Tusen tack för alla peppande samtal vi fick innan provet och alla grattis vi fått efter – tack! 🙂

Ingen rast å ingen ro, i morse styrdes riesenrajden norrut för att träna räddning (nä hä!) i Kalkgruvan utanför Filipstad, mindre kul när man har svarta hundar.. Neo fick vara brukshundstand-in idag då var, iallefall enligt mig, trött och behövde vila – Liam var däremot av en annan åsikt.

Neo fick pröva att söka inne i gruvan och som de flesta sökintresserade vet så kan det vara väldigt svårt inomhus då vittringen slår hur som helst. Cockerrockern visade sig oberördhet och körde fullt ös över maskiner, gallertrappor och stenhögar. Idag körde vi enbart med minnesbilder, där han alltså får se någon gå runt ett hörn eller in igenom en dörr för att sedan ”försvinna” i rummet, därmed måste han koppla på näsan när han springer efter figgen. Han plockade alla sina figgar utan några som helst problem, spelade ingen roll att de satt högt upp i en stenhög, inne i en bil eller som den svåraste satt, under golvplankerna.

Neo jobbade som satan och flög omkring i rummet medan han ringade in vittringen som till slut ledde honom till en springa i golvet, där en rulle helt plötsligt pluppade upp! Trots att det var svårt och att det tog tid så gav han fasiken inte upp, han sökte stöd ett par gånger men fortsatte sedan självmant att leta för han visste ju att det fanns någon där – nånstans! Efter inomhussöket körde vi utomhus där han för första gången fick pröva på vindmarkeringar i koppel och ja, för att missa hans vindmarkeringar så måste man vara blind och förlamad! Denna hund alltså, han går bara från klarhet till klarhet!

Liam fick inte köra mycket till sök, ett par vindmarkeringar där fokus låg på att skälla ändra fram i kopplet samt ligga bredvid medan jag bärgar figgen, men annars var det ytsök med lydnad – där jag hade en plan.. Liam och jag har nämligen ett problem, visserligen ett positivit problem men dock ett problem. När han är ute på ett sök, även om han inte har nån figge i näsan så har han supersvårt för att komma på inkallning, det spelar ingen roll vilken belöning jag har för i det läget är figgen viktigare och roligare än mig. Men igår kom jag på vad jag skulle använda som belöning, en annan figge så klart! Så under ytsöket hade jag Stefan som stand-by med en leksak i handen, när Liam var ute och sökte så ropade jag in och när han vände så sprang Stefan iväg som en flyende figge vilket resulterade i att Liam kom som ett skott! Figgar får ju inte rymma!

Liams hjärna: Mamma ropar = hon har hittat en figge som försöker fly, skynda skynda!! 😀 Duktiga och enkelspåriga Mr Skägg 😉