Som jag skrivit tidigare så är det inte alltid guld och gröna skogar när man tränar hund, och det gäller nog oavsett sport. Vissa pass vill man bara glömma då när allt krånglar, hundarna trasslar sig, ska skita i omgångar trots att de är ordentligt rastade och kommandona är som bortblåsta. Då vill man bara gå hem och dra täcket över huvudet. De flesta passen är bra där hundarna jobbar bra, de trasslar inte och tar kommandon.

Om träningen ska beskrivas som en trappa så är de ”bra” passen och de få dåliga den delen på trappan där man sätter foten. Man tränar på och även om det går okej så känns det inte som om man utvecklas så där jättemycket. Sen händer det helt plötsligt. Man gör ett pass där allt som hänt på okej-passen händer fast tiofalt och allt man tränat på stämmer, och man flyttar foten från ett trappsteg och upp till nästa. Så kändes de två dragpassen som jag körde med Ebbe och Nikki igår.

Jag har harvat och harvat på med min inlärningsfilosofi, som handlar om att lära in draget utan hjälper som jag sedan måste träna bort, i flera månader. Med Ebbe har jag ibland undrat om han någonsin kommer att förstå det här till 100% medan Nikki har förstått men har haft svårt att kontrollera sin impulsivitet, ni som träffat henne förstår vad jag menar 😉 Igår åkte jag till Lindvallen för att köra 5 km blå/grön med Nikki och 2 km grön med Ebbe. Det är nu sportlovsveckor här i Sälen vilket innebär att det är mycket folk i spåret och gärna väldig många nybörjare. Alltså väldigt många störningar för oerfarna hundar, och även ett perfekt tillfälle att träna på just detta.

Överallt i spårstarten och sedan lite varstans runt spåret så låg det kläder och väskor som tillhörde de övriga åkarna. Det var dessutom flera barnfamiljer i spåret där föräldrar sprang bredvid och på ett par ställen, gärna nedanför backarna, låg barnen i hög efter att inte ha lyckats stå på benen. Och inte en enda gång stannade eller tvekade Nikki, hon struntade i alla väskor, vantar och tröjor som låg längs med spåret, visade ingen tvekan när jag sa kommandon och barnen zick-zackade hon förbi. Fullt fokus i 5 km, och fort gick det med! Kunde utan problem hålla 3:ans växel i den branta uppförsbacken med min mini-springer framför mig!

Ebbe har fått träna mycket på att behärska sig själv i vardagen och det har även börjat att spegla sig i draget. Jag har aldrig taggat upp honom innan ett pass utan istället tagit det lugnt och haft ”lugn och fokuserad” som målbild. Igår var det som om all träning, alla timmar och övningar äntligen sammanfogades och blev ett i Ebbes lilla huvud. Ingen fjutt-start, inget bitande i linan efter 30 meter och inget titta bakåt i backarna. Han gjorde en start i klass med Timmies och hade ingen tanke på att bita i linan. Vi hade ett stopp på 2 km och det var när två barnfamiljer stod som en vägg tvärs över spåret och vi fick stanna då de vägrade att göra en öppning för oss men förutom det, fullt fokus. Underbara valpar! Det var verkligen två pass där vi flyttade foten inte bara ett utan flera steg uppåt på trappan! Alla de olika stegen som vi tränat på satt idag ihop och gjorde att vi kunde ta steget upp och fram! Jag hade kunnat köra flera mil, om hundarna hade orkat, just då för den känslan där man kämpar sig framåt tillsammans är oslagbar.

Folk frågar ibland varför jag väljer att träna in draget på det troligtvis långsammaste sättet som finns. Varför tar jag inte bara en genväg och låter de springa efter ett annat ekipage eller till en boll?

Gårdagens pass hade gett dem svaret på den frågan.

Valparna brydde sig varken om alla de föremål som låg i eller vid spåret men varför skulle de bry sig? De har ingen förväntan på föremål längs med spåret, föremål betyder ingenting för valparna! Valparna brydde sig inte heller om alla de människor vi körde om, eller att de pratade med oss eller att de stannade och lät oss köra om, varför skulle de bry sig om det? De har ingen förväntan på andra människor i spåret, de betyder ingenting för valparna! De springer inte till något annat eller någon annan, de springer tillsammans med mig för att själva dragandet är roligt!

Ja, det tar lång tid att berömma fram dragbeteendet men det tar troligtvis lika eller längre tid att använda hjälper och sedan träna bort dem. Jag är lat och lär hellre in rätt med en gång 🙂