Upp i ottan för att rasta och vattna hundar, mata sig själv och sedan städa stugan. Var faktiskt på tävlingsplatsen hela en timme innan jag hade tänkt men det gjorde ju att jag hann köra Ebbe med god marginal innan första start. Körde helt tävlingsmässigt med Ebbe och startade i startfållan för att köra hela tävlingsbanan på 6 km. Ebbe gick som en spjut genom skogen och tog nästan alla kommandon klockrent. Han fick bestämma farten och jag pressade honom inte utan hejade bara på när han själv valde att öka. Tog aldrig tiden men skulle gissa på att vi låg ca 2 minuter långsammare än vad jag kör med Timmie. Ett riktigt bra pass för lill-skiten där vi fick bra störningsträning i form av många olika typer av avspärrningar.

 

Först ut av mina tävlingshundar var Nikki och Neo som var pigga och taggade. Hann dock nån km innan Nikki bestämmer sig för att skita, och måste man skita så får man helt enkelt skita. Men Nikki hade inte särskilt bråttom utan satt där å tryckte ett bra tag innan hon ansåg sig klar >_< vid det laget hade Joakim kommit ifatt oss men ville inte köra förbi utan väntade snällt bakom oss tills dess att Nikki var klar med sina toalett-bestyr. Knäppa lilla hund! ändå hade hon skitit två gånger på morgonen. Nå väl. Vidare under loppet pinnade de på riktigt bra och med drygt 2 minuters ledning från gårdagen så tog jag inte ut mig lika mycket på de partier där jag behövde springa. Efter lite drygt halva banan så fick spanielserna super-krafter och spurtade ifrån Joakim och vi tog oss i mål och drygade ut vår ledning med nästan två minuter.

Vi slutade som vinnare av vår klass med tiden 35:05 över två dagar (12 km sammanlagt) med nästan 4 minuter ner till tvåan 🙂

 

Foto: Kerstin Knobloch

 

Näst på tur var Timmie som också fick starta först i klassen. Han körde på bra och vi kom ikapp två huskyekipage ganska så snabbt, bromsade lite tills vi kom ut från skogsstigarna och ut på den breda vägen innan jag körde om vilket gick fint. På de hårda grusvägarna såg jag efter en stund att Timmie inte sträckte ut ordentligt. Min första tanke var: nej, fan! Inte ryggen igen. Men när han kom ut i gräset på sidan eller i mitten så började han direkt att sträcka ut ordentligt igen. Okej, inte fel på ryggen utan han är öm i tassarna. Då var det bara att låta Timmie själv välja tempo och se till att han hela tiden sprang där det var mjukt. Stenhårtpackade grusvägar är bra för fart men dåliga för tassar och leder, jag hade inte sett några skador på Timmies tassar efter lördagens lopp men man kan ju vara öm ändå. Trots det så drygade vi ut vår ledning och vann klassen. Efter loppet såg jag att han har början till en spricka på en av trampdynorna, så nu blir det smörjning och socka så kommer det vara läkt om någon dag igen 🙂

Tid över två dagar blev: 27:07 med 1:31 ner till tvåan Andrea! Om vi hade tävlat i A-klassen så hade vi slutat som tvåa 😀

Foto: Kerstin Knobloch

 

Dagen tog dock inte slut där utan jag skulle tillsammans med Nikki ställa upp i stafetten med Team Spaniel Power! Teamet bestod av Sofia och Pep (Nikkis halvbror) i Canicross, jag och Nikki i kickbike samt Emy och Äster på cykel. Vi gick ut hårt och satsade på att inte komma sist och slutade som femte bästa, om man räknar så 😉 Eller tredje sämsta om man väljer att se det från den sidan, men vi säger femte bästa istället!

För Nikki var det en bra lärdom med en ganska så stressig startmiljö. Några hundra meter efter start kom en bekant ifatt oss med sin schäfer vilket blev en väldigt bra omkörning, Nikki har ju inget intresse hos andra hundar och schäfern gled fint förbi trots att det var väldigt trångt. Ett par hundra meter senare blev vi omkörda av ett A-hundsekipage och vi körde lite senare om ett husky-ekipage utan problem. Med bara ett par hundra meter kvar in till mål så blir vi omkörda av ett annat A-ekipage men nu var det som om Nikki plockade fram hornen och tänkte ”nä nu jävlar, du ska inte komma före oss in i mål!” och den lilla super-spaniel började springa ännu fortare! Jag trodde faktiskt inte att hon kunde springa så fort, att det var anatomiskt möjligt! Men det var det tydligen. Vi hänger på A-ekipaget förbi ett C-ekipage och håller sedan jämna steg med A-hunden nästan hela vägen in i mål. Ett tiotal meter innan mål så blir den andra hunden lite intresserad av Nikki och tyckte att hon var mer intressant än att dra, men Nikki behöll fokus och körde på. Lämnade av henne till Millan och sprang de sista hundra metrarna till växlingsstationen för att låta Emy åka iväg på sista sträckan. Det var hundra sjukt jobbiga metrar att springa! Herregud, trodde jag skulle kräkas där ett tag.

Foto: Kerstin Knobloch igen 🙂

 

Tusen tack Skånes Draghundsklubb som ännu en gång levererar grymma banor till oss tävlande! De sliter som djur både dag och natt, bokstavligt talat, för att ge den underbar tävlingsupplevelse. Och de lyckas med råge!

Källa: http://www.kristianstadsbladet.se/hassleholm/tavling-far-hundar-att-dra/