin ska fungera och då ge oss ett par månader till. Jag hoppas att han ska kunna vara smärtfri över våren och sommaren så att han kan få leva sin sista tid med att lata sig på altanen i solen, sno morötter ur grönsakslandet när han tror att jag inte ser samt försöka få plats i Nikkis hundpool 🙂

 

Som grädde på moset så lyckades jag att dra axeln ur led när jag skulle parkera bilen (!) men fick tillbaks den igen. Men herrejävlar vad ont det gjorde. Kejsarsnitt är inget mot den smärtan jag fick i axeln kan jag säga… Så idag fick jag träna hundarna genom att köra ATV’s med bara en arm >_<  Det klickar och krasar rätt bra i hela min kropp så jag hoppas att axeln bara var en engångsföretelse för några axelluxationer vill jag då inte ha igen!