Sedan drygt åtta, nio år tillbaka så roar jag mig med att smörja in främst mina händer på grund av psoriasis. Jag har en mild grad av sjukdomen och det är inte något som jag stör mig särskillt mycket på dagligen då det kan gå perioder där jag knappt har några utslag alls. Det som kan vara frusterande är när man får exem runt ögonen och på benen under sommaren men som sagt, det finns de som har det betydligt jobbigare än mig. Man har länge klassat det som en hudsjukdom men idag vet man att det är en så kallad systemsjukdom som har kopplingar till bland annat mage/tarm och ledbesvär. Sjukdomen är kronisk och det finns inget botemedel.

Den sistnämnda följden, ledbesvär, är något jag ryser åt och har gjort i flera år. Efter att ha jobbat i vården så vet jag hur handikappad man kan bli när till exempel fingrarna inte orkar greppa eller när fötterna inte håller för att springa. Trogna bloggläsare kan nog förstå att jag skulle gå upp i atomer om jag inte skulle kunna röra mig fritt, myror i brallan kan ju vara mig personifierat.

För två år sedan började jag få lite ont i fingrarna och lederna svullnade upp. Att greppa koppel med vänsterhanden är stundvis jobbigt men vem fasiken har inte ont i fingrarna när man lever med hundar som är mer krokodiler än något annat, och ja, jag är ju lite klantig med 🙂 i somras började även foten att spöka men ja, jag snubblar ju titt som tätt så det kanske inte är så konstigt att fötterna tar stryk? Efter månader med bandage på vänster fot så blir det dock inte bättre och efter månader av tjat från sambo och mamma så gav jag till slut med mig och beställde tid hos vårdcentralen. Läkare av alla dess slag är inte mig grej för jag blir alltid tillsagd om vad jag inte bör eller får göra..

Nåväl, igår fick jag domen för mina fingrar och tydligen också min fot (som jag var helt säker på var en jävligt envis stukning som ständigt gick upp) – psoriasisartit. Kroppen angriper sig själv, i detta fallet just lederna, och kan liknas vid sjukdomarna ledgångsreumatism, gikt, fibromyalgi och artros. Imon är det tillbaka till sjukhuset för att ta ett helt A4 med olika prover för att kolla omfattningen och utesluta lite andra saker. Min tanke är att köra hundspann direkt efter det, något som min kära sambo tvivlar på att jag orkar.. Trodde att han hade lärt sig att en riesen är envis men en riesenägare är ännu envisare! Iallefall, har jag tur så räcker det med de tabletterna jag fått, det är även min plan för nästa steg är att ta kortisonsprutor rätt in i de berörda lederna – hujedamig! Jag mår illa av bara tanken av att sticka en nål rätt in i fingrarna på mig, yuck, vilket kan tyckas lite komiskt då jag både är tattuerad och picerad. Så kortisonsprutor direkt in i lederna är icke ett alternativ!

Nåväl, detta är inte något tycka-synd-om-mig-inlägg för ja, det finns värre saker i livet och det är ju inte så att jag lär trilla av pinnen imon eller inom någon snar framtid pga detta. Risken att jag kör av leden och krockar med ett träd i morgon är betydligt större! Vet inte riktigt om jag hade någon tanke med inlägget förutom att ja, shit happends. Men det kunde varit värre 🙂