De senaste veckorna har mycket förändrats i vårt liv i och med flytten. Vi har bytt miljö helt, bytt bostad, bytt län och bytt jobb. Och inget har väl blivit som jag hade trott. Mitt nya jobb har inte levt upp till mina förväntningar och jag saknar fjällmiljön något fruktansvärt, sommaren i fjällen är verkligen något speciellt. När vi började riva i stallet insåg vi att det var vattenskadat och vi har även fått reda på att de förra ägarna ljugit en del för oss, bland annat om anledningen till varför de sålde stället. Lägg till att jag lagt nästan 15.000 kr på trasig bil och trasiga hundar, pengar som skulle gå till att inreda hundhus och bygga hundgårdar. Nu i veckan insåg vi ytterliggare en sak på gården som vi måste åtgärda och de pengar som jag lagt undan för att köpa en tävlingsvagn samt inreda husses verkstad kommer istället gå till något som kunde ha undvikits om de tidigare ägarna skött sig.

Suck. Under ett par dagar har jag faktiskt därför varit lite deppig, och sån brukar jag inte vara. När något går emot mig så brukar jag bryta ihop nån timma eller två för att sedan vara mer fokuserad på att lyckats med vad det nu är som gått emot mig. Men inte den här gången, det har bara varit en sak efter en annan i ett par veckor och det har inte blivit bättre av att vi blivit kritiserad av närstående ang vårt val av flytt, hus, jobb, liv, ja typ allt. Ja alltså, varken jag eller husse är födda igår så det kommer knappast som en chock att ett hus från 1800-talet behöver lite kärlek. Det roliga i kråksången är att det INTE är huset från 1800-talet som behövs åtgärdas utan den del från 80-talet som behöver fixas. På 1800-talet byggde man nämligen med framtiden i åtanke, saker skulle hålla för många generationer, medan man på 1980-talet byggde man för stunden och för att firman skulle få nya jobb.

Något som fick mig att börja se lite ljus igen var när Millan skrev en facebook-status som hon taggade mig i. Hon skrev att hon var jättestolt och nöjd över sin och Jokers prestations på ett motionslopp och att hon hoppades att Joker skulle bli lika bra som Timmie, men att hon aldrig skulle kunna slå mig och att det inte var ett realistiskt mål. Att få vara någons målbild är både helt overkligt och samtidigt fantastiskt.

Mitt svar till Millan blev detta:

”Säg inte det! När jag tävlade SM med Liam 2010 (kom trea) kändes en SM-vinst som en dröm långt bort och att bli uttagen till landslaget var en utopi. Nu har jag har 6 SM-vinster och blivit tillfrågad att vara med i landslaget 2 gånger. Våga drömma, våga tro på dem och våga följa dem Millan”

Idag när jag lämnade av husse för hans vidare färd mot Stockholm så var jag fortfarande nere. På vägen hem pratade jag med min bror vilket piggade upp och väl hemma började jag trimma gräset utanför staketet som blivit alldeles för långt. Då kom jag och tänka på svaret som jag skrivit till Millan. Våga drömma, våga tro på drömmarna och våga följa dem. För 7 år sedan ville jag ha en brukshund, jag köpte Liam. Jag ville plugga, så jag sökte till KAU. Och kom in. Jag ville syssla med drag, så jag började träna. Och vann. Jag har alltid velat testa att bo i fjällvärlden, så vi flyttade. Och jäklar va kul vi hade. Jag ville ta cert på skidor, så jag började åka skidor. Och plockade mitt första championat. Min dröm var att ha ett hus på landet och dela mitt liv med en fantastiskt människa, det gör jag nu. Och jag har aldrig varit mer nöjd med mitt liv.

Husse är en jävel på att fixa saker, man kan be honom om nästan precis vad som helst så fixar han det. Det han inte kan, lär han sig. Han är sjukt händig. Jag är kanske inte lika händig men är fruktansvärt målmedveten (envis säger en del men det låter så himla negativt tycker jag) och har egentligen faktiskt lyckats med nästan alla utmaningar som jag gett mig in i. Jag har haft olyckskorpar kraxandes runt mig vid varje äventyr som sagt till mig att ”detta kommer du aldrig att fixa”, ”det går inte”, ”du är dömd att misslyckas”. Ändå har jag, med undantag för Liams räddningshundsutbildning, fixat allt som gett mig in på. Så varför skulle vi inte kunna fixa det här också? Ja, det kommer ta lite längre tid än vad vi tänkt oss, och det kommer kosta lite mer men vi kommer att fixa det här.

Våga drömma, våga tro på drömmarna och våga följa dem.