Efter helgens tränande så tog vi oss en tre timmars morgonpromenad där grabbarna fick springa, eller snarare pulsa, lösa i skogen medan jag kunde filosofera till ljudet av deras tassar som packade snön.

Efter lite tänkande och diskuterande med Sanna så har jag bestämt mig för att låta Liam vila ifrån räddningen ett tag. Främst pga att jag inte har något motivation att köra honom, den lilla stund som han var ute i går kom jag på det själv, jag tycker inte ens att det är kul längre utan gör det bara för att jag ”måste”. Efter två år med det här eviga slitet, körandet och alla pengar som jag lagt ut på utrustning, bensin och diverse läger utan att ha kommit i mål så har min motivation försvunnit totalt. När eller om vi tar upp räddningsträningen får vi se, nu ska vi bara göra sånt som är roligt!

Något som jag också kom att tänka på i skogen var just skog, varför tränar vi aldrig i skog? Det gäller inte bara min grupp utan även de grupper som jag har vänner som tillhör, aldrig hör man att dessa tränar i skog! Tjusningen med räddningen tycker jag är alla roliga miljöer som man får träna i; rasmassor, sjukhus, lägenheter, bilskotar. Men seriöst, när hörde ni senast att tant Agda, 89 år, eller Pelle, 6 år,  försvunnit i ett sågverk, skrotupplag eller gått vilse i ett sjukhus? Är det verkligen smart att då träna i princip aldrig träna i just de situationer där vi faktiskt eventuellt kan få komma ut och jobba? Vi tränar på att lägga upp en sökstrategi på ett öppet ytsök på 100×100 men finns det någon som gått räddningshundsutbildningen och lärt sig vilken strategi eller tänk man ska ha när man får en karta, kompass och ett par kvadratkilometer att söka av?

Räddningshundarna ska ju leta efter försvunna människor och i Sverige har vi turligt nog sällan terror attacker, stora naturkatastrofer eller liknande som gör att vi får använda våra hundar i det vi tränar till 99%, alltså rasmassor och sök i urban miljö. Men internationellt tänker väl ni då, ja, när man börjar utbilda sin hund så ska man ju ha internationell räddningshund som mål men bara för att man är internationell räddningshund så betyder inte det att man får komma ut. Under 2000-talet så har Sverige bara åkt ut två gånger om jag fattat det hela rätt, eller om de bara åkte en gång och stod stand-by den andra, och då var det dessutom inte alla internationella hundar som fick åka.

Ska jag vara helt ärlig, om jag för två år sedan fått veta att jag som räddningshundförare troligen aldrig skulle få komma ut på ett skarp uppdrag så hade jag aldrig börjat utan jag hade valt at pröva på bevakningsutbildningen eller sattsat tid och pengar på att utbilda oss inom någon annan organisation. Anledningen till att man väljer att sattsa på just SBK’s tjänstehundsverksamhet är ju att man vill göra något vettigt med sin hund och inte bara jaga 10:or som man gör på tävling, man vill göra nytta och kunna hjälpa till! Ta bara Värmland som exempel, här har inte polisen något sammarbete med räddningshundarna men däremot håller de på att starta upp ett med bevakningshundarna!

Jag vet att många som läser min blogg är eller har haft räddningshundar så därför frågar jag nu. Hur många gånger har ni som har eller har haft SBK utbildade räddningshundar varit ute på skarpa uppdrag? Om ni varit ute med sjöräddning, fjällräddning eller om ni är kontrakterade med polisen så räknas faktiskt inte de gånger då man INTE behöver vara SBK-räddningshund för att tillhöra dessa organisationers räddningsekipage.

Varför jag frågar är för att jag funderar på om det verkligen är värt att lägga ner 1½-2 år på att utbilda sin hund via SBK om man ändå inte får komma ut. Sjöräddning, fjällräddning och polisen har egna prov/utbildningar och om någon försvinner är det i första hand bevakningshundar som kallas ut, händer det något i världen så är det nästan alltid för långt för att sverige ska åka. Jag har vänner som är räddningsekipage hos fjäll- eller sjöräddningen som regelbundet är ute på uppdrag medan jag vet SBK-hundar som aldrig kommit ut  under sin aktiva tid. Behövs då SBK’s räddningshundar över huvudtaget?