Nu har Neo varit hos mig i dryga 5 månader, gisses vad tiden går fort och vilken utveckling den lilla skiten gjort!

 

När jag bestämde mig för att ta Neo så var det för att han stämde in på så många punkter på vad jag sökte hos en hund, och de saker jag såg som mindre uppskattade var inte stora problem utan  något som jag kunde jobba med. Att ta en omplacering eller unghund innebär alltid att hunden har ett bagage med sig, det behöver inte vara något negativt men från dess att vi föds lär vi oss olika saker och får där med olika erfarenheter i vår ryggsäck.

 

 

Ingen som idag ser Neo i söket kan någonsin tro att jag vid hans första sökpass fick följa med honom ända ut till figgen, och att han där knappt vågade ta godis ifrån figgarna. Några såna tendenser ser man iallefall inte i söket idag 🙂 Han jobbar med en stor intensitet och har tillräckligt mycket självförtroende att jobba på avstånd ifrån mig samtidigt som han är väldigt lyhörd och lättstyrd, att ryta åt honom är det sällan man behöver göra!

 

 

 

Det enda som vi egentligen fått jobba med är hans problem med är svalar (Göteborgska för trappuppgångar), första gången han skulle in i svalen här hemma så ramlade han och om det är något som sitter kvar sen dess vet jag inte eller om det är de faktum att det ekar som gjort honom rädd. Om jag hade sett det som ett problem så hade Neo inte varit kvar här idag men det gör jag inte. Trots att han är riktigt rädd i de situationerna så räcker det att man slänger iväg en vante för apportering eller skickar iväg Sanna en trappa upp för ett ”sök” för att Neo ska släppa rädslan och istället börja jobba. Han går alltså från att ha svansen mellan benen, slickad längs magen, samt flykttendenser till att rivstarta efter apporten eller figgen med en viftande svans och lyster i ögonen! Alla andra miljöer som gruvor, upplag eller industier är dock aldrig några problem.

 

Efter filosofering med Sanna så funderar vi på om han verkligen är rädd eller om det bara är spel för galleriet, han är ju ändå en spaniel 😉  En hund som agerar som Neo, alltså ser ut som om himlen håller på att ramla ned på honom, borde inte kunna ”låsa upp sig” så enkelt. Den ”borde” inte ta godis, kampa eller kunna slå ifrån riktig rädsla till kamp/lek/jaktlust. Han går dessutom inte tillbaks till rädslan efter arbetet, hade han gjort det så hade han ju varit en rädd hund men att arbetsviljan då bara maskerat rädslan och att han därmed inte övervunnit den. Efter lite apportering eller sök så är alltså situationen inte längre äcklig, är då arbetsmotorn och nyfikenheten så stark att den övervinner obehaget eller var obehaget bara en tiondel så starkt som han ibland visar?

Jag och de som träffat honom uppfattar honom som en miljöstark hund så kanske just svalar är någon sorts fix ide, eller är det så att det helt enkelt är spökrädsla? Liam hade ju svarta, runda soptunnor som hatobjekt när han var ung, endast de soptunnor som stod direkt på marken gick bra, alla andra som satt på stolpar eller staket var satans påfund som skulle dödas! (ibland förstår man varför det är människan och inte hund som regerar på jorden).

 

 

Neo kan fortfarande tycka att vissa grejer är lite skumma men har man vuxit upp bland stock och sten i nio månader för att sedan flytta till stan så tycker inte jag att det är så konsigt, han får gärna bli rädd – det som är intressant och viktigt för mig är ju vad han gör med rädslan. Om han inte hade kunnat avreagera som han gör så hade det varit en för stor grej för mig att vilja arbeta bort, om det nu ens är möjligt att göra det. När vi idag ska gå in i vår svale så är han antigen helt neutral eller så är han superglad om man har gett honom något att bära, då är flaggan i topp! Han har gått från att enbart vilja in, in, in i lägenheten till att utan några som helst problem kunna apportera förbi den öppna lägenhetsdörren gång på gång utan att så mycket titta in i lägenheten, en process som gick på två apporteringar 😉 

När han först kom hit hade han aldrig sett barnvagnar, bilar eller cyklar, idag lägger han inte ens märkte till om en buss vrålar förbi honom! Liam har gett honom mycket självförtroende när det kommer att till att våga utforska konstiga saker, Liam räds ju få saker, som tex soppgården vilket har gjort att han sen kan utforska världen även utan Liam! Det enda som numera egentligen vittnar om att han är en lantis är att han inte är helt bekväm i det stressiga statstempot som det kan vara nere i stan, och jag har medvetet valt att inte utsätta honom för det än. Han behöver mogna i sig själv och komma ur spökfasen innan jag låter honom möta det, i och med att han är just en lanthund så har han ju kommit lite efter i just den utvecklingbiten och behöver tid.

 

 

Han är en väldigt lätt hund att ha å göra med på alla sätt, så länge han får jobba regelbundet så är han nöjd och harmonisk. Att säga att han är lugn är ju fel, för lugn är han aldrig men däremot har han inte alltid femmas växel i 😉  Han är ett uthålligt och arbetsvilligt litet långöra som inte har några problem att jobba på avstånd men som mer än gärna samarbetar. Han gillar hundar och människor men utan att vara äckligt fjäskig som många spaniels är, och lycka över allt är att få arbeta tillsammans med matte oavsett om det är drag, sök eller jakt!

 

 

– Tack Per för min Neo!