De senaste veckorna har mycket förändrats i vårt liv i och med flytten. Vi har bytt miljö helt, bytt bostad, bytt län och bytt jobb. Och inget har väl blivit som jag hade trott. Mitt nya jobb har inte levt upp till mina förväntningar och jag saknar fjällmiljön något fruktansvärt, sommaren i fjällen är verkligen något speciellt. När vi började riva i stallet insåg vi att det var vattenskadat och vi har även fått reda på att de förra ägarna ljugit en del för oss, bland annat om anledningen till varför de sålde stället. Lägg till att jag lagt nästan 15.000 kr på trasig bil och trasiga hundar, pengar som skulle gå till att inreda hundhus och bygga hundgårdar. Nu i veckan insåg vi ytterliggare en sak på gården som vi måste åtgärda och de pengar som jag lagt undan för att köpa en tävlingsvagn samt inreda husses verkstad kommer istället gå till något som kunde ha undvikits om de tidigare ägarna skött sig.
Suck. Under ett par dagar har jag faktiskt därför varit lite deppig, och sån brukar jag inte vara. När något går emot mig så brukar jag bryta ihop nån timma eller två för att sedan vara mer fokuserad på att lyckats med vad det nu är som gått emot mig. Men inte den här gången, det har bara varit en sak efter en annan i ett par veckor och det har inte blivit bättre av att vi blivit kritiserad av närstående ang vårt val av flytt, hus, jobb, liv, ja typ allt. Ja alltså, varken jag eller husse är födda igår så det kommer knappast som en chock att ett hus från 1800-talet behöver lite kärlek. Det roliga i kråksången är att det INTE är huset från 1800-talet som behövs åtgärdas utan den del från 80-talet som behöver fixas. På 1800-talet byggde man nämligen med framtiden i åtanke, saker skulle hålla för många generationer, medan man på 1980-talet byggde man för stunden och för att firman skulle få nya jobb.
Något som fick mig att börja se lite ljus igen var när Millan skrev en facebook-status som hon taggade mig i. Hon skrev att hon var jättestolt och nöjd över sin och Jokers prestations på ett motionslopp och att hon hoppades att Joker skulle bli lika bra som Timmie, men att hon aldrig skulle kunna slå mig och att det inte var ett realistiskt mål. Att få vara någons målbild är både helt overkligt och samtidigt fantastiskt.
Mitt svar till Millan blev detta:
”Säg inte det! När jag tävlade SM med Liam 2010 (kom trea) kändes en SM-vinst som en dröm långt bort och att bli uttagen till landslaget var en utopi. Nu har jag har 6 SM-vinster och blivit tillfrågad att vara med i landslaget 2 gånger. Våga drömma, våga tro på dem och våga följa dem Millan”
Idag när jag lämnade av husse för hans vidare färd mot Stockholm så var jag fortfarande nere. På vägen hem pratade jag med min bror vilket piggade upp och väl hemma började jag trimma gräset utanför staketet som blivit alldeles för långt. Då kom jag och tänka på svaret som jag skrivit till Millan. Våga drömma, våga tro på drömmarna och våga följa dem. För 7 år sedan ville jag ha en brukshund, jag köpte Liam. Jag ville plugga, så jag sökte till KAU. Och kom in. Jag ville syssla med drag, så jag började träna. Och vann. Jag har alltid velat testa att bo i fjällvärlden, så vi flyttade. Och jäklar va kul vi hade. Jag ville ta cert på skidor, så jag började åka skidor. Och plockade mitt första championat. Min dröm var att ha ett hus på landet och dela mitt liv med en fantastiskt människa, det gör jag nu. Och jag har aldrig varit mer nöjd med mitt liv.
Husse är en jävel på att fixa saker, man kan be honom om nästan precis vad som helst så fixar han det. Det han inte kan, lär han sig. Han är sjukt händig. Jag är kanske inte lika händig men är fruktansvärt målmedveten (envis säger en del men det låter så himla negativt tycker jag) och har egentligen faktiskt lyckats med nästan alla utmaningar som jag gett mig in i. Jag har haft olyckskorpar kraxandes runt mig vid varje äventyr som sagt till mig att ”detta kommer du aldrig att fixa”, ”det går inte”, ”du är dömd att misslyckas”. Ändå har jag, med undantag för Liams räddningshundsutbildning, fixat allt som gett mig in på. Så varför skulle vi inte kunna fixa det här också? Ja, det kommer ta lite längre tid än vad vi tänkt oss, och det kommer kosta lite mer men vi kommer att fixa det här.
Våga drömma, våga tro på drömmarna och våga följa dem.
Bra skrivet, väldigt inspirerande! Följer din blogg sen ett tag tillbaka och min bild av dig & din flock via bloggen är att ingen av er ger upp i första taget! Fortsätt kämpa och stort lycka till!
tack!
Mitt <3 du kommer att fixa det, har låtit dig gå dina egna vägar och alltid trott på dig och det du gjort pussar och kramar
Väldigt inspirerande skrivet! Tack! Lycka till med allt.
Man lever bara 1 gång och då ska man göra det man vill och våga satsa lite!:-) Ingen kommer ihåg en fegis 😉 Och inte vill då jag dö i alla fall och ångra allt jag inte gjort! Så du/ni gör helt rätt, det är bara att köra och göra det man vill!! 🙂
Stort skrivet! Vi har aldrig träffats men jag har följt din blogg i flera år o vi har mailat någon gång.
Tycker du verkar vara en cool tjej med en hel del ”jävlar-anamma”. Jag skulle aldrig orka ha det tempo som du men jag väljer att plocka inspiration o applicera det på min nivå.
Stå på dig o fortsätt med det du gör!
Tack för en toppen blogg 🙂
tack!!
Fortsätt tro på dig själv, det blir ju bra. Drömma borde vi alla göra lite mer och fantisera är aldrig fel. Vi lever bara en gång (tror jag) synd om man missar något som man egentligen velat gjort. Kram på dig.
Vi känner inte varandra, men jag läser din blogg varje dag. Du fick mig att fortsätta träna drag med min labbe blandning trots att mina vänner sa att hon är för omogen för ett sådant jobb. Nu är hon bättre än mina vänners hundar och kör så pass bra att jag funderar på att börja tävla. Och varje gång jag tänkt att det kanske inte går så har jag hittat ny motivation på din blogg och fortsatt träna. 🙂 Du och ditt team är grymma 😀
tack! <3
Vilket hoppfullt inlägg! Ja när allting är becksvart och åt h-vete ja då ska man titta bakåt och se hur fint man tagit sig igenom allt samt se på allt det som man är stolt och nöjd över.
Jättebra skrivet & imponerande!!!
Länge sedan jag kikade in här. Mycket har hänt. Kämpa på. Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Har haft liknande husproblem själv. Man känner sig så lurad. Allt bara rasar sönder, pengarna rinner iväg och du har ingen aning om hur du ska kunna fixa allt både praktiskt och ekonomiskt. På något sätt löser sig allt och gör det inte det brukar det gå bra ändå konstigt nog. ”Was doesn’t kill you makes you stronger.” Det kanske inte känns så i vissa lägen, men det är sant. Nästan alltid har man har svårt att uppskatta eller förstå det förrän man är starkare. Ni kommer att fixa detta jättebra även om ni får kämpa. Det kommer bli ert ställe som ni kämpat, slitit med och fixat i ordning till något jättefint. Något som ni kommer vara båda stolta och nöjda över. Drömmen finns kvar och inom räckhåll! 🙂
Tack för peppandet 🙂
Klart det ordnar sig! Du är en fantastisk person och en förebild i ditt sätt att ta dig an världen – om det nu är drömmar, mål eller problem.
Och visst är det jäkligt trist när saker felar eller när man blir missförstådd eller livet bara i allmänhet suger – och det är OKEJ att deppa då, det är okej att vara less på allt och alla och det är okej att sparka grus på uppfarten och svära så gud rodnar. Man behöver det för att kunna räta upp skutan igen!
Säg bara till om du behöver ett handtag. Jag är inte heller händig men jag gör det jag blir tillsagd 😉
tack! <3